Home Personlig utveckling Meningen med livet

Meningen med livet

by Charlotta

Hur är det egentligen med livet, finns det någon mening med allt vi gör och utsätts för, all vår strävan och kamp och alla mål vi försöker uppnå, eller är det bara ett meningslöst slit som väntar på att få ta slut? Den frågan är lätt att ställa sig, inte minst om livet under en period är extra besvärligt och man åker på den ena smällen efter den andra eller när ingenting kommer gratis utan man får slita som ett djur för minsta lilla framgång. Andra frågor som gärna dyker upp vid sådana tillfällen är ”Varför händer allting just mig?”, ”Har inte jag råkat ut för tillräckligt mycket nu?” och ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”.

Det är lätt att hamna i försvarsställning när livet känns tungt och tycka att allting är förskräckligt orättvist men även om det kan kännas bra att få grotta ner sig i självömkan och elände och kanske dessutom unna sig något bara för att allting är så hemskt, så är den typen av känslor inte speciellt konstruktiva i längden och kommer man inte relativt snabbt ur sina ”tyck-synd-om-mig”-känslor finns det risk för att man lägger grunden för en depression.

Som ni nog insett vid det här laget så är en av mina favoritsysselsättningar att se saker ur ett annat perspektiv, att ta en situation eller ett beteende och vända och vrida på det tills det plötsligt ser ut som något helt annat och det därför också är möjligt att förhålla sig till det på ett annat sätt, så det är precis vad jag ska göra nu också.

Tänk om det vore så att allt som händer i ditt liv inte händer slumpmässigt utan att det faktiskt är meningen att du ska uppleva vissa saker för att utvecklas och lära dig något? Eller som någon klok person har uttryckt det: ”Life doesn’t happen TO you – it happens FOR you.”

Jag tror att meningen med livet är att vi ska utvecklas och bli klokare, mer förstående, mer kärleksfulla och mer harmoniska individer för varje dag som går. Livet är som en avancerad ”learn-on-the-job”-utbildning kombinerat med ett makalöst nöjesfält.

Människor som har varit med om svåra händelser i sitt liv säger ofta att de är en annan person efteråt än vad de var innan, att hur hemskt det som skedde än var så skulle de på sätt och vis inte vilja vara utan upplevelsen för den förändrade dem till bättre människor. Och visst är det så att det svåra man går igenom lämnar kvar spår i personligheten, spår i form av förståelse, vishet, empati, mod, styrka och en massa andra fina och användbara egenskaper som man inte skulle fått tillgång till annars.

Så istället för att se allt som händer som något livet straffar dig med så se det som att livet erbjuder dig utvecklingsmöjligheter, och istället för att fråga dig ”Varför händer det här mig?” så fråga dig ”Vad kan jag lära mig av det här?”. Ibland är det som händer så svårt och påfrestande att det inte riktigt går att se någon mening med det, i alla fall inte för stunden, men bara att ha grundtanken att livet jobbar FÖR dig istället för MOT dig kan vara till stor hjälp.

/Charlotta

5 comments

Tina 6 februari, 2015 - 14:09

Jag känner igen mig precis i din text. Så himla bra skrivet.
Kommer även att tänka på ett citat som jag ofta återvänder till av Viktor Frankl ur ’Livet måste ha mening’

”Allt kan man ta ifrån människan
Utom en sak- den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig”

Tack för en helt fantastisk blogg!!!

Coachen 6 februari, 2015 - 15:23

Hej Tina, tack för din kommentar!

Det var ett mycket bra citat som verkligen pekar på vad hur mycket makt man har själv. Jag misstänker att det är ur det citatet som man har hämtat den moderna kortversionen ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det.”, som ju är en förenkling av samma innebörd. Roligt att du gillar bloggen. 🙂

/Coachen

Mariam Ahmed 19 mars, 2018 - 14:24

Hej
Jag vill bli av med antidepressiva medel som jag tagit i 11 år, nedtrappningen tar koll på mig. Jag vill sluta älta på den underbara barndomen i dåtiden, men har svårt för det. Hur gör jag?
/ Mariam

Charlotta 19 mars, 2018 - 20:04

Hej Mariam, välkommen hit! Vilket klokt beslut du tagit att bli av med antidepressiva medel. Det kan vara väldigt kämpigt att orka med nedtrappningen men det finns hjälp att få, bland annat en mycket bra Facebook-grupp, här hittar du den. Du kan också läsa om hur man tar sig ur depression här. Tankemönster kan också vara svåra att bryta men det går att göra genom att lära sig kontrollera tankarna istället för att bli kontrollerad av dem, du kan läsa mer om det här. I just det här fallet tror jag att det kommer att bli lättare för dig att ändra tankemönster när du väl är fri från psykofarmakan, som det är nu blir det nog lite av en ond cirkel.
/C

Lacrimosa 7 juli, 2021 - 05:40

Jag har varit ofrivilligt partnerlös i 10 år, mellan 31-41. Mitt hjärta krossades när en pojkvän, som jag trodde jag skulle leva livet med gjorde slut vis 25. Jag undrade hur jag någonsin skulle få möjlighet att uppleva det jag önskat av livet.

Meningen med livet har för mig alltid varit att få skapa en egen familj. Jag har inte varit karriärsdriven eller så, utan har just sett familjeliv som meningen med livet.

Jag längtade innerligt efter en partner och träffade honom precis innan jag fyllde 41. Vi försökte direkt att få barn. Det fick inte. Han har haft cancer, som gör att han har en nedsättning. Han hade tidigare genomgått ivf, i en tidigare relation, men utan lycka. Partnern var perfekt kandidat för ivf. Jag var det inte pga ålder och lågt värde. Vi gjorde våra chanser mindre ihop.

Nu blev det att göra samma mardrömsresa igen.

Jag har för relationer som gått sönder alltid tänkt just på vad jag kan lära mig. Vad var bra, vad kan vara bättre osv.

IVF:erna lyckades inte. Jag har injicerat, betala hiskeliga pengar. Partnern ville inte fler ivf:er, men kommunicerade samtidigt en stark barnlängtan. Han var inte så intresserad av att prova naturligt heller, samtidigt som han ändå ville ha barn med mig. Jag lämnades i stort sett, att kämpa för detta ensam, utan hans stöd, eller finanser.

Min syster har aldrig g velat ha barn. Aldrig. Hon har bara kunnat prata om det negativa om graviditet och förlossning. Jag dristade mig till att be henne överväga att donera ägg till mig, om behandlingarna inte skulle fungera.

Hon meddelade i chatt att hon var gravid, på första försöket naturligt och skickade med ultraljudsbild. Hon skickade ultraljudsbild till en person – hennes syster – som framför henne gråtit av de dåliga, faktiskt mikroskopiska chanserna för att få barn med min partner.
Hon fick vara undantaget till statistiken. Hon fick Lyckan, på första försöket, naturligt. Genom älskog.

Jag får aldrig träffa mitt/mina och min partners barn. Smärtan och den existentiellaåmgedten över detta är fullkomligt vidrig!

Sedan min ”syster” meddelade har vi ingen kontakt. Jag har från mamma fått höra att HON inte tror att hon ’skulle klara av’ en dialog/ett möte med mig. HON, som fått allt.
Min partner har förresten också försvunnit. Det blev för jobbigt för honom med allt. Han gjorde inte ens slut. Han bara slutade att svara. Han försvann.

Jag KAN inte se vad jag skall kunna lära mig av detta. Jag kommer aldrig få vara med om det finaste och vackraste i livet. Det som hon inte ville ha, men bara fick. Det som jag kämpat allt jag hade för i form av sprutor, undersökningar och pengar.
Jag böeb dessutom lämnad i sorg och livskris. Min syster kunde inte ens ringa och meddela sitt välsignade tillstånd. Min partner kunde inte ens göra slut, som en vettig människa. När jag behövde alla som mest, svek de.
Mind föräldrar, framför allt mamma försöker stötta. Men har själv en massa barn naturligt. Hon har aldrig behövt ta speutor. Hon och pappa tycker att syster har skött detta mindre bra, men ingen säger det till henne. Hon får glatt skutta vidare i livet, med livets mening, tro att man gör barn genom älsklg, ha hopp om livet.

För mig kan det inte lägre bli bra. Mitt hopp om livet jag önskade mig är slut.
Jag sover inte, har gått ner 11 kg och vill inte mer. Jag kan inte vara med i min ”familj” längre och tvingas bli mulad i ansiktet hur lättvindigt andra får lyckan att få barn.
Jag har två brorsdöttrar, som jag har en fin relation med. Den här som kommer vil jag slippa träffa.
Jag hade haft en chans att komma över barnlöshet och kanske välja något av de två alternativ som står till buds. Båda är mina absolut sämsta på en long lista,men väl de enda två alternativen jag har: ensamstående mamma med dub eldonstion, eller evigt barnlös. Pest eller kolera. Inget av dessa kan någonsin bli bra.

Hade inte min systers graviditet krockat så förbannat, kanske jag haft en chans att hitta ur mörkret. Nu är det evigt och familjen, vars stöd jag så innerligt behövde, kan jag inte få. De kan inte förstå varför det är svårt med en överfertil, oempstisl ”syster”, vars lycka och TUR gör att jag inte ens kan vara med i min familj mer. Det gör för ont.

Det dina i graviditeter och bebisar, som jag tidigare innerligt känt är krossat. Jag tycker att det är motbjudande och absolut vidrigt!

Även sex är totalt förstört. Jag äcklas av att veta hur de flesta andra blir gravida.

Inget hopp för mitt liv. Det är kört.

Comments are closed.

Powered by Calculate Your BMI