Home Barn och familj När allt man kan göra är att stå bredvid och se på

När allt man kan göra är att stå bredvid och se på

by Charlotta

Allt fler människor kommer underfund med att det liv de lever inte motsvarar det liv de hade tänkt sig. Det kan vara ett smärtsamt uppvaknande, men samtidigt nödvändigt om man vill kunna förändra situationen, för så länge man inte vågar se och acceptera verkligheten så kan man inte förändra den. För de flesta är den förändringen en process som behöver få ta sin tid och som inte sällan går i kringelikrokar innan man mer och mer hamnar i ett läge där man trivs och mår bra och faktiskt vill vara. Vägen dit är kantad av nya tankar, nya insikter och nya handlingar som tillsammans bildar ett framåtriktat förändringsarbete.

Men det är inte alla som fungerar så, det finns människor som är beredda att göra vad som helst för att slippa förändras, slippa se och acceptera verkligheten och för att slippa ens närma sig den yttre gränsen av sin trygghetszon. Det är väl sin sak att ha den inställningen om man trivs och mår bra där man är, men ofta är det de som mår allra sämst, både fysiskt och psykiskt, som också är mest benhårt övertygade om att alla förändringar är av ondo.

Att i en sådan situation stå bredvid som anhörig eller närstående och se hur mycket bättre livet skulle kunna vara, om personen bara vill genomföra några till synes enkla förändringar, kan vara direkt plågsamt om personen själv inte vill höra talas om det. Man läser på och sätter sig in i nödvändiga ämnen, man presenterar det ena beviset efter det andra på att det finns hjälp att få, man peppar och skäller och ber och hotar, men ingenting hjälper. Iställer ser man situationen gå från dålig till värre utan att kunna göra något åt det.

Tyvärr räcker det inte att det finns hjälp att få, det måste också finnas en vilja att dra nytta av hjälpen. För att den viljan ska kunna finnas så är det en hel del annat som måste vara på plats, bland annat mod att möta sig själv så som man är innerst inne, med både styrkor och brister, såväl som orken att hålla hoppets låga brinnande. Finns inte det så spelar det ingen roll hur mycket hjälp som erbjuds.

Som vuxen har man rätten att ta ansvar för sig själv, att själv få välja hur man vill leva, hur dåliga val man än gör. När man som närstående har gjort allt man kan och förtvivlat kämpar med frustrationen det innebär att se någon göra sig själv illa, så är det den sanningen man får luta sig mot.

/Charlotta

7 comments

Peter 22 mars, 2015 - 08:16

Att genomföra en förändring är inte svårt. Det riktigt svåra är att ta tag i det.
Lever man instängd bakom en mur eller som i botten på ett hav. Då kan det gått så långt att man är helt frånvarande för nästan allt.
Man inser ju – konstigt nog – att man inte är en ”god” människa. Men ändå. Det går inte att bryta sig ur. Förrän något tungt händer.
Och jag kan nu på ett väldigt ingående sätt förstå hur de som råkar ut för att stå bredvid känner sig.
En väldigt smärtsam känsla.

Med facit i hand. Varför fick det gå så långt ?
Allt – i mitt fall och framförallt inom mig – med förändringen ger ju så mycket, mycket tillbaka.

Reply
Coachen 22 mars, 2015 - 10:08

Tack för din kommentar Peter. Ja, det är inte utan att man önskar det fanns något bra sätt att nå fram till någon utan att det behöver krävas att det händer något riktigt svårt eller tungt.
/C

Reply
StB 30 december, 2015 - 21:48

Hejsan, nu måste jag kommentera detta också:-) Jag har varit i den andra sitsen, alltså haft en man som genom 3 år tryckt på och tryckt på att jag skulle ditten och datten och förändras och utvecklas osv. När jag faktiskt hade så många stressorer i mitt liv att jag inte klarade av den pressen också. Jag fick mest smaka piskan, kände jag. Jag tycker inte det är ok som närstående att bara piska på för att vederbörande skall genomgå någon transformation, men att inte också visa ömhet och villkorslös! kärlek. Det är inte så lätt att den som ”bör genomföra förändringar” bara kan göra det, för vederbörande kanske håller på att drunkna i svåra uppgifter redan (operationer, få barn, mista jobbet, död i familjen, vara småbarnsförälder, skriva en doktor, mista sitt hemland osv osv), eller! det finns människor som slår i backväxeln! när de blir tillsagda vad de bör göra..! Inklusive undertecknade:-). Så jag vill bara säga att trycka på och trycka på för att motivera någon att gå i en viss riktning kan föra till allt annat än önskat resultat (jag är medveten om att det i sig själv t.ex. trots, är något man skulle kunna ta och arbeta bort), och jag tycker man borde ge vederbörande luft. Vet inte om jag misstolkar inlägget, men jag blir lite provocerad – som du vet har jag blivit ”motiverad” och coachad av min äkta man men inte vänligt bemött, kramad, älskad med alla mina tillkortakommanden.

Reply
Charlotta 30 december, 2015 - 22:05

Vad i inlägget var det som fick dig att relatera till din egen situation? När jag skrev inlägget var det med tanke på människor som med sin livsstil skadar sig själva fysiskt, psykiskt eller båda delar. Det kan vara t ex genom olika former av missbruk eller genom att stanna i en våldsam relation där personen far illa. Som anhörig är det naturligt att vilja ingripa i en sådan situation för att värna om personens säkerhet, hälsa och välmående, men det går inte att tvinga fram den typen av förändring, personen måste vara redo själv.
/C

Reply
StB 31 december, 2015 - 13:13

Hej – Därför att jag har blivit helt överdrivet brydd de senaste åren, om man kan säga så. Jag har precis läst din konversation med Elinor om Kärlek eller något annat (eller likn.titel) och det där med FÖRVIRRING det träffar spiken här hos mig. Jag har så länge velat ha en fin relation och en hel lycklig familj att jag till sist hoppade runt på tusen äggskal och försökte försökte försökte vara till lags. Med fenomenalt motsatt effekt. Jag blev lämnad. Jag relaterade till inlägget just därför att min snartexman så ofta har sagt att han har försökt komma i dialog, har försökt motivera mig, har stöttat mig. Det han ur MITT perspektiv har gjort är att göra mig uppmärksam på mina mönster, konditioneringar osv. Han har inte bara nämnt och föreslagit utan tryckt på för att jag skulle röra mig i vissa riktningar professionellt (t.ex. starta egen firma, vilket definitivt inte var vad jag ville i det livsstadiet) och personligt (t.ex. inte tänka som min mamma inte vara så negativ (när jag faktiskt hade en postpartal depression) ifrågasätta varför jag springer efter mina bilder, och fortsatt trycka på. Jag har sagt till honom (redan för 3 år sedan): ”Jag känner mig som en hare i ljusskenet från en bil – du tränger mig och tränger mig och jag kan inte komma undan”. Så här handlar det inte om våld eller sådant, men om press på partnern om att förändra och tänka annorlunda.
En annan kommentar jag glömde igår var att jag menar bestämt att i vissa perioder i livet har man inte kraft till – och behöver inte- aktiv personlighetsutveckling – det är helt enkelt inte alltid läge att röja bland sina tankemönster och dumheter. Ibland måste man bara överleva! Och SEDAN när man har överlevt och kan andas igen, då kan man titta på sådant. Så som närstående måste man ge luft och även överväga om timingen är rätt. Men som sagt, det handlar inte om våldsamma relationer och dylikt utan snarare annat. Bortsett från det så skriver du någonstans att äkta kärlek kräver aldrig att man ändrar den man är innerst inne. Och just det har jag känt att min partner ville. Han menar att han aldrig har sagt det, men sorry det var det som kom fram.
Jag är rätt kritisk och diskuterande, och/men jag läser bloggen med stort intresse, även gamla inlägg, i mitt sökande just i denna jobbiga period. Hittar en del, som jag har skrivit ut och ska sätta upp på min vägg hemma så jag kan påminna mig om en del centrala ting.

Reply
Charlotta 31 december, 2015 - 14:18

Jag skulle vilja föreslå att du testar en tanke, i några dagar, veckor eller längre, det avgör du själv, men tillräckligt länge för att du ska kunna känna efter vad som händer med dig om du tänker så istället. Tanken jag vill att du ska test är: ”Det är inget fel på mig och det har aldrig varit något fel på mig. Jag har hela tiden haft rätt och min man har haft fel.”
Utan att fundera närmre på hur sant eller inte det är i verkligheten så föreslår jag att du umgås med den tanken, gör den till din utgångspunkt och känner efter vad det skulle innebära.
/C

Reply
StB 31 december, 2015 - 20:11

Hahaha!! Ja, låt oss prova det! Gott nytt år, jag rapporterar 2016 haha.

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI