Home Personlig utveckling När man inte orkar mer

När man inte orkar mer

by Charlotta

Det spelar ingen roll vad som har hänt, och vad som är orsaken till att du tappat orken, om det är sorg, sjukdom, arbetslöshet, separation, ensamhet eller något annat. Det spelar inte heller någon roll om det gick snabbt eller om du långsamt jobbat dig neråt under många år, inte heller om du har gjort hela jobbet själv eller fått hjälp av omvärlden.

Och det spelar inte heller någon roll om du ”på pappret” egentligen har det ganska bra, om alla andra tycker att du lever ett bra liv och om du känner att du egentligen inte borde klaga.

Det som spelar roll är att du är där nu, i vad som känns som ett av livets mörka hörn där det är trångt, obekvämt och där du inte ser någon väg ut. Du är där och du vet inte hur du ska orka med allt som måste göras när du har fullt sjå med att orka andas in och sedan ut igen.

Så hur gör man för att orka?

Det allra första du ska göra är att acceptera att det är en fas du går igenom och att det inte är ett permanent tillstånd. Du kommer inte att må så här för alltid. Även om du just nu inte vet hur du ska ta dig ur det så kommer känslan att förändras med tiden. Förändring är det enda konstanta i livet och det gäller även när du mår dåligt.

När du funnit den tilliten att vila i så finns det en del saker du kan göra för att hjälpa tiden på traven.

  • Hitta en grej som känns rolig eller i alla fall meningsfull och gör den regelbundet. Det kan vara att promenera i skogen, baka, måla, handarbeta, snickra, motionera, styrketräna, dansa, eller något annat som får dig att må lite bättre. Även om det bara utgör en väldigt liten del av livet så hjälper det till att ge positiv energi och ger något att se fram emot och hämta kraft ur.
  • Tillåt dig själv att rensa bort allt det som du borde göra och fokusera din energi på det som verkligen måste göras. Det är mycket möjligt att det finns personer i din omgivning som kommer att ha synpunkter på det, men de går inte i dina skor och därför räknas inte deras åsikt i det här fallet. Det är du som bestämmer var du lägger din ambitionsnivå, och kan du välja mellan något tråkigt som du borde göra och något roligt som gör dig glad så välj det roliga.
  • Njut av de stunder som känns okej. De kanske är korta och det kanske är långt mellan dem, men när det dyker upp stunder som känns okej, då mörkret för ett ögonblick skingras och du kan ana ljuset så passa på att verkligen uppleva den stunden. Njut av den och dra ut på den så länge du kan. Nästa steg är att börja leta efter de där stunderna istället för att bara vänta på dem, eller varför inte själv skapa dem?

Och inte minst be om hjälp! Har du förmånen att ha familj, släkt och vänner omkring dig så svälj stoltheten och be dem om hjälp. Det delas inte ut några extrapoäng för att du försöker hålla uppe en perfekt fasad och klara allt på egen hand.

Föreställ dig att situationen var den omvända och någon som du bryr dig om kämpar för att orka med vardagen utan att be dig om hjälp, visst skulle du då vilja få möjligheten att hjälpa till?

/Charlotta

62 comments

H 23 september, 2016 - 01:42

Hej stundtals känner jag att jag inte har den där orken. Men än så länge kämpar jag…

Reply
Charlotta 23 september, 2016 - 09:52

Ibland kan bästa sättet vara att sluta kämpa och istället bara flyta med och ha tillit till att det kommer att ordna sig ändå. Livet ska inte vara en kamp, och när vi kämpar för länge så kan det vara ett tecken på att vi kanske försöker röra oss i fel riktning, att Livet egentligen har andra planer och att det är läge att stanna upp och känna och lyssna.
/C

Reply
Anna-Maria 23 september, 2016 - 08:38

Det svåraste är att sluta anstränga sig och prestera något, eftersom man (iaf jag) är så van vid det. Att sätta gränser och säga nej och tillåta sig att bara vara här och nu, bara göra ingenting, vara till för mig själv, med mig själv och inte för och med andra hela tiden, springa hit och dit, få ”allt att gå ihop” och fixa, ordna saker. Vissa saker MÅSTE man göra, men när man verkligen skalar ner det är det egentligen inte jättemånga saker som är livsviktiga.
Sen tycker jag att det är mycket svårt att komma till den insikten att man är där man är, på A så att säga, att inse att man mår dåligt och att tillåta sig att göra det ett tag, att man måste vara på A ett tag för att sedan kunna komma till B, när man är redo. Det är så lätt att ha bråttom, vilja vara på B och agera som så, gena. Men det går inte att skynda fram, hoppa över A eller lämna det för tidigt. Då får man liksom börja om igen.

Reply
Charlotta 23 september, 2016 - 09:56

Hej Anna-Maria, välkommen hit! Det är viktiga insikter du har kommit till och precis så är det. Vi har alla mönster som vi är vana att följa och att bryta dem är alltid svårt till en början, även om det är mönster som inte är bra för oss. Det krävs att man verkligen har bestämt sig och att man vet varför man gör det så man inte ger upp och faller tillbaka i sina gamla mönster när det tar emot. Efterhand kommer det att bli lättare när gamla mönster luckras upp och nya bildas.
/C

Reply
H 23 september, 2016 - 19:44

Tack Charlotta för ditt svar,det som du skrev till mig är nog en sak jag ska pröva på. Kan hända att jag är så fokuserad att allt ska vara rätt och riktigt. Livet blir kanske för snävt när jag gör så…

Reply
Anonym 27 september, 2016 - 00:08

Hej!
Jag har ett problem som får mig att må väldigt illa. Jag och min flickvän gjorde slut för ca.1 månad sen, vi talade om att vara vänner eller försöka att int ignorera varandra eller så, för vi har vdligt mycket gemensamma kompisar. Unde den här månaden har saker blivit bara värre och värre och jag har börjat må väldigt illa. Hon säger helatiden fula saker, men det är mera små fult, att det inte är direkt fult men hon retar mig och bråkar helatiden med mig (irriterar) mig på ett sårande sätt, som hon mclet väl vet stt sårar mig. Det var hennes ide att vara vänner och hålla kontakt, träffas och låtsas vara som inget hänt. Hon älskade mig ännu vädligt mycket när vi gjorde slut, men nu beter hon sig bara jätte elakt mot mig och försöker hålla sig borta från mig så mycket det går fast hon endå textar mig?. Hon beter sig jätte kallt mot mig fast det är hon som försöker då pch då texta mig o så. Jag frågade idag varför hon beter sig så och hon blev bara jätte arg på mig. Hon beter sig så kyligt mot mig… jag mår så dåligt över det, så jag har helatiden försökt hålla avstånd. efter idag så fick jag nog för jag försökte fråga henne varför hon beter sig fult mot mig, och om jag har gjort någo men hon bara fräste tillbaka så jag låter henne nog vara helt från och med nu.
Jag mår bara så otroligt dåligt över saken… vad skall jag göra, för jag vill verkligen veta varför hon beter sig så elakt mot mig.. jag har inte gjort henne något alls:( jag förstår inte, snälla hjälp jag mår dåligt över det.
Anonym

Reply
Charlotta 27 september, 2016 - 09:44

Hej Anonym, välkommen hit. Du gör helt rätt som håller avstånd till henne när hon beter sig på det här viset. Med all sannolikhet mår hon själv dåligt och vet inte hur hon ska hantera situationen mellan er, min gissning är att hon har någon form av dubbla känslor för dig, kanske att hon å ena sidan saknar dig men samtidigt är säker på att er relation inte fungerar längre och att det bästa därför är att det är slut, eller att hon inte står ut med tanken på att du inte vill ha henne längre och försöker få dig intresserad igen samtidigt som hon är arg på dig och känner behov av att vara elak mot dig, eller någon annan variant. Oavsett anledningen så är hennes känslor inte stabila och hon låter det gå ut över dig, vilket är både ojuste och omoget. Vill du konfrontera henne så säg att du inte accepterar att hon beter sig illa mot dig och så länge hon fortsätter så vill du inte ha någon kontakt, eller så håll dig bara undan. Hennes humörsvängningar får dig sannolikt att må ännu sämre och då är det bättre att bryta kontakten helt tills vidare.
/C

Reply
Anonym 27 september, 2016 - 10:05

Hej!
Tack så mycket! Hon var nog betett sig verkligen dåligt mot mig, och fått mig att känna mig värdelös,störande och hatad pg.a hennes beteende. Så jag har helatiden försökt ta avstånd, men sen gensdt när vi träffas med andra vänner omkring så fortsätter hon och små retas med mig och säger fula saker åt mig. Ingen annan runt oss fattar att hon är elak för hon är ganska bra på att gömma sitt beteende för andra. Men jag skall ta avstånd till henne och jag hoppas att hon inte försöker ta kontakt med mig eller när vi ses att hon försöker komma o säga något fult åt mig. För det har endå pågått en rätt lång tid och jag orkar inte mera känna mig kränkt vaje gång hon öppnar sin mun.

Jag har en känsla nog som du sa ”att hon har en form ab dubbelkänslor” för mig, vilket jag mycket väl antar eftersom hon nog inte ville att det verkligen skulle ta slut, och ville ha kvar mig som en vän och att vi skulle låtsas som ingenting utom att skippa ”de kärleksfulla sakerna”, men endå hitta på trevliga saker tilsammans. Fast den tanken funkade nog inte så bra för henne. Hon blev bara argare och elakare för varje dag och försökte knuffa bort mig ”som en vän” mera och mera. Men som sagt så orkar jag inte ta det mera utan tänker hålla mig långt borta från henne!
Tack för stödet Charlotta!

Reply
Charlotta 27 september, 2016 - 12:21

Väl bekomme, sköt om dig! 🙂
/C

Reply
Anonym 27 september, 2016 - 21:18

Jag textade igår kväll efter vi varit på samma konsert, trxtade jag henne när jag kom hem om hon har något emot mig, och om hon skulle vilja ha helt utrymme. Att inte tala när vi ses och så. Hon svara de bara jätte kallt tillbaka och argt. Hon blev jätte arg när jag frågade om det är något på tok och försökte konfrontera henne. Jag gjorde nog ett fel, att jag skrev bara direkt att är det något, har du någo emot mig, och varför hon beter sig så konstigt och elakt, och försöker undvika att vi är på samma barer osv.
Nu undrar jag om jag borde be om ursäkt för igår, att jag mitt i allt bara skrev henne det. Jag blev bars så förbannad över hennes beteende igår när vi sågs, därför textade jag henne samma kväll. Vad tycker du ska jag be om ursäkt eller helt enkelt låta det vara.

Reply
Anonym 27 september, 2016 - 21:21

Jag känner mig lite dålig av att jag konfronterade henne utan förvarning, men igår så gick min sista droppe och jag blev bara så arg, men nu ångrar jag endå att jag skrev det bara mitt i allt. Vad tycker du

Reply
Charlotta 27 september, 2016 - 21:33

Ångrar du det du gjorde så be om ursäkt för det. Lita på din magkänsla om vad som är rätt och del, bara för att hon beter sig illa behöver inte du också göra det. För övrigt är det jättelätt att missförstå och bli missförstådd via sms, har man något viktigt att säga är det bättre att ringa eller prata irl.
/C

Reply
Anonym 27 september, 2016 - 22:05

Hej!
Jag bad henne om ursäkt och hon sa att jag behöver inte be om ursäkt och att det är okej. Jag hoppades att allt var väl med henne och sen slutade det där. Det känns nog bättre att göra det rätta. Jag skall försöka att inte bete mig likadant tillbaka för då blir nog situationen antagligen mycket värre, och hon ännu mera elakare. Men avstånd tänker jag ta. Låter det bra? Och borde jag sen när situationen lugnat ner sig kanske tala smått?.

Reply
Charlotta 27 september, 2016 - 22:43

Att hålla avstånd verkar vara en bra väg att gå för närvarande. Om ni ska återuppta kontakten längre fram behöver du inte bestämma nu, mycket kan hända innan dess, kanske blir det inte ens aktuellt. Låt det vara som det är ett tag så kommer det att visa sig hur ni ska gå vidare.
/C

Reply
Anonym 28 september, 2016 - 17:11

Tack så mycket! Jag skall försöka mitt bästa!
Är det oftast alltid bäst efter man gjort slut att bryta kontakten helt eller åtminstone så mycket det bara går?

Reply
Charlotta 28 september, 2016 - 20:13

Det beror helt på omständigheterna, det finns ingen anledning att bryta kontakten bara av princip, man bör göra det som är bäst för båda.
/C

Reply
Anonym 1 oktober, 2016 - 10:52

Tror du på ödet?
Tror du på att man skall låta tiden ”föra en framåt i livet” tror du på att saker är menat att något skall hända och vara för en viss tid, och därefter ta slut och någo nytt skall hända?
Att allt är ett kretslopp och allt sker med tiden. Att iställer för att te.x vänta och försöka få någon tillbaka skall man bara låta tiden gå och se om det tillfället bara kommer eller inte?. Alltså ödet
Anonym

Reply
Charlotta 1 oktober, 2016 - 11:03

Hej igen! Jag hänvisar dig dels till alla mina tidigare svar på dina frågor och dels till dagens inlägg. Använd gärna också sökfunktionen i bloggen för att läsa gamla inlägg, andras kommentarer och mina svar. Behöver du mer personlig återkoppling är du välkommen att boka tid för coaching, du hittar alternativ och priser under ”Tjänster”.
/C

Reply
Katarina 1 oktober, 2016 - 19:54

Hej och ursäkta att jag lägger mig i men jag tror att ditt ex kämpar med att hitta negativa saker om dig och att vara arg på dig för att få distans. Hon vill säkert vara din vän men har känslor kvar. Bra ide att hålla lite distans ett tag tills hennes känslor svalnar. Jag tycker att du hanterar det på ett moget sätt.

Reply
Anonym 6 oktober, 2016 - 16:29

Hej igen!
Tack så mycket Katarina!
Nu är situationen så att vi har int sätts så mycket i skolan och när vi gjort det har vi för det mesta bara undvikt varandra. Hon vågar inte titta på mig mera tydligen. Antar att hon upplever situationen som väldigt pinsam och därför helst tittar bort och låtsas som om jag inte fanns där. Jag har gått och grubblar rätt mycket den här veckan och undrar om det är en dåligt ide att fråga henne om vi kan ses nu på veckoslutet, för att kunna tala lite och göra situationen lite bekvämare och så att det här kan sluta på ett gott sätt pch stt jag kan gå vidare helt nöjd.

Reply
Anonym 19 oktober, 2016 - 14:13

Hej det är jag igen!
Jag skulle vilja ha lite tips om vad jag skulle kunna göra angående mitt problem. Vi går ju som sagt i samma skola med henne och vi har inte talat nu på ungefär 3 veckor alls utom sen i skolan nångon någo jätte smått men inte annars. Så nu idag stod alla dom i en cirkel o tala mina o hennes vänner. Så jag o min kompis kom dit och hon bara stängde ut mig vände ryggen mot mig o ba ignorera det. Intw så värst trevligt vad borde jag göra åt det.. känns lite fräckt men jaa

Reply
Charlotta 19 oktober, 2016 - 14:26

Hej Anonym! Nej, det är inte så trevligt gjort att stänga ute någon på det viset. Samtidigt så har hon tidigare sagt att hon vill att du lämnar henne i fred, så kanske hon känner sig trängd när du trots det söker hennes sällskap? Jag tycker du ska respektera hennes önskan och så gott det går undvika henne i fortsättningen.
/C

Reply
Anonym 19 oktober, 2016 - 14:44

Jooo jag skall göra det och gör det helatiden men jaa kändes ba lite sådär atr hon försökte knuffa bort mig från mina vänner också fast jag inte försökte specifikt tala med henne utom alla i gruppen så det kändes inte nice men jag försöker nog att inte tränga mig på henne eller så såklart. Hon vill ha utrymme och det respekterar jag

Reply
Nina 9 juli, 2017 - 14:13

För mig är det sjukdom och efter över 15 år är det svårt att känna att det inte är permanent. Jag känner verkligen att det aldrig kommer bli bättre, även om jag låtsas inför nära och kära. De kommer aldrig förstå och jo, jag kämpar. Varje dag. Det finns inget alternativ. Jag måste ju tjäna en inkomst, försöka hålla liv i ett förhållande och inte försvinna helt. Efter alla år litar jag inte på att det finns någon hjälp. Ingen vill ta ansvaret, så här sitter jag. Helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Ingen utväg. Jag är INTE självmordsbenägen, men ibland vill jag bara ge upp, lägga mig ner och aldrig kliva upp mer. Jag är ”mitt i livet” som 41-åring, men inser att det aldrig kommer bli bättre, bra igen. Förlåt, men jag behövde verkligen bara få ur mig det här och förväntar mig inget svar. Tack för en bra skriven artikel.

Reply
Charlotta 9 juli, 2017 - 14:43

Hej Nina, välkommen hit! Klart du får skriva av dig och klart du får svar! Det är en förskräcklig känsla när man upplever att det inte finns någon väg ut och inte ens chans till en ljusning. Jag tvivlar inte ett ögonblick på dina erfarenheter och din upplevelse, men jag har väldigt svårt att tro att det inte finns hjälp att få även för dig, om du bara vänder dig till rätt ställe. Vad har du provat så här långt?
/C

Reply
Nina 31 juli, 2018 - 03:34

Nu, ett år senare, sitter jag fortfarande här. Visst har det funnits ljusa stunder under året men på det stora hela har jag blivit värre. Jag har snart prövat allt…Sjukvården bollar runt, ingen tar tag i min situation. Jag skriver egen remisser till specialvården efter alla år med primärvården och får som svar att det hänvisas tillbaka till primärvården. Jag har varit sjukskriven men är nu, trots samma/sämre situation, utförsäkrad. Orkar inte jobba heltid, har inga, INGA, pengar. Mitt företag har ruinerats av sjukdomen. Jag har ruinerats. Inte ens kronofogden kan göra en utmätning för jag har inget att ta. Så tyvärr känns detta i allra högsta grad permanent. Jag ser ingen bättring, ingen lösning ingen väg ut. Orkar inte kämpa mer…och det är en kamp, varje dag, att kliva upp, komma på något sätt att få in pengar, orka umgås, duscha, gå ut med hunden. Min sjukdom låter mig inte ”flyta med” för om jag försöker sluta kämpa så sjunker jag.

Reply
Charlotta 31 juli, 2018 - 07:45

Hej igen Nina! Vad ledsen jag blir att höra att din situation har förvärrats. Jag önskar fortfarande att du ville berätta om dina omständigheter, vad din sjukdom består i och vilka metoder förutom sjukvården som du har provat. Jag kan absolut relatera till din berättelse, jag har själv varit tilltagande sjuk i hela mitt vuxna liv utan att få någon riktig hjälp från sjukvården, hade jag inte vänt mig till alternativmedicinen och tagit min hälsa i egna händer tror jag knappt att jag hade levt idag. Att sjukvården inte kan hjälpa betyder verkligen inte att det inte finns hjälp att få, de är väldigt bra på akutsjukvård och viss kirurgi men generellt väldigt dåliga på diffusa hälsoproblem och det som kallas kroniska sjukdomar. Det finns andra vägar än sjukvården för att bli frisk, jag lovar!
/C

Reply
Bara jag 2 september, 2017 - 13:43

Har samma problem som föregående skrivare. Sjukdommar dom inte hittar botet på och det har gått så lång tid att min kropp Och psyke är riktigt illa. Gått ner över 50 kg och fortsätter gå ner. Är fortfarande under utredning men jag
börjar så sakta ge upp.

Träffade min livs kärlek precis innan jag blev sjuk och inte ens det ger mig glädje
Jag är ju bara en börda. Får nya symptom hela tiden vilda beror på stressen och vissa är verkliga. Och jag bävar att vakna på morgonen.

För ett år sedan var jag en helt annan person där allt bara blivit ifrån taget!

Hur försöker man ens?

Reply
Charlotta 2 september, 2017 - 14:04

Välkommen hit Bara jag! Jag börjar med att ställa samma fråga till dig som jag gjorde till Nina, vilka metoder har du provat så här långt? Har du sökt hjälp någon annanstans än inom sjukvården? Den sorgliga sanningen är att svensk sjukvård ligger långt efter när det gäller behandling av mycket av det som betraktas som kroniska eller svårdiagnosticerade sjukdomar. Många gånger får man mycket bättre hjälp via komplementärmedicinen. Om du vill berätta mer om vilka symptom du upplever så kan jag lättare guida dig och komma med förslag.
/C

Reply
Bara jag 22 oktober, 2017 - 12:42

Jag har kronisk värk troligtvis från nerver i nacken! Jag har magmunsbråck som skulle behöva opereras. Jag har kronisk bihåleinflammation som gör så hela ansiktet värker och vården är ett skämt!

Min livs kärlek gjorde slut så nu finns ingenting kvar!

Hade dåligt liv innan och nu existerar det inte ens!

Reply
Charlotta 22 oktober, 2017 - 13:31

Hej Bara jag, jag är ledsen att du har det så jobbigt. Ibland är det bästa man kan göra att bara tillåta sig att bryta ihop ett tag, det gör det ofta lättare att gå vidare sedan. Kram!
/C

Reply
T 7 november, 2017 - 20:37

Hej Charlotta. Ramlade in på detta inlägg när jag sökte på Google efter ”vad gör man när man inte orkar”. Är en 23-årig tjej som bor ensam, har ingen partner eller liknande. Tycker att jag varje höst mår lite sämre och gräver ner mig. Har pluggat de senaste höstrarna och då är det bara föreläsningar som påverkats av att jag mår dåligt men nu när jag jobbar känns det nästan värre. Jag orkar inte ta mig upp på morgonen, känner att jag bara vill ligga hemma i soffan/sängen vilket påverkar jobbet. Jag älskar Nin arbetsplats och mina kollegor men känner att det är något som tar emot att gå till jobbet. Brukade förut träna/röra på mig 5-7 gånger i veckan men nu orkar jag knappt gå en gång i veckan. De dagar jag jobbar vill jag bara hem och lägga mig, känner inte riktigt att jag orkar träffa kompisar fast jag egentligen borde. Vad ska jag göra? Försöker få rutiner på min vardag, gå upp och äta frukost, röra på mig, läsa innan jag ska sova men vet liksom inte hur jag ska ta mig ur den här orkeslösheten. Dricker en C-vitamins brustablett varje morgon för att se om den gör mig piggare men känns inte som den hjälper. Vet att det bara är temporärt, det blir bättre men hur ska man orka medan man mår dåligt?

Reply
Charlotta 7 november, 2017 - 21:07

Hej T, välkommen hit! Det du beskriver låter som ett fysiskt problem och inte ett psykiskt, även om effekten är psykisk. Jag tror du tänker helt rätt när du är inne på kosttillskott för jag skulle tro att det rör sig om någon form av näringsbrist, min bästa gissning är brist på D-vitamin. Du behöver alltså tillskott och bör ta terapeutisk dos, förmodligen hela vintern, vilket innebär minst 5000 IE per dag, Holistic har en bra sort. Tar man hög dos D-vitamin bör man också ta både mangnesium och vitamin K2, eftersom dessa tre jobbar tillsammans (och även ser till att D-vitaminet inte kalkar ur skelettet vilket annars kan hända). Kring 500 mg magnesium är ett bra riktmärk, men undvik magnesiumoxid som mest fungerar som laxermedel. Ger du D-vitamin, K2-vitamin och magnesium ett par veckor så tror jag du kommer att känna stor skillnad. C-vitamin är bra rent allmänt men brustabletter är tyvärr en sämre form, vill du ta C-vitamin så satsa hellre på en vanlig tablett, man får vad man betalar för. Sedan skadar det aldrig att se över kosten, socker, snabba kolhydrater, tillsatser och hårt processad mat påverkar humöret negativt medan frukt, grönsaker och annan ren och näringstät mat påverkar positivt. Hoppas du mår bättre snart!
/C

Reply
J.B 29 december, 2017 - 20:09

Jag är slut! Tom och ensam (trots sambo).. 2016 var ett riktigt skitår, min pappa dog, tonåring med problem& jag kraschade totalt.. mitt i allt detta fick jag barn, hamnade i förlossningsdepression och stötte bort hen…sökte hjälp hos BVC och fick hjälp att bygga upp relation till mitt barn.. då kom samvetet.. 2017 var också tufft.. min sambo förstår inte, han undrar när jag ska bli glad igen.. själv undrar jag om jag kommer bli det.. har sökt all hjälp som finns att tillgå i vården men mår inge bättre!! Bråken hemma blir fler o fler och jag mår skitdåligt.. orkar snart inte mer..
känner mig helt urlakad

Reply
Charlotta 29 december, 2017 - 21:01

Hej J.B, välkommen hit! Av det du berättar förstår jag att du har ett par riktigt tuffa år bakom dig, och att som du ser på situationen så finns det inte direkt någon förhoppning om en ljusning heller. Där du är nu är ett svårt ställe att befinna sig på, när saker bara byggs på och byggs på och man tycker att man redan har gjort så mycket mer och försökt så mycket mer än man egentligen orkar och ändå har det inte hjälpt. Har du någon du kan prata med om det här, någon som kan hjälpa dig att sortera händelserna och försöka hantera dem en och en istället för i grupp? Det är lätt att bli överväldigad när man försöker överblicka hela det kaos som ska föreställa ens liv på en gång och ofta blir det lättare att hantera om man delar upp problemen i mindre portioner och tar sig an ett åt gången. Om det inte finns någon i din närhet som du pratar med sådana saker om kanske en samtalskontakt kan vara aktuellt? Ett bra ställe att börja kan vara att ta reda på hur kroppen mår rent näringsmässigt, har man brist på vitaminer eller mineraler, vilket är väldigt vanligt, är det inte bara kroppen som påverkas utan i högsta grad även psyket och känslolivet. Du skriver att du känner dig urlakad, kanske är det precis det du är, urlakad på näring? Självklart löser inte det alla problem, men med rätt näringsbalans blir allt annat lite lättare att hantera. En bra näringsterapeut kan hjälpa dig att ta reda på om det är något du saknar på den fronten.
/C

Reply
Ivy 11 januari, 2018 - 05:48

Hej Charlotta,
Jag vill börja med att säga att jag beundrar och respekterar dig för all din tid och energi du ger till de behövde med stöttning och vägledning!
Jag är en ensamstående mamma med ett barn som är under 5år.
Själv är jag närmare 30år.
Jag och pappan har kontakt och han träffar sitt barn.
Jag orkar inte förklara vår sits helt, och så inegånde. Men kan säga att det inte berodde helt och hållet oss emellan varför vi gjorde slut, vilket vi ordagrant aldrig gjorde men vår situation blev så. Han hade kanske fler som påverkade han i sitt val om att ”dra”.
Jag var alltid neutral och försökte inte riktigt att påverka han. Han var tvungen att satta på karriären lite enligt han, men medt enligt andra personer runt om..
Nu när han har klarat studier och har jobb har vi kontakt, under tiden gick vår kontakt genom andra..
För det var det bästa enligt dem.
Jag är tacksam och oerhört glad att mitt barn trots allt fått stabilt och tryggt och massa kärlek runt omkring sig av min fam och hans sida. Pappas sida då. Kommit bra överbens mm.
Jag och pappan fick då bra relation när vi började ha kontakt, till efter några mån då vi hade en konflikt som jag startade.. Jag var väldigt elak. Jag menade vissa grejer jag sa. Men jag ville egentligen ha annat sagt. Jag var nog rädd..
Efter detta vill han inte göra saker ihop med vårt barn gemensamt, som innan bråket. Visar inte alls lika mkt intresse och glädje. Jag har bett om ursäkt och han tyckt att vi ska lämna de bakom oss och blicka framåt, vilket jag verkligen gjort. Men inte han. Vid lämningar och hämtningar är han väldigt nonchalant och håller distans, kramar mig mer för att han känner sig tvungen, känns det som. Han försöker inte ens hålla fasad men ändå gör han det. Jag ser igenom det.. Skulle jag föreslå att sätta oss ner och prata så vet jag att han inte kommer vilja.. Han kommer lossas som att han inte förstår till vilket syfte, även om jag skulle nämna det!!
Han tror att jag vill ha honom, då han efter bråket påpekade att de bara finns ett barn emellan oss. Jag sa aldrig något om att jag ville ha honom, jag sa mer att jag inte ville h något med han att göra och att han kunde dra, och aldrig träffa sitt barn igen mm, han tog det som ett hot, vilket jag sa var ett faktum.
Jag låter väldigt elak eller kanske uppfattas som det, men det är jag inte, jag är väldig sårbara och omtänksam person, som har accepterat och repeterat i princip allt, även de gångerna jag faktiskt inte borde.
Jag tror dock att han förstod att jag faktiskt aldrig slutade älska honom, då jag aldrig fick ett avslut. Jag har träffat en kille i ca två mån, det gick inte för jag kände att jag inte hade gått vidare.
Till min fråga: Borde jag säga eller skriva till pappan att jag r kvar i de känslor jag hade för honom då, men att det inte innebär att jag vill ha honom? Utan sånt vet man aldrig om de sker eller inte riktigt.. Borde jag påpeka att vi borde ha en bättre relation för vårt barns skull? Eller om han helst inte vill ha med oss att göra så respekterar jag det fullt ut.. Vad ska jag göra? Jag orkar verkligen inte mer att inte veta vad som är bäst. För jag är rädd att jag går saker bara värre även om jag vet med mig att jag absolut inte kommer klanta mig igen och inte vara elak på något vis. När jag möter hans blickar så känner jag att han vill säga så mycket, dock har jag svårt att tolka de, ibland känns de ilska och ibland helt ärligt kärlek… Fast att han fysiskt visar nonchalans och distans.
Jag har tappat all fokus bär det gäller mina drömmar om utbildning. Jag jobbar och Hr en utbildning men vill så gärna utbilda mig mer. Jag har ingen ork alls. Mer än ge allt för mitt barn. Jag orkar och finner inte alla mkt tid till att umgås med vänner eller träna. De gånger jag har barnvakt är när jag jobbar. Sen är han på förskolan med.
Är det dumt av mig att föreslå bestämda dagar pappan ska ha barnet? För oftast är det när han vill, eller när jag ber om hjälp pga jobb. Samma är det nät de gäller min fam, att jag ber om hjälp när jag ska jobba, sen jobbar min fam heltid och vissa bor längre ifrån.
Kan lägga till att pappan är verkligen en helt fantastisk person och hade jag aldrig älskat honom då innan jag fick vårt barn så hade mitt val varit annorlunda, då jag själv velade mellan behålla och abort. Jag visste att jag tog risken att förlora vår kärlek, men den risken var värd och ta för hur mycket jag älskade honom. Låter konstigt då mam borde inte riskera sin kärlek för något men det var just det som var värt, som blev det absolut mest värdefulla!!
Ursäkta för långt meddelande. Hoppas du kan ge mig lite vägledning.

Mvh, Ivy

Reply
Charlotta 11 januari, 2018 - 10:55

Hej Ivy, välkommen hit och varmt tack för dina berömmande ord. Om jag får börja från slutet så tycker jag det låter som en jättebra idé med bestämda dagar som pappan har barnet, för er alla tre. Det är klart att han säkert tycker det är behändigt att kunna vara pappa när han får tid och lust, men när ni väl kommer in i rutinerna med bestämda dagar tror jag att även han kommer att inse fördelarna. Sedan kan så klart både han och du behöva ändra någon dag ibland, men att ha ett schema att planera efter tror jag kommer att göra er gott. Med din familj är situationen annorlunda eftersom det inte är deras barn utan de ställer upp som barnvakt, så där är det nog bra att fortsätta så att du ber om hjälp när du behöver.

Av det du beskriver skulle jag tro att det snarare stjälper än hjälper er relation om du skulle berätta om dina känslor, det är tveksamt om han skulle ta det på rätt sätt. Min gissning är att det skulle förstärka hans bild av att du vill ha tillbaks honom och därmed försvåra er relation ännu mer. Istället tror jag det är bättre att du ger honom så mycket utrymme du bara kan, släpper alla förväntningar på någonting annat än att han ska vara en bra pappa och ta sitt föräldraansvar. Det kommer dels att göra att han inte känner sig trängd av dig längre, vilket han nog gör nu, och dels att du själv får möjlighet att fokusera på andra saker. I nuläget låter det som att det mesta av din energi går åt till att hantera situationen kring pappan och de känslor som det för med sig, vilket får dig att åka känslomässig berg och dalbana.

Bestäm dig för att den åkturen tar slut nu och det är dags att kliva av. Du kan fortsätta att betrakta det som händer från marken, men du behöver inte åka med på alla toppar och dalar längre. Nu är det dags för dig att fokusera på dig själv, din utbildning och utveckling och din roll som mamma, det är där du har full kontroll och där du kan göra mest nytta. Hur pappans liv utvecklar sig och vad han tycker, tänker och känner idag eller nästa vecka är helt enkelt inte ditt ansvar längre och inget som du varken kan eller ska styra över. Låt honom sköta det på egen hand och begränsa ditt engagemang i honom till ert gemensamma föräldraskap. Ni behöver inte ha en varm relation för att vara bra föräldrar, det räcker att ni håller sams och kan vara respektfulla mot varandra. Genom att släppa taget om pappan och lägga fokus på ditt eget liv istället ger du även honom utrymme att hitta sina ramar och fast mark under fötterna som singelpappa. I förlängningen kan det mycket väl leda till att ni får en betydligt varmare och trevliga relation igen, just för att ni fått tid och utrymme att hitta era egna vägar. ❤️
/C

Reply
Maria 4 mars, 2018 - 13:43

Hej. Ramlade in på sidan och beundrar att du verkligen tar dig tiden att ge råd till oss som behöver lite vägledning på vägen.
De är såhär under en längre tid har jag känt mig vilsen och inte vetat vad jag vill göra. Jobba som kock i Sthlm, tycker de är väldigt roligt. Men ibland så tar det emot att orka mig upp ur sängen att ens gå till jobbet. Men när jag väl är där så är det hur roligt som helts. För ca 2 år sedan så träffade jag min livskärlek. D fick mig att känna mig levande och som att jag hade hittat hem. Jag ville bli en bättre person för min D. Men jag har verkligen haft svårt att behålla ett jobb mer än 3månader. I början på föra året ville D ha paus för han ville se att jag kunde klara mig själv att verkligen kunna få ett fast jobb. Under den tiden så hade jag ett jobb i ca 4månader, men sen vart de nedskärningar. Känns ibland att jag har tur i oturen, och därför känner jag mig orolig tänk om dom kmr ha nedskärningar på nästa jobb jag tar?
D’s krav att jag skulle ha fastjobb, och de är viktigt för mig med för att kunna planera en framtid tillsammans. D har sagt att han älskar mig. Men i feb så sa han att de va slut, kändes eller känner mig helt vilsen han va min mittenpunkt som fick mig att bli en bättre person. Ska snart på terapisamtal. Jag frågade om vi hade nån chans senare? Då sa D bara alla är inte omöjligt. De gör ont att veta att jag var sårat mannen jag älskar. Men vet att jag måste jobba med mig själv innan jag kan göra ngn annan lycklig.
Dock undrar jag om ja kan ta kontakt med D se hur han mår? Vill samtidigt inte vara för klängig.

Reply
Charlotta 4 mars, 2018 - 17:21

Hej Maria, välkommen hit! Du berättar om hur du har det men samtidigt upplever jag att det är väldigt mycket som är osagt och som gör det svårt att ge råd. Du skriver att du har ett roligt jobb men ändå låter det som om du räknar med att förlora det. Att det kan ta emot att kliva ur sängen och gå till jobbet upplever nog alla människor ibland, det är helt enkelt något man får ta sig förbi för att ha förmånen att ha en försörjning och ett jobb att gå till. Är det något specifikt som gör att du har svårt att komma upp på morgnarna, mår du dåligt på något sätt, fysiska problem, oro, ångest? Varifrån kommer motståndet mot att jobba som får dig att se det som att du har tur när du förlorar jobbet i nedskärningar? Det låter också som om D har gjort slut med dig för din skull, för att han tror det är bättre för dig att vara själv, stämmer det? Vet du i så fall vad det är han tänker är bättre?

Rent generellt är det aldrig bra att lägga nyckeln till sin egen lycka i någon annans ficka, dvs att vara beroende av någon annan för att känna sig hel, värdefull, duglig, kompetent och lycklig. Ger du den makten till någon annan så kan den personen också ta allt det ifrån dig precis när som helst. Det du behöver för att må bra och känna dig stark och trygg behöver du se till att ha inom dig själv så att du aldrig kan förlora det. Har du inte det nu så är det något du kan öva dig till genom att bygga upp din självkänsla och ditt självvärde, här är ett inlägg om det. Det kan också vara extremt påfrestande för en partner att leva med vetskapen att man är någons allt, det är ett oerhört ansvar och en belastning som partnern kanske inte är beredd att axla. Du kan läsa mer om det här och här.

Om han har sagt att han vill ha en paus så är nog det klokaste att respektera hans önskan. Kan det vara så att det egentligen är du som inte mår bra och att höra av sig för att kolla så han mår bra bara är en ursäkt att få prata med honom? Låt det gå lite tid och lägg den tiden på dig själv, att bli starkare och tryggare i dig själv och hitta mål och mening med ditt eget liv, alldeles oavsett om han är en del av det eller inte.
/C

Reply
Anonymous 17 maj, 2018 - 03:06

Men vad gör man om det verkligen inte känns som en fas eftersom man har känt mer eller mindre på samma sätt så länge man kan minnas, bara i lite olika omfattning? Och om det dessutom känns näst intill omöjligt att be om hjälp för att småsaker växer till sådana enorma problem i ens huvud. Vad gör man? Jag har ganska ofta bra stunder, kan skratta och känna mig glad (om än tillfälligt), men de jobbiga stunderna blir allt värre.

Reply
Charlotta 17 maj, 2018 - 07:39

Välkommen hit Anonymous! När du skriver så länge du kan minnas så undrar jag om det rör sig om några år eller hela ditt liv? Om jag utgår från att det är större delen av ditt liv så skulle jag fundera på fysiska orsaker och i första han näringsobalans eller att du är belastad med något som du behöver avgifta. Många olika näringsbrister kan visa sig genom nedstämdhet och orkeslöshet, även t ex hormonobalans, obalans i tarmarna eller en belastad lever. Det kan iofs vara fallet även om det rör sig om kortare tid, men då kan det också lika gärna handla om invanda tankmönster som du behöver bryta. Hjärnan föredrar att tänka i invanda hjulspår och är då de hjulspåren negativa tankar så krävs det en del beslutsamhet och konsekvens för att träna hjärnan till att börja tänka nya tankar. Ta gärna hjälp av en skicklig alternativmedicinare som homeopat eller frekvensterapeut för att reda ut orsakerna och få hjälp att komma på rätt väg.
/C

Reply
Anonymous 13 juli, 2018 - 22:03

Hej! Jag har haft ett bra liv på många sätt. Familj vänner människor som uppskattar mig! Samtidigt har jag vid sidan av det positiva livet haft psykiska problem depressioner panikångest. Nu har detta negativa ökat och påverkar mitt liv mer än nånsin och jag börja, fast jag har ett bra liv, att tröttna! Jag orkar inte leva med min mörka sida länge. Vad skall jag ta mig till. Jag är ju nöjd med mitt liv. Anonymous

Reply
Charlotta 13 juli, 2018 - 22:40

Hej Anonymous, välkommen hit! Av vad du berättar tolkar jag det som att du är nöjd med vissa delar av ditt liv och missnöjd med andra, en väldigt vanlig situation och inte på något sätt konstig. Livet är inte en homogen helhet som man antingen är nöjd med eller inte, tvärtom består livet av många olika delar som kan kännas olika bra vid olika perioder i livet. Läs gärna mer om det i det här inlägget. Det är ett fantastiskt utgångsläge att du är nöjd med det mesta i ditt liv, nu har du kommit till en punkt där du inte längre är villig att acceptera den del du inte är nöjd med, din psykiska hälsa. Eftersom du säger att du har haft problemen länge kan det vara klokt att ta hjälp av någon för att hitta orsaken och läka ut den. Ångest och despression har ofta fysiska orsaker så att börja med att kontrollera näringsstatus, maghälsa och andra obalanser i kroppen är en bra start. Dessvärre är sjukvården inte så kunniga på det området utan det lönar sig bättre att ta hjälp av en skicklig alternativterapeut. Se detta för vad det är, ett avgränsat område i ditt liv som behöver åtgärdas för att du ska må som bra som du vill må, och något som går att göra något åt, det gäller bara att hitta rätt nycklar.
/C

Reply
Camilla 16 oktober, 2018 - 14:10

Hej!
Befinner mig ett läge som känns väldigt tungt och jag vet inte riktigt hur/om jag ska orka.
Jobbar heltid på ett jobb som jag inte trivs med så bra, har två tonårsbarn varav den ena just fått en diagnos på en kronisk neurologisk sjukdom. Är själv på väg in i klimakteriet och har sovit extremt dåligt i drygt ett halvårs tid.
Pappa som tog sitt liv för 9 år sedan, bipolär och varit självmordsbenägen sedan jag var 10 år.
Är själv högsensitiv och påverkas mycket av stämningar och andra människor. Känner att jag kämpat så mycket och verkligen försöker kämpa men vet inte hur mycket mer jag orkar. Befinner oss i ett läge också där det är ganska tight ekonomiskt även om både jag och min sambo tjänar helt ok. What to do?

Reply
Charlotta 16 oktober, 2018 - 17:44

Hej Camilla! När det blir så där mycket på en gång är det lätt att tappa både orken och tron på att det någonsin kommer att bli bättre. Speciellt i perioder när man känner sig svag och utsatt kommer gärna gamla känslor och problem tillbaka och läggs på den redan tunga bördan man bär, även sådant som man kanske trodde att man var färdig med. Av det du beskriver ser jag två spår som jag skulle rekommendera dig att ta tag i, det ena är din hälsa och det faktum att du sovit dåligt under en längre period och det andra är din känslighet för omgivningen.

Sömnbrist påverkar välbefinnandet enormt mycket och bara det är fullt tillräckligt för att man ska bli både deprimerad och tappa tron på att man ska orka. Sömnproblem är ett typiskt tecken på att östrogennivåerna sjunker och beroende på hur stor hormonobalans du har kan du prova lite olika saker, på hälsokost finns det en hel del olika preparat med fytoöstrogener som hjälper till att stabilisera hormonerna, det är ett bra ställe att börja. Räcker inte det kan du prata med din läkare om att få prova östrogenplåster. Utöver tillförsel av östrogen spelar det stor roll för välmåendet hur du lever, inte minst under klimakteriet är detta viktigt. Dra ner på onyttig mat med mycket socker, processade livsmedel och vegetabiliska oljor (utom kokosolja) och välj istället ren och naturlig mat med mycket färska grönsaker. Om du inte redan tar tillskott av D-vitamin, magnesium, vitamin K2 och B-vitaminkomplex samt omega 3 skulle jag föreslå att du börjar med det.

Det andra spåret, din högkänslighet och att du påverkas mycket av din omgivning är en förmåga som du kan lära dig att använda till din fördel istället för att plågas av. Jag är själv HSP och brukar säga att det är en superkraft, men man behöver lära sig att förstå och hantera den för annars känns det mest som en belastning. Många som upplever HSP som en svaghet har i grunden låg självkänsla och det är det som utgör det egentligen problemet eftersom man inte bara känner av andra människor utan man tar på sig deras känslor och problem för att det känns som om man borde kunna hjälpa dem. Lösningen på det är dels att inse att alla människor har rätt att få lov att ta ansvar för sig själv och att det är en del av ens egen utveckling att göra misstag eller må dåligt och ta sig igenom det, och dels att bygga upp sin självkänsla för att acceptera att andra inte har rätt att dumpa sina problem och dåliga energier på en, och att den första och viktigaste personen man ska stå upp för är sig själv.

När du bara får sova ordenltigt igen och börjar tänka annorlunda kring vad andra människor förväntar sig av dig och hur du reagerar på deras energier så tror jag att det blir lättare att hantera de andra delarna av livet.
/C

Reply
Mathias 16 juli, 2019 - 17:05

Hade en hemskt MC Olycka 2014 och har opererats ett 50 tal gånger, nu är jag nästan återställd fysiskt men har massor med nervsmärtor och läkare som enbart försöker få mig att ta morfin hela tiden, efter flera år testade jag att åka till danmarks smärtspecialist och fick där utskrivet cannabisolja som jag sedan stoppade i fickan och tog med hem, använde denna under 3 månader tills det tog slut och under den tiden kännde jag mig bra, orkade gå ut ville vara social och leka med barnen och massa annat, höga kostnader har dock stoppat mig från att kunna använda det igen så jag är åter igen sittandes med morfin.har gett upp helt. förhoppningsvis hittar man modet att slå spiken i kistan en dag.

Reply
Charlotta 16 juli, 2019 - 18:06

Hej Mathias, välkommen hit! Är du bekant med att det finns flera bra svenska Facebook-grupper om CBD-olja? Nu vet jag inte om det var olja med eller utan THC som du blev hjälpt av, men båda går att få tag på i Sverige om det skulle underlätta för dig. Jag tolkar det som att du blir smärtlindrad av morfinet men att du får biverkningar som du inte mår bra av, har du fått prova andra typer av smärtstillande från sjukvården? Det är många som inte mår bra på morfin och ibland kan det finnas andra alternativ. Jag vill också uppmuntra dig att överväga alternativmedicin, t ex akupunktur brukar kunna ha god effekt på smärttillstånd och behandlingsformer som frekvensterapi och Body Code skulle kanske till och med kunna hjälpa kroppen att läka ut smärtan. Även kroppens egen läkningsförmåga är värd att nämna, om kroppen bara får rätt förutsättningar, dvs en hälsosam livsstil med ren och näringsrik mat, så lite gifter som möjligt och rörelse efter förmåga, har den en fantastisk förmåga att läka även svåra skador och sjukdomstillstånd.

Jag vet att det är svårt att våga tro på en bättre framtid när man mår dåligt och lever med smärta, men det kommer hela tiden nya behandlingsmöjligheter och nya beslut rörande kända metoder, så jag bedömer chanserna som goda att det relativt snart kan finnas bättre hjälp att få även för dig. Fokusera på att göra det bästa av situationen just nu och se den här situationen som en period i ditt liv, inte som resten av livet. Det finns all anledning att tro att det kommer att bli bättre.
/C

Reply
Anonym 8 augusti, 2019 - 18:46

Men om man mått skit i merparten av ens liv då? Hur ska man kunna köpa snacket om ”det är bara en fas i livet?”

Reply
Charlotta 8 augusti, 2019 - 19:20

Hej Anonym, välkommen hit. Om det inte är en tillfällig känsla utan något som suttit i under lång tid finns det anledning att leta efter orsaker, varför mår du dåligt? Många gånger är psykiskt dåligt mående ett resultat av fysiska obalanser så jag skulle definitivt börja i den änden men naturligtvis också se till upplevelser och eventuella andra känslomässiga orsaker. Här är ett inlägg som handlar om det.
/C

Reply
Anonym 10 augusti, 2019 - 14:20

Hej! Åh vad glad jag blev av att läsa dina kloka ord. Mitt upp i allt så sökte jag förtvivlat efter ”hur ska man orka” för att få lite tips och uppmuntran. Jag är 30 år, med sambo och två små barn. Har mått väldigt dåligt under mina graviditeter, både psykiskt och fysiskt, den senaste för 10mån sedan. Jag har under dessa månader mått otroligt dåligt psykiskt. Jag har samtalskontakt och börjar äta högdos ssri. I början med alla biverkningar som finns men nu bättre. Jag har fått diagnosen utmattningsdepression. Och alla säger att det tar tid. Jag har accepterat att jag mår så här, jag vilar när jag behöver och försöket få den återhämtning jag behöver. Min sambo har axlat upp rejält och även under mina graviditeter. Även han börjar bli trött. Vi har anhöriga 10mil bort så avlastning är ofta svårt att få till, men grannar hjälper till efter den mån de kan. Det har varit stormig månader och jag har haft ljusglimtar är absolut inte lika deprimerad längre. MEN jag är fortfarande om inte mer trött. Jag är så himla trött. Jag är nästan apatisk om dagarna. Jag var ju så i början och upplevde en viss förbättring när sommaren och semestrar började men det känns som om jag har backat tillbaka något. Min IBS har börjat igen, kroppen värker mer och humöret är ostabilt. Jag har börjat fundera på att trappa ned ssri då jag upplever det så jobbigt att aldrig känna något, varken glad eller ledsen. Bara mittemellan och mest arg och trött. Jag försöker ta små korta promenaden men blir bara ännu tröttare efteråt. Det är svårt att hitta små saker som ger glädje och energi då jag är för trött för att göra något. Jag har ju dessutom två barn som tar all energi och lite till. Vi försöker dela upp så bra vi kan med barnen så vi båda får till sömn och återhämtning och mest jag då förståss. Jag var hoppfull ett tag men nu känns det bara som om jag alltid kommer att må/vara så här.

Reply
Charlotta 10 augusti, 2019 - 16:13

Hej Anonym, välkommen hit! Jag känner så väl igen mig i din beskrivning av hur du mår, inte barnen och graviditerna eftersom jag inte har barn, och inte heller ssri eftersom jag valde bort det, men resten, själva grundproblemet. Jag har nämligen varit där själv, och stannat där alldeles för länge eftersom sjukvården inte hade tillräcklig kunskap för att kunna lista ut vad som var fel med mig och bara ville pracka på mig olika läkemedel. I ett skede fick även jag diagnosen utmattningsdepression och blev erbjuden remiss till psyk, något jag tackade nej till eftersom jag visste att mitt problem var fysiskt och inte psykiskt. I det läget var jag visserligen deprimerad, men vem blir inte det när man känner hur kroppen ger upp mer och mer och man bara blir tröttare och tröttare utan att få hjälp. Depression är sällan en orsak utan ett symptom på något annat som är fel, och inte sällan är orsaken fysisk. Det tog mig ungefär femton år att komma fram till vad problemet var och då kom hjälpen via alternativmedicinen, sjukvården slutade jag att gå till eftersom det enda de sa var att jag skulle ta antidepp. I mitt fall orsakades mina problem av en kombination av EBV, parasiter och näringsobalans, när jag behandlade orsakerna alternativmedicinskt vände allt till det bättre. Jag har skrivit en hel del om detta och även gjort en serie YouTube-filmer i ämnet. Jag länkar alltihop till dig här nedan och hoppas att mina erfarenheter ska förtkorta ditt lidande markant. Som du kommer att upptäcka har jag skrivit nya inlägg om min sjukdom efterhand som jag lärt mig mer, i det första inlägget hade jag inte några direkta svar utan beskriver mer själva upplevelsen, men efterhand började bilden klarna och jag förstod vad problemet var. Det som började som utmattning hann utvecklas till ME innan jag förstod hur jag skulle göra för att bli frisk igen.
Min utmattningssjukdom
Myalgisk encefalomyelit
Utmattningsgåtan är löst
Det går att bli frisk från ME
Ångest oro och depression
/C

Reply
Emilo 21 augusti, 2019 - 09:18

Jag har varit arbetslös i snart två års tid trots att jag har flera examina och har sökt nästan 100 arbeten. Nu har jag precis börjat en utbildning bara för att få en högre examen och ha bättre chans att hitta jobb, men är egentligen inte alls motiverad. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar hela livet bland annat pga mobbning genom hela grundskolan och de senaste fem åren varit en enda nedåtgående spiral och ingenting tyder på att det kommer att ljusna. Under denna tid har jag förlorat ett jobb jag trivdes väldigt bra med, haft två kortare arbeten jag vantrivts så med att jag nästan gått in i väggen samt fått diagnosen MS. Jag känner stress över att jag kanske inte har lång tid kvar att kunna jobba och vara till nytta i samhället, för att inte tala om att jobba ihop till någon sorts pension.
Jag har inga vänner, är ensambarn, högkänslig och har två narcissister till föräldrar, har aldrig haft ett förhållande och tvingas bo hos min pappa för att jag inte har råd att skaffa eget boende.
Jag tycker ofta det känns som att de som är deprimerade har problem på ett eller ett par områden i livet (vilket mycket väl räcker till för att förmörka hela tillvaron) men jag har problem på ALLA: jobb, relationer, privatliv, hälsa, ekonomi… och inget hopp om en bättre framtid eftersom jag bara ser försämringar framför mig: sviktande hälsa hos både mig och föräldrar, mindre chans till jobb ju längre jag är arbetslös och ju äldre jag blir, arv är inget att se fram mot eftersom det bara medför mer kostnader osv.

Jag går hos psykolog men hen har ärligt sagt att det jag behöver är konkret hjälp, inte mediciner eller terapi, för mina problem är ju konkreta och mitt psykiska illamående en naturlig reaktion på en pressad livssituation. Jag har gjort allt för att försöka komma vidare (söka jobb, hitta vänner genom hobbyer, kurser, MS-relaterat) men ingenting lyckas och nu orkar jag helt enkelt inte försöka längre.

Reply
Charlotta 21 augusti, 2019 - 13:51

Hej Emilo, välkommen hit! Det är en dyster bild du målar upp och jag förstår att situationen kan kännas hopplös. Du skriver att du inte orkar försöka längre och det tycker jag är väldigt synd. Att det du har gjort hittills inte har inneburit någon större skillnad är inte detsamma som att situationen inte går att förändra. Einstein lär ha sagt att det inte går att lösa problem från samma utgångspunkt som de skapades, och däri ligger svaret på alla svårigheter vi ställs inför i livet. Jag säger inte att det kommer att gå snabbt och vara enkelt men däremot säger jag att det finns goda möjligheter till positiva förändringar för dig på alla områden. Om du bestämmer dig för att det trots allt är värt besväret att fortsätta kämpa så berättar jag gärna mer om vilka vägar som finns och vad som krävs för att komma framåt.
/C

Reply
Emilo 21 augusti, 2019 - 18:06

Hej!

Tack för att du tog dig tid att svara! Jag tar gärna emot de tips och synpunkter du vill ge. Jag har som sagt provat allt JAG kan komma på, för förändring på vart och ett av områdena i livet jag har problem med, så jag upplever inte att jag försöker lösa dem enbart från den utgångspunkt de skapades. Att orken tar slut när man inte upplever den minsta framgång efter år och decennier av kämpande tycker jag inte är något att förundra sig över.
Nobelpristagaren Mohammed Yunus insåg att många kunde förbättra sin tillvaro genom att någon vågade satsa på dem; småsummor i våra ögon men för dem som verkligen inte har någon ekonomisk möjlighet att spara ihop till ens ett litet startkapital kan ett mikrolån vara just den utomstående hjälp som ger möjligheten att komma igång. Nyckelorden är ”utomstående” och ”våga satsa på”, vilket är vad jag upplever att jag också behöver för att få igång mitt liv i rätt riktning, eftersom min egen ork är slut efter otaliga försök som bara mötts med totalt ignorerande eller ett nej.

Reply
Charlotta 21 augusti, 2019 - 18:53

Vad roligt att höra att du fortfarande har gnistan kvar. Det är en fullt normal reaktion när man har det svårt och inte kan finna någon utväg att tänka att hjälpen måste komma utifrån, att den enda vägen ut är att bli räddad av någon annan för att på så sätt vända den nedåtgånende spiralen. Verkligheten är dock den totalt motsatta, förändringen måste alltid komma inifrån för att bli genomgripande och bestående. Hur man tänker styr hur man känner vilket styr upplevelsen av livet, ändrar man tankarna ändras känslorna och även livsupplevelsen. Så länge man följer samma tankemönster som man alltid gjort är det med andra ord omöjligt att få till en verklig förändring i sin livsupplevelse, och detta handlar inte bara om hur man själv ser på saker och ting utan inte minst hur man uppfattas av andra. Tricket är alltså att börja ifrågasätta det som vid första anblick kan tyckas vara givet och statiskt och när du gör det kommer du att upptäcka att det finns många fler alternativ än vad du tidigare varit medveten om, många fler sätt att se på din situation, din historia, de erfarenheter du har och även din sjukdom. Jag listar några inlägg här nedan som handlar om det jag nämner här, samt även en YouTube-video om en amerikansk läkare som botade sig själv från långt framskriden MS när sjukvården inte kunde göra något.

Akut hjälp när det känns som värst
Stora förändringar sker med små steg
Hur ändrar man på sitt liv?
Välj att berätta en bättre historia
Tränar du dig i att se möjligheter eller problem?
Daglig träning du kanske inte vet om
Intentionen skapar verkligheten
Känslors effekt på den fysiska hälsan
Minding your mitochondria

/Charlotta

Reply
Emilo 25 augusti, 2019 - 07:40

Hej igen!

Tänkte bara kommentera att de saker de blogginlägg du hänvisar till är välformulerade och tankeväckande, dock ganska allmänna, medan det jag söker är rent konkreta råd. Jag har arbetat med mig själv och mitt sätt att tänka i nästan 20 år, skrivit tacksamhetsdagbok i 10 år och gått både hos psykolog och på mindfulnesskurs de senaste två åren (jag började så fort jag blev arbetslös eftersom jag av tidigare erfarenhet visste hur dåligt jag snart skulle må). Idag har jag större och värre konkreta problem än någonsin tidigare; alla gamla problem kvarstår och förvärras successivt med tiden samtidigt som nya tillkommer.

Antingen fungerar det jag gjort alltså inte eller så gör jag det på fel sätt, vilket betyder att jag behöver mycket mer konkret och tydlig handledning med exempel, istället för allmänna fraser som ”skriva om ditt livs historia” och ”ändra ditt sätt att tänka”. Det förundrar mig att någon som gjort denna resa (nu syftar jag inte endast på dig utan på andra som t.ex psykologen och mindfulnessläraren) inte verkar kunna klä processen i ord t.ex. ”då hade jag tänkt si och reagerat så om denna händelse, sen började jag kunna tänka och reagera på det här sättet och idag tänker och reagerar jag så här. För att komma dit tog jag steg A, B, C och D och processen tog X antal månader/år”. Detta skulle ge en tydligare bild av vad det är man egentligen strävar till och kan förvänta sig uppnå. Någon som mått dåligt så länge den kan minnas vet ju inte hur det känns att må bra och kan därför inte ens föreställa sig detta.

Reply
Charlotta 25 augusti, 2019 - 10:20

Hej Emilo! För att kunna ge den typ av konkreta råd som du efterfrågar behöver jag veta mycket mer om dig, vem du är som person, hur du lever, och inte bara vad du har gjort utan även hur du har gjort och varför du har valt de saker du har valt. Utan en detaljerad helhetsbild är det omöjligt att ge specifika råd som passar just dig. Om du har varit tydlig med denna information till psykolog och andra som du tagit hjälp av men ändå inte fått den hjälp du behöver så har de personerna inte varit rätt för dig och jag rekommenderar dig att leta vidare. Vid den här typen av rådgivning är det extremt viktigt att vända sig till rätt person för att hjälpen ska bli meningsfull, och rätt person är inte nödvändigtvis den som har högst utbildning, även om utbildning och erfarenhet är bra, utan den som har en arbetsmetodik som passar dig och som du känner rätt personkemi med. Det är inget fel i att gå ett par gånger till någon och sedan inse att personen inte är rätt för dig och avbryta för att istället prova någon annan, tvärtom är det väldigt klokt om man vill uppnå resultat.

Jag vet inte om du redan har kollat in min YouTube-kanal annars har du en länkt till den här. På YT har jag ett lite annat upplägg än i bloggen och ger mer konkreta exempel blandat med egna erfarenheter av vad som kan fungera i olika situationer. Kanske är det något som du skulle ha bättre nytta av?
/C

Reply
Anonym 23 oktober, 2019 - 11:42

Hej!
Jag har de jättejobbigt har så mycket smärta jämt.
Så varje liten grej som kommer till så rinner de över.
Jag har fibromyalgi sedan flera år tillbaka.
Brakade ihop 2005 och 2015 var inlagd 2015 på psykiatrin.
Har kommit tillbaka någotsånär.
Men började de med urininfektion penicillinkur. Och nu har jag så ont i underlivet dom vet inte va de är försökt allting. Men får ingen hjälp.
Hade detta 2005 och 2015 också då jag rasade. Blivit bättre emellanåt.
Kommit tillbaka nu igen.
Är så rädd att jag rasar igen orkar inte en gång till.
Vet att detta är bagateller för vissa men inte för mig. Ständig smärta.
Vill skriva av mig till någon.

Reply
Charlotta 23 oktober, 2019 - 12:17

Hej Anonym, välkommen hit! Smärta är verkligen ingen bagatell, det finns alltid någon som har det värre men det gör inte din smärta mer uthärdlig så det finns ingen anledning att jämföra eländen. Jag är ledsen att du har det så jobbigt och att du inte får tillräcklig hjälp, jag förstår verkligen att det är svårt att orka när det inte går att se någon ljusning. Om du inte redan har övervägt alternativmedicin så vill jag varmt rekommendera det. Sjukvården är bra på akutsjukvård men när det kommer till medicinska problem och kroniska sjukdomar är den traditionella läkekonsten, det som i vår tid kallas alternativmedicin, väldigt mycket bättre. En skicklig frekvensterapeut, homeopat eller näringsterapeut kan göra stor skillnad på den sortens sjukdomar som du beskriver. Läs gärna mer om hälsa och sjukdomar i det här inlägget.
/C

Reply
Anonym 23 oktober, 2019 - 13:13

Tack för ditt svar!
Får väl hoppas att jag orkar mig egenom detta igen.
En dag i taget! 😥

Reply
Maria 1 november, 2019 - 20:58

Hej
Vill börja med att tacka för människor som du.
Jag är i en så svår situation att jag vet inte hur jag ska börja. Blir sårbar och rädd.
Vill bara tacka för att du finns just nu.
VH Maria ❤️

Reply
Charlotta 2 november, 2019 - 10:24

Välkommen hit Maria! Jag hoppas att du finner det du behöver för att ta dig igenom den svåra situation du står inför.❤️
/C

Reply

Lämna ett svar till Charlotta Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI