Home Personlig utveckling När var du senast utanför din bekvämlighetszon?

När var du senast utanför din bekvämlighetszon?

by Charlotta

Att lämna sin bekvämlighetszon innebär för vissa människor att hoppa bungy jump eller åka jorden runt med bara vad som ryms i en ryggsäck. För andra räcker det med att bära kostymbyxor istället för jeans eller att byta färg på nagellack.

Hur dramatisk steg eller hur litet steg som krävs för att du ska ta klivet utanför din bekvämlighetszon  är inte viktigt, det som är viktigt är att du tar det steget. Regelbundet.

Så länge du håller dig till din egen upptrampade kostig så lever du i tryggheten att veta exakt hur livet kommer att gestalta sig, hur dagen kommer att utveckla sig och vad du har att förvänta dig. Det finns tveklöst en trygghet i det, och ibland hamnar man i perioder i livet när man behöver den tryggheten, när den tryggheten kanske är det enda man har att hålla sig i.

Men för det mesta så stannar man inte i sin bekvämlighetszon för att man behöver det för att klara av sitt liv, utan man stannar av bekvämlighet eller av feghet.

Så frågan är om det som finns inom din bekvämlighetszon är så perfekt att det inte är värt besväret att utforska det som finns utanför? Kan du vara säker på att det som finns utanför inte är ännu bättre? Kan du leva med tanken att lever ett helt liv i bekvämlighetszonen för att på ålderns höst upptäcka att allt det riktigt roliga och spännande fanns utanför?

Bekvämlighetszonen är inte statisk, den varierar med hur mycket du stannar inom den eller vågar dig utanför den. Om aldrig sätter foten utanför så krymper bekvämlighetszonen och mer och mer av livet och världen hamnar utanför, på den farliga sidan.

Men om du å andra sidan börjar våga dig utanför din bekvämlighetszon så växer den och saker som tidigare låg utanför hamnar plötsligt innanför och blir vardagsmat och totalt ofarliga.

Om du hela tiden tänjer lite på din gräns för vad som är bekvämt och lever ditt liv i gränslandet med ena foten på insidan och ena på utsidan så vänjer du dig vid den hälsosamma känslan av att inte alltid ha full kontroll samtidigt som du undviker alltför stora risker. Och när det blir bekvämt att ta små steg utanför zonen så är steget inte långt till att våga ta lite större steg.

Man växer inte mycket inom sin bekvämlighetszon för där finns inget utrymme för det. – Whitney Thor

/Charlotta

25 comments

StB 3 mars, 2016 - 10:24

Precis som i de senaste 2-3 inläggen är jag glad för att du även här uppmärksammar att det finns undantag, som här, att det finns perioder da an behöver stanna i sin trygghetszon. Jag har de senaste 4 åren upplevt alldeles för många omvaeltningar. Inte desto mindre blev jag konstant pressad av min exman att utveckla mig själv och inte stagnera. Jag kände instinktivt att det handlade om att överleva och hålla ut just då. Men han godtog inte det. Nu är vi separerade och jag håller på att finna fotfäste igen. Men han…är sjuk var 3:e vecka och tämligen labil fast han har sin suveräna yta gentemot andra. Intressant!! Jag tror kanske att min magkänsla är mycket duktigare än jag har blivit intalad/indoktrinerad (av honom).

Reply
Charlotta 3 mars, 2016 - 10:34

Verkligheten brukar komma ikapp de flesta så småningom. Inläggen är inte tänkta att täcka in alla eventualiteter utan är generellt hållna, allt kan inte passa in på alla. Det kommer alltid att finnas undantag från det jag skriver om, och att jag inte tar upp alla alternativ betyder inte att de inte finns, eller att de är mindre värda eller mindre intressanta, det är bara omöjligt att täcka in alla individuella skillnader som förekommer. Var och en måste själv avgöra om de generella exempel som jag skriver om är applicerbara på den egna personen eller situationen, och ta till sig de delar som stämmer in och som kan vara till hjälp, och strunta i resten.
/C

Reply
M 3 mars, 2016 - 13:54

Hej,jag lever i min bekvämlighets zon tänker jag när ja läst det här inlägget. Rädd för att lämna tryggheten och sedan går jag och hoppas på den där turen i livet som skall göra att alla bitarna faller på plats för mig…

Reply
Charlotta 3 mars, 2016 - 14:27

Risken är att du får vänta väldigt länge, kanske för alltid, om du inte först vågar ta steget ut. Det är ju där utanför bekvämlighetszonen som det händer.
/C

Reply
Charlotta 3 mars, 2016 - 16:09

M, det här inlägget kanske kan ge dig något.

Reply
L 3 mars, 2016 - 17:45

Hej Charlotta! Jag läser dina inlägg varje dag. Många gånger skriver du om just sådant som man funderar över. Jag undrar hur jag ska göra för att vara mer bekväm med att vara singel. Jag blev lämnad för ca 4 månader sedan och har fortfarande lite svårt att gilla situationen. Jag tycker att jag kommit så pass långt att jag kan börja ”leva igen” och har accepterat min situation, men jag längtar ändå efter någon att vara nära, någon att älska. Jag har egentligen inte så svårt för att vara själv då och då, men uppskattar sällskap av någon annan.Hur länge är det okej att vara lite nere över sin sits?, när vet man om man kommit någonstans och inte står kvar och stampar i samma spår?När vänjer man sig vid känslan av att vara en när man innan är van vid att vara två?Nästan alla mina vänner lever med någon och har barn. Det är något som jag också önskar i mitt liv och i och med att jag nu är den ända som är singel så får detta mig att känna mig som en ”outsider”och ibland känner jag mig ensam i min situation . Min största rädsla är att jag ska få leva ensam och inte få barn medan alla andra lever familjeliv. Jag har varit med om separationer tidigare och vet att det alltid har löst sig på något sätt och att den oro som jag känner näst intill alltid är obefogad, eftersom allt har en förmåga att lösa sig, men hur ska jag rent konkret göra för vara nöjd med hur det är här och nu, utan att känna press på mig själv att jag ska finna lösningen och lyckan inom en snar framtid. Många funderingar, men du brukar ha bra svar och lösningar på bekymmer. /L

Reply
Charlotta 3 mars, 2016 - 19:42

Hej L, välkommen hit och tack för att du läser! Efter fyra månader skulle jag tro att du i bästa fall nätt och jämt kommit över den första, akuta sorgefasen, i alla fall om ni varit tillsammans en längre tid. Det finns ingen regelbok som talar om hur lång tid det ska ta att komma över ett uppbrott, men jag kan tycka att fyra månader är väldigt kort tid, och så länge du fortfarande tänker på dig själv som en del i ett par där du saknar den andra delen så är du fortfarande i en reflektions- och läkningsfas. Jag tycker det är väldigt synd att så många har så bråttom in i nästa relation efter ett uppbrott, det finns så oerhört mycket erfarenhet och lärdom att dra nytta av ur en relation och ett uppbrott, och har man för bråttom in i nästa relation så får man aldrig en chans att göra de erfarenheterna till en del av ens verktygslåda och kunskapsbank. Istället för att fokusera på att det saknas någon vid din sida så ta tillfället i akt att fokusera hundra procent på dig själv, på ditt eget välmående din egen utveckling och på hur du kan maximera din glädje och ditt välbefinnande. Gör saker som du gillar och som gör dig glad, gå en kurs i något annorlunda eller oväntat, umgås med dina vänner både med och utan respektive utan att känna någon press, ta en temaresa till något ställe du aldrig skulle åka med en partner, passa på att göra allt sånt som du inte skulle göra med en partner och se den här tiden som din alldeles egna tid att göra allt det som du vill göra bara för dig själv. Tids nog kommer du att träffa någon igen och förmodligen bilda familj och då kommer du att tänka tillbaka på den här tiden och önska att du hade utnyttjat den bättre till att göra alla de saker som är svårare att göra när man måste ta hänsyn till någon annans önskningar. Lev livet så mycket du bara kan, för detta kan vara det sista tillfället du får innan du för resten av livet kommer att vara någons respektive och mamma.
/C

Reply
L 14 mars, 2016 - 20:20

Hej Charlotta! Tack för ditt svar. Jag har som jag skrev varit med om separationer tidigare och vet att det har ordnat upp sig för mig så småningom och nu har jag vid två tillfällen träffat min fd sambo och jag är så förvånad över hur lätt det har känts. Jag trodde att jag skulle gråta och må dåligt efteråt.Det är som om känslorna är borta fast vi var tillsammans i 3,5 år så är jag så förvånad över hur lite jag känner när vi setts. Vad kan det tyda på? Jag blev lämnad och var så ledsen i början, men så var det som att något bara hände. Jag får lite skuldkänslor för att jag som en gång var så kär i en person bara kan sluta känna. Det är en ny känsla och jag vet inte om den bara är tillfällig eller vad det nu är. Jag har en mamma som är svårt sjuk i cancer och eftersom vi står varandra nära så känns hon viktigare än mitt kraschade förhållande. Att vara med henne känns mer viktigt, att ta vara på varje stund. Samtidigt är det jobbigt att leva så nära inpå någon som har en allvarlig sjukdom. Mamma ser inte så ljust på tillvaron och jag försöker få henne att se positivt på det hon har i livet? Det hon har fått uppleva. Men hon är så negativ och det är svårt att få henne på bättre humör ibland, ibland kommer jag dit och är glad och positiv och åker sedan hem och känner mig negativ eftersom hennes sätt att prata gör att jag blir nedstämd. Vad gör man åt det? Hur kan man få en svårt sjuk person att ändå försöka att se ljusglimtar? Tack/ L

Reply
Charlotta 14 mars, 2016 - 21:20

Du skriver att du har flera förhållanden bakom dig, kanske är det erfarenheten av att du har lärt dig hur du lämnar och går vidare som gör att det går lättare den här gången? Vetskapen om att du kommer att klara det och du kommer att träffa någon ny så småningom igen? Sedan tror jag också du har helt rätt i att ditt fokus ligger någon annanstans nu, att din mamma känns viktigare än ett avslutat förhållande.

Som anhörig till någon svårt sjuk får man acceptera att humöret går upp och ner beroende på hur den som är sjuk mår, de tgår inte att komma ifrån att man påverkas när någon man älskar mår dåligt. Kanske ska du inte tänka så mycket på att du måste pigga upp och få henne på gott humör, som sjuk vill man inte alltid bli uppiggad utan många gånger vill man bara att någon ska förstå hur dåligt man mår och finnas där för att dela smärtan och sorgen över sjukdomen. Det kan till och med vara så att om du vågar finnas där i det allvarliga och mörka för din mamma och dela det med henne, så kommer det att göra att hon mår lite bättre. Fråga vad hon tänker på, om hon har ont, om hon är rädd och vad hon vill prata om.
/C

Reply
L 23 mars, 2016 - 18:30

Hej Charlotta! Jag är så tacksam för att den här bloggen finns, den har hjälpt mig när det varit svårt och hjälper mig fortfarande. Mitt mående går lite upp och ned och idag är en sådan dag då allt känns jobbigt. Jag undrar hur jag ska klara av dagen då mamma inte längre finns kvar? Min mamma och jag har en sådan nära relation, det är henne jag ringer till när jag har problem, henne jag hör av mig till om allt, eftersom vi kan prata om precis allt, vad gör jag när jag inte kan göra det? Hur orkar man med vardagen när någon inte finns kvar längre? Det är för mycket som har hänt i mitt liv på så kort tid. Under början av förra året fick mamma veta att hon hade cancer, under det året fanns mycket oro och förtvivlan. i perioder har mamma mått bättre och då har även jag kunnat slappna av och då även må lite bättre, men när hon blir sämre påverkas även jag såklart. Just nu ligger hon på sjukhus. I oktober förra året valde min dåvarande sambo att avsluta vårt förhållande och jag fick stå själv med min sorg, samtidigt som en annan sorg drabbade mig. Jag kom i samband med separationen i kontakt med din blogg och minns att jag även läste Michael Larsens blogg och minns att han skrev ” Den rätte lämnar inte när det är svårt” och det citatet tog jag verkligen till mig. Men det är jobbigt att gå igenom en separation och samtidigt se någon du älskar tyna bort i en cancer. Jag undrar varför så många tråkigheter drabbar mig, familjen samtidigt, det var inte så här livet skulle se ut. Jag vet att jag ska försöka att se framåt och hoppas på att framtiden ska bli ljus igen, men ibland är det svårt när rullgardinen dras ned hela tiden. När jag besökte min mamma på sjukhuset häromdagen sa hon. Jag skulle så gärna vilja se dig glad igen, du som brukar vara så glad, nu ser du alltid så bekymrad ut. Eftersom jag har så nära till mina känslor kan jag inte fejka att jag är glad, jag kan inte låtsas, men jag vill kunna vara glad igen, men det är så svårt just nu. Jag önskar bara att det kan finnas någon konkret lösning på allt sorgligt och svårt för just nu har jag svårt att känna någon glädje, det är mest sorg. /L

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 19:15

Hej L! Om du har läst inläggen som handlar om min egen historia så vet du att jag för några år sedan förlorade båda mina föräldrar samtidigt som jag själv var svårt sjuk i utmattning. Plötsligt stod jag ensam i världen, inga syskon, ingen man och inga barn. Jag vet inte hur många gånger som jag ville lyfta luren och ringa någon för att berätta något, så som jag hade gjort med framförallt mamma i alla år, men det fanns inte längre någon att ringa. Ingen som ville veta att jag hade kommit fram när jag var ute på vägarna och ingen som heller ringde mig och berättade om sin dag. Tomheten var gränslös och smärtan obeskrivlig, men man överlever och så småningom återvänder livet.

Detta är inte en tid för dig att försöka fejka känslor som du inte har, detta är en tid att ta hand om dig själv och din mamma och göra det bästa av den tid ni har tillsammans, oavsett hur lång eller kort den blir. Även om du inte kan vara glad på grund av allt som hänt så försök glädjas åt det du och din mamma har istället för att ta ut sorgen i förskott, för den kommer tids nog och jag lovar dig att det blir inte ett dugg lättare för att du lider av förlusten redan nu medan din mamma fortfarande lever.

Ja, den dag sorgen drabbar så kommer den att slå luften ur dig och det kommer att kännas som om du inte ska klara att leva vidare, de känslorna är en del av sorgen och det kommer man inte undan hur mycket man än förbereder sig. Men lägg inte energi på det nu utan ta bara med dig att du kommer att klara det, du kommer att lära dig att leva med de nya förutsättningarna, du kommer att växa som människa och du kommer att komma ut starkare på andra sidan, och en dag så kommer allt att kännas bra igen, trots att din mamma inte finns i den här världen längre.

Om du inte gör det bästa av tiden med din mamma nu så kommer du en dag att ångra att du inte utrnyttjade tiden bättre så länge hon fanns kvar. Prata om allt som är viktigt, gör allt ni tycker är roligt, improvisera det som inte går att genomföra fullt ut och njut av varandras sällskap. Det är den bästa gåva du kan ge både dig själv och din mamma och de minnena ni skapar nu kommer du alltid att bära med dig.
/C

Reply
L 23 mars, 2016 - 19:40

Tack,för svaret Charlotta. Du är verkligen duktig på att skriva svar som genast gör att man mår bättre, tänk att ha den förmågan.Jag lovar att jag gör så mycket jag bara kan med min mamma. Hon har gjort så mycket för mig så självklart ger jag henne det jag kan, nu när hon har det svårt. Jag ser verkligen till att ta vara på tiden och att ta ut sorgen i förskott är inte bra, men ibland kommer den över en. Ledsamt att du förlorat båda dina föräldrar, men skönt att höra att du lyckats ta dig vidare, trots sorgen. Det är alltid en tröst att veta att det finns andra som förstår vad man går igenom. Kram L

Reply
Charlotta 23 mars, 2016 - 19:45

Tack, vilket fint omdöme. 🙂 ❤️ Vad bra att du tar vara på tiden, det är det absolut bästa och egentligen det enda du kan göra nu. Lev i nuet, och känn det du känner fullt ut, både det goda och det onda, att våga känna är läkande. Kram på dig!
/C

Reply
A. 25 mars, 2016 - 08:48

För första gången så har jag läst om dig, och jag blev både ledsen och glad när jag läste om din egen erfarenhet av hur livet kan vara med både sorg och sjukdomar, men att du trots det har orkat leva vidare och nu ger oss andra så mycket av dig själv. Det ger mig hopp om när de svåraste stunderna infaller, att det går att leva vidare och att jag kan bli starkare genom att våga känna de svåraste känslorna. Kram och tack för att du är du!
/A.

Reply
Charlotta 25 mars, 2016 - 09:55

Tack, vad gulligt av dig. 🙂 Jag är övertygad om att det är tack vare svårigheterna och mina upplevelser som jag idag är en bättre och klokare människa. Och även om det inte var roligt att vara mitt i det så är jag tacksam för att jag fick vandra den vägen så jag kunde bli den jag var ämnad att bli. För utan allt det jag har gått igenom så hade jag aldrig hamnat där jag är idag.
/C

Reply
A. 25 mars, 2016 - 18:46

Önskar att jag också vore det, ser att du har skrivit ett nytt inlägg om just sorg och vad beträffar mig så dog min riktiga pappa i alkoholism när jag var 16 år, och jag har nog aldrig lyckats bearbeta det därför befinner jag mig kvar där ännu, 42 år senare. Jag har haft svårt att hitta manliga förebilder, vilket är jätteviktigt för en kille i tonåren. Livet blev inte vad jag drömde om en gång för längesedan. Men det måste ju gå vidare jag kan inte ha det här som ett ok på ryggen och bära omkring på längre. Dessutom så är min mamma gammal och sjuklig och jag kan inte prata med henne. Gick i terapi men åt samtidigt valium, ingen bra kombo.

Reply
Charlotta 25 mars, 2016 - 19:26

Nej, det där med att dämpa sorg för att orka härda ut har ofta en baksida, bland annat att man kanske inte blir riktigt färdig med bearbetningen och har svårt att går vidare. Det positiva är att det är aldrig försent att bearbeta en sorg, att leta sig tillbaka till känslorna av förlust och tillåta sig att verkligen känna, att utforska känslan in i minska skrymsle och kanske hitta en del svar till varför livet blev som det blev, och också en del verktyg för att äntligen kunna lämna sorgen bakom sig och gå vidare. Om du vill finns möjligheten.
/C

Reply
A. 25 mars, 2016 - 19:45

Min läkare har varit väldigt generös med att skriva ut lugnande tabletter, jag tar fortfarande 1 tablett dagligen. Mer tar jag inte, men har kommit på att den fungerar ungefär som tobaken = jag underhåller en abstinens! Är det någon större idé att gräva i saker som ligger så långt tillbaka i tiden, egentligen? På vilket vis finns möjligheten till det ?

Reply
Charlotta 25 mars, 2016 - 19:53

Genom att, när du är drogfri, leta dig tillbaka till känslorna av förlust och tillåta dig att verkligen känna, att utforska känslan och se vilka andra känslor som dyker upp. Om du upplever att det fortfarande påverkar dig så är det värt att ta tag i. Har du funderar på om du verkligen behöver tabletterna eller du mer tar dem av vana, eller något av en trygghet?
/C

Reply
A. 25 mars, 2016 - 22:51

Jag tar den där enda tabletten av ren vana, har tagit mycket mer tabletter tidigare 4-5 stycken per dag. Den är en trygghet ja. Men jag tror faktiskt att jag skulle må mycket bättre utan den, jag kan väl inte påstå att det enbart är min pappas död för så många år sedan som gjort att jag lever som jag gör, men jag började att isolera mig mer och mer efter att han gick bort. Sedan har jag slagits med styvpappor som jag inte gillat under hela resterande tiden av min uppväxt. I vuxen ålder så började jag dricka själv, och har i hela mitt liv drivits av en oro och en rädsla för andra människor, som jag nu har kommit över men likafullt så är jag en mycket ensam människa utan några vänner eller socialt umgänge alls även om jag kan vara social på mina villkor, förstår du hur jag menar? Jag har eller rättare sagt kan inte umgås i grupp, utan enbart med 1 till max 2 personer åt gången. Jag är ju så pass gammal nu, och att sätta igång en process genom att rota i mitt förflutna skulle inte ge mig något nytt, har gjort det under 5 års tid. Vad jag däremot behöver göra, är att stärka min självkänsla, mitt jag, min identitet och mina värderingar, det som är jag i grunden och den människa som är jag.

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 10:01

Då är det så du ska göra, du vet bäst själv vad som är rätt för dig.
/C

Reply
Tina 26 mars, 2016 - 14:51

Charlotta!
Var hittar jag inläggen om ’din egen historia’ med svåra förluster och utmattningssjukdom som nämns ovan? Vill gärna läsa.
Tack!
Mvh, Tina

Reply
A. 26 mars, 2016 - 16:03

Tina: Du kan läsa om Charlotta högst upp, under Om Charlotta.

Mvh A.

Reply
A. 26 mars, 2016 - 16:08

Jag förändrar det som känns viktigast för mig just nu och en tid framåt, och håller mig till den umgängesformen som känns bra och relevant för mig i nuläget. Tack för att du håller med om det!

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 18:26

Tina, precis som A säger så hittar du en sammanfattning av min bakgrund i listen längst upp. Sedan har jag också märkt de av inläggen som helt eller delvis handlar om mig, eller som specifikt tar upp saker ur min egen erfarenhet med mitt namn, så om klickar på kategorin ”Charlotta” under rubriken till valfritt inlägg så får du upp alla inlägg i den kategorin.
/C

Reply

Lämna ett svar till L Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI