Home Mental träning Om livet inte blir som du drömt

Om livet inte blir som du drömt

by Charlotta

De flesta av oss har nog en bild av hur vi har föreställt oss våra liv, hur vi vill leva, vad vi vill uppnå och hur livet ska utvecklas och se ut vid olika tidpunkter. Kanske formades den bilden redan som barn och kanske har den förändrats med tiden, eller kanske är den sig ganska lik som den var från början. Villa, volvo, vovve? Eller kanske jetset-singelliv med lägenhet i New York och ständiga affärsresor världen över? Eller ett liv i samstämmighet med naturen för att göra ett så litet ekologiskt avtryck som möjligt? Eller kanske eget företag och framgångsrik entreprenör med stort arv att lämna vidare till barn och barnbarn?

Hur din dröm än ser ut så är den bistra sanningen den att verkligheten ofta skiljer sig från den. Kanske är livet ganska likt och det är bara smärre justeringar som behöver göras för att du ska kunna säga att du lever din dröm, men kanske är det så att livet inte alls blev som du hade tänkt dig och planerat. Hade någon visat dig det här livet när du var tonåring så hade du kanske aldrig i livet kunnat tro att det skulle bli ditt.

Hur förhåller man sig till att verkligheten inte alls överensstämmer med drömmen? Vad gör man med besvikelsen om du inte känner igen dig i ditt liv och inte alls är nöjd med hur det blev? Som jag ser det har du tre val.

Det första alternativet är att du klagar på hur orättvist allting är och hur synd det är om dig, att du gnäller över hur bra andra har det, att du skyller på att allt beror på saker som du inte kan påverka och att du säger att allt är andra människors fel. Det här alternativet är vanligt och en fullt begriplig reaktion på att du känner dig missnöjd och olycklig, däremot hjälper det inte eftersom det inte på något vis förändrar situationen. Istället är risken stor att det blir en livsstil att vara missnöjd och klaga eller skylla på andra, och det blir du garanterat inte lyckligare av.

Det andra alternativet är att du istället bestämmer dig för att acceptera situationen som den är, och då menar jag verkligen acceptera den, inte bara på ytan utan på djupet i ditt inre. Att acceptera situationen innebär inte nödvändigtvis att du slutar jämföra verkligheten med vad du hade tänkt dig, men det innebär att du är nöjd med det som är och slutar att förvänta dig något annat. Lyckas du med det försvinner också orsakerna till missnöje och klagan och det är fullt möjligt att du kan börja känna dig nöjd och glad med det du har.

Det tredje och sista alternativet är att förändra situationen, och det är ofta både det lättaste och samtidigt det svåraste alternativet. Lättaste på så sätt att du kan ha kvar din dröm om hur du tycker att ditt liv borde se ut, men svåraste därför att det kan krävas en hel del förändringar och arbete från din sida för att uppnå det.

Arbete som dock sällan är omöjligt, istället handlar det om hur mycket förändringar du är beredd att göra och hur mycket tid, energi och arbete du är beredd att lägga ner för att kunna uppnå drömbilden.

Kanske kommer du fram till att det du har inte är så dumt ändå om du jämför med vad du behöver offra för att uppnå det du trodde att du ville ha. Men då är det plötsligt ett val du har gjort istället för en dröm du blivit berövad, och det ändrar allt när det kommer till möjligheten att känna sig nöjd och lycklig.

Så hur mycket du än känner för att beklaga dig när något inte blir som du vill så är det aldrig en väg till ett mer tillfredsställande liv. Vill du vara lycklig så handlar det i slutänden om att du behöver göra ett val, antingen att försöka åstadkomma drömmen även om det är svårt, eller att ge upp drömmen och vara nöjd där du är. Fler alternativ än så finns inte.

Ett litet tips är att det mesta faktiskt inte är så omöjligt som det först kan verka, det svåraste är att ta de första stegen i rätt riktning, men det är aldrig försent att uppfylla drömmen.

/Charlotta

autumn-dream

4 comments

StB 27 december, 2015 - 20:22

Det kanske gäller för ett av mina teman också. Jag är fångad i utlandet efter en separation och delad vårdnad. Jag är enda barnet men kan inte ärva vårt hus på landet, mitt barndomshem, därför att jag bor för långt borta. Jag skulle inte kunna sköta det, och inte vara där mer än ett par veckor om året. Det skulle förfalla. Jag måste försöka övertala min mamma att sälja det snart och flytta till mitt land. För varför ska hon sitta här gamla och ensam till hon dör, jag kan ju inte besöka henne så kort! Och ofta som jag skulle vilja- jag kan inte ens ta över huset. Jag saknar den svenska naturen- det är ett element där jag kan känna lyckorus, ensam ute, doften av naturen. Där jag bor doftar det inte riktigt och man hör bilar överallt. Mitt äktenskap är havererat och ändå måste jag ge upp mitt föräldrahem (och min dröm om att renovera osv) och mitt hemland.
Hm. Om jag då ska ta till mig vad du skriver, så kan jag ju se till att mamma säljer sitt gamla hus, och istället jobba på att kunna ha en trädgård någon gång I mitt nya land, även om priset, storleken och ”orördheten” kommer att vara helt ohyggliga jämfört med friheten på den svenska landsbygden. Och jag kan spara pengar till att flytta till (ett annat ställe i) Sverige när min son är vuxen (om 17 år), fast då är jag 56 år, och kan knappast söka jobb I Sverige.
Det kan jag göra och stålsätta mig mot tanken att jag har kapitulerat.
Men jag tycker… hur man än vänder på det så är det ju främmandestyrt. Jag ger ju upp min dröm… men väljer att gilla läget. Eller? Är det så man kan komma över frustrationen?

Reply
Charlotta 27 december, 2015 - 21:11

Vissa val man gör i livet har större effekt än andra på framtida valmöjligheter, det går inte att komma ifrån. Har man gjort ett val som omöjliggör en del andra val så är det sitt nya utgångsläge man måste utgå ifrån, allt annat är meningslöst. Samtidigt borde det finnas fler möjligheter än de du nämner. Alla barn lever inte tillsammans med båda sina föräldrar, alla barn har inte ens två föräldrar, vad är det som säger att du och barnets far måste bo i samma land?
/C

Reply
StB 27 december, 2015 - 22:01

Hård kamp om barnet redan nu. Nästa steg vore rätten, men det finns inga garantier för att jag ”får” vår son.
Det groteska är att min snart ex-man så ofta som möjligt hånar mig för att jag sätter mig I offerrollen… Det är faktiskt rätt brutalt. Han är inte I någon position att kritisera mitt känsloläge, eftersom det ju är han som avslutat relationen. Man skulle önska/förvänta att han höll extremt låg profil. Det är ju för hans skull som jag lämnat Sverige. Vore trevligt om han uttryckte tacksamhet för det någon gång. Men jag vet, det skall man inte sukta efter. Det bör man skicka till månen.
Har tänkt på eländet hela julen. Går inte att skjuta bort- bara när jag sover djupt. Jag ser fram emot den dagen då jag får det här på avstånd.
Har beställt boken ’In praise of love’ av Allain Bediou. Det kanske hjälper med att reda ut en del. (försöker och lyckas med att leva I nuet eller se fram emot framtiden också-gräver inte bara I soppan. Duktig..)

Reply
Charlotta 27 december, 2015 - 22:11

Kanske är det värt det att gå vidare till rätten? Nu vet jag inte vilket land du befinner dig i, men du har nämnt att det är långt bort, så är det troligt att en domstol i det landet skulle tilldöma pappan vårdnaden? Är det troligt att pappan faktiskt skulle vilja ha barnet på heltid själv om det var alternativet och du fanns i ett annat land? Finns det en möjlighet att pappan spelar ett högt spel bara för att bråka och sätta dig på plats så att du inte ska få som du vill?
/C

Reply

Lämna ett svar till StB Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI