Home Personlig utveckling Om livet inte känns värt att leva

Om livet inte känns värt att leva

by Charlotta

Känner du någon som tagit sitt eget liv, eller som försökt göra det? Du kanske själv har tänkt tanken någon gång? De flesta människor tänker någon gång under sitt liv på självmord men för de allra flesta är steget mellan tanke och handling långt, till och med mycket långt. Men för en del människor visar sig det steget vara skrämmande kort och sorgligt lätt att ta. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för unga människor, 15-24 år. Det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken för män ända upp till 44 år, för kvinnor är det där den näst vanligaste dödsorsaken.

Hur kan det vara så? Hur kan livet vara så outhärdligt att enda utvägen är att göra slut på det? Om vi bara visste. Det finns de som har en känd kemisk obalans i hjärnan som gör livet extremt påfrestande, det finns de som haft en väldigt jobbig barndom, det finns de som upplever stor sorg eller stort lidande och det finns de som lever under eländiga omständigheter, men det finns också många som har ett alldeles vanligt liv och som ändå inte orkar leva klart det. Så frågan om varför står fortfarande obesvarad, det enda vi vet säkert är att de som väljer att avsluta sitt liv upplever en oändligt stor hopplöshet.

Om du någon gång själv skulle drabbas av den hopplösheten, eller se den hos någon annan, så är det några saker jag ber dig att försöka komma ihåg. Det är saker som är lätta att förstå när du mår bra men som känns meningslösa och irrelevanta om du mår riktigt dåligt, men det gör inget, bara kom ihåg dem och gör dem även om du kanske inte tror på dem.

– Det blir bättre! Även den värsta hopplöshet brukar försvinna eller i alla fall bli uthärdlig med tiden.
– Prata med någon! Helst någon som hanterar den här typen av problem i sitt yrke, en läkare, psykolog, kurator, terapeut eller liknande, men vem som helst (utom självmordsgrupper på nätet) som vill dig väl är bättre än ingen.
– Du tror att ingen skulle sakna dig och att det skulle bli enklare för alla om du dör, men du har fel! Det finns personer i ditt liv vars värld skulle rasa samman och som aldrig skulle bli sig själva igen om du begår självmord. Du underlättar inte för dem genom att ta ditt liv, du skadar dem och ger dem sår som aldrig läker.
– Är din död tänkt som en hämnd mot någon? Den som drar den största nitlotten i det fallet är du själv. Det är ditt liv som tar slut och det finns ingen chans att ångra dig. En mycket bättre hämnd är att vända ditt liv och ta allt ditt elände och göra något positivt av det, något som kan få hatarna att verkligen avundas dig.

Livet är inte enkelt och roligt hela tiden och speciellt när du fortfarande är ung så kan det vara svårt att se att ingenting är för evigt utan allting förändras, hela tiden. Den smärta du upplever nu är vad som kommer att forma dig till en starkare, klokare och mer ödmjuk människa och som lägger grunden för allt det fantastiska du ska åstadkomma längre fram. Vi ser alla våra liv som en film där vi själva har huvudrollen och du vet väl filmer blir aldrig riktigt bra förrän man kommit en bit in i dem. Så ha tålamod och vänta på den bästa delen, ger du upp nu så missar du ju det bästa av din film.

/Charlotta

78 comments

Bengt 12 augusti, 2014 - 09:48

Hej Coachen
Jag har gått igenom flera depressioner. Har genomgått terapi vid flera tillfällen, men faller ofta dig igen. För ett tag sedan ringde jag Svenska kyrkans telefon för hjälp. När jag beskrev min situation så det du vet hur du ska lösa det själv. Inte mycket till hjälp. Det som är trist är att jag vet att jag kommer att genomgå flera depressioner ytterligare i livet. Är då väg in en nu. Känns tröstlöst att livet ska vara så här. Jag känner mig mycket ensam eftersom jag är som jag är. Varit singel i 12 år och vågar inte träffa någon.

Reply
Coachen 12 augusti, 2014 - 11:59

Hej Bengt, tack för din kommentar!
Det låter verkligen jobbigt det du beskriver och jag förstår att det kan kännas tröstlöst när du inte ser någon förändring eller förbättring. Du ger inte så mycket information om hur ditt liv ser ut så mitt svar blir väldigt generellt.

Ofta när man är deprimerad och känner sig ensam så ger man lite upp sitt eget liv och bara väntar på att något eller någon utifrån ska komma och rädda en. Det kan leda till att man tar dåligt hand om sig själv och inte gör så mycket för att skapa ett trevligt och trivsamt liv för sig själv och det är här jag tycker du ska börja. Även om du desperat gärna vill träffa någon så låt den tanken vila under en period och fokusera på att bygga upp dig själv, din hälsa, din kropp, ditt självförtroende, ditt umgänge och att skapa ett riktigt trivsamt liv för dig själv, för då blir det så väldigt mycket lättare att träffa en partner.

Hur gör man då det? Jag tycker att kropp och hälsa är en väldigt bra utgångspunkt, för det ger effekt på flera olika sätt. Depression kan hänga ihop med kosten, får man i sig mycket tillsatsämnen, socker och andra snabba kolhydrater så kan det driva på en depression. På motsvarande sätt kan naturlig mat med mycket färska grönsaker och bra fetter dämpa en depression. Motion frisätter endorfiner vilket gör att man känner sig piggare, gladare och mår bättre, så att börja äta nyttigare och motionera några gånger i veckan kan göra stor skillnad. Välj gärna en (eller flera) motionsform som sker i grupp så har du möjlighet att träffa och lära känna nya människor. Att träna på gym kan vara ett bra sätt där du kan variera dig mellan styrketräning och konditionspass och får tillgång till mycket människor. Är du flitig med att gå dit så börjar du snart känna igen folk och de dig och så börjar ni heja och utbyta några ord och rätt som det är blir det läge att fråga om någon vill ta en fika. På köpet kommer du att bli mer vältränad vilket kommer att göra att du mår bättre inte bara fysiskt utan det ger också självförtroendet en skjuts i rätt riktning.

Utöver kropp och hälsa, dvs kost och motion, så vill jag uppmuntra till att engagera dig i någon form av frivilligarbete där du känner att du gör nytta och hjälper någon annan. Det kan vara att besöka ett äldreboende och prata eller spela spel med de gamla, eller att erbjuda någon äldre i ditt område sällskap och hjälp med att gå och handla, eller att erbjuda din hjälp till någon idrottsförening eller djurskyddsorganisation eller liknande. Att få känna sig uppskattad och behövd är grundläggande behov hos oss människor som får oss att må bra och finna mening med livet.

Fundera också på om det inte finns något du skulle vilja prova på eller lära dig, något du skulle kunna gå en kvällskurs i? Det är ju dags nu för höstens alla kurser att dra igång och det är stimulerande och uppiggande att lära sig något nytt samtidigt som det är en möjlighet att träffa nya människor.

Förändringar går inte över en dag men är man inte nöjd med livet som det ser ut så måste man någon gång ta första steget mot ett annat liv, för annars blir det aldrig bättre. Om du är villig att ge det en ärlig chans, kanske fram till jul eller till nästa sommar, så är jag ganska säker på att du kommer att uppleva stora förändringar till det bättre.

Sök gärna här på bloggen på orden ”ensam” och ”förändring” så får du en hel del bra tips om hur man kan ändra livet till det bättre.

Kom ihåg att det är du själv som sitter på alla resurserna och har makten att förändra. Förändringar kommer inte utifrån utan inifrån.

Lycka till!
/Coachen

Reply
modernghost 10 maj, 2015 - 14:23

Ringde du sovande prästen??!! Kunde lika gärna ringt djurakuten, och skulle fått bättre hjälp därifrån (mot en liten peng, förstås).

Reply
Maggan 14 november, 2016 - 22:08

Tycker det var ett fint försök men vissa blir inte bättre med tiden. Jag har gått ner i depression hela vinterhalvåret under de 4 år jag snart levt och det blir värre. Ett liv av smärta dygnet runt och en trötthet som handikappar en (orkar knappt duscha) är inte värt att leva. Och nej, jag har ingen kontakt med någon som skulle ha sörjt mig så jag lämnar ingen skadad. Ibland är det faktiskt bättre att ta vägen ut. tyvärr hindrar min tro mig från detta men jag lovar er; många nätter sover jag med en snara kring halsen som tröst. ”Utvägen finns om jag vill ta den.” Är dock för feg.

Det som lyfter en lite är för min del att se hur svårt andra har det. Att inte vara ensam i detta helvete på jorden. Tackar er som delar med er av era liv här. Ni är guld värda och minns detta; vi är åtminstone inte ensamma i att leva värdelösa skitliv.

En lång varm KRAM på er alla därute som lider!

Reply
Charlotta 14 november, 2016 - 23:34

Välkommen hit Maggan! Om du levt med depression under vinterhalvåret i 40 år så utgår jag från att du har kollat upp din näringsstatus, men jag måste fråga ändå, du äter väl högdos D-vitamin? Det du beskriver, både depressionen, tröttheten och värken är klassiska symtom på näringsbrist, inte den sortens näringsbrist som sjukvården kan mäta, men den som man kan må riktigt dåligt av ändå. Här kan finnas mycket att göra om du inte redan gjort det. Kram tillbaks!
/C

Reply
BlackSun 21 maj, 2017 - 00:45

Skönt med nån som säger sanningen. Det är inte alls som vågar säga den. Ibland blir det bara inte bra. Tror att många mår dåligt på grund av dålig sexualdrift. I killars fall kan det vara att de missbrukar porr. Att se på sånt leder till minskad dopamin i hjärnan, vilket i sin tur kan leda till depression, självmordstankar etc. Tänk dig själv ett djur som är utan sexualdrift.. Hen är väl en ”nobody”. Lycka till. Iallafall.

Reply
Charlotta 21 maj, 2017 - 09:41

Välkommen hit BlackSun och tack för dina tankar. Låg sexualdrift kan säkert vara en av många anledningar till att man mår dåligt, och jag tror precis som du att yngre män nog är de som mår allra sämst av den sortens problem. Men man ska också komma ihåg att för en del människor är låg eller ingen sexdrift fullständigt normalt, vi är alla olika. Är man för övrigt ung och frisk så hänger låg sexdrift ofta ihop med stress och dålig livsstil, så bara att äta bättre och leva sundare kan göra stor skillnad. Sedan hänger låg sexdrift också ihop med depression och att må dåligt, och är även en biverkningn på många läkemedel, så det kan lätt bli en ond cirkel det där. Det viktiga är att komma ihåg att det finns alltid något att göra för att komma vidare och må bättre.
/C

Reply
Anna 21 augusti, 2017 - 18:46

Hej, Jag har varit deprimerad till och från under sju år. Tycker att det blir bara värre och värre….har sökt hjälp och äter nu antidepressiva läkemedel. Livet känns bara helt j-la hopplöst, inget jag gör blir bra. Har inga nära vänner som jag känner att jag vågar lita på för att lätta mitt hjärta. Min sambo är jättegullig och tar hand om mig, men jag börjar tvivla på om jag älskar honom. Har två barn, 10 och 13 år, orkar inte att ta hand om de heller. Det är min sambo (som inte är deras pappa) för närvarande som styr upp allt här hemma. Får så otroligt dåligt samvete för det. Känner mig så j-vla värdelös!! Hur ska jag orka?? Är det verkligen meningen att leva om de ska vara såhär? Hatar verkligen mig själv för att jag inte kan göra rätt eller orka med mina barn.
//A

Reply
Charlotta 21 augusti, 2017 - 21:31

Hej Anna, välkommen hit! Det låter kämpigt att ha det så och inte se någon ljusning. Hände det något speciellt i samband med att det började? Någon form av livsförändring eller annan händelse som påverkade dig? Hur har du det med näringsbalansen och hormonbalansen? Brist på olika näringsämnen, som t ex B- och D-vitamin och magnesium, kan ge depression, likaså hormonobalans, som t ex östrogendominans. En skicklig naturläkare eller näringsterapeut kan hjälpa dig att få klarhet i om du har obalanser som behöver rättas till, har du det och åtgärdar dem kan det räcka för att depressionen ska ge med sig. Det är också bra att tänka på kosten, socker och snabba kolhydrater är inflammationsdrivande och inflammation i sin tur driver på depressionen. Det finns hjälp att få, livet kan vara bättre än så här. ❤️
/C

Reply
Anna 26 augusti, 2017 - 21:04

Hej igen, äter Levaxin just nu. Men tycker inte att de gör så stor skillnad. Just när jag fick min första depressions period hade jag precis gått igenom en skilsmässa. Sen blev det bättre ett tag efter medicinsk behandling. Fyra år senare blev jag utmattad och deprimerad. Gick hos läkare och pratade med en beteendevetare. Blir inge bättre…. Känns bara värre och värre! Vet inte hur jag ska ta mig ur det. Kommer bara dåliga tankar hela tiden.

Reply
Charlotta 26 augusti, 2017 - 21:33

Om du inte har kollat upp din näringsstatus tycker jag absolut att du ska ta kontakt med en skilcklig näringsterapeut och få gjort det. Läs gärna dagens inlägg också, eftersom du har haft utmattning kan det nog vara aktuellt för dig.
/C

putte 26 december, 2014 - 07:18

Hej. Utmattningssyndrom runt hörnet, ett jobb som dränerar mig på all energi, en sambo som…ja den biten hör inte hit. Livet är inte värt att härda ut om det aldrig blir bättre. Det går i perioder. Ibland är det ok för att sedan övergå i hopplöshet ånyo. Kärleken till livet finns inte kvar. Varför?? Jo.

1.Pengar. Har inga. Sitter fast med bet. anm. har lån som inte jag tagit, är alltså medlåntagare, med min ex sambo. Hon betalar aldrig i tid och räknar med att jag ska ta mitt ansvar. Jag tjänar uselt och får knappt nåt över men ska ändå betala.

Dödsfall. Båda mina föräldrar dog utan förvarning, min bäste vän också. Har inga syskon, inga vänner så jag är helt ensam. Min närmaste ”familj” lever efter devisen: ta dig i kragen och skärp dig, svaghet är bara för losers. Det är bara att köra på, sluta schåpa dig.

Sjukdom. Mamma hade paranoid schizofreni, var sjuk nästan hela mitt liv. Pappa var också sjuk fast jag fick aldrig reda på vad det var. Han drunknade är den dödsorsak som är officiell men jag tror han ville bort. Han ville dö. Hjärtinfarkt. Min bäste vän dog knall och fall i duschen en morgon. Hjärtat bara sa stopp. Min son har adhd och beter sig som en idiot oftast. Min sambo gillar honom inte. Hon drar sig alltid undan när han kommer och hälsar på. ”Han är så jävla konstig” säger hon. Måste han vara här, orkar inte ha honom här, han tar all min energi, skulle jag vetat att han är sån här skulle vi aldrig blivit ett par säger hon till mig.

Arbete. Har ett helt outhärdligt arbete. Personlig assistent, vilket skämt. Hatar mitt jobb men får inget annat och måste ha pengarna. Går dit bara för att överleva.

Allt detta är ett liv. Skrattretande!! Går hos en psykolog som inte hjälper till för fem öre. Vill helst ha nån annan men det finns inga. Detta är på vårdcentralen och jag har inga pengar att köpa en riktig psykolog.

Fan va surt allt är. Jag älskar, ingen älskar mig, inte egentligen. Alla runt mig är bara…..ytliga.

Varför leva i detta? Finns det nåt bra? När det går bra kommer alltid nåt i vägen och talar om att: nä, nä nu ska du inte tro att du ska få ha det bra.

Livet är sorgligt. Så är det bara.

Reply
Coachen 26 december, 2014 - 12:26

Hej Putte, tack för din kommentar!
Nej, det är bara att konstatera att livet är allt annat än rättvist. Ibland kan det kännas som om man gör allting rätt och ändå bara får skit tillbaks och att det aldrig tar slut. Här finns en hel massa saker som jag skulle vilja dela med mig av och tipsa dig om i den situation du befinner dig just nu, men jag ska försöka hålla det relaitvt kort. Det finns några saker som du kan göra för att både på kort och lång sikt börja styra upp ditt liv mot någonting som faktiskt börjar likna den typen av liv du vill ha.

1. Du har makten att förändra ditt liv! När livet har bråkat med en tillräckligt länge så hamnar man ofta i ett läge där man intalar sig själv att livet bara händer utan att man själv har något att säga till om, och när man väl hamnar där så slutar man att försöka, man slutar att förvänta sig positiva saker och man slutar att leta efter möjligheter för man har accepterat att härifrån och framåt så kommer det bara att bli sämre. Det är inte sant, det är en illusion och en självuppfyllande profetia. Du har alltid makten i ditt eget liv, makt att fatta beslut, att förändra, och att tänka i nya banor. Det betyder inte att allting nödvändigtvis blir exakt som du önskar, men du är aldrig fast i en situation som du inte vill vara i utan det finns alltid något du kan göra som leder ut och framåt.

2. Om jag förstår dig rätt så är din upplevelse att livet bara innebär ett enda massivt motstånd, det ena problemet läggs till det andra och till slut orkar du inte ens skilja dem åt för allt är bara elände. Detta är din första uppgift, för din egen skull bör du separera alla dina problem i olika kategorier, skriv gärna ner dem för att få bättre översikt. Mitt förslag är att dela upp det i tre kategorier: ”Sådant du inte alls kan påverka”, ”Sådant du kan påverka på lång sikt” och ”Sådant du kan påverka nu”. Här gäller det att gå igenom allting med ett verkligt öppet sinne så du inte är fast i gamla hjulspår och tankar om att ”ingenting går att förändra”, utan tänk utanför allt vad boxar heter och leta efter möjligheterna även om de i nuläget känns osannolika. När jag säger att något går att påverka så är jag fullt medveten om att det ofta inte är lätt utan kan kräva en hel del, men det viktiga är att det inte är omöjligt. Några exempel är att det faktum att anhöriga dör eller blir sjuka faller under kategorin ”Sådant du inte kan påverka”, medan dina egna tankar är ”Sådant du kan påverka nu”, och ditt jobb och din relation är ”Sådant du kan påverka på lång sikt”.

3. Allt börjar i ditt huvud. Att människor blir sjuka och dör och att du tidigare har fattat mindre bra beslut är inget som du kan ändra på nu, så att fokusera på de sakerna hjälper dig inte. Försök så mycket du kan att tänka framåt istället för bakåt och försök också att tänka på de sakerna i ditt liv som är drägliga istället för de som är odrägliga. Om du inte trivs med ditt jobb och inte kan få något annat just nu så kanske du skulle fundera på vad du kan göra nu för att få ett roligare jobb om några år. Kanske du kan skaffa dig en utbildning, kanske du har en idé eller en kompetens som gör att du kan starta ett företag i liten skala bredvid ditt nuvarande jobb som om några år kan bli din huvudsyssla? Om du inte trivs med sambon så kanske ni skulle sätta er ner och prata igenom er relation, hur ser den ut idag och hur skulle ni önska att den såg ut? Vad kan ni göra för att börja röra er i den riktningen? Eller om allt hopp är ute så kanske det är dags att gå skilda vägar? Vänner är inte något som kommer av sig själv utan vänskapsrelationer skapar man, om du saknar vänner och verkligen vill ha nya vänner så gör det till en uppgift att träffa nya människor, sätt upp ett mål att du ska ta en fika med en ny person i månaden och om ett halvår har du säkert hittat ett par personer som har potential att bli riktigt goda vänner. Din situation just nu är sorglig, men det är din inställning till det som händer som avgör hur du kommer att ha det om ett år, eller fem år, eller tio år. Baserat på de kategorier du tagit fram under punkt 2 så kan du göra upp en plan med kortsiktiga och långsiktiga mål och sedan kan du vila dig mot din plan med vetskapen att följer du den så kommer ditt liv att förändras till det bättre. Den kategorin saker som du inte kan påverka gör du bäst i att bara acceptera och ägna så lite energi som möjligt. Lägg istället din energi på tankar som för dig framåt mot en plats som är bättre än den där du befinner dig nu och där du faktiskt vill vara. Leta efter gnistan och glöden i ditt inre för den finns där även om du för tillfället tror att den har slocknat, men någonstans finns den och när du börjar blåsa liv i den igen så kommer du att få mer kraft till att genomföra positiva förändringar i ditt liv.

Slutligen vill jag tipsa om några av ÖGs inlägg som jag tror du kan ha glädje av att läsa.
Fyra sätt att förändra livet
Ljusets högtid men också mörkrets
Varje steg är viktigt – ta ett i taget

Lycka till med de första stegen mot ett bättre liv och hör gärna av dig igen och berätta hur det går.
/Coachen

Reply
Putte 27 februari, 2015 - 09:30

Tack för svaret. Allt som du (coachen) skriver är ju vettigt och kanske sant men…tröttheten blir bara värre, biverkningar av SSRI och sömnproblem antar jag. Hur orkar jag? Orkar knappt göra nåt efter jobbet, min vikt är uppåtgående i rasande fart men kroppen bara skriker efter vila. Vill motionera men kroppen vill inte, den bara vägrar. Försöker beta av en del saker som inte är omöjliga att uppnå men det händer inget speciellt. Försöker söka nytt jobb men det är väl 1000 sökande på varje. Läst bloggar,som din, om att leva i nuet, släppa allt gammalt, glömma morgondagen, vara nöjd med det jag har osv. Det går inte! Jag har i 2 månader nu stått på samma ställe även om jag försökt vara positivt inställd, gått upp på morgonen och intalat mig att dagen ska bli bra, att livet händer nu, betalat in extra på nåt lån, sökt nya jobb osv. Samma känsla iaf. Det vänder ej. Det bara stressar mig ännu mer att inse att det inte händer något, hur många råd jag än följer, jag känner mig bara mer och mer frustrerad och uppgiven. Om man som jag inte har vänner, och tro mig, jag har försökt träffa nya, ingen speciellt intresserad ”familj” eller liknande, då saknas man inte. När en försvinner står 1000 åter skulle jag vilja flika in. Allt jag hittar är bara nästa hinder eller nästa grop att ramla ned i. Men tack för svaret iaf. Coacha vidare

Reply
Coachen 27 februari, 2015 - 09:56

Hej igen Putte!
Det låter som om du skulle kunna ha hamnat i en utmattningsproblematik, det du beskriver med trötthet, orkeslöshet och att vilja men inte kunna motionera är vanliga symtom på utmattningssyndrom eller utmattningsdepression. Det är vanligt att få SSRI för det, men det är långt ifrån alla som blir hjälpta av det. Vad de flesta behöver är att få vila och verkligen återhämta sig. Kanske är det i den änden du måste börja för att orka med att sedan ta tag i de negativa tankarna? Kanske ska du prata med din läkare igen om att du inte mår bra av medicinen och samtidigt förklara precis hur du mår. Att fortsätta pressa kroppen när den egentligen behöver vila är som att försöka köra en motor utan olja, det går ett tag men sedan tar det tvärstopp och då är vägen tillbaks mycket längre.

Jag har varit ungefär där du är nu och jag vet att det är svårt. Tidvis känns det helt omöjligt och när det känns omöjligt så får man helt enkelt låta bli, men de dagar det bara känns svårt så får man göra sitt bästa för att fokusera tankarna bort från alla problemen och istället leta efter de små ljusglimtar som finns. Se det som träning, det är ingen som förväntar sig att ta 200 kg i bänkpress vid första träningspasset, utan alla förstår att det tar tid att komma tid och att det kräver mycket träning. Precis på samma sätt är det med mental träning, från början känns det jättetungt och som om man aldrig ska komma dit man vill, men tränar man varje dag och inte ger upp så upptäcker man så småningom att vissa positiva tankar börjar dyka upp alldeles av sig själv och att det blir lättare och lättare att hålla de negativa tankarna på avstånd. Jag detta för att jag har gjort det, och precis som för dig så var det många gånger jag tänkte att det här fungerar inte, det händer inget, jag kommer inte framåt, men jag gav inte upp, och det är där svaret finns – att inte ge upp.

Kram på dig!
/C

Reply
modernghost 10 maj, 2015 - 14:35

Det är lätt att komma med allsköns floskler.
Idag kan du inte göra ett skit åt tillvaron om du inte är antingen rik, priviligerad, med ’rätt’ kontaktnä, barnlös och utan husdjur. Även om du har pengar så kan du vara fruktansvärt besviken och understimulerad.
Ibland så blir det tomt och surt, och det är just precis ingenting som du kan göra…

Reply
Coachen 10 maj, 2015 - 14:48

Hej modernghost, tack för dina tankar!
Så som du beskriver det tror jag väldigt många människor upplever livet. Den hopplöshet och frustration som det innebär att känna att man inte har makt över sitt eget liv, att man inte kan påverka vad som händer och inte ta sig ur sin situation, och att den enda lösningen finns utanför en själv, i form av pengar, kontakter eller andra typer av makt.

Tyvärr är det denna tro de flesta av oss har fostrats i och som samhället på många sätt gör ett fantastiskt jobb med att hålla fast oss i. Vi är uppvuxna med en tro på att samhället styr och vi måste följa, när det egentligen är precis tvärtom. Det finns oändligt många exempel på människor som haft absolut ingenting gratis i livet och ändå kommit hur långt som helst. Så vad skiljer dem från andra som bara ser hopplöshet i sin situation? Den stora skillnaden är mental inställning.

De som lyckas skapa det liv de vill ha trots usla förutsättningar är människor som inte accepterar att andra ska bestämma vad de kan göra och uppnå, människor som drivs av en stark vilja och tro på sig själv, och som är fast beslutade att de ska nå dit de vill oavsett var de kom ifrån.

Att kalla det för floskler är ett sätt att slippa ta tag i sin egen situation och det är absolut ditt val att göra det, men det ändrar inte på det faktum att det finns andra möjligheter, även för dig. Om du skulle vilja utnyttja dem. Jag säger inte att det är enkelt eller att det går snabbt, men jag säger att det går att ändra sitt liv, hur surt och tomt det än känns just nu så finns det en framtid som kan se annorlunda ut, om du skulle välja det. Första steget på vägen dit är att ändra din inställning och dina tankar, och att tro på dig själv.
/C

Reply
Lamis 4 oktober, 2016 - 00:26

Hej, jag känner att mitt liv är meningslöst och vill som mest bara somna in!
Att läsa din kommentar tog på mig och vissa delar kände jag igen mig själv.
Hur är det med allt nu? Om det har gått bra för dig kommer de ge hopp för mig!
Bästa hälsningar en deppig tjej

Reply
Maggan 14 november, 2016 - 22:09

40 år skulle det vara.*

Reply
Putte 1 mars, 2015 - 20:22

Hej Igen! Min sambo fyller år idag och jag glömde…f-n hon är sååå jävla besviken, förståeligt förstås. Nu har jag väl trampat i klaveret för sista gången, kanske??? Utmattningssyndro? Jo jag har nog det, även om min läkare inte uttalat denna diagnos så kan jag ju räkna ut att det är utmattningssyndrom, uppfyller alla kriterier för det. Tröttheten, glömskan, yrseln, ångesten osv. Jag försöker ta mig mod till att prata med min sambo om detta men jag vågar inte. Hon skulle med all säkerhet köra mig på dörren. I hennes tillvaro finns vääääldigt lite plats för sjukdomar, fast jag vet ju inte heller?? Detta är så svårt. Jag älskar henne nåt kopiöst men jag vet att ”svaghet” inte är hennes bord, att ta sig i kragen och sluta schåpa sig är hennes melodi. Tyvärr så är det ju bara jag som kan prata med henne, det är ju mitt ansvar, men jag skäms så ofantligt över att jag glömt hennes dag. Jag som brukar fixa hennes favvomat, göra tårta osv, och idag t.o.m glömmer jag!! Usch jag borde inte skriva till en främling om detta men jag är så ledse. Vill gråta men kan inte, sitter en klump i magen med sorg och bedrövelse. Livet är så fel just nu, allt bara går så fel Jag behöver vila, sova, lämna allt åt resten av världen, bara för en stund önskar jag att jag fick vara pigg, vara glad och att livet ler mot mig. Nytt jobb, solsken och trivsel i största allmänhet. Som livet är nu, och har varit under flera år, går ju inte längre.

F-n vet vad jag ska ta mig till med frustrationen?? Det enda jag vill är att må bra! Kommer inte ihåg hur det känns längre…..

Reply
Coachen 1 mars, 2015 - 21:31

Ibland reagerar inte människor som vi tror de ska göra, kanske blir det lättare för din sambo att förstå om hon får veta vad som händer med dig? Hon har förmodligen märkt att det är något fel men vet inte vad, och kanske är det ett bra tillfälle att berätta nu genom att förklara varför du glömde hennes födelsedag och hur oändligt ledsen du är för det? Om hon trots allt skulle reagera som du tror hon ska göra så är frågan om det ändå inte är värt det, hur länge tror du att du orkar hålla fasaden uppe? Det är bara du som kan avgöra om du ska berätta eller inte, men fundera lite på vad det kostar dig att försöka dölja hur dåligt du mår och om det är värt det. Du KAN må bra igen, men du behöver ta hand om dig själv och din hälsa, både kroppsligt och själsligt. Försök att göra upp en plan för hur du ska tackla saker och ting och skriv ner den, jag tror det skulle hjälpa dig.

Det där med att berätta för en främling är inte så konstigt, det är ofta lättare och det är därför jag är här. 🙂

Lycka till!
/C

Reply
Putte 1 mars, 2015 - 22:04

Tack för svaret. Jag måste väl sätta mig ned och prata med henne, som du skriver, orkar jag nog inte hålla masken så mycket längre. Utmattningssyndrom är så jäkla fånigt bara, att köra slut på kropp och själ är väl det värsta jag kunnat göra. Tack för stödet coachen. Jag får försöka göra om och göra rätt…

Reply
Coachen 1 mars, 2015 - 22:13

Där är absolut ingenting fånigt med utmattningssyndrom, det är en livsstilssjukdom precis som diabetes 2 och hjärtinfarkt, men eftersom den inte kommer plötsligt utan smyger sig på är den svårare att upptäcka på ett tidigt stadium. Dessutom har sjukvården ännu inte några bra mätmetoder för att ställa diagnos, men det gör den inte mindre verklig eller mindre handikappande, bara mindre lätt att upptäcka.
/C

Reply
Megs 14 november, 2016 - 22:09

Putte; kolla upp binjureutmattning. Låter mer som det.

Reply
Putte 3 mars, 2015 - 09:47

Nä precis! Sjukvården har banne mig inte mycket att komma med, förutsatt att man inte har tur och träffar ”rätt” läkare. Jag sökte för min abnorma trötthet redan i början av 2013 . Träffade då en läkare som faktiskt nämnde att det kanske var ”själslig” trötthet. Tyvärr fick jag, nästa tillfälle jag sökte läkarvård, träffa en ”pillertrillare” som fick in mig på SSRI medici. Såhär i efterhand, felbeslut av mig att börja äta dessa, för det enda dessa piller ställer till är biverkningar från helvete. Usch jag har blivit kall och beräknande, känslolivet är helt enkelt rätt ”uppfuckat”. Har ändå bestämt mig för att trappa ned dosen nu och sluta äta dem.

Ett par frågor oxå. Försöker träna psyket att vara nöjd med det jag har, att vara nöjd med den jag är, inte leva på ”utsidan” utan att försöka hitta syfte mening och mitt livsmå, att bara vara i nuet och försöka se att jag är ett med allt som finns runt mig. Detta ska ju få min själ och mitt ”riktiga” jag att komma till ytan. Allt detta låter ju rätt och riktigt, men detta är ju alldeles hopplöst eftersom det inte händer något. Jag hittar liksom inte alls detta någonstans. Jag traskar på i samma spår, går till samma jobb, söker nya som är intressanta, som jag verkligen vill ha men inte händer det nåt! Jag har kvar dessa rädslor för att lämna ”trygghetszonen”, ser inte allt det fina i världen, ser inte mitt värde, lever fortfarande mitt liv ”utifrån” dvs lever för andras välbefinnande och sätter alla före mig och mitt. Jag gör om samma misstag om och om, jag borde ju lära mig?? Hur kommer jag ur detta??? eller kanske jag helt enkelt föddes för att ”plågas” genom livet, en makaber tanke men va tusan, det händer ju inget!

Oj. Det blev en hel berättelse detta 🙁

Tack ändå för att det finns ett sånt här ställe där jag kanske kan få nåt svar….

Reply
Coachen 3 mars, 2015 - 10:15

Om du bestämmer dig för att sluta med SSRI så finns det en del andra saker du kan prova istället, det har t ex visat sig att depression kan bero på brist på D-vitamin och magnesium, två väldigt viktiga näringsämnen som vi ofta får i oss för lite av. Även Rosenrot kan ha bra effekt vid utmattning och nedstämdhet. Ta gärna en tur till din närmsta hälsokost och prata med dem, de brukar vara duktiga på det de sysslar med. En annan sak du kan göra är att se över vad du äter, socker och andra snabba kolhydrater har en tendens att driva på depression och att stressa kroppen inifrån. Äter du mycket socker, pasta, bröd och liknande så kan det vara idé att försöka dra ner på det och fylla på med grönsaker istället. Grönsaker dämpar stressen och fyller på med bra näring som hjälper kroppen.

När det gäller vad du kan göra för att börja tänka annorlunda så har jag två tips, det ena handlar om fysisk aktivitet. Geom att regelbundet göra något fysiskt där endorfiner frisätts så kommer du att bli på bättre humör och också må bättre fysiskt. Dessutom kommer du att känna dig starkare (och snyggare?) vilket också är positivt för humöret och självkänslan. Styrketräning är en bra träningsform om man gillar att köra sitt eget race, och tycker man bättre om att jobba i grupp så kan cirkelträning eller andra typer av pass vara ett alternativ.

Det andra tipset handlar om att leta efter den typ av input som du behöver för att hålla tankarna på rätt spår. Det finns en uppsjö av böcker och även sidor på nätet (ännu fler om du räknar in engelskspråkiga) som handlar om personlig utveckling, mental träning, hur man vänder negativt till positivt osv. Vad som passar just dig kan jag inte säga men jag vågar lova att det finns något som du skulle fastna för om du börjar leta. Personligen jobbar jag mycket med attraktionslagen (LoA = Law of Attraction), för mig är den meningsfull och trovärdig och överensstämmer med min världsbild, men jag vet också att den inte tilltalar alla. Om LoA är något du vill undersöka så kan jag rekommendera att söka efter Abraham Hicks på Youtube, där finns massor med klipp om olika ämnen.

Annars är mitt bästa tips att googla, både på svenska och engelska, och börja läsa. Det finns som sagt massor med hjälp att få bara några klick bort så det gäller bara att leta tills du hittar det som passar dig. Till en början behöver man ofta få positiv input flera gånger om dagen för att hålla näsan ovanför vattenytan, men efterhand som tankarna vänjer sig vid de nya banorna så klarar man sig mer och mer själv och till slut blir det en livsstil.

Väl bekomme. 🙂
/C

Reply
Putte 3 mars, 2015 - 10:29

Tack!! Jag ska försöka titta runt lite för att få inspiration 🙂 egentligen vet jag ju att det bara är jag som kan förändra mitt liv, men tusan vad det är svårt…

Reply
Coachen 3 mars, 2015 - 10:41

Grattis, du tänker ju redan rätt! 😀 Ja, det ÄR bara du som kan ändra på det och det ÄR svårt till en början, men jag lovar att det blir lättare efterhand. Gör det till en god vana, lite varje dag, så kommer du snart att märka att det går lättare.
/C

Reply
Bengt 7 april, 2015 - 14:59

Nu är jag där igen. En ny depression och återigen har en kvinna avvisat mig. Jag har ingen energi gör ett dåligt arbete. Nu är jag inte så bra i mitt arbete. Får lägst lönelyft av alla. Det vet jag då jag arbetar med personalfrågor. Varit ensam hela påskhelgen. Jag tränar flera gånger i veckan och äter sunt. Mitt liv känns meningslöst. Jag har dessutom problem med för tidig utlösning, mycket tidigt. Äter medicin men vet inte hur det fungerar då jag inte haft sex på tre år. Vågar inte byta arbete då jag är 56 år. Behöver trygghet och bli älskad. Jag lever egentligen bara för att inte såra människor i min omgivning. Mina bröder och mor.
Bengt

Reply
Coachen 7 april, 2015 - 18:38

Hej Bengt, vad tråkigt att höra att du har det jobbigt. Det låter som om du har hamnat i en ond cirkel där det ena svåra och tunga drar med sig nästa och nästa tills du till sist upplever att du inte har något som är bra i ditt liv. Har du funderat på att gå och prata med någon som är proffs på den här typen av situationer, en samtalsterapeut eller liknande? Ibland kan man behöva ta hjälp för att lyckas vända skutan på rätt håll igen.

Att känna att man bara lever för andra människor och inte alls för sig själv är inget bra läge, du behöver hitta din egen glädje och din egen mening i livet. När du gör det kommer det också att bli mycket lättare att hitta någon att dela livet med. Att försöka få en relation med någon annan att fungera när den relation du har med dig själv inte mår bra är nog tyvärr att begära för mycket.

Det är jättebra att du tränar och äter bra men tydligen har det inte önskad effekt på ditt själsliga mående, har man gjort vad man kan på egen hand men ändå inte mår bra så är det klokt att ta den hjälp man behöver. Även om jag kan komma med en del tips och förslag så tror jag att du skulle vara mer hjälpt av att gå och prata med någon.
/C

Reply
Bengt 8 april, 2015 - 08:39

Jag har varit till psykolog under fyra perioder i livet. Innan det var jag på ungdomspsyke vid 14 år, ensam. Blev redan där avvisad att det var normalt. Jag lämnade stället med tårar. Redan där kändes det som att ingen bryr sig. Mina föräldrar var inte med. Första gången jag var hos psykolog var jag 18 år. Jag fick KBT under två år efter min separation för 13 år sedan. Därefter även coaching under en tid. Jag har nog gjort allt där. Har en kompis som det har gått bra att prata med tidigare. Nu vekar hon vara helt upptagen av sig själv. Vi har varit ute och gått en del, senast i går. Trots att hon vet hur jag mår ställer hon inte en enda fråga om hur det är. Jag tar tyvärr inte för mig då jag är rädd för att bli avvisad. Igår var det 40 minuter prat om hennes liv. Jag har under de senaste 13 åren försökt finna meningen och glädjen i livet. Det finns några få stunder men de är inte långa. Jag känner mig så ensam med mina tankar och den jag är. Många skräms av att prata om känslor. Jag tror aldrig att kan dela livet med någon då jag är rädd för att inte duga. Utåt sett är jag den glada och roliga människan och inåt gråter jag. Jag är trött på mig själv. Sen underlättar det inte med för tidig utlösning.

Reply
Coachen 8 april, 2015 - 11:15

Tyvärr kan det vara knepigt att hitta rätt person att prata med ibland, ett samtalsstöd blir en väldigt personlig relation och det är viktigt att hitta rätt person, någon som verkligen passar dig och den du är. Även om du har dåliga erfarenheter bakåt så tycker jag inte att du ska dra slutsatsen att det inte finns hjälp för dig att får, fortsätt att leta istället och prova dig fram tills du hittar någon som fungerar för dig. Det kan vara stor skillnad både mellan olika terapeuter och olika terapier. Om du har provat KBT och inte tyckte det gav så mycket så kanske du skulle prova psykosyntes istället?

Att din vän bara pratar om sig själv ska du försöka att inte ta personligt även om jag förstår att det är svårt. Lika tufft som det är för dig att orka med ditt dåliga mående lika tufft kan det vara för nära och kära att stå bredvid och se dig må dåligt utan att kunna göra något. Då är det lätt att istället undvika ämnet och låtsats att allt är bra. Kanske tycker hon också att hon har lyssnat mycket på dig tidigare och att det var hennes tur att bli lyssnad på nu?

Jag önskar jag hade en patentlösning för dig men det enda jag kan råda dig till är att inte ge upp, inte sluta leta efter en lösning som fungerar för dig och som kan hjälpa dig att må bättre. Det är min starka övertygelse att alla kan må bättre, även om alla kanske inte kan må helt bra, det handlar bara om att hitta rätt nyckel till dörren.

Har du något andligt intresse, eller en tro på något? När allt i den materiella och fysiska världen sviker så kan tron på något större göra hela skillnaden. Tankens kraft är enorm och kan du hitta ett sätt att må bättre själsligt så skulle livet bli lättare på alla plan. Tillhör du redan en tro så fundera på om du inte skulle prova att ta upp den igen och ansluta dig till en församling. Om du inte tillhör någon tro så vill jag uppmuntra dig till att vara nyfiken och se vad som finns där ute, om ditt intresserad drar mer åt det nyandliga hållet så ligger det helt i tiden och det finns ett stort utbud av mer eller mindre andliga och själsupplyftande aktiviteter med både kurser och retreater där du skulle kunna åka iväg en helg och lära känna nya människor under trevliga former.

Kanske tycker du det här låter lite för ”hokus-pokus” för din smak, men du behöver inte tro på det, du behöver bara vara öppen och fördomsfri. Du måste finna din nyckel, nyckeln som går till dörren som leder till ett bättre liv, och eftersom du inte hittat den på de ställen du letat hittills så är det dags att leta på nya ställen. Lycka till Bengt!
/C

Reply
Bengt 8 april, 2015 - 12:55

Den hjälp jag har fått via pyskolger har i bland varit bra. KBT och coaching var bra. Coachen var mycket bra men som privat person har jag inte råd att betala 1500 kr/gång. Mitt problem är att jag faller ner igen och igen. Jag har ingen trygghet. Jag har aldrig fått den. Mest trygg är jag ensam i min lägenhet där ingen kommer åt mig. Samtidigt som det är tråkigt. Förhållande klara jag inte. Visst jag behöver mycket kärlek. Jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar någon gång gett mig en kram. Jag har inte haft mer svårigheter i livet än andra, men jag är dålig på att klara motgångarna. Mitt liv har sedan jag var 14 år i allt för stor del varit en kamp. Denna kamp håller jag på att ge upp. Livet kan inte bara vara en kamp. Jag hittar inte nyckeln. Framförallt de senaste 13 åren har jag sökt nyckeln. Det är ingen av mina bröder och eller min mor som märker att jag mår dåligt. Jag drar mig undan och klarar av att spela de stunder vi träffas. Jag har blivit bra på det. Tårarna kommer när jag är ensam hemma.
Jag förstår att du kan mig råd men inte hjälpa mig. Kanske är mitt sätt att få ut vad jag känner. Jag har ingen annan att ta upp det med.
Jag har ingen aning eller lösning på hur jag ska ta mig ur det. Jag tror jag skulle behöva ha en nära som stötta mig i alla steg jag försöker ta, men jag har ingen. Vi söker ofta människor som är trygga i sig själva, jag är inte det så jag förväntar inte mig att något ska hända. Jag lärde mig inte det med kvinnor när jag var yngre. 25 år vid sexdebuten. Singel i 13 år. Inte sex på 3 år. Inga imponerande siffror.

Reply
Coachen 8 april, 2015 - 15:08

Bry dig inte om siffrorna, de har ingen som helst betydelse. Hur andra lever har inte heller någon betydelse och att jämföra leder inte till något gott. Tror du inte att din mor och dina bröder skulle vilja veta hur du mår? Skulle inte du vilja veta om det var någon av dem som mådde dåligt? Att dölja hur du mår och spela ett spel med omvärlden är sällan någon bra idé, bara att få lov att vara ärlig med hur du egentligen har det kan komma som en stor lättnad, fundera på om du inte trots allt ska berätta för dem. Om du vill får du gärna använda bloggen för stöd och avstämningar när du tar dina steg mot ditt nya liv.

Jag förstår att det är lockande att leta efter en klippa att luta sig mot, någon att hålla i handen och som kan ge dig den kärlek du behöver, men det är riskfyllt att söka utanför sig själv för att tillfredsställa de behoven, för även om du skulle hitta någon så finns alltid risken att den personen försvinner igen. Den trygghet du behöver hitta kommer inifrån och när du väl hittar den så behöver du aldrig vara rädd att förlora den igen. Den tomhet och brist på kärlek som du upplever tror jag inte att någon annan människa kan fylla utan jag tror att längtan kommer av att du inte känner kärlek för dig själv. Brist på kärlek till sig själv och egenvärde kan vara förödande för självkänslan och det kan inget utifrån kompensera.

Jag har en känsla av att du skulle kunna få ut mycket av att utforska din andliga sida, kanske jag har fel men skulle du inte i alla fall kunna tänka dig att läsa eller lyssna lite på några av de här länkarna innan du helt förkastar idén? Jag vet att det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunna vara till någon hjälp, men många är de människor som upplevt hur andligheten har fungerat som en inre kraft som byggt upp både trygghet och kärlek till sig själv och jag tror att det skulle kunna fungera för dig också. Svaren behöver komma inifrån inte utifrån.

http://www.loveit.se
http://www.free.se/?ContentID=739
http://www.angsbacka.se
http://www.hayhouseradio.com/#!/

/C

Reply
Bengt 9 april, 2015 - 08:24

Siffrorna gör att jag känner mig värdelös. Jag har ett mål i livet och det är att finna inre ro. Det är det jag inte hittar och jag vet inte hur jag ska göra. Jag famlar. Jag är inte troende men har läst en mängd böcker om andlighet. Kanske för många eftersom det finns en uppsjö av böcker i ämnet. Jag tänker ofta att det är bara att acceptera den jag är.

Reply
Coachen 9 april, 2015 - 09:12

Siffrorna är en effekt av hur du mår, när du mår bättre kommer det med stor sannolikhet att lösa sig av sig själv. Men vad kul att du redan läst en del böcker och att du är nyfiken på det andliga, då står den dörren ju redan på glänt. Att läsa böcker (och bloggar) i all ära, det kan ta dig en god bit på vägen, men att träffa människor och uppleva verkliga möten är ändå något helt annat, det kan ge en kick som läsandet sällan ger. Har du provat att gå en kurs i personlig utveckling eller i andlig utveckling? Annars tycker jag du ska överväga det, gärna en som går över en helg eller så och som innebär att kursdeltagarna bor tillsammans. Det brukar bli en alldeles speciell typ av gemenskap på den typen av kurser som jag tror du skulle uppskatta. Om du känner att de tär något du kan tänka dig att prova så kolla runt bland länkarna i förra kommentaren och hittar du inget så hojta till så ska jag hjälpa dig att leta upp något lämpligt.

Du har redan kommit så långt, sluta inte leta nu, lösningen kan finnas precis runt hörnet!
/C

Reply
Bengt 10 april, 2015 - 08:34

Du får förlåta mig men jag tror inte det finns en lösning. Tiden kommer att göra att jag under en period mår bättre. Jag har inte det livet jag vill men är nöjd om jag inte mår dåligt. Därefter kommer en ny period av nedstämdhet eller depression. Så har det sett ut de senaste 25-30 åren. Vad jag märker är att de tider då jag mår sämre kommer oftare. Jag kämpar alltid efter att må bättre men jag är egentligen inte rustad för att klara livets motgångar. Rädslan för att må dåligt är något som följer mig i livet. Rädslan av att må dåligt gör att jag inte vågar göra saker. Risken är allt för stor att jag ska må dåligt och det har jag gjort allt för mycket. För några veckor sedan tog jag kontakt med tjej men det gick åt helvete. Sen får jag må dåligt ett tag. Misslyckande som gör att jag mår dåligt händer så ofta. Det är ofta jobbet.

Reply
Coachen 10 april, 2015 - 09:39

Med den inställningen är jag rädd att du lurar dig själv på ett liv som kunde varit mycket bättre, men samtidigt är det naturligtvis ditt fria val att ha vilken inställning du vill och det är inte min mening att försöka tvinga på dig min syn på livet om du inte delar den. Du får ha det så gott det går Bengt.
/C

Reply
Bengt 10 april, 2015 - 11:20

Jag har försökt hur länge som helst. Ångesten känns ofta, senast i går kväll. Jag har försökt så mycket i mina dagar. Det ger resultat ett tag för att sedan falla ner igen. Jag förstår att du vill hjälpa mig och tack för det. Jag mår inte så bra och har svårt att finna en lösning. Jag har provat så mycket i mitt liv. Vad menar du med den inställningen?

Reply
Coachen 10 april, 2015 - 11:49

Låt mig berätta om Lisa som i hela sitt liv har varit fullständigt vettskrämd för vatten och aldrig lärt sig simma. Från början brydde hon sig inte om att hon inte kunde simma men efterhand upplevde hon det mer och mer som ett problem och ville göra något åt det. Så Lisa började gå till ett badhus, varje gång hon gick dit så duschade hon och klädde om precis som man skulle och sedan gick hon in till bassängen. Efter att ha suttit och tittat på vattnet en stund för att samla sig så gick hon bort till stegen i den djupa änden av bassängen och ställde sig på det näst översta steget. Det var så långt ner hon kunde gå utan att börja bli våt.

Medan hon stod där så kände hon hur pulsen ökade och hur hon helst av allt bara velat gå därifrån igen, men Lisa var fast besluten att hon skulle lära sig simma, så hon tvingade sig att gå längre och längre ner på stegen medan vattnet steg högre och högre på hennes kropp. Till slut hade hon kommit så långt ner att hon hade vatten ända upp till halsen. Lisa blundade hårt och försökte lugna panikkänslorna som steg inom henne. Försiktigt släppte hon först den ena foten och sedan den andra och höll sig bara med händerna. Efter en stund vågade hon släppa den ena handen och till slut släppte hon för ett ögonblick med den andra handen också samtidigt som hon skräckslaget viftade med armar och ben allt vad hon kunde. Vattnet plaskade våldsamt omkring henne och hon blev våt i ansiktet och håret men ändå räckte inte plaskandet för att hålla henne flytande utan Lisa började sjunka. I panik sträckte hon sig efter stegen och fick tag i ett av trappstegen och kunde dra sig in mot tryggheten igen.

Lisa klättrade snabbt upp för stegen och skyndade sig bort till sin handduk där hon satte sig ner och hämtade sig efter den obehagliga upplevelsen. ”Det var det jag visste”, tänkte hon. ”Det blev precis som förra gången och alla gånger tidigare, jag kommer aldrig att lära mig att simma. Det är lika bra att jag ger upp.”

Lisa hade redan från början bestämt sig för att det inte skulle fungera, att hon inte skulle kunna lära sig att simma och mycket riktigt så gick det inte heller. Som Henry Ford lär ha sagt: ”Du kan tro att du kan, och du kan tro att du inte kan. I båda fallen har du rätt.” Lisas inställning till problemet blev en självuppfyllande profetia som dessutom gjorde att hennes försök blev halvhjärtade eftersom hon ändå inte trodde det skulle leda till något. Jag gissar att du, Bengt skulle kunna ge Lisa flera olika tips på hur hon skulle kunna gå till väga för att ha bättre chans att lära sig simma, men eftersom hon redan har försökt så länge och provat det som hon tyckte var de bästa metoderna så har hon bestämt sig för att det inte går, hon kommer inte kunna lära sig simma.

Det är det jag menar med inställning, den mentala inställningen är ALLT! Det spelar ingen roll hur mycket du har försökt tidigare för uppenbarligen har metoderna du provat inte varit rätt för dig, och om du inte tror att möjligheten till välmående och ett bättre liv verkligen finns så finns den inte heller. Den största förändringen du någonsin kan göra i ditt liv är den som sker i dina egna tankar, din inställning. Du kan tro att det går, och du kan tro att det inte går, i både fallen har du rätt.
/C

Reply
Bengt 12 april, 2015 - 17:26

Lisa hade en sak ändra på för mig är mycket som behöver ändras. Ett annat arbete, kärlek, sex. Känns allt för mycket. Lära att älska mig själv kommer att ta lång tid. Innan jag är klar blir det många tårar

Reply
Coachen 12 april, 2015 - 18:44

Nja, jag tror inte du och Lisa är så olika egentligen. 😉 Du upplever att du har många problem men jag skulle tro att de flesta, kanske alla, är symtom på samma orsak, så kan du komma till rätta med den är chansen stor att mycket löser sig av sig själv.

Det kanske inte gör något att det kommer att ta tid och att du spiller tårar på vägen? Kanske det är värt det och trots allt bättre än alternativet, dvs att nöja dig med där du är nu?

Jag misstänker att du tänker på för stor del åt gången och att det är känslan av allt det dåliga tillsammans som blir dig övermäktig, men de goda nyheterna är att du behöver inte förändra allt på en gång för varje liten förändring räknas och kommer att hjälpa dig i rätt riktning. Det finns ett talesätt (jag minns inte var det kommer ifrån) som säger: ”Hur äter man en hel elefant? En tugga i taget.”

Det här inlägget kanske också kan vara till hjälp.
/C

Reply
den där andersson 25 maj, 2015 - 16:21

Ja just.
är en kille på snart 30.
Har förslitningsskador i rygg och knän, har magbråck och x antal magsår, har nervskador i ryggen efter arbetsolycka som aldrig vart anmäld och tystades ner av chef och medarbetare, har tre utnötta diskar som inte går att operera och… nya blåmärken från trappan varje vecka. Har en tendens att falla ihop då tröttheten och orken tar emot. Har inga sjukdagar då jag ligger en bra bit under existensminimum varje månad. Detta i sin tur pga att jag faktiskt vart skjukskriven för utmattningssyndrom för två år sen. Då försäkringskassan tog över tre månader på sej att ens börja nysta i någon möjlig ersättning så åkte hälften till inkasso. Men inte andra halvan. Kommunens skuldochbudgetrådgivare har inte ens haft tidatt svara, än mindre boka en tid, i över ett år.
Kfm har gett avslag fyra ggr till skuldsanering pga att jag faktiskt har en inkomst, men ändå nöjer dom sej med utmätningar utan ände. Några nya jobb finns inte i trakterna då det är ett litet samhälle. Läkare vill jag inte längre gå till då man bara får feldiagnoser. Som t ex diabetes utan någon utredning varpå nästa läkare skrattar och säger att det är fel då mina tremor på vänster sida beror på en nervskada. En annan läkare skickade hem mej med alvedon och påstod att det var psykiska besvär när det någon vecka senare visafe sej vara tre brutna revben och så fortsätter det då min journal inte ens överensstämmer med verkligheten. Min arbetssituation i sin tur har blivit granskad av företagshälsovårdens psykoterapeut samt ergonom och bägge har dokumenterat samt blivit chockade över vad dom sett och i sin tur begärt förändringar och avlastning åt mej men inget har hänt. Den gången jag vart sjukskriven under ett halvår med trolig förlängning slutade det ändå med att jag gick till arbetet efter sex veckor då ekonomin raserade helt. Kroppen har sagt ifrån under flera år nu men vad är valet? Visst kan jag ta en sjukskrivning. Inga problem. Bortsett från att den femhundringen jag ska leva på i en månad försvinner i karensdagen. Detta är det liv jag lever nu och så långt framåt jag kan se. Min barndom och uppväxt består även den av fattigdom och elände. Pappa pratade aldrig med mej förutom när han var förbannad över hur dåligt det gick i matten. Styvpappan slog sönder mej under åtta års tid tills jag kunde slå tillbaks. Mamma såg på i hopp om att hon sedan skulle slippa. Mordhot och gatuvåld vart en vana även det. Började jobba svart åt styvpappan när jag vart elva. Mobbingen i skolan var inte heller så trevlig. Jag har nu tolv tänder som måste lagas men kommer inte att ha råd i år. Inte nästa år heller. Vet inte när det blir. Alla säger att det blir bättre. Men när fanken är det? Har haft dödsönskan i två år men hoppats på en ljuspunkt. En enda sketen ljuspunkt. Jag har sökt livlinor för att klara av dag för dag. Men det förblir mörkt och inget blir bättre hur mycket jag än kämpar och står emot. Varje dag blir en ny strid för att överhuvudtaget överleva. Att uthärda ännu en plågsam dag, fullt av lidande som ändå aldrig blir bättre och det är ett faktum! Svart på vitt. Det är permanent! Så hur blir det bättre? När? När kommer en dag då man inte enbart lever för att uthärda smärtan och existerar för att ”över”leva? Givetvis är det vid det här laget man får höra saker som ”det låter som du borde pröva kbt” eller ”försök med mindfullness och meditation” och kanske till och med ”låter som att du behöver SSRI.” Osv. Been there, tried it, gave it time and didnt work.nej istället har däremot dödsönskan/längtan gått över till självmordstankar som blir mer och mer påtagliga. Varit nära på ett par gånger senaste två veckorna men har mer eller mindre blivit avbruten utan att nån märkt något. Man blir bara ännu mer bitter och full av förakt gentemot alla dom människor som säger att det alltid finns alternativ men ändå bara kan ge ett väldigt singulärt svar iform av sök hjälp. Men det finns ju förfan ingen hjälp! Vad tror ni jag har försökt med så länge? Det är ju skrattretande och vården är ännu mera så! Tolv blodtrycksmätningar på tre månader där blodtrycket visar 155/110 och vilopuls på 160 men ändå får man inte se en läkare utan istället ska man börja om? Läkare i sin tur vill bara sjukskriva mej men jag ville ju ha faktisk hjälp! Vilken hjälp finns det då? Nej det finns ingen. Man är arg på samhället, man är arg på läkarvården, men mest av allt hatar man sig själv för alla man ställt upp för, alla gratistimmar/dagar man jobbat utan att ifrågasätta, alla spillror man plockat upp och satt ihop av familj… jag vill inget annat nu än att allt ska vara över för jag har inte orkat på flera år. Jag är trött på att försöka ta mej ner för trapphuset och ramla ihop för att sedan ta mej upp och gå till mitt förbannade jobb med tunga lyft och klagande kunder och bullriga maskiner och krävande chef och nedtryckande medarbetare som bara hittar på skit om en som chefen givetvis köper med hull och hår och på allt jobb som dom så gärna skyfflar över och låtsas som ingenting. Nej det finns bara ett sätt att få slut på detta förbannade helvetet med dess motgångar som aldrig tar slut. Jag gör mina sista två eländiga dagar men sen får det banne mej vara slut! Inte en tår till ska fällas i duschen av hopplösheten. Jag vet, jag har lovat mej själv detta ganska ofta dom senaste två veckorna men det får faktiskt vara nog någon gång!

Reply
Coachen 25 maj, 2015 - 18:35

Hej den där andersson, tack för din kommentar!
Är du inte det minsta nyfiken på vad du kommer att gå miste om? Om du väljer att avsluta livet nu, menar jag. Du är ju väldigt ung och har inte hunnit leva så mycket än, tänk om du missar allt det bästa bara för att du gav upp för att du hade en tuff start i livet? Ditt liv är kanske ett sådant som börjar illa för att du ska lära dig hur det är att må dåligt och som sedan vänder helt om och blir alldeles lysande, och eftersom du då har haft alla de här motgångarna så vet du att uppskatta allt det goda och kan njuta ännu mer. Vore det inte trist att missa det?

Vad skulle hända om du började tänka helt utanför ramarna? Om du ändå har gett upp om livet så kan du egentligen göra vad som helst eftersom ingenting spelar någon roll längre. Så vad skulle hända om du flyttade till en annan del av landet och tog ett helt annat jobb? Om du gick med i ett veganskt kollektivt där ni delade på försörjning och sysslor? Visst är det radikalt, men vad spelar det för roll om alternativet är att dö? Då kan du ju lika gärna prova innan du går, så att säga. Vad skulle hända om du ringde en kvällstidning och berättade din historia, hur du har misshandlats av vården år ut och år in? Eller kanske något lämpligt program på TV? Vad skulle hända om du satte dig på skolbänken igen, folkhögskola eller högskola eller något annat där de har någon kurs eller utbildning som intresserar dig. Om inkomsterna redan är dåliga så borde det inte vara något problem att klara sig på studiemedel. Varför inte slå på stort och prova något som du aldrig annars hade gjort och se vad som händer, innan du bestämmer dig för att det är slut? För sedan är det liksom för sent och då går det inte att ångra sig.

Om du nu ändå har gett upp och inte bryr dig längre, skulle det inte vara roligt att gå helt utanför bekvämlighetszonen och se vad som händer om tänker på ett nytt sätt och provar andra grejor? Det kan ju knappast bli värre, eller?
/C

Reply
den där andersson 26 maj, 2015 - 13:53

Ett par problem med dina förslag.
1. Flytta till en annan del av landet.
hur har du tänkt att detta skall gå till? Har ingenbil och inget körkort. Har ingen ekonomi för att genomföra just detta. Och du kan påstå att det är ett val som jag gör men då varken förstår du eller har läst igenom mitt tidigare inlägg. Jag har ordagrant mindre än en femhundring kvar varje månad till mat och diverse trots fast jobb. Och så förblir det. Under många år som komma skall. Jag gjorde en kalkyl på detta för ett par veckor sedan och prognosen vart 13 år i nuvarande takt. Eventuellt 12 med löneökning.
En endaste sjukdag innebär en karensdag. En karensdag sätter mej på minus saldo redan i samma sekund som lönen kommer in.

veganskt kollektiv? Vad är det? Har inte hört om detta förut.

Och skolbänken? Om du vet reglerna gällandes studiemedel så skulle du kanske inte nämna det då det inte finns som en valmöjlighet för överskuldsatta.
det är automatiskt avslag.
visst, jag skulle jättegärna gå tillbaks tillskolbänken gladeligen men det valet finns inte för mej.
och för den delen är jag fast i dom ramarna jagbefinner mej i. Att vara sjuk även så mycket som en vecka innebär ekonomiskt självmord. Att gå till jobbet är fysiskt och psykiskt självmord. Jag har gått till jobbet med 41 grader i feber, bihåleimflamation, bruten arm, sliten rygg, brusten bröstmuskel, hälsporre och en massa sådana roliga saker och då är det ändå ett fysiskt krävande jobb. Jag går för att jag måste! Det är inte roligt. Det är inget jag vill. Men jag vill heller inte bli utkastad ur den sketna lilla lägenhet jag har för mina anmärkningar ser då banne mej till att jag inte får tag på en ny lägenhet.

Reply
Coachen 26 maj, 2015 - 14:02

Och att försöka få media att uppmärksamma att du blivit orättvist behandlad för att försöka få upprättelse, eller anmäla sjukvården för att de gjort fel, varför går inte det?
/C

Reply
Coachen 26 maj, 2015 - 14:09

Mina förslag var egentligen mest exempel för att uppmuntra dig att tänka på ett nytt sätt, utanför de ramar där du befinner dig, och på så sätt kunna se andra alternativ. Även sådana som inte är självklara eller lätta att komma på. Om du inte kan flytta till en annan ort så kanske du kan dela bostad med någon så att du drar ner på utgifterna. Om du inte kan plugga så kanske du kan ta ett extrajobb och på det sättet öka inkomsterna. Det finns sammanslutningar för människor som har blivit illa behandlade i vården som kanske kan hjälpa dig att överklaga beslut. Är du kollektivanslutan på jobbet så kanske facket kan vara till hjälp.

Om du redan har provat alla de vanliga sakerna utan att komma framåt så är det kanske läge att prova de ovanliga?
/C

Reply
Anna 2 oktober, 2016 - 16:02

Men coachen. Jag läser dem här männens berättelser om obeskrivligt lidande. Vad vet du egentligen om sådant? Dina svar på deras brev är förfärligt okänsligt och trivialiserande, och dessutom mycket naiva.

Reply
Charlotta 2 oktober, 2016 - 18:59

Hej Anna! Som mitt liv har utvecklat sig har jag fått uppleva mer obeskrivligt lidande än vad jag hoppas någon annan människa ska behöva göra. Tråkigt att du tycker att jag ger dåliga svar, men då är den här bloggen nog inget för dig, det finns många andra som skriver om personlig utveckling och ger stöd när man mår dåligt. Allt kan inte passa alla.
/C

Reply
Erik 31 maj, 2015 - 15:39

Hej

Jag heter Erik och är 14 år gammal, 15 om mindre om en vecka. I alla fall, jag är såpass ung och har självmordstankar. Vi har ratat om detta på skolan, med socialen, familj och vänner men inget hjälper. Jag känner mig förödmjukad, sårad och ledsen varje dag, någon undrar varför så beror det påmin pappa. Han kapslar in mig så att jag inte kan ha någon social kontakt med några av mina vänner, han fortsätter skrika på mig om att jag är så jävla fet, jag är trög och helt jävla dum i huvudet. Det sårar mig men ham bryr sig inte. Jag sa tidigare att jag fyller 15 om mindre än en vecka… Han vill inte veta av det. Födelsedagar är till för att visa den personen som fyller år att folk är glada över att den föddes. Jag har så dåliga betyg i många av ämnena så jag kommer knappast att få ett jobb, har jag inget job så kommer jag inte att få några pengar, har jag inga pengar så kommer jag inte att få något hus, har jag inget jåhur så kommer det att leda till tiggeri/hemlös, tiggeri/hemlöshet leder till att man inte kommer att hitta någon respektive, hittar man inte någon respektive så leder det till depression, depressione leder till självmord. Det enda som får mig att fortsätta rulla är min mamma, hon älskar mig så otroligt mycket säger hon och jag skulle inte vela göra henne illa på något sätt. Snälla, hjälp skulle uppskattas.

Reply
Coachen 31 maj, 2015 - 17:33

Hej Erik, tack för din kommentar!
Så som du känner ska ingen behöva känna, och ändå är det tyvärr inte alls ovanligt. Det som är väldigt bra är att du är öppen med dina tankar och pratar om det och försöker få hjälp, och jag ska göra mitt bästa för att ge dig några tankar att hålla fast vid när det känns som svårast.

Jag vill börja med att säga något som du säkert vet mycket väl, men som inte kan betonas tillräckligt. Vuxna har inte alltid rätt, vuxna vet inte alltid vad de håller på med och vuxna förstår inte alltid vad det de säger och gör har för effekt på andra. Från vad du beskriver så skulle jag säga att din pappa är en person som detta stämmer in på, och det bästa du kan göra är att utgå från att det han säger inte stämmer. Även om du fortfarande måste leva med hans åsikter i några år till så behöver du inte ta åt dig av det han säger, du kan tänka att han inte vet vad han pratar om och inte förstår bättre så du behöver inte bry dig om det. DU förstår bättre, och det är det viktigaste. Tydligen förstår din mamma också, så ta till dig av vad hon säger istället.

När man är så ung som du är så har man fortfarande inte så mycket erfarenhet av livet utan man upplever allt som händer som om det är helt avgörande och som om det kommer att vara så för evigt. Så är det inte. Livet ändras hela tiden och det man tyckte var självklart som 14-åring blev helt ointressant kanske när man blev 15, och sedan ändrades det igen kanske efter ett halvår och igen kanske ett par år senare och igen, och igen, och igen… Det du känner nu kommer inte att vara för evigt, och de möjligheter du ser nu är bara en bråkdel av alla möjligheter som du egentligen har och som du kommer att ha. Livet erbjuder alltid mer när man väl kommer fram än vad man någonsin kunde föreställa sig i förväg, så tro inte för ett ögonblick att du kan räkna ut nu hur ditt liv kommer att bli. Sannolikheten är stor att det kommer att bli oändligt mycket bättre.

När det gäller skolan och betygen så är det en stor del av ditt liv nu, och självklart skulle det vara bra om du kunde få bättre betyg, om skolan kunde ge dig den hjälp du behöver, eller om du kunde få så mycket lugn i själen att du kunde koncentrera dig bättre. Men även om det är omöjligt just nu så betyder inte det att loppet är kört. Du kanske behöver ta en omväg för att komma dit du vill så småningom, men kanske visar det sig att den omvägen är precis det som är bäst för dig och som krävs för att du ska hitta dit du vill. Som sagt, man vet aldrig i förväg, men livet har ett finurligt sätt att lösa sig om man bara orkar stå ut medan det värsta blåser över. Kanske passar du bättre för ett hantverksyrke som du kan lära dig genom att gå som lärling? Kanske finns det något annat som du har talang för och vill syssla med? Det är alltid en fördel att ha bra betyg från skolan eftersom det är den vägen de flesta går, och vägen framåt därmed blir enklare, men det är inte den enda vägen till jobb och inkomst. Det viktigaste av allt är att du har fantasi och vilja, och att du inte ger upp, sedan kommer resten att lösa sig efter hand.

Försök att inte tänka för långt fram i tiden, risken är stor att det bara skapar ångest och får dig att må dåligt. Tänk istället på vad du kan göra just idag för att så smått börja leda in ditt liv på en väg som känns bättre och roligare. Ett bra första steg kan vara att sluta lyssna på vad din pappa tycker om dig och börja lyssna desto mer på din mamma istället. Ett annat steg kan vara att börja fundera över vad du skulle vilja göra med ditt liv om du hade alla möjligheter och inga begränsningar. Vad vill du allra helst göra, om du känner efter längst inne i hjärtat, vad är det du brinner för då? När du har hittat det, kanske är det en sak, kanske är det flera saker, så börja undersöka vilka olika vägar det finns för att komma dit. Är det kanske något du skulle kunna börja så smått med redan nu? Om du vill så hjälper jag dig gärna att klura kring de här frågorna, kanske kan vi tillsammans hitta något som känns roligt och möjligt och som du kan sätta upp som ett mål att sträva mot.

Jag vet att det inte känns som någon tröst nu, men när du är 30 och ser tillbaka på den här tiden så kommer det att kännas som en kort tråkig period som du tog dig igenom för att sedan börja leva ditt eget liv. Även om det är svårt att förstå nu så försök att tro på det, detta är inte allt, detta är bara en kort parentes som ska lära dig en del tuffa saker om livet som du kan ha användning för senare. Så leta efter ljusglimtarna, håll blicken på målet och ta en dag i taget så är du snart vuxen och kan skapa dig det liv du själv vill ha.

Kram på dig Erik, hör gärna av dig igen!
/C

Reply
Cas 12 oktober, 2015 - 07:43

Hej! Vilket bra jobb du gör! Jag är 24, har antagligen i de flestas ögon ett bra liv där jag lyckas med det jag åtar mig. Avslutar snart en 5 års utbildning på universitet, har många intressen, vänner och har lätt att passa in. Dessutom är jag både smart och ser helt okej ut. Så vad kan pusha mig hela vägen till att be om hjälp från någon jag inte känner? Jag har en känsla av meningslöshet. Ofta när jag befinner mig någonstans (reser mycket med jobb) längtar jag bort, när jag äntligen kommer någon annanstans kan jag längta hem. I slutändan vill jag alltså inte vara någonstans alls. Jag blir lätt rastlös, kräver mer av livet än många av mina vänner. Jag hade en tuff start i livet men har alltid trott på den egna förmågan. I slutet är man ensam och har bara sig själv att förlita sig på. I förhållanden har jag aldrig öppnat mig egentligen, har aldrig varit känslosam, men nu har den här meningslösheten och känsla av att aldrig passa in eller göra hemma tagit över. Kan inte direkt prata med folk, jag är den som ”är stark” tar ett slag och reser mig igen. Många har förlitat sig på mig. I mina mörkaste stunder tänker jag på att avsluta det, men kommer inte göra det av hänsyn till andra. Och som du säger vill jag ju se vart livet leder. Folk kan inte förstå riktigt heller, jag har ju ett så bra och intressant liv. Jag är ju så pass bra på allt jag gör. Vad spelar det för roll när ingenting spelar någon roll? Det är rätt mörkt nu. Ska jag alltid leta efter något mer? Alltid jaga en lycka som jag inte verkar kunna hitta? Aldrig passa in någonstans? Har du några konkreta tanketips? För jag vet att vi är vad vi tänker och att det bara är jag som kan förändra min situation. Tack så mycket för svar.

Reply
Charlotta 12 oktober, 2015 - 09:04

Hej Cas välkommen hit, vad roligt att du tycker om det jag gör, tack! 🙂
Jag tror att det du beskriver är väldigt vanligt men samtidigt något man inte pratar om. Anledningen till det är nog att vi lever i ett samhälle där ytliga världen premieras och där den som ”har allt” förutsätts vara lycklig eftersom det är dit alla andra strävar. Och varför gör de det om man inte är lycklig när man är där? Tyvärr är det så att vi lurar oss, den människa finns inte som blir lycklig av materiella värden om inte själen samtidigt mår bra och känner sig uppfylld.

Generellt sett finns tre saker som gör människor lyckliga.
– Att göra något för någon annan, att hjälpa människor (eller djur) på ett sätt som gör verklig skillnad för dem.
– Att vara så engagerad i något att man brinner för det, oftast handlar det om att man har en vision man vill uppnå.
– Att finna en högre mening med livet genom någon form av andlig koppling. Det behöver inte vara förknippat med någon religion utan kan te x vara knutet till naturen, det räcker med känslan av att vara en del av något större, något som är viktigt och oändligt.

Lite förenklat kan man säga att lyckans värsta fiende är att fokusera för mycket på sig själv, och lyckans bästa vän är att vara upptagen med andras bästa.

Är de här tankarna något du kan relatera till och är det något av alternativen som lockar dig?
/C

Reply
Cas 12 oktober, 2015 - 17:59

Tack för de råden! Jag var förra året helt inne på buddhism och slukade litteratur av Dalai Lama i rasande tempo. Jag har aldrig varit så tillfreds med tillvaron som då. Någonstans på vägen försvann inspirationen och då även ansträngningen. Sedan har det varit en nedgången spiral toppad med en oerhört stressig situation och pressen att prestera. Orkar inte meditera – för trött för att träna – då är det ingen idé att lägga tid på bra mat heller – eller umgänge etc…

Att fokusera för mycket på sig själv är lätt, speciellt i det här individualiserade samhället. Jag vill och försöker arbeta för att bli mer empatisk och osjälvisk men vet också att jag till min natur är ganska kall, litar inte på någon och då och då manipulerar människor omkring mig. Det är sidor hos mig själv jag försökte jobba mycket med då jag studerade buddhismen och det blev bättre men så snart jag tappade fokus kom sådana sidor fram igen. Jag är tryggare i gamla bekanta känslor även om de uppenbarligen gör mig olycklig.

Jag vet såklart att det inte är så lätt att förändra sig själv men kanske är det ansträngningen som behövs för att vända spiralen. Jag måste bara hitta tillräckligt mycket ljus i meningslösheten för att orka ta det steget.

Då jag dessutom lever ett relativt ”rotlöst” liv måste hemma bli där jag är. På ett sätt kommer jag bara ha mig själv. Därför är det så oerhört viktigt att hitta tryggheten och meningen inom mig själv. Tror du att jag kan vara på rätt väg?

Reply
Charlotta 12 oktober, 2015 - 18:28

Jag tror absolut att du är på rätt väg, det du beskriver tyder på stor medvetenhet om hur du fungerar och vad du behöver. Kanske var buddhismen inte helt rätt för dig men ett gott steg på vägen? Jag tror att det för dig kan handla om att hitta nyckeln som får dig intresserad igen, något som triggar igång en lust eller nyfikenhet, eller tävlingsinstinkt om det kanske är det som ska till för att få dig att vilja göra jobbet med att förändras.

Ett sätt att vända en nedåtgående spiral kan vara att ändra på en enda sak, börja göra något som gör dig stolt över dig själv och får dig att må bra. Chansen är stor att den förändringen drar med sig fler och att de bra saker du gör får dig att ändra synen på både dig själv och livet.

Den här bilden, baserad på forskning av David R. Hawkins, har jag haft mycket nytta av när jag halkat neråt och haft svårt att motivera mig. Teorin bygger på att vår sinnesstämning motsvaras av en viss frekvens och att det styr livssynen. Med tanken och intentionen kan man förändra sin sinnesstämning och därmed förändrar man också sin livssyn.

Det här med att du vet att du är kall, manipulativ och inte litar på någon tycker jag att du ska ta och titta närmre på. Var kommer den självbilden ifrån? Är den din eller någon annans? Stämmer den med verkligheten? Om ja, vilka erfarenheter har fått dig att använda kyla och misstroende som försvar? Vilka rädslor finns bakom de karaktärsdragen?

Utmana dig själv att gå utanför din trygghetszon och se vad som händer. Utsätt dig för de känslor som är obekväma och ta reda på varför de är obekväma och hur det begränsar dig att undvika dem.

En tanke som slog mig också var om du får i dig tillräckligt med näring, framför allt D-vitamin och magnesium? Brist på dessa två kan sänka humöret rejält och det är väldigt vanligt med brist, så det kan vara värt att prova om du misstänker att du kan ligga lågt.
/C

Reply
Cas 13 oktober, 2015 - 18:09

Jättebra råd, de har fått mig en aning mer inspirerad att förändra och förbättra. Som du sa, kanske är det bra att börja med en sak, börja träna ordentligt igen-äter bättre-mår bättre (kanske även ta tillskott) och mer energi.

Min självbild kommer nog både från mig och andra. Om jag kan bryta den nedåtgående spiralen och få tillbaka lite livslust och energi så kanske jag kan se över fler saker i mitt liv. Försöka ändra sättet att tänka på och så kunna förändra hela livet.

Har fått inspiration av din hjälp och det tackar jag för. Nu känns det som att jag kan hitta åtminstone tillräckligt med kraft för att ta första steget.

Charlotta 13 oktober, 2015 - 18:20

Roligt att höra att du har hittat en strimma av inspiration. Hör gärna av dig igen och berätta hur det går. 🙂
/C

Fredrik 8 januari, 2017 - 23:04

Hej.
Heter Fredde o är 24 år.
Har gått till sjukvården och pratat om mina depressioner utan direkt hjälp, det skulle ju vara bästa altantivet enligt många, men det tycker jaga absolut inte !.
Det är väll pengar somär mitt stora problem, har spridit pengar omkring mig som en jävla idiot. Nu är jag pank, har fått praktikplats via kommunen men där är det ett slaveri.
Är intresserad av datorer/spel och (gym = träning) men jag har inget kvar av det och absolut inte några pengar till det. Dä jag får från praktiken räcker oftast till Hyra, el och väldigt billig mat.
ALLT ÄR HOPPLÖST!

Reply
Charlotta 8 januari, 2017 - 23:19

Hej Fredde, välkommen hit! Det är lätt att hamna i hopplöshetstänk när många negativa saker händer efter varandra och livet inte alls är som man vill att det ska vara. Ett bra knep för att ta sig ur den känslan är att inte se på allt som en enda hopplös röra, utan att ta tag i varje del för sig. För livet är aldrig hopplöst, så länge det finns liv finns det hopp och du har alla möjligheter att vända på detta och skapa ett mycket bättre liv. Även om du inte har möjlighet att jobba med datorspel just nu så är det kanske något du kan sätta upp som ett mål för framtiden, kanske finns det en utbildning för spelutvecklare du kan söka, eller kanske kan du leta upp ett dataspelsföretag där du kan få praktisera? Och även om du inte har råd med gym just nu så finns det många sätt att träna med bara sin egen kropp som verktyg, kolla gärna in YouTube för tips om det. Just nu får du göra det bästa av det du har och det är praktikplatsen, även om den inte är jättekul. Om du sköter det snyggt så kan det vara en bra referns att ha för framtiden när du jobbar dig vidare. Gör det du ska på praktiplatsen, och gör det väl, under tiden så fokuserar du ditt engagemang på att göra upp en plan för hur du ska förändra ditt liv sakta men säkert så att det om två, tre eller fem år ser helt annorlunda ut. När du väl har en plan för dig själv tror jag att du kommer att må bättre också, du behöver bara börja i någon ände så du känner att du är på rätt väg. Be gärna VC kolla dina D-vitaminnivåer, för lite D-vitamin kan göra att man blir deprimerad, och en näringsbrist går inte att prata sig ur.
/C

Reply
Cut the bullshit 18 januari, 2018 - 01:13

Vet hur det känns att inte få hjälp. Man ska ha en Jävla tur om sjukvården hjälper. De är ju där mest för att tjäna pengar ( iallafall vanliga läkare) och man går därifrån och mår sämre. Bättre att kolla upp om kroppen är i obalans och försöka hitta bra människor. Man hamnar så fel och så svårt att hamna rätt. Otaliga misslyckanden tär på en även om de på ett sätt för en starkare i längden, men då måste ju nått bra hända med. Hoppas det blir bättre för dig iallafall. Går ju vara volontär på nå ställe med. Gör mycket för hur man mår om man är på rätt plats.

Reply
Charlotta 18 januari, 2018 - 10:58

Tack för dina kloka tankar Cut the bullshit, jag hoppas att det blir bättre för dig också.
/C

Reply
Sorg 12 november, 2017 - 09:38

Hej!
Jag orkar verkligen inte leva med sorgen. Jag kan inte få barn. Vi har försökt men nu finns inget mer att göra. Varje dag ser jag andras barn, ser vänner som är gravida, hör på barnprat på fikarasterna, ser barn reklam på tv, ser reklam för gravida på tv osv osv. Och för varje gång trycks kniven lite djupare och vrids om. Mitt liv blev alltså så att jag inte kommer att få uppleva att få ett barn. Jag kommer aldrig att bli mamma. Och att dessutom dagligen bli påminnd om det och varje dag känna kniven som vrids om. Det är en så djuplös sorg att jag orkar inte mer.

Reply
Charlotta 12 november, 2017 - 10:25

Hej Sorg välkommen hit! Jag beklagar din situation och förstår att det känns oerhört svårt att ta in just nu. Det du har förlorat är inte bara en kroppslig funktion som gör att du känner dig annorlunda och inte fullt fungerande, det är också en livsdröm som inte längre kommer att bli så som du kanske alltid hade planerat den, och kanske även rädslan för hur länge partnern ska stanna. Det är mycket att ta in på en gång och det är lätt att fastna i mörkret. Jag ska försöka ge dig lite andra vinklar att betrakta situationen ur som förhoppningsvis kommer att hjälpa dig att landa lite mjukare i nuläget.

Först vill fråga om du verkligen är helt säker på att du inte kan bli gravid, för så som du skriver förstår jag det som att problemet ligger hos dig, stämmer det? Såvida det inte är något som är uppenbart fel i din anatomi så är det mycket möjligt att det faktiskt fortfarande finns chans. Bara för att sjukvården inte vet vad som felar så behöver inte det bara en slutgiltig dom, det finns väldigt mycket kunskap om infertilitet inom alternativmedicinen, och terapier som örtmedicin, homeopati, akupunktur och näringsterapi är bara några varianter som har mycket goda resultat med att hjälpa par bli gravida. Det är möjligt att inte heller det hjälper, men är önskan så stor tycker jag inte du ska ge upp innan du undersökt andra vägar än den vanliga.

Jag förstår att det egentligen är egna barn som står högst upp på önskelistan, där finns en känsla av kontinuitet och odödlighet i att se sina egna gener leva vidare i sina barn. Samtidigt finns det många barn på andra håll i världen som saknar föräldrar, även barn i Sverige som är i behov av fosterfamilj eller stödfamilj. Det finns många sätt att bli en viktig vuxen i ett barns liv, att vara dess biologiska mamma är inte det enda.

Att få barn är norm i vår kultur, mycket kretsar kring barn och familj, något som även jag är väldigt medveten om eftersom jag inte har några. Jag har aldrig ens kommit så långt som att få reda på om jag kan få barn eller inte eftersom jag inte har träffat någon som jag skulle kunna tänka mig att leva med och har kunnat se som pappa till mina barn. Med tiden har insikten kommit att livet kan vara väldigt väl värt att leva trots allt, utan både man och barn, även om jag fortfarande hoppas på att en dag träffa mannen.

När man är mitt i en förlust, en sorg och ett känslomässigt trauma är det lätt att stirra sig blind på det man saknar och att det är det mest centrala i hela livet, det som det är omöjligt att leva utan. Orkar man lyfta blicken en aning och tillåta sig att se allt det andra man har så upptäcker de flesta att de har nästan hela livspusslet och det bara är några få, små bitar som saknas. Med tiden kommer kanterna på de hålen att bli mindre vassa och tomheten kännas mindre påträngande, och kanske en dag så inser man att man har fyllt dem med något annat som också är till stor glädje. ❤️
/C

Reply
Cut the bullshit 18 januari, 2018 - 01:06

Om folk skulle vara lite förstående istället för så överpeppad att allt blir bättre ( nä det blir inte alltid bättre å blir det de så är det bara tillfälligt). Trött på att folk ljuger bara för det är nån dygd att hålla alla vid liv. Alla dör tillslut ingen vinner. Att leva längst är inte alltid bäst. Visst bra för alla som tillslut får livet att vända. Men sluta ljug för resten av oss. Tror du vi är tacksamma över att vi hållt oss vid liv ett tag till för att lägga på sig ytterligare besvikelse?

Reply
Charlotta 18 januari, 2018 - 10:44

Hej Cut the bullshit, välkommen hit. Vad tråkigt att livet är så mörkt för dig. Det är ingen dygd att hålla tron på bättre tider vid liv, det är dels en överlevnadsinstinkt men också ett sätt att faktist förändra livet. Det man förväntar sig av livet är det man får, och tyvärr betyder det att om man förväntar sig svårigheter och elände så får man det. Jag förmodar att du inte kommer att återvända hit för att läsa mina svar, utan att dina kommentarer mest var ett sätt att få ut den förtvivlan och hopplöshet du upplevde i natt, men om du kommer tillbaka så vill jag gärna att du berättar mer om hur du har det och vad det är som gör så ont och känns så tröstlöst, kanske kan jag hjälpa dig att få det att göra lite mindre ont. ❤️
/C

Reply
cut the bullshit 18 januari, 2018 - 18:58

Nä jag har förväntat mig mer och blivit sviken. Du har så fel. Men tack för att du skyllde på mitt synsätt. Det hjälpte INTE. Folk som antar saker hjälper inte. Jag har det inte såhär för jag är negativ. Man blir besviken för man är positiv och tror. Tänk på den du. Önska jag var en pessimist, för då blir man inte besviken. Dina antaganden om mig stämmer inte. Och jo jag fattar man vill hjälpa. Gjort det själv eller försökt med hopplösa fall. Tack ändå.

Reply
Charlotta 18 januari, 2018 - 19:13

Hej igen, vad roligt att du kom tillbaka! 🙂 Jag blir så gärna överbevisad när det gäller sådana här saker. Det var inte min mening att skylla på dig, tråkigt att du uppfattade det så, det jag försökte beskriva var att attraktionslagen alltid utövar sin effekt på oss och att det inte finns någon mäjlighet att undkomma den effekten, oavsett om man tror på den eller inte. Tyvärr är det många som missförstår hur den fungerar och tror att det handlar om att tänka positivt så ska allt bli bra, men det handlar inte om tankarna utan om upplevelsen, det går alltså inte att ljuga för attraktionslagen. Av det svar du skrev till Fredrik framgår det väldigt tydligt att du har en annan väldigt klok och mer konstruktiv sida än den negativa du använder när du skriver till mig, men du skriver ändå vilket jag är glad för. Så då undrar jag om du skriver för att du vill ha hjälp eller om du bara skriver för att du vill få ut din ilska och besvikelse? Båda varianterna är helt ok, men jag har mycket lättare att vara till nytta om du faktiskt vill ha hjälp.
/C

Reply
Susan 9 maj, 2018 - 17:26

Jag vill invända mot några saker.Du skriver:” Det finns personer i ditt liv vars värld skulle rasa samman och som aldrig skulle bli sig själva igen om du begår självmord.” Detta är en av de vanligaste argumenten som människor som inte har någon aning om något brukar ange som argument mot att avsluta sitt liv.Vad de inte inser, för de lever själva så långt från denna verklighet, att man faktiskt kan vara helt ensam i livet. Om man inte skaffar barn riskerar de flesta att en dag stå helt ensamma. Vad är ditt råd till dem, som är så ensamma att när de väl är döda upptäcks det inte förrän månader, kanske ett år senare? Se filmen The Swedish Theory of Love.
Så nej, ingen kommer att sakna dig. Om du inte är väldigt ung och din mamma och pappa fortfarande upplever sig som föräldrar. Men för många av oss är verkligheten den att ingen bryr sig om oss, om vi inte har barn. Barn är den enda garantin för att bli älskad. Utan barn total ensamhet, och total ensamhet är inget liv.
Du skriver också:” Den smärta du upplever nu är vad som kommer att forma dig till en starkare, klokare och mer ödmjuk människa och som lägger grunden för allt det fantastiska du ska åstadkomma längre fram”. Detta stämmer heller inte. Min smärta började när jag var ung och den formade mig till en bitter, arg och sorgsen person som misslyckades med allt på grund av tvivlen inuti.Den förädlade mig inte. Den gjorde mig inte till en fantastisk människa. Tvärtom. Den formade mig till att bli en människa som andra tog avstånd från, mitt mörker skrämde bort andra, och att bli lämnad ensam när jag bad om hjälp, gjorde mig bitter och desillusionerad. Jag väcktes ur mina drömmar.
Du skriver: ”Så ha tålamod och vänta på den bästa delen, ger du upp nu så missar du ju det bästa av din film”. Jag skulle vilja säga att den bästa delen av ens liv var innan man upptäckte att livet bara är en plåga. När jag ser tillbaka på mitt liv önskar jag att jag dött för länge sedan, innan allt blev så illa. Det heter ju att man ska gå från festen när det är som roligast.
Livet är inte en gåva för alla. För vissa är det bara ett utdraget lidande, som inte blir bättre. Man kan aldrig råda någon att inte ta livet av sig. Man kan inte hålla på och lova massa saker som du gör. Man säger dom det är: du kommer förmodligen alltid att må dåligt och livet är en plåga, det är ditt val om du vill fortsätta, allt är ok, gör det som känns rätt för dig, inte för andra. ”Han/hon har fått frid nu”, brukar anhöriga säga när någon gått bort. Det är ett mer positivt sätt att se på det.
Den som är ensam har alltid rätt att ta sitt liv, och borde egentligen få hjälp med det. Jag tror på aktiv självmordshjälp. Det är det enda humana, vilket jag inte är ensam om att tycka eftersom det är något som tillämpas i vissa länder.
Du skriver i en kommentar: ”Av det svar du skrev till Fredrik framgår det väldigt tydligt att du har en annan väldigt klok och mer konstruktiv sida än den negativa du använder när du skriver till mig, men du skriver ändå vilket jag är glad för. Så då undrar jag om du skriver för att du vill ha hjälp eller om du bara skriver för att du vill få ut din ilska och besvikelse? Båda varianterna är helt ok, men jag har mycket lättare att vara till nytta om du faktiskt vill ha hjälp.” Kan det inte vara så att människor skriver både för att få (ett slags) hjälp och att få ut sin ilska och besvikelse? Kanske är det det som är ”hjälpen”? Jag förstår inte varför du tycker att det står i något slags motsatsförhållande. Hur ska man kunna få hjälp om man inte är ärlig med hur man känner och tänker? Vill du att människor ska vända sig till dig och anpassa sig till hur du tycker att de ska kommunicera sin smärta, så att du kan känna att du kan vara till ”nytta”? Hur skulle det i så fall kunna låta? Kanske något i stil med: ”jag mår inte bra, men jag vet att det kommer att bli bättre, så kan du hjälpa mig?” Kanske blir vi som inte mår bra lite provocerade av människor som är så himla perfekta och ser allt så ljust? Jag märker också att det ofta är män som säger emot dig. Kanske är de ärligare, när de väl öppnar sig. Vi kvinnor tänker ju alltid på hur andra mår, och tar ansvar för andras känslor. Och då anpassar man sig kanske lite, så som du vill att man ska göra, och säger de ”rätta sakerna”, så att den andra kan känna att hon är ”till nytta”.
Ingen är kanske helt värdelös, men är man ensam och ingen ens vet vad man heter, då är man rätt meningslös som människa, sett ur ett krasst nyttoperspektiv. Det är inte livet som är en gåva, utan det som fyller livet. Har man inte lyckats fylla ens liv står man med ett tomt paket. Om man vet med sig att man inte kommer att kunna fylla paketet med något, kanske för att man levt så länge att man insett att man inte är en som fyller några paket, att man faktiskt alltid misslyckas, hur mycket man än försöker, och om man insett att de saker som man ville fylla paketet med har utgått ur sortimentet eller passerat bäst före datum, då har man bara två val: att leva med ett tomt paket eller slänga paketet.
Man kan, som sista utväg, hoppas på mirakel. Att vara för realistisk, alltså motsatsen till det du är, kan också slå snett. Man kan till exempel vinna på lotto och om man är miljonär kan man alltid köpa sig vänner, man kan gå i den bästa terapin, för den dyraste terapeuten, man kan inhandla hälsokostpreparat som utlovar välmående, man kan få all den uppmärksamhet och hjälp man behöver. Konstigt nog tar även rika människor sitt liv, vilket visar att det inte är så himla lätt, inte ens för den som har all rikedom. Så hur kan man vänta sig av oss andra dödliga, som inte är superbegåvade eller förmögna, att vi ska uthärda?

Reply
Charlotta 9 maj, 2018 - 17:54

Hej Susan, välkommen hit! Jag är ledsen att du upplever livet så svårt och att du är så uppfylld av mörker, ilska, besvikelse och smärta. Av det du skriver verkar det som om du utgår från att jag inte har egna erfarenheter på området, men där misstar du dig. Sanningen är att det inte alls är självklart att jag lever idag, under den period jag befann mig i mitt mörker, min smärta, min ilska och min besvikelse kunde det lika gärna gått andra vägen. Det jag skriver i både inlägget och kommentarerna skriver jag av egen erfarenhet och enda anledningen till att jag kan sitta här och skriva om det är att jag använde mina egna tankar till att ta mig ur det. Jag är fullt medveten om att mitt sätt att se på livet inte passar alla och att mina inlägg inte är till hjälp för alla, det är tråkigt att inte kunna nå fram till alla men jag är tacksam att jag kan nå fram till en del. En sak vet jag dock med säkerhet och det är att vi är här för att våra själar vill utvecklas och höja sin frekvens, och för att lyckas med det behöver vi uppleva och ta oss igenom svårigheter och det som ibland kallas själens mörkaste timma. Skulle uppgiften bli övermäktig och man beslutar sig för att avbryta livet utan att ha funnit vägen ut ur mörkret så kommer man att få en ny chans i nästa liv. Upplevelsen är viktig för att själen ska kunna gå vidare och ingen misslyckas egentligen eftersom man alltid får chansen till samma upplevelse i nästa liv. Jag hoppas du finner det du behöver för att hitta din väg till ett ljusare liv. ❤
/C

Reply
Ulf Olsson 10 maj, 2018 - 00:28

Läste Susan`s inlägg här.
Det är med sorg och bestörtning man läser detta inlägg.
Hoppas för henne och för alla andra som mår dåligt att dom finner lyckan och en meningsfull tillvaro.
Ps: har själv många gånger funderat på avsluta livet här. Men har tyvärr ansvar för personer i min närhet.
Så jag kan inte unna mig denna utväg

Reply
DJ 9 juli, 2018 - 13:55

Hej och tack för en läsvärd text.
Jag hamnar ofta i tankarna att jag bara vill ge upp. Växte upp under dåliga förhållanden både hemma och i skolan. Jag var inte guds bästa barn själv i många lägen heller. Jag har förlåtit alla för hur jag blivit behandlad utan att någon personligen bett mig om ursäkt. Däremot har jag svårt att förlåta mig själv för hur jag betett mig mot andra under den här tiden. Har försökt se det som att jag var så pass förstörd att jag ibland inte tänkte mig för hur jag beter mig samt att jag bara var barnet. Jag älskar att ta hand om människor och göra gott nu i vuxenlivet, men barndomen sliter sönder mig inifrån och det känns som att vad jag än gör så blir det inte bättre..

Reply
Charlotta 9 juli, 2018 - 14:18

Välkommen hit DJ! Maya Angelou har myntat de kloka orden ”When you know better you do better.” Det är min fasta övertygelse att människor i varje stund gör det bästa de förmår med vad de har just då, av den anledningen är det aldrig varken rimligt eller meningsfullt att klandra sig själv i efterhand. Hade man förmått att välja ett bättre agerande så hade man gjort det. Det är lätt att glömma hur svårt det var i stunden när man många år senare och i ett helt annat läge ser tillbaka och tycker att man gjorde dåliga val. Du gjorde så gott du kunde, och de som gjorde dig illa gjorde också så gott de kunde, sannolikt är deras uteblivna ursäkter också ett resultat av att de gör så gott de kan och inte förmår mer. Det bästa vi kan göra är att förlåta både oss själva och andra och det näst bästa är att ha överseende i de fall förlåtelse känns för långt bort. Det låter som att du har funnit en meningsfull livsuppgift som förtjänar ditt fulla fokus istället för att lägga energi på något som är omöjligt att ändra på och som på sitt sätt var bra precis som det var. Utan de upplevelserna hade du kanske inte gjort allt dott du gör nu som vuxen?
/C

Reply
Erik 7 maj, 2019 - 13:20

Hej
Jag har levt hela livet ensamt hela livet, visst jag har alltid haft ytliga vänner. Föräldrar, släktingar eller mina syskon brydde sig aldrig om mig.
Aldrig någon som frågade hur jag mådde. Var 25 år när en nyfunnen vän frågade hur jag verkligen mådde.
Sa aldrig riktigt hur det var men att jag mådde skit. Bägge föräldrarna var missbrukare av något slag.
Straffade alltid misstag men belönade aldrig när man gjorde något bra.
Som kille som aldrig riktigt haft en flickvän och börjar nu närma mig 30. Aldrig haft sex. Man hör hela tiden överallt hur dålig man är som kille om man inte ligger runt. Har alltid hört att jag är snäll till och med hört att jag är för snäll. Mina vänner brukar säga jag är en bra kille med stort hjärta men sitter ändå ensam hemma i mörkret och känner hur hela samhället mobbar en.
Jag förstår att människor i östasien tar livet av sig när de vanhedrat sin familj / känner stor skam.
Har nu levt i stort sett hela livet utan någon som helst kärlek. Våld slag och dåliga kommentarer att man är för ful att träffa någon var vardag när jag växte upp. Enda anledningen till att jag kämpa vidare var kärlek.
Ser ingen mening med att leva vidare. Har även stora ekonomiska problem då jag levt ett väldigt självdestruktivt liv, försökt hjälpa min familj då ingen jobbar. Jag är den enda som jobbar. Snudd på 400 000 tusen i skuld och ingen vill ge mig samlingslån.

Mina självmordstankar började redan i grundskolan. Kände mig som ett spöke när mina vänner var sjuka och inte var i skolan.
Hemma var jag ensam hemma. Morsan ute och söp. Gick ofta och la mig hungrig då jag inte alltid fick mat.
Sen börja man höra i media att man inte var något värt om man inte hade tjej eller haft sex. Värdelös känslorna eskalerades.
Fula snälla män som bara vill ha kärlek är ingen som vill ha. Man måste vara en player som ligger runt med alla.

Har nu träffat en tjej jag verkligen gillar och hon säger hon älskar mig men jag tror henne inte. Aldrig någon som älskat mig innan så varför skulle hon?
Jag tror hon är kär i mina pengar som jag inte har.
Har inte berättat hur dålig ekonomi jag har men har planerat att göra det. Men känner att hon förtjänar en man med bra inkomst och bra startkapital.
Jag vill inte vara en börda för henne.

Sen har jag andra problem som lägre sexdrift, ångest hela tiden m.m.

Förmodligen kommer jag ta livet av mig snart då jag anser mig själv plågats tillräckligt länge i detta liv.
Jag förtjänar att dö. Varför kan jag bara inte få dö?

Reply
Charlotta 7 maj, 2019 - 14:50

Hej Erik, välkommen hit! Jag förstår att du mår mycket dåligt och att det mesta känns hopplöst, det är mycket smärta du bär på och du vet inte hur du ska hantera den på ett sätt som gör situationen bättre istället för värre. Det är inte alls konstigt eftersom den bakgrund du beskriver inte har gett dig den grund och stabilitet du behöver för att enkelt kunna se din väg ut och till ett bättre liv. Det är absolut inget fel på dig du har bara fått en dålig start i livet, vilket inte på något sätt är detsamma som att resten av livet behöver bli dåligt. Det du ser just nu är inte hela bilden, det gör man inte när man mår dåligt, då ser man ungefär som genom ett nyckelhål och tror att den hopplöshet man ser där är allt som finns. Så är det inte. Det finns ett liv för dig också, ett bra liv, men du behöver hjälp att se annorlunda på dig själv, på din uppväxt, din familj, din situation och din framtid.

Jag vill råda dig att söka hjälp där du bor, någon som du kan träffa regelbundet och prata med, någon som kan hjälpa dig att hitta nya sätt att tänka och nya saker att göra som sakta men säkert kommer att förändra ditt liv i den riktning du önskar. Den personen kan vara en psykolog eller liknande som du får tillgång till genom sjukvården, en kurator knuten till företagshälsan på din arbetsplats om det finns en sådan, en diakon i församligen där du bor eller någon ideell förening eller stödgrupp som kanske finns på orten. Det viktiga är att det är någon du känner förtroende för och som du kan ha regelbunden kontakt med under längre tid. Det finns väldigt mycket du själv kan göra så småningom för att skapa ett bättre liv men i det första skedet är det svårt att kunna lyfta blicken så mycket att man ens kan se det och då behöver man få hjälp. Googla lite på kommunen där du bor, sjukvården och stödgrupper och se vad du hittar och ta kontakt med någon redan idag eller imorgon. Din framtid kan bli väldigt annorlunda från det liv du har levt hittills om du bara börjar ta några steg i rätt riktning. ❤️
/C

Reply
M 1 juni, 2019 - 00:53

Säger bara en sak som nykter spelberoende. Spelpaus.se räddade mitt liv. Tack för alla som är iblandade i och runt denna organisation. Jag har fått hjälp via kommunen via beroendeenheten och en 6 stegs procedur som hjälpte mig. Tar gärna emot svar via mejl om någon behöver stöd. /M

Reply
Charlotta 1 juni, 2019 - 09:36

Hej M, välkommen hit och tack för ditt tips!
/C

Reply
Linnea 22 oktober, 2019 - 22:30

Hej Charlotta,
97 kilo tjej… vill gå ner i vikt men bara jag titta på en kanelbulle går jag upp 3 kilo. Sött sött sött…
Har bulimi…men på väg på rätt håll, super tacksam men att jag äter mer och mer normalt har jag bara gått upp. Kan inte hålla mängden

För 1 och ett halvt år sedan träffar jag en kille…blev ihop, släppte ut förlovningen 25 september detta året och skulle gifta oss på nyårsafton.

Nu är allt brutet för att jag berättade till min kille att jag haft en hemlig relation med en kille i 3 år – jag var tvungen att berätta för att denna personen försökte ta sitt liv på grund av att jag skaffat en ny. Skickade film på när han tog överdos med medicin…jag räddade hans liv genom att ring 112.
Så allt är kaos.
Min hemliga pojkvän är psykiskt sjuk, har varit ända sedan jag träffade honom. Han kan jag inte leva med. Så jag har sagt att han får bry sig om sig själv, skaffa vård och bli starkare med professionell hjälp. Jag klarar inte det.
Killen jag var förlovad med är i tusen bitar. Förlovningen är bruten.
Alla är så ledsna på mig..alla mina vänner har fått redan på detta….kusiner…har en mega familj så alla är helt förtvivlade.
Den som är mest ledsen är jag. Gråter och gråter och gråter.
Världens mardröm.
Hur gör jag?
Känner för att dö…hatar mig själv så jag spricker snart!!!!!
Kram Linnea

Reply
Charlotta 23 oktober, 2019 - 11:08

Kära Linnea, så jobbigt allt måste kännas för dig just nu. Välkommen hit! ❤️ När det är problem och svårigheter på så många olika ställen i livet att man inte vet var man ska börja eller hur man ska bära sig åt så gör man klokt i att backa några steg och höja blicken så att man kan betrakta det som händer ur ett större perspektiv. När jag läser det du skriver om dina relationer får jag en bild av att försöka bygga ett hus på en ostadig grund, det spelar ingen roll hur fint huset ser ut på ritningen för är grunden instabil kommer det ändå att ramla ihop. Grunden i det här fallet symboliserar hur du känner dig inombords. Det du skriver om bulimin och din viktuppgång kan mycket väl också ha sin orsak i hur du mår känslomässigt men där kan också finnas fysiska orsaker. Kroppen samlar lätt på sig fett om den är i obalans. Så utan att känna dig eller veta mer än det lilla du har berättat så skulle jag tro att du befinner dig i obalans både kroppsligt och känslomässigt och att det får hela livet att kännas som en tröttsam berg- och dalbana. Stämmer det ungefär, känner du igen dig?

Att i ett sådant läge försöka få livet att fungera och allting att flyta på och ordna upp sig utan att ta sig an de grundläggande problemen är dessvärre dömt att misslyckas. Det kan gå ett tag men ofta är det väldigt slitsamt och inte till mycket glädje, och förr eller senare brister det. Kanske var det det som hände när du berättade om den andra relationen? Du kände undermedvetet att du var på väg att bygga ett hus på instabil grund och det kunde du inte tillåta? Hur ledsam och ångestfylld du än upplever situationen som den är just nu så tror jag ändå att detta var det bästa som kunde hända. Ibland behöver man en katastrof av valfri storlek för att inse att det finns saker i livet som man behöver ta tag i och verkligen gå till botten med istället för att bara leva på och låtsas att allt är bra. Vilka känslor och vilka obalanser ligger till grund för det du upplever? Varför reagerar kroppen med att lägga på sig vikt i onödan? Varför upplever du det svårt att reglera matintaget på ett hälsosamt sätt? Varför väljer du en relation med en kille som inte är bra för dig (och inte ens är bra för sig själv)?

Jag förstår om du inte har svaren på dessa frågot än, men det är de svaren du behöver leta efter och ta reda på för det är de som kommer att hjälpa dig att komma i balans igen, både kroppsligt och själsligt. När du väl är där kommer du att se på dig själv, ditt liv och dina val på ett helt annat sätt och med en klarhet som du kanske inte upplevt tidigare. Och jag är ganska säker på att du då också kommer att se tillbaka på den här tidpunkten och vara oerhört tacksam för att allting föll samman så att du fick en chans att ta hand om dig själv och bygga den stabila grund du vill ha i ditt liv.

Här är några inlägg som jag tror du kan ha glädje av att läsa:
Fyra tecken på att du är på fel väg
Från frisk till sjuk till frisk
Vad negativa känslor egentligen betyder

Kram
/C

Reply

Lämna ett svar till den där andersson Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI