Home Personlig utveckling Risken med att vara människa

Risken med att vara människa

by Charlotta

Att vara människa innebär att ständigt leva med en stor och överhängande risk, risken att förlora någon man älskar. Det är en högst verklig och realistisk tanke att varje människa under sin livstid, vid flera tillfällen, kommer att förlora någon som står dem så nära att förlusten upplevs som svår, kanske rent av outhärdlig. Dessutom är det en risk som i många fall är oförutsägbar och inte följer några bestämda mönster eller någon turordning utan kan slå till precis när som helst när man som minst anar det, medan den andra gånger kan ses komma lång tid i förväg och kanske till och med upplevs som något av en befrielse.

Oavsett om förlusten är väntad eller oväntad så drabbar den med sorg och saknad när den slår till. Den akuta sorgen kan vara bedövande och under en period så kan det kännas som att det är fullständigt omöjligt att leva vidare, att det är orimligt att världen runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt istället för att stanna upp sin framfart vilket hade känts som det mer rimliga. Som tur är varar inte sorgen för evigt, även om man kan tro det när den drabbar, det som i gamla tider kallades sorgeår är inte så dumt tänkt och kanske ska man ta med sig den klokskapen och räkna med att det tar ett år eller så att bearbeta förlusten så pass att man kan lämna sorgen bakom sig.

För många gånger är det precis det man behöver göra, fatta ett aktivt beslut att lämna sorgen bakom sig. Kanske man väntar på att den dagen ska komma när sorgen tar slut av sig själv eller kanske man tänker att det känns som ett svek mot den man förlorat att sluta sörja, men båda alternativen leder in på en tröstlös vandring där depressionen lurar bakom varje hörn och det är garanterat det sista den man förlorat skulle önska. Återigen framstår tanken med sorgeår som en väldigt god idé för då finns det en klar slutpunkt när det är tillåtet och förväntat att man lägger sorgen bakom sig och går vidare och man får en, ibland välbehövlig, knuff ut ur sorgen och in i framtiden.

Det kan vara bra att försöka skilja sorg från saknad och acceptera att medan sorgen lägger sig relativt snabbt så är saknaden något man bär med sig lång tid framöver, kanske hela livet. Men saknaden behöver inte vara sorglig, tvärtom kan den bestå av härliga minnen från glada dagar och festliga tillfällen och vara ett fint sätt att minnas dem som inte finns hos en längre. Även saknaden har olika ansikten, där är den känslomässiga saknaden av att förlora någon som kanske tog med sig en bit av det egna hjärtat när den försvann och som gör att man inte längre känner sig hel och fullt fungerande. Det är denna saknaden som stannar kvar länge och som kan göra sig påmind i de mesta oväntade situationer. Och så är där den rent praktiska saknaden av att den som försvann fyllde viktiga funktioner i livet som man kanske inte själv behärskar eller klarar av att utföra, så vem ska göra det nu?

Den praktiska saknaden lär man sig så småningom att hantera på nya sätt, allt behöver inte göras precis på samma sätt som det alltid har gjorts, en del saker kanske inte ens behöver göras alls längre för att de tappat sin betydelse och kanske kan omställningen till och med göra så att nya trevliga bekantskaper bjuds in i livet. Allting som lämnar oss lämnar också utrymme för nya saker att komma til oss, om vi bara tillåter det. Livet blir aldrig tomt såvida man inte tvunget vill ha det så.

Allt detta riskerar man som människa bara genom att leva. Vill man undvika den risken så får man skapa sig ett liv helt utan människor man bryr sig om och ta avstånd från allt som betyder något, och då går det inte ens att ha en hund eller katt eller annat djur, för även relationen till ett djur är fylld av kärlek och innebär en risk för svår förlust. Enda chansen att leva utan denna risk är att leva utan allt som man möjligtvis skulle kunna bry sig om, men fråga är om man lever alls då?

/Charlotta

11 comments

Peter 8 mars, 2015 - 23:10

”Livet är en period som bara skall överlevas” som en Anka så förträffligt uttryckte det.

Sorg och saknad har helt klart några olika ansikten.
Allt för snabbt råkat ut för 2 smällar där sorgen och saknaden tagit sig olika uttryck. I ena fallet kan jag fokusera på alla minnen jag och en hel del andra kamrater har.
I andra fallet är det allt för emotionellt där rycks jag ständigt mellan glädje, frustration, rädsla och sorg. Fast sorg kanske inte är riktigt rätt ord. Sorgsenhet kanske passar bättre.
Med rätt styrning lär även detta få sitt slut.

För hur det än är, som du skriver, är det tusen gånger bättre att känna smärtan när det händer än att aldrig ha fått känna den glädje som nu orsakar den.

Reply
Coachen 9 mars, 2015 - 10:11

Tack för dina kloka tankar Peter, visst är det så av sorg och saknad har många ansikten och det är en väldigt personlig upplevelse. Att förlora någon kan vara en sorg även om personen inte är död, på samma sätt kan det vara en sorg att förlora sin hälsa, sina drömmar eller det man trodde var sin livsuppgift. Jag tror det är bra att tillåta sig själv att sörja även i den typen av situationer, det gör det lättare att hantera förlusten och så småningom kunna göra en nystart och komma vidare.

Den där Ankan, var det månne Arne?
/C

Reply
Peter 9 mars, 2015 - 11:56

Blir man förvånad – igen 🙂

Nu Ankan och så ”YNWA”
Du har helt klart många intressanta strängar på din lyra. Inte många, ens med min typ av humor, som har koll på Arne Anka och de mycket träffande sarkasmer man finner hos honom.

Reply
Coachen 9 mars, 2015 - 12:16

Hehe! Kul att kunna överraska, men Arne Anka är det väl inte många som kan ha missat?
/C

Reply
Peter 9 mars, 2015 - 12:59

Om du visste hur många som inte har någon kontroll. Om man inte var inom Metall. Var det inte i ”Metallaren” som hans karriär började ?

Annars stötte många på honom i och med Rober Gustavssons tolkning. Men den showen tyckte jag inte gav rättvisa åt A A

Reply
Lykke 29 juni, 2015 - 22:47

Hej!
Hittade hit då jag sökte på sorg. Förlorade min dotter för snart ett år sedan. Års dagen närmar sig. Känner mig så överväldigad av känslor. Min sorg är inte direkt bearbetad särskilt mycket. Har funderat över om jag har en frusen sorg…

Reply
Coachen 30 juni, 2015 - 08:58

Hej Lykke, tack för din kommentar.
Jag beklagar din förlust, sorgen efter en anhörig kan vara överväldigande och är det dessutom ens barn så blir det ännu svårare. På vilket sätt känner du att du inte har bearbetat sorgen efter din dotter? Hur tänker du att du borde ha gjort istället?
/C

Reply
Lykke 6 juli, 2015 - 00:13

Det jag tänker är att jag inte ”fått” tid att bearbeta den. Efter en månad var jag i jobb och människor slutade fråga eller ens nämna något av det. På något sätt stannade sorgen där. Vänner försvann. Har väldigt svårt att vara ensam för det känns som hjärtat sprängs. Men ändå trycker jag ner det för jag vet inte riktigt hur jag ska ta hand om sorgen. Det jag borde gjort är nog att jag skulle ha pratat igenom det gång på gång. Men det fanns ingen som ville lyssna. Så hur gör jag?
Tack för ditt svar. Mvh Lykke

Reply
Coachen 6 juli, 2015 - 09:04

Hej igen Lykke, vad glad jag blir att du svarade påmin fråga!
Du nämner två väldigt viktiga saker i din kommentar, att du inte vågat släppa fram sorgen när du varit ensam och att du inte har pratat om det. Just det är två nyckelingredienser i att sörja och att bearbeta sorgen. Har du inte gjort det innan så är det dags att börja nu, för det fina är att det är aldrig för sent.

Börja prata med människor om din dotter, du kan säga som det är, att du inte pratade om det som hänt när det hände men att du insett att du måste få prata om det för att komma vidare. Jag tror du kommer bli förvånad över hur många som är beredda att lyssna och visa sitt stöd. Om du trots allt inte vill vända dig till människor i din närhet så finns det stödgrupper, på nätet och iv verkligheten, för föräldrar som förlorat barn. Du kan också vända dig till en professionell samtalskontakt för att få hjälp att börja prata om det och släppa fram känslorna.

Och var inte rädd för känslorna, de gör ont och du kommer förmodligen att gråta, men det gör dig inte illa, tvärtom gör det dig gott. Har du svårt att ”komma igång” så prova att se en sorglig film eller något annat som gör att du får kontakt med sorgen och kan börja släppa fram den.
Kram!
/C

Reply
Lykke 6 juli, 2015 - 18:52

Det märkliga är att jag vet på något sätt hur jag ska göra för jag har och även i min nya arbetsplats jobbat mycket med kbt. Men det är just när jag kommer till mig själv och det innersta som det tar emot. Ensam är stark..det har jag växt upp med. Har funderat på professionell hjälp. Men som du skriver kommer det göra ont och det är just det som jag inte törs kanske. Bryta ihop och vara svag inför någon annan. Det är meckigt! Tack för att du svarade. Kram Lykke

Coachen 6 juli, 2015 - 19:19

Nej, det är inte alltid lätt att våga vara svag, varken för sig själv eller för någon annan. Men vägen till läkning går genom upplevelsen av sorgen och förlusten och i den är vi alla svaga. Är det rädslan för att vara svag och ”släppa på” alla känslorna som håller dig tillbaka så tror jag det vore en god idé att ta professionell hjälp, i alla fall till en början så du kan få känna på upplevelsen och ha hjälpen nära om det skulle kännas obehagligt. När du väl ”öppnat kranen” tror jag att rädslan snabbt lägger sig och du kommer att undra varför du inte gjorde det här från början. Kram!
/C

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI