Home Personlig utveckling Tillåt dig att sluta straffa dig själv

Tillåt dig att sluta straffa dig själv

by Charlotta

Misslyckanden, besvikelser, svårigheter, sorg, värre svårigheter, krossat hjärta, dumma val och motgångar. De flesta människor upplever jobbiga och hemska saker i sitt liv, vissa fler, andra färre, en del mycket på en gång och andra lite och utspritt under hela livet.

Att tro, eller till och med önska, att man ska slippa undan och få åka gräddfil genom livet är inte bara naivt utan rent av oklokt eftersom det vore detsamma som att önska att man skulle genomgå en riktigt bra skola utan att delta i undervisningen.

För det går inte att förneka att när livet flyter på, när allt går ens väg och man får det man önskar så är det förvisso enkelt och lättsamt att leva, men man lär sig inte speciellt mycket. Man utvecklas inte som människa och blir varken klokare, visare, mer erfaren, mer förstående eller mer medveten.

Det är bara genom svårigheter som man verkligen utvecklas, och att då önska att man ska slippa det svåra är också att önska att man ska slippa utvecklas, slippa bearbetas, slippa mejslas ut till det mest fantastiska man kan bli.

Därför blir också frågor som ”Varför just jag?” eller ”Varför händer det mig?” irrelevanta, för lyfter man blicken och ser den större bilden så blir det uppenbart att svårigheterna krävs för att slipa fram den diamant som är kärnan av en själv.

Livsupplevelser, hur hemska de än kan te sig i stunden, är menade att vara erfarenheter som man utvecklas av för att sedan gå vidare från, de är inte livstidsdomar som man ska lida av resten av livet. Att bära med sig den smärtsamma upplevelsen istället för den utvecklande lärdomen är att lägga en tung kedja runt de egna fötterna.

Om man hela tiden straffar sig själv för fel man gjort och svårigheter som man upplevt tidigare så är risken stor att man missar att leva en stor del av sitt liv för att man är upptagen med att istället bara överleva lidandet. Erfarenheten blir förgäves om man inte drar nytta av den.

Vilka upplevelser behöver du lägga bakom dig och istället bara ta med dig erfarenheten?

/Charlotta

8 comments

Helena 8 februari, 2017 - 20:24

Hej Charlotta,

Straffa sig själv,ja du….det känner jag igen mig själv i. Jag har straffat och utplånat mig själv så till den grad att jag nu är helt barskrapad. Jag har förlorat allt i livet. Jag har varit utmattad och sjukskriven i ett år nu,och nu sänker FK min ersättning och jag är tvingad att gå ut i arbete för att försörja mig,oavsett om jag är frisk eller inte.
Jag har skaffat ett jobb jag inte vill ha,men är tvungen att ta,annars kommer fogden att ta mig när jag inte kan betala mina räkningar längre.
Jag känner mig så hjälplös och maktlös. Mitt liv har helt snurrat ur kontroll,och jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Jag har varit på mitt nya jobb i två dagar,och jag känner redan nu hur utmattningen är på väg tillbaka….Men om jag inte jobbar kan jag inte betala mina räkningar och då kommer fogden och tar mig. och om jag jobbar fast jag är sjuk,så kommer jag bli ännu sjukare. Hur jag än vänder och vrider,finner jag ingen ro och ingen lösning på mitt dilemma. Har fastnat rejält i ett evigt spinnande ekorrhjul,det går bara runt och runt.Jag försöker läka och bli frisk från utmattningen med en ekonomisk kniv mot min strupe. Precis så känns det.

Jag är så avundsjuk på folk som är utmattade som har en sambo dom kan luta sig emot…tänk vad skönt att slippa oroa sig över ekonomin,så man kan läka och bli frisk i godan ro.Vet inte varför jag skriver detta. Vill bara gripa efter ett halmstrå och se om någon därute ”ser” mig….och kanske kan ge något slags perspektiv på min desperata situation…Hjälp. Hur tar jag mig ur denna psykiskt pressade situation?

Reply
Charlotta 8 februari, 2017 - 20:52

Hej Helena, det är en svår situation du har hamnat i och tyvärr vet jag väldigt många som befinner sig i liknande situationer. Den sortens diagnoser är dessvärre inte ett område som sjukvården excellerar inom och det verkar vara vanligare att inte få den hjälp man behöver än att faktiskt få rätt hjälp.

Jag har två förslag till dig, det första är att söka en annan vc och en annan läkare och att fortsätta med det tills du hittar någon som tror på dig, som förstår hur sjuk du är och som är villig att sjukskriva dig. De läkarna finns, men det är långt mellan dem så man kan få prova sig fram ett antal gånger. När du träffa nya läkare så var väl förberedd med vad du ska säga för att på bästa sätt beskriva dina problem, ju tydligare du kan vara med dina hälsobesvär, orkeslöshet och begränsningar desto större är chansen att läkaren kommer att lyssna och tro dig.

Mitt andra förslag är att du överväger att gå med i Utmattningsskolan, det är många som mår bättre ganska snabbt med de metoderna och kanske har du tur och hittar en rimligt snabb väg tillbaka till bättre hälsa. Slutligen vill jag uppmuntra dig att inte fokusera på vad andra har och du saknar, det är ingen bra väg varken för läkning, självkänsla eller ett gott humör. Lägg istället ditt fokus på saker som du kan påverka och som kan hjälpa dig framåt.
/C

Reply
Helena 9 februari, 2017 - 14:10

Tack fina du för ditt svar.
I mitt fall har jag inga svårigheter angående läkare som inte tror mig. Jag har haft en hyfsat bra läkare som har sjukskrivit mig när jag känt att jag behövt det,detta är jag tacksam för,istället fick jag en total kalldusch när Försäkringskassan helt plötsligt en dag skickade hem ett brev till mig där det stod att eftersom jag nu varit sjukskriven i ett år,så skulle nu min sjukpenning sänkas med 10%. Jag har fått det att gå runt hyfsat bra med den sjukpenningen jag hade innan sänkningen,jag levde snålt ett helt år,och det funkade. Men när dom sedan sänker den sjukpenningen med 10% ja då blir det förstås mycket svårare för mig att överleva. Ingen förvarning heller. Bara pang på rödbetan,nästa månad blir du utan din vanliga sjukpenning….Tycker dom borde ha en skyldighet att meddela detta flera månader i förväg så man har åtminstone lite framförhållning,men nej då.
På det här året jag varit sjukskriven hann jag komma rätt långt i mitt arbete i att bli bättre i utmattningen,men när detta hände så kraschar man ju förstås igen.
Det stämmer så bra det du skrev,folk som inte har drabbats själv av denna sjukdom är lyckligt ovetande om eländet.Dom har noll förståelse för den. Önskar ibland att jag brutit ett ben istället,då hade dom sett det på ett tydligare sätt.
Tack igen för ditt svar och ditt engagemang med denna fantastiska blogg:)

Reply
Charlotta 9 februari, 2017 - 14:36

Okej, då missförstod jag. Om jag förstår dig rätt den här gången så är det i en relativt liten inkomstminskning det rör sig om då, men det är den droppen som får bägaren att rinna över eftersom du redan levde på gränsen tidigare. Om det jobb du har nu är för jobbigt och du blir sämre redan efter några dagar så måste du informera FK om att du inte klarar av jobbet. Med tanke på din sjukdomshistoria så måste du ha möjlighet att tala om vad du klarar av och vilka begränsningar du har. Om det inte går att hitta något jobb som faller inom ramarna för vad du klarar av för närvarande så kommer FK förmodligen att föra över dig till AF, vilket sannolikt betyder att du har möjlighet att få A-kassa eller aktivitetsstöd. Jag är inte riktigt uppdaterad på reglerna, men jag tror absolut att det är värt för dig att kolla upp den möjligheten. Och Helena, ta en titt på Utmattningsskolan, det är inget avancerat och krävande utan anpassat för personer med begränsade möjligheter, både fysiska, mentala och ekonomiska.
/C

Reply
Helena 9 februari, 2017 - 18:00

Tack för tipset,ska ringa FK imorgon och höra med dom,men jag anar att det är kört för mig där,när jag fick beskedet om sänkt sjukpenning så var jag ute i arbetsträning,och AF sa då att nu när du fått jobb,så avslutas ditt ärende och sjukpenningen dras in helt och hållet. Så nu står jag helt utan försörjning,som sagt. Jobbet sa jag upp idag,med omedelbar verkan,och precis alla symtom jag hade innan är tillbaka,som ett brev på posten. Men det var bra att du peppade mig att höra med FK. Ska även kolla in på Utmattningsskolan. Tack.

Charlotta 9 februari, 2017 - 18:07

Du måste stå på dig mer än så! Tänk inte ens tanken att det skulle vara kört för dig. Situationen har förändrats och förutsättningarna nu är nya, och det är de förutsättningarna som du måste informera både FK och AF om. Jag tycker dessutom att du ska ta ett varv till med din läkare, förklara att du försökte jobba, precis som det krävdes av dig, och att du genast blev väldigt mycket sämre och omöjligt kunde fortsätta. Du har gjort precis som de ville, men deras plan höll inte för du är för sjuk. Nu är det deras jobb att komma med en ny plan så att du har en möjlighet att BÅDE bli frisk OCH ha försörjning under tiden. Ta inte på dig problemet som om det vore ditt, det är det inte, du är sjuk och arbetsoförmögen, och de finns där för att hjälpa dig.
/C

Helena 9 februari, 2017 - 18:38

Jag blir helt rörd av ditt svar. Tack för att du bryr dig. Ingen har brytt sig om att hjälpa mig förut,nämligen. Jag får hela tiden klara allt själv,och jag är så trött så trött på det.
Men vad gör jag om dom fortfarande säger att mitt ärende är avslutat? AF och FK? Jag är så trött och förvirrad så jag vet inte hur jag ska stå upp mot dessa två myndigheter…..jag hade behövt vara frisk för att ”ta den fajten” med dom,men jag ska absolut ringa dom imorgon.

Reply
Charlotta 9 februari, 2017 - 18:43

Säg att du har gjort precis det de krävde av dig, du har gjort ditt yttersta för att komma tillbaka till arbete, men du klarar det inte. Du är för sjuk och blir genast mycket sämre igen, och den förbättring som du hade uppnått är nu som bortblåst och du är åter helt oförmögen att arbeta. Du vill arbeta för du vill försörja dig och behöver pengarna, men du kan inte. I alla fall inte på den sortens jobb som du nu har provat. Om de trilskas så säg att du kan tänka dig att prova andra former av arbete som är mindre krävande, t ex deltidsarbete. Förmodligen vill de ha ett nytt läkarintyg som bekräftar att du är sämre igen, så förhoppningsvis samarbetar din läkare.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI