Home Mental träning Välj den bästa versionen av livet

Välj den bästa versionen av livet

by Charlotta

Vad är det med känslor som gör dem så skrämmande? Så skrämmande att många inte vågar möta dem öga mot öga utan istället gör allt för att undvika dem?

Känslorna är våra vänner, de vägleder oss och berättar saker för oss, inte vad vi ska undvika utan vilka områden vi behöver utvecklas inom.

Men det betyder inte att man ska grotta ner sig i elände i onödan. Finns alternativet att vara lycklig så är det alltid det bästa laternativet, men skulle elände drabba så är det bästa man kan göra att möta känslorna i all sin kraft och låta processen ha sin gång.

Det är viktigt att inte bli rädd för sina känslor och upplevelser utan att våga utforska dem. Det är inte alltid självklart vad känslor är och står för, och man ska komma ihåg att känslor handlar om ens egen upplevelse och behöver inte ha något med verkligheten att göra.

Frågar man tio personer om samma sak kan man få tio olika svar, alla har sin personliga upplevelse, det finns alltså flera olika sätt att se samma händelse och man gör klokt i att utforska den möjligheten när det gäller alla svåra eller komplicerade händelse i livet.

Leta efter den version av dina upplevelser som får dig att må bäst och som hjälper dig att utvecklas och ta dig framåt, och välj den versionen som din sanning.

När man tror att det kommer att hända hemska saker kan det vara lockande att försöka stålsätta sig och minska obehaget genom att tro det värsta, att försöka sätta sig in i hur det kommer att kännas om det värsta händer och hur ont det kommer att göra, bara för att förbereda sig själv så att man ska klara av det bättre om det väl händer.

Men det fungerar inte så. Det enda som händer är att man utsätter sig själv för en hel massa onödigt lidande. Kanske kommer det man är rädd för aldrig att hända och då har man mått dåligt i onödan. Skulle det ändå hända så hjälper det inte ett dugg att man har tvingat sig att må dåligt i förväg, för man mår inte bättre för det när det väl händer.

Så välj den behagligaste versionen av livet istället och strunta i den smärtsamma. Väljer man den smärtsamma så är risken stor att man lider både i förväg och helt i onödan. Man kan inte ändra på verkligheten genom att ta ut eländer i förskott, men i värsta fall så kan man genom att ge energi åt negativa tankar dra på sig mer elände.

Väljer man den mest positiva versionen så är den största risken att man mår bra längre innan man eventuellt mår dåligt under en period. Hur man än vänder och vrider på det så är det alltså mer gynnsamt att välja den bästa versionen.

/Charlotta

8 comments

Lotta 24 augusti, 2015 - 01:38

Hej! Kanske inte stämmer helt överens med inlägget du postat men läste något inlägg och ser dina ovärdeliga svar. Det känns som att jag kan få goda råd!

Är i en situation där jag har känslor för två män. Den första var jag sambo med i några år innan vi skaffa barn. Allt blev mycket annorlunda, det var en omställning för båda. Vi gled ifrån varann och bestämde tillsammans att flytta isär. Vi fortsatte vara vänner och hördes av ofta. Ett år senare träffade jag den andra genom en bekant. Det var jag som tog första steget! Hade känt attraktion till den mannen tidigare, kanske pga den dåliga relation vi hade sen innan. Ett år efter separationen tog jag tillfälle i akt och under en trevlig tillställning att kyssa den här mannen. Det ena ledde till det andra och vi fann varann. Hittade det jag sakna i den första. Vi kan prata med varann om känslor och det skrämmer inte honom. Han har inga barn själv, lika lite skrämmer det honom och han engagerar sig och vill träffa min dotter. Pappan till vår dotter var inte alls med på noterna, var kort i tonen trots att han efter några månader som vi sagt vi skulle försöka och se vart det ledde sa att det aldrig skulle bli vi. Att vi gjort vårt val och han ville fortsätta så vill inte att vår dotter ska bli en del av en ”ny familj”.

Efter ett år, av lite dejtande med den andra mannen och han träffat min dotter några ggr så hände något som krävde att jag och pappan var tvingade att närvara vid varann under en tid. Han var väldigt påflugen och jag avståndstagande. Efter två månader vakna allt jag kände för honom innan, han insåg han varit egoistisk. Ville kompromissa och ja, han är alltid vår dotters pappa. Min dotter var så lycklig och jag som alltid velat ha en sammansvetsad biologisk familj föll ner någonstans. Talade snabbt om för de båda inblandade att jag inte ville göra något med någon av dem. Jag behövde tänka.

Den andra mannen, sa att han fanns där och vi är än idag goda vänner. Pappan är väldigt misstänksam när det gäller honom. Och ringer extra mycket om han vet jag är i hans sällskap, vilket inte är ofta. Den andra kan se otroligt ledsen ut i en del sammanhang som gör att jag vet att han ännu känner för mig. Jag känner för honom också. Är rädd jag gjort fel val? Vilka trådar jag än läser så finns inga riktiga svar. Kanske kan du inte heller ge mig det men vill tro du har ett mycket konkretare svar.

Pappan är så oromantisk så en grottman skulle bli romantisk. Han är däremot väldigt omtänksam och trygg. Ännu tryggare när vi känner varann och våra familjer. Känner mig säker här men inte hel i förhållandet. Jag vet att det alltid skulle vara vi och det är kanske den bekvämligheten som gör att jag är här. Att veta att det är förevigat?

Den andra är romantisk, intresserad, minns detaljer om allt runtomkring som visar att han ärligt bryr sig. Han ger mig utrymme och försöker inte påverka mig och mina val som pappan som hela tiden använder saker emot mig vilket gör att jag ofta får dåligt samvete. Känns som att vi snabbt är på väg tillbaka dit. Den jag träffade genom bekanta ser jag mig själv gifta mig med, som i ett han skulle ge mig ett drömbröllop. Inte själva bröllopet i sig utan känslomässigt skulle jag drunkna i hans ögon av kärlek. Precis som den anledning man vill gifta sig av.

Kontakten börjar bli svår nu när jag börjar fundera om jag gjort rätt. Vill inte tala om för den andra hur jag känner, eftersom det inte skulle göra det något lättare för någon av oss. Vi är vänner och jag vill hålla det där nu, fast de att jag ständigt tänker på honom.

Hur vet jag vad som är rätt? Den ena säger att jag innerst inne vet vad som är rätt men om jag inte gör det? Hur ska jag veta?

Tacksam för svar!
/Lotta

Reply
Coachen 24 augusti, 2015 - 10:36

Hej Lotta, tack för din fråga!
Jag förstår att det är en jobbig situation och att det känns nästan omöjligt att reda ut känslorna och tvingas välja, men välja är precis det du måste göra, för att leva med två män ”på vänt” är inte rätt mot någon av er. Du behöver välja en av dem, eller ingen av dem, och satsa helhjärtat på det du valt och lämna det andra bakom dig.

Till att börja med skulle jag vilja att du svarar på tre frågor så ärligt du bara kan.
1. Om du träffade båda männen för första gången i morgon, vem av dem skulle du vilja leva resten av ditt liv tillsammans med då?
2. Vem av männen kan du verkligen vara dig själv med, med vem av dem är du den bästa versionen av dig själv?
3. Hur ser livet ut med den ene respektive den andre om du tänker dig er relation tio år fram i tiden?

Din dotters pappa kommer alltid att vara din dotters pappa, den rollen kommer inte att förändras oavsett vilket beslut du fattar, och det är inte heller det du ska grunda ditt beslut på. Som förälder är det lätt att man offrar sin egen lycka för sina barns välmående, men då utan att tänka på att man inte bara är förälder, man är också en förebild för sina barn när det gäller relationer och hur man lever sitt liv. Chansen är stor att så som din dotter ser dig leva kommer hon också att leva, så vill du att hon ska göra val som gör henne lycklig så är det precis det du behöver göra också. Välj den man som du kommer att bli lyckligast tillsammans med.
/C

Reply
Lotta 31 augusti, 2015 - 14:13

1. Om jag träffade båda männen imorgon, som jag ser det idag så skulle jag välja den man som inte är pappa till min dotter. Vi kan kalla honom Mats och pappa till min dotter Erik.

2. Den jag kan vara mig själv med är Erik men vi har som sagt några år ihop, barn och vi känner varandras familjer väl. Inget av detta har jag tillsammans med Mats och det är självklart en stor trygghet men jag vet inte om jag är rädd för det jag inte vet. Mats och jag pratar om allt. Vi stöttar och puschar varann hela tiden. Han har varit som min bästa vän och älskare i ett. Erik och jag har vår dotter, det är tryggt och det är inte att underskatta. Vi pratar inte med varann och tar oss inte tid för varann. Och efter en tid isär är vi snabbt tillbaka på ruta ett igen.

3. Den här frågan är svår att besvara men som du skrev ska jag göra mitt bästa. Om tio år med Erik skulle vi ha gett vår dotter syskon. Vi skulle leva ett lugnt och stillsamt liv. Vi skulle ha våra intressen på sidan av. Träffa våra gemensamma vänner någon gång annars skulle vi nog ha vårt på varsitt håll.
Med Mats skulle eventuellt min dotter fått ett halvsyskon. Vi skulle ta tid för varann men också på egenhand och det skulle vara enkelt att göra det eftersom vår kommunikation fungerar. Vi skulle göra iaf en resa om året och gå ut någon gång med vänner eller för att äta. Eftersom vi båda delar dessa intressen.

Det är så ärligt jag kan svara, jag kan inte veta var vi skulle stå om tio år men det känns som att det finns stor chans till att det är så det skulle vara.

Med vänlig hälsning,
Lotta

Reply
Coachen 31 augusti, 2015 - 14:34

Vad drar du själv för slutsats utifrån dina svar?
/C

Reply
Lotta 31 augusti, 2015 - 22:29

Jag är fortfarande lika förvirrad som innan. Blir inte klok på detta. Hur jag än vrider och vänder i mitt huvud, vad jag än säger så känns det som att jag inte lyckas komma fram till något bra svar. Det känns som att jag står och bollar mellan lycka och trygghet. Vilket är bäst?

Valet är mitt! Måste fatta mitt beslut själv men kan inte tänka klart just nu, det håller på att äta upp mig.

/Lotta

Coachen 1 september, 2015 - 10:02

Du skrev att du kan vara dig själv med Erik men inte med Mats, och du förklarade det med att du har en historia med Erik. Här är något som skaver lite hos mig, att kunna vara sig själv med någon brukar handla mer om personkemi och mindre om tid tillsammans. Det finns de som lever många år tillsammans och ändå alltid tassar på tå runt sin partner för att inte skapa osämja eller döljer sidor av sig själv som man upplever inte passar in. På samma sätt finns det människor som första gången de träffar någon upplever att de har kommit hem och för första gången någonsin kan vara sig själv tillsammans med någon.

Jag undrar om det kan vara så att du förväxlar eller rör ihop olika känslor, som trygghet med äkthet eller vana kanske? Att du är trygg med det du känner till och otrygg med sånt som är nytt, alldeles oavsett vilket som egentligen känns bäst? Försök att analysera dina känslor ordenligt och ifrågasätt vad de egentligen handlar om, för jag misstänker att dina känslor spelar spel med dig och utger sig för att vara något de inte är.
/C

Lotta 2 september, 2015 - 17:54

Det är mycket möjligt det är så, jag behöver få ordning på alla känslor och veta vad jag känner. Hur jag gör det, de vet jag inte. Hur kan jag komma i kontakt med mina känslor, det känns som att jag påverkas av så mycket utifrån.

Reply
Coachen 2 september, 2015 - 19:05

Att lyssna inåt för att analysera och sortera sina egna känslor är en träningssak, och även om du inte har gjort det tidigare så är det aldrig för sent att börja. Jag bifogar länkar på ett par inlägg som handlar just om det och hur man gör.

Lita på din inre röst
Här finns svaren på dina frågor
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI