Home Personlig utveckling Varför känns livet meningslöst?

Varför känns livet meningslöst?

by Charlotta

Jag tror att alla råkar ut för det någon gång, vissa oftare och andra mer sällan, medan en del människor lever med känslorna mer eller mindre konstant.

Vad är meningen med allt?

Vad ska livet vara bra för?

Varför gör jag det här, är det ens värt besväret?

En hel massa problem och elände och sedan dör man. Allvarligt talat, är det dealen?

Samtidigt ser och hör man andra människor som verkar glada, lyckliga och tillfreds, och som om de har allt de någonsin har önskat sig, människor som skrattar obekymrat och som är i sällskap av andra lyckliga människor som ler bekymmerslöst. Hur gärna man än vill kunna glädjas för andras skull så hjälper inte precis andras lycka det egna humöret när livet känns som mest innehållslöst och dystert.

Men var kommer den ifrån, meningslösheten? Vad handlar den om egentligen? Jag tror att det handlar om tre saker som behöver finnas i livet för att man ska uppleva genuin meningsfullhet. Saknar man en eller två blir livet slitsamt och man börjar ifrågasätta meningen med livet, och saknar man alla tre blir livet meningslöst och man kanske börjar undra om det är lönt att fortsätt. De tre sakerna som är nödvändiga för ett meningsfullt liv är dessa:

  1. Du behöver ha en livsuppgift, en vision, en högre mening, något du brinner för och något du vill uppnå.
  2. Du behöver fylla en funktion utanför dig själv, göra något för någon annan som den personen inte kan göra själv, eller som den har svårt att göra själv.
  3. Du behöver känna att du utvecklas, att det finns en framåtriktad rörelse mot något som ännu är okänt men som har möjlighet att bli bättre än där du är idag.

De här sakerna tillsammans gör att du känner dig betydelsefull och ditt självvärde ökar, och när din betydelse och ditt självärde ökar så blir också livet mer meningsfullt. Det gör också att du upplever att du fyller en funktion och att du lever med vetskapen om att nya intressanta saker väntar runt nästa hörn vilket gör att det finns något att se fram emot, även detta saker som ökar känslan av meningsfullhet.

Stagnation och självupptagenhet är meningsfullhetens värsta fiender. Mindfulness i all ära, men hur mycket man än lever i stunden så är det inget som på egen hand skapar mening i livet. Meningfullheten kommer ur känslan av att livet expanderar, av att det som finns nu inte är allt utan att det finns mer som är på väg.

Detta ”mer” finns alltid, men det är inte något som kommer av sig själv utan något som du skapar med dina tankar, intentioner och ditt agerande. Det du vill uppleva imorgon ska du skapa idag.

/Charlotta

 

9 comments

Tomas Jarvid 19 oktober, 2015 - 22:39

Det var roligt att läsa det du skrivit om mening Charlotta. Det är en viktig fråga för oss alla, det där med att alla andra verkar få ihop det så bra är nog bara som det ser ut.

Jag har skrivit en del i ämnet genom åren. Läs om du vill, det är ett lite annat perspektiv.

http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2015/05/09/har-alla-en-kallelse/

Reply
Charlotta 19 oktober, 2015 - 23:05

Hej Tomas, välkommen hit och tack för att du delar med dig av dina tankar.
/C

Reply
Cajsan 20 oktober, 2015 - 23:36

Hej! Har precis upptäckt din sida och måste bara skriva en rad och tacka! Tack för alla tänkvärda, kloka inlägg som ger styrka och utveckling.

Bra också att kunna läsa kommentarerna, de gör att man inte känner sig så ensam med sina bekymmer.

Ser nu framemot att läsa och ta del av alla tidigare inlägg!

Reply
Charlotta 21 oktober, 2015 - 10:27

Hej Cajsan, välkommen hit! Vad roligt att du tycker att inläggen och kommentarerna är till hjälp, hojta bara till om jag kan göra något för dig. 🙂
/C

Reply
Lotta 2 juli, 2017 - 15:40

Hej Charlotta!
Underbar sida du skapat!
Är just nu i en djup livskris, livet känns totalt meningslöst och tungt! Är förtidspensionär sedan ca 10 år, är 50 år gammal.
Skulle så gärna vilja hitta något jag brinner för men det tunga i livet gör att allt känns tråkigt.
Till saken hör att jag oxå är på väg in i övergångsåldern just nu, och måste försöka reda i hormonobalanser och inte riktigt kan skilja på vad som är vad?
Normalt älskar jag hundar , har en bichon Havanaise på 5 år som nog tycker att jag är fullständigt hopplös just nu.
Har även förlorat många vänner detta året egentligen är det jag som slutat höra av mig och stängt inne mig, orkar inte med människor och krav just nu.
Har en son på 17 år som bor hos sin pappa på heltid, försöker ha en bra relation med honom men just nu fungerar inte tonårshormoner och klimakteriehormoner tillsammans vilket gör mig jätte ledsen!
Förra året utbildade jag mig till healer och kände att mitt livs uppgift var att hjälpa andra människor på det sättet, men har helt kommit av mig i brist på ork och engagemang.
Jag vill så gärna komma tillbaka till livet med glädje och ork men vet inte hur?
Hur hittar jag tillbaka? Jag är helt lost och har helt tappat fotfästet om vad som är viktigt i livet. Just nu känns allt meningslöst och kan inte se någon ljusning! Behöver hjälp!

Reply
Charlotta 2 juli, 2017 - 15:55

Hej Lotta, välkommen hit! Det var ingen rolig plats i livet du befinner dig på, det är sin sak att ha svårigheter och problem så länge man känner att man kan ta tag i det och är på väg mot något bättre, men när man helt tappar hoppet och inte ser någon väg framåt kan det kännas obeskrivligt tungt. Vilken tur att du hittade hit, och vad roligt att du gillar min sida. 🙂 Utifrån din beskrivning så är min gissning att dina känslor i huvudsak handlar om hormonobalans, och kanske också om näringsobalans. Detta skriver jag utan att veta mer om din livsstil och kosthållning, men det är en bra ände att börja i eftersom det stämmer bra med det du beskriver och dessutom är väldigt vanligt. Har du möjlighet så vill jag uppmuntra dig att leta reda på en skicklig näringsterapeut där du bor (en alternativterapeut inte en diestist inom sjukvården) som kan ta reda på din näringsstatus och också råda dig vad gäller kost och kosttillskott. Mycket av det som man idag tolkar som sjukdomssymptom är i själva verket näringsbrist, och något så enkelt som brist på D- eller B-vitamin eller t ex magnesium kan göra att man hamnar helt under isen. Det i kombination med att ditt östrogen börjar bli lågt kan mer än väl räcka för att du ska må som du gör. Kanske kan det näringsterapeuten har att erbjuda räcka även för klimakteriekänningarna, men annars finns det en väldigt bra sida som heter hormoni.se där en kunnig kvinna vid namn Sylvia ger råd om just hormoner. Under tiden som du börjar ta tag i de fysiska delarna så försök börja tänka lite annorlunda kring situationen, tänk att detta är just symptom på fysiska obalanser och inte alls har att göra med den du är och din egentliga kapacitet. Detta är ett tillfälle för dig att lära dig mer om din kropp och förstå dig själv ännu bättre, och när den avstickaren är gjord och du är på banan igen så kommer du att känna samma glöd för livet som tidigare och förmodligen bli en ännu bättre healer än vad du var innan.
/C

Reply
Charlotte 2 juli, 2017 - 18:02

Hej Charlotta! Tack för ditt snabba svar! Kan absolut relatera till näringsbrist, har inte haft ork och lust att laga mat på mycket länge , vilket resulterat i massa skräpmat. Var tidigare väldigt noga med min mat och tog en del tillskott, mag, b-12, omega mm men har helt kommit av mig, tyvärr! Imorgon bokar jag tid hos näringstrepeut och gynläkare som kan skriva ut bioidentiskt östrogen om så behövs.
Tack för en fantastisk sida ska dela den vidare! Jättekram Lotta

Reply
canis lupus 11 november, 2017 - 01:32

Hej Charlotta,
Du behöver inte kommentera mitt inlägg, är en medelålders man ensamstående med barn tränar regelbundet och har ett förflutet som idrottare på SM nivå har en kosthållning som förmodligen är bättre än medel har hittat en ny träningsform där jag kan utvecklas, jag förväntas ta över ett familjeföretag som går runt men det är inget direkt krav. Men jag lever nu för att inte barn eller släktingar ska bli besvikna eller ledsna. Jag vill träffa en partner men kan inte ta steget att försöka då en man som är 40+ alltid i mina ögon ses som en hustrumisshandlare eller loser. kommer nog inte bli kul att komma tillbaka och se vilka kommentarer jag får på det här inlägget men det var skönt att få skriva av sig lite:).

Reply
Charlotta 11 november, 2017 - 09:58

Hej canis lupus, välkommen hit! Det där låter väldigt konstigt tycker jag, varför skulle män i 40-årsåldern vara värre hustrumisshandlare än någon annan? Om något brukar aggressivitet generellt vara något som avtar med åldern (såvida det inte är kopplat till missbruk) och i så fall skulle du ligga bättre till än yngre män. Min gissning är att den som eventuellt har påstått det har en del ouppklarade saker i sitt eget bagage, och det är inget du behöver ta ansvar för. Jag skulle vilja uppmuntra dig till att utmana dig själv med ett uppdrag. Två gånger i veckan ska du ta dig till ett ställe där det rör sig mycket folk, det kan vara ett köpcentra, en bowlinghall, en tågstation eller något liknande ställe. Placera dig själv strategiskt där du möter så många människor som möjligt. Uppdraget nu består av att få fem nej från kvinnor, och sättet du ska få dem är genom att fråga dem om de har lust att ta en fika med dig. När du har fått fem nej är du klar för dagen och kan gå hem igen. Skulle du däremot få ett ja, så har du plötsligt ett fantastiskt tillfälle att lära känna en ny människa, att träna på dina sociala förmågor och att kanske, bara kanske, även träna på att flörta lite. Lycka till!
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI