Home Personlig utveckling Vem blir du tillsammans med andra?

Vem blir du tillsammans med andra?

by Charlotta

Jag tror att de flesta människor har en önskan om att alltid kunna vara sig själv, att uppleva att man får vara sig själv och ha modet och möjligheten att låta den egna personen komma fram. Men även om ambitionen finns där så kan det ibland vara en svår uppgift.

Det kan handla om att man tror att omvärlden inte skulle acceptera den man är innerst inne, eller att man inte skulle duga eller passa in om man visade sitt sanna jag. Men det kan också handla om att det känns som att det är omöjligt att vara den man egentligen är för att andra människor påverkar en på ett sätt som man har svårt att komma undan.

Även om man inte avsiktligt sätter upp en fasad så fungerar vi människor som så att vi påverkas av varandra när vi interagerar. Möter vi en person som vi känner igen oss i eller som vi ser upp till så speglar vi omedvetet den personen och tar fram de sidor hos oss själva som mest liknar den andra personen.

Möter vi däremot en persom som vi ogillar eller ser ner på så kommer vi att ta avstånd från det som är likt oss själva och istället ta fram sidor och åsikter som är så långt ifrån den personen som möjligt, även om vi kanske innerst inne inte alls är så olika.

Tillsammans med vem är du den bästa versionen av dig själv? Och i vilket sällskap blir du den där personen som du egentligen inte ens vill kännas vid? Alla människor har en förmåga att locka fram olika sidor hos dig. En del lockar fram sidor som får dig att bli mer öppen, känna dig gladare, mer spännande och som en bättre människa än vad du upplever att du är i vanliga fall.

Andra kanske får dig att bli helt tyst, eller lockar fram det sämsta i dig själva, den snarstuckna, gnälliga, och nonchalanta sidan, egenskaper som du kanske helst inte ens vill låtsas om att du är förmögen till, men som ploppar upp som gubben i lådan i vissa personers sällskap.

Att vi påverkas av varandra är inget som går att ändra på, det är så vi är skapta och en del av vårt sätt att kommunicera, men det kan vara väldigt upplysande och användbart att vara medveten om det och att försöka analysera vad det är hos olika personer som får en att reagera på så olika sätt och anta så olika roller.

Kanske handlar det om att någon påminner dig om egenskaper hos dig själv som du inte vill se eller inte vet att du har, kanske blir du påmind om någon som du har ett förflutet med, kanske är det en gammal öm tå som någon kommer åt, eller kanske har du gömda referensramar som styr din reaktion. Eller så kanske du vill imponera på någon, eller kopiera någons egenskaper för att bli mer lik den personen och kunna göra det den gör.

När du kommit underfund med vad det är som styr ditt agerande så har du också större möjlighet att kontroller det, olika personer kommer fortfarande att trigga olika saker hos dig. Men om du är medveten om att det händer och vet varför så är det mycket lättare att förhålla sig till det och kunna vara med och styra lite vilka sidor som ska komma fram.

Som avlustning kan det vara roligt att fundera på vilka sidor du själv lockar fram hos andra. När, och hos vem, lockar du fram det bästa och när, och hos vem, lockar du fram det sämsta?

/Charlotta

12 comments

T 22 augusti, 2016 - 10:12

Åh, hade en upplevelse av det du skriver om alldeles nyligen och det fick mig verkligen att fundera. Det var i sällskap med familjemedlemmar det hände. Det brukar hända konstiga saker när vi träffas men kan lika gärna också vara riktigt trevligt. Men ibland är det liksom någon som ska hängas ut och då brukar det tyvärr bli jag. Det finns en historia med detta som jag erfarit så länge jag kan minnas- jag har varit den svagaste i gruppen och därför också blivit måltavla för de andra.
I detta sällskap uppträder jag också annorlunda än jag normalt sett gör. Jag får ett behov av att skina, bli skrytsam, vill berätta hur duktig jag är och vad jag åstadkommit på sistone. Kanske söker jag deras bekräftelse, vill visa att jag visst kan och har lyckats trots att de alltid försöker hävda motsatsen?! Min dåliga självkänsla gör sig hörd och efteråt känner jag mig alltid ännu mera misslyckad och ångrar mitt narcissistiska beteende. Det är inte den jag vill vara eller ens är i sällskap med andra men här kommer dessa sidor tydligt fram. Vad tror du Charlotta? Är det längtan efter bekräftelse och att få duga i detta sällskap som ställer till det?
Kram T

Reply
Charlotta 22 augusti, 2016 - 10:34

Välkommen hit T och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag tror, precis som du är inne på, att du vill visa att du visst duger, att du är mycket bättre än den bild de har av dig, och att du därför drar fram allt som du tror kan imponera på dem och få dem att omvärdera sin bild av dig till det bättre. Men precis som du har märkt så får det inte den effekt du hade tänkt dig. Att få människor att ändra uppfattning om en är inget man gör i en handvändning utan det är ett långsiktigt projekt, och genom att låta det ta tid och ha målsättningen att du bara ska förändra väldigt lite varje gång, så gör du pprocessen lättare både för dem och för dig. Försöker man för mycket på en gång så blir det ofta fel, de upplever det inte som genuint och ärligt och du känner dig ännu värre efteråt eftersom det inte kändes som du. Så med små, små konsekventa steg där du fortfarande kan vara genuin, så är chanseran goda att du med tiden vinner över dem. Kram tillbaks!
/C

Reply
T 22 augusti, 2016 - 16:36

Fast å andra sidan vet jag inte innerst inne om jag vill lägga min energi på människor som behandlar mig illa för att själva må bättre?!
De är min familj och de vet ju vem jag är. Det de basunerar ut om mig brukar nog mest vara en spegling av dem själva- vilket blir väldigt tydligt för mig men tydligen inte för dem. Men ont gör det ju ändå eftersom jag inte alls tycker det är något jag förtjänar att få slängt på mig.
Det hela har blivit väldigt konfliktfyllt inom mig. Vill ju att de ska tycka om mig och vara stolta över att ha mig som dotter, syster osv. men samtidigt vad tjänar det till att söka bekräftelse och erkännande av någon som aldrig kommer att ge mig det? Viktigast av allt är kanske att man själv vet vem man är? Skulle vara intressant att höra dina tankar:-).
Kram

Reply
Charlotta 22 augusti, 2016 - 17:54

Det är bara du som kan avgöra hur du vill hantera situationen och om det är värt att reda ut det som kommit mellan er eller inte. Som du själv säger så är det din familj, men ibland räcker inte det för att det ska gå att ha en meningsfull relation.
/C

Reply
Carin 23 augusti, 2016 - 00:12

Hej!

Skrev här häromdagen och hade lite funderingar kring hur eller om jag skulle avsluta relationen med mannen jag träffat som påminner mig om mitt ex.

Sitter lätt förstenad och tom i sängen. Han lyfte ämnet över sms, han kände han gav mer än han fick och då ringde jag upp honom och vi pratade i 1-2 timmar. Det va ett riktigt jobbigt samtal. Han va nästan som förbytt, han va irriterad, aggressiv, kylig ton, visade svartsjuka tendenser. Jag tyckte nästan att det var riktigt obehagligt stundvis. I ena stunden bekräftade han sin kärlek för att i nästa säga ”vadå känslor? Jag har inga känslor för dig. Vad tror du om dig själv? Jag tycker du är söt och rolig och jag blir glad av att vara med dig men jag har inga känslor”

Han tyckte att jag va en robot och undrade hur jag hade kunnat träffa honom så intimt som vi gjort om jag inte känt något. Det får mig att ifrågasätta mig själv, är jag oförmögen till djupa känslor? Är jag en duktig skådespelerska? Är det mig det är fel på? Behöver jag gå i terapi för att bearbeta varför jag kunde se honom djupt i ögonen men samtidigt inte känna något?

Jag kände instinktivt att jag va glad att jag inte dragit relationen längre och att jag va lättad över att han inte hade hunnit få veta mer om mig. Han kändes plötsligt lite farlig. Han kändes som någon du definitivt inte vill bli ovän med och jag nästan kunde höra hur han svor över mig genom luren. Man har såklart all rätt att vara arg/ledsen om någon vill avsluta en relation och jag är medveten om att jag måste få låta honom reagera. Men han fick mig att känna mig så enormt liten. Kan ändå inte låta bli att undra, projicerar jag på honom? Letar jag tecken på att han överreagerar och är obehaglig för att lätta mitt eget samvete? Eller är jag är bra människokännare som känner av att han ”psykade” mig i luren genom att använda hela känsloregistet, ilska, samvete, höja mig, sänka mig, tala lugnt, sen bli otrevlig igen, håna mig etc och ALLTID ha rätt. Noll självinsikt. Jag känner instinktivt att det hade varit en farlig relation att fördjupa sig, dels genom hans personlighet, och dels att det rör upp sånna här känslor hos honom efter en månad.

Jag känner att jag tappar tron på mig själv. Är jag kämslokall? Ligger bristerna hos mig själv? Överväger om jag ska leta upp någon terapeut?

Reply
Charlotta 23 augusti, 2016 - 08:44

Det du beskriver om honom nu stämmer bra överens med vad du sa tidigare, att han var lik ditt ex som var narcissist. Skillnaden är att han inte visat hela sitt register tidigare eftersom du inte utmanat honom, nu blev han förmodligen frustrerad över att inte komma dit han vill med dig och när han tar upp det så utmanar du honom och helvetet bryter lös, inte alls konstigt med den sortens man.

Du måste hålla isär vad han säger om dig och vad du vet om dig själv. Han säger att du inte hade några känslor, men det var inte vad jag läste i din förra kommentar. Jag läste om en kvinna som hade känslor men som lade band på sig för att hon samtidigt visste att bara känslor räcker inte för att en relation ska fungera. Narcissister är väldigt duktiga manipulatörer och det var det han gjorde med dig i telefonuren, han fick dig på bara ett par timmar att börja tvivla så mycket på dig själv att du tror att du behöver gå i terapi. Var du glad att du slapp undan från honom med blotta förskräckelsen, det där kunde nog ha blivit riktigt obehagligt.
/C

Reply
Carin 23 augusti, 2016 - 12:29

Tack så mycket för ditt svar och dina kloka ord!
Du har rätt i precis allt du skriver här. Kom undan med blotta förskräckelsen. Känner mig förnedrad som tog all ”skit” över telefon och inte sa ifrån mer eller bara avslutade samtalet när han gick över gränsen, känner mig som en dörrmatta samtidigt är det helt omöjligt o vinna en diskussion med dessa typer.

Känner mig sorgsen idag. Guldkanten på tillvaron försvann så abrupt, tillbaka i ensamheten och vardagens tristess. När vi väl sågs va det väldigt mysigt och gulligt ju. Känner mig tom och lite ”skakig” inombords. Dock väl medveten om att jag ska välkomna ensamheten i detta fall med tanke på att jag hade kunnat hamna i helvetet om jag fortsatt denna relation. Tar väl ett litet tag innan ”chocken” lagt sig och livet går vidare…

Reply
Charlotta 23 augusti, 2016 - 13:02

Ta med dig den här erfarenheten som en påminnelse att det finns saker som är värre än att vara ensam. Ta dig tid för dig själv och njut av förmånen av att kunna leva precis som du vill, och ha inte för bråttom med att söka en ny relation. Det kanske är dags för dig att vänta in rätt man istället för att bara försöka fylla ett tomrum?
/C

Reply
carin 23 augusti, 2016 - 13:18

Otroligt viktig erfarenhet! Den bär jag alltid med mig nu. Absolut finns det värre saker än att känna sig ensam. Det är läskigt att ha ett tomrum som man inte riktigt klarar av att fylla på egen hand… Har ingen aning om hur jag ska bära mig åt.

Reply
Charlotta 23 augusti, 2016 - 14:19

Kolla gärna runt här på bloggen, jag har skrivit en hel del om att bygga upp sig själv, egenvärde, självvärde, att älska sig själv, självkänsla och ensamhet. Jag skulle leta fram lite åt dig men hinner inte riktigt nu. Hör av dig om du inte hittar så kan jag titta på det senare.
/C

Reply
carin 23 augusti, 2016 - 22:56

Tack vad snällt! Jag har hittat ett par inlägg om självkänsla här som jag verkligen tar med mig. Kopierade vissa av raderna så att jag ska ha dom nära till hands på ett papper (typ vid sängkanten) när jag glömmer hur jag måste jobba på min självkänsla…

När jag sökte runt lite på bloggen hittade jag även detta intressanta inlägg:
http://www.overlevnadsguiden.se/relationer/att-leva-med-en-manipulator/

Oj vad det stämmer bra.
-Charmig, förförisk, uppvaktande, intressant.
Men när det hettade till som häromdagen..
-Vände varje argument mot mig
-Antydde att jag skulle vara tacksam/glad att jag fått hans tid, han kunde minsann lagt det på någon annan men han har valt att lägga den på mig.
– Samtidigt försäkrade mig om att han saknade mig och att jag va speciell
-”Med efterslängen att du måste förstår att det bara är han som kan älska dig så eftersom du ju har din egenheter” Tycker det passar bra i på det han sa igår ”Jag har gett dig så sjukt många komplimanger, du har nog aldrig fått så många komplimanger innan” (Det han menade var att han hade gjort allt han kunde för att visa mig att han verkligen ville ha mig, men trots det så väljer jag bort honom, obegripligt för honom)

Han avslutade samtalet igår med att säga att han va så färdig med mig och detta, han skulle inte lägga någon mer energi på det här nu. Och definitivt inte höra av sig till mig. Om jag ville höra av mig någon gång i framtiden kunde jag testa och chansa om han ”fanns kvar” då. Men han skulle inte göra det. Väldigt bestämd. Trots det, hörde han av sig idag med en ångerfull ton…klassiskt va?

Reply
Charlotta 24 augusti, 2016 - 09:22

Ja, det får man nog kalla klassiskt. Han behöver din bekräftelse för att må bra, och den bekräftelse det ger honom att ha makt över dig. Här är ett par inlägg till som du kanske kan ha glädje av.
Vad gör man när saknaden efter en partner gör ensamheten olidlig?
Att inte känna dig bekväm med dig själv kan kännas ensamt
/C

Reply

Lämna ett svar till Carin Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI