Home Personlig utveckling Vi är skapade för att hjälpa varandra

Vi är skapade för att hjälpa varandra

by Charlotta

Vi människor kan behöva arbeta väldigt hårt och väldigt länge för att nå våra mål, eller ens för att överhuvudtaget nå någon form av framgång inom vårt område. Ibland är vägen så lång och krokig att man hinner ge upp innan man är i närheten av målet, ibland är motgångarna så överväldigande att man knappt kommer någonstans alls och ibland är tvivlet på den egna kapaciteten så stort att man inte ens kommer sig för att börja.

Det finns tusen anledningar till varför mängder med goda idéer aldrig ser dagens ljus när uppförbacken känns för brant och man själv känner sig alldeles för liten och oerfaren för att ha en chans att bemästra den. Det är alltså svårt nog att våga och orka satsa på något utan att vi dessutom dödar varandras drömmar och idéer med fördömande kritik och domedagsprofetior. Istället för att låta vår egen rädsla blåsa ut lågan som brinner i någon annans hjärta så skulle vi kunna vara de som hjälper till att lägga ved på elden.

Man kanske inte alltid tänker på det utan ser det som goda råd och omtanke när man avråder någon från att följa sin dröm och satsa, men i själva verket är det ofta våra egna begränsningar och rädslor som visar sig. Rädslan för hur besviken man själv skulle bli om man skulle försöka och misslyckas, rädslan för att man ska bli frånsprungen eller kvarlämnad om personen faktiskt lyckas eller rent av avundsjukan på någon annans potentiella framgång.

För att få ut en ny idé, tjänst, produkt eller förhållningssätt i världen krävs det inte att man kommer på den perfekta idén från början, tvärtom är det vanligt att saker och ting ändrar form under vägs allt eftersom tankarna utvecklas. Däremot krävs det att man är övertygad om värdet i det man gör och att man brinner för det tillräckligt mycket för att inte låta sig nedslås när man stöter på motgångar, för motgångar kommer alltid, både mindre och större. Det krävs också att man vågar låta idén utvecklas efterhand som man får ny information och nya insikter.

Om man då istället för negativ kritik, varningar och nedslående förutsägelser får positiva råd och hjälp kan det vara skillnaden som gör att man orkar hålla motivationen uppe. Och så lite det kostar att hjälpa någon annan framåt, att säga några uppmuntrande ord, att tala gott om någon, att sprida information om vad någon gör, att sammanföra människor som kan ha nytta av varandra eller att bjuda på uppmärksamhet genom andra kanaler. Sådana ansträngningar kan ha stor betydelse och borde inte vara svårt att göra, och ändå är det något som de flesta av oss kunde bli mycket bättre på.

Tänk om vi istället för att fokusera på att gilla, stötta och marknadsföra de stora, kända, redan framgångsrika och kanske multinationella företagen fokuserade på att göra detsamma för de engagerade och hoppfulla småföretagare eller hobbyverksamheter vi har i vårt närområde, i vår bekantskapskrets eller som vi via andra kanaler kommer i kontakt med? Tänk vad det skulle betyda inte bara för dem vi ger vårt stöd till utan också för oss själva, det är nämligen omöjligt att tända lampan för någon annan utan att själv också få del av ljuset.

Ingen kan säga idag hur långt någons idé kan gå imorgon och det är inte vår sak att avgöra vem som gör något meningsfullt och vem som har en chans att lyckas. Det enda man behöver avgöra är om man kan tänka sig att göra något snällt för en annan människa, något som man förmodligen skulle önska att någon ville göra för en själv om rollerna var ombytta.

/Charlotta

Medförfattare: Andliga guider

11 comments

Lisbeth 20 oktober, 2019 - 19:15

Att skriva kan vara att riva, riva det som är uttjänt och slitet!
Att ge luft åt något nytt, på ett oskrivet blad.
En tanke fyller varje rad! En känsla förenar sammanhanget!
Det som har varit, blir sett i ett nytt ljus!
Det man förstår är lättare att lämna därhän!
Det ogjorda blir inte längre ogjort!
Inget att ångra finns kvar!

Reply
Charlotta 20 oktober, 2019 - 21:06

Tack för dina tankar Lisbeth.
/C

Reply
Lisbeth 21 oktober, 2019 - 09:43

Hej nu är det jag igen, som inte kan låta bli att dela denna länk, som både talar om, och på ett mycket positivt sätt visar
hur man kan hjälpa och stödja varandra.
https://youtu.be/IuVbOoLxu3U

Reply
Lenni 23 maj, 2020 - 10:48

Hej Charlotta! Och tack för din blogg, jag är en återkommande läsare och ser fram emot att läsa nya inlägg (och även de gamla).

Har haft en jobbig period i två års tid. Fick ta ett beslut som tog väldigt hårt på mig och än idag kan jag inte stå bakom det med hela min person. Några av mina vänner har undrat vad det var, jag berättade för en av dem. Den personen har slutat hälsa på mig efteråt. En annan numera f.d. vän har berättat att hon såg att jag mådde dåligt, men ville inte fråga och lät därför bli att höra av sig.
Min fråga gäller just detta – relationer. Jag är inte socialt omöjlig. Är omtänksam, hjälpsam, gillar att umgås med människor även om jag inte är den som står i centrum. Bjuder på mig själv, vissat stort intresse för andra, minns det som folk berättar för mig. Är uppriktigt intresserad utan att vara för nyfiken. Skvallrar inte. Har även rätt så nischade uppgifter på mitt jobb tack vare detta. Jag tycker om människor i allmänhet.
Men det är sällan jag får något tillbaka? Vänner hör inte av sig själva när de vill umgås. Men de vill gärna att jag ringer om jag ska göra nåt (jag är bra på aktiviteter, bjuder till samtal m.m.).
Hjälpte en ingift släkting med bostad (olagligt), hon är idag sur på mig och mina frågor om att lösa konflikten avfärdar hon med att hon inte orkar lägga energi på det.
Bjuder folk på mat och umgänge, får höra att det är supermysigt, det verkar som att alla har roligt osv., men blir inte bjuden tillbaka? Jag gör inte saker för att få något tillbaks, men ändå skaver det. Särskilt när andra från samma bekantskapskrets träffas – utan mig.
Hur reder jag ut det? Vet att merparten av de som jag skriver om är konflikträdda (har de medgett själva), så jag tror inte att jag skulle få svar även om jag hade frågat. Har även slutat umgås men en del, eftersom obalansen får mig att inte mår bra.
Hur hittar jag människor som är intresserade av ömsesidigt utbyte? Som vill vara vänner på riktigt och som inte vänder bort när någonting inte är bekvämt för dem? Och – vad gör jag för fel?

Reply
Lenni 23 maj, 2020 - 11:07

Tänkte också på något annat: min man kommer från en annan kultur och jag har inte blivit väl bemött av hans familj och släkt. Har fått en rätt så dålig erfarenhet av den folkgruppen i allmänhet, men när vi väl umgås med mannens vänner, familj, bekanta osv., håller jag fasaden uppe. Försöker vara en bra värdinna (det skulle absolut duga i andra samnanhang) och allt som hör till att gäster trivs. Men ofta får jag höra av min man att jag inte är tillräckligt bra, jag har inte kul, jag pratar inte med tillräckligt många, jag drar mig undan osv. Han å andra sidan förvandlas till en helt annan person – skämtar fritt och ”blommar ut”. I kombination att jag blir påhoppad att inte duga som värdinna och att människor jag umgås med inte återgäldar kontakten får mig tvivla på mig själv starkt.

Reply
Charlotta 23 maj, 2020 - 12:08

Det du beskriver handlar inte om dig utan om honom men han kan/orkar/vill/vågar inte äga det problemet som sitt eget så han väljer att lägga det på dig. Kulturella skillnader kan innebära hinder som är svåra att överbrygga även om man har de bästa intentioner. När det bara är ni två väger era olikheter jämt och er kärlek till varandra kompenserar det som avviker, men när ni är tillsammans med hans familj, släkt och vänner blir det uppenbart att du är annorlunda och kanske finns det någonstans synpunkter om att han egentligen borde ha gift sig inom kulturen. Hans önskan blir då att du ska anpassa dig så mycket att det inte märks att du är av annan kultur, vilket naturligtvis är en orimlig önskan och något som inte alls är din uppgift.

Min gissning är att det egentligen handlar om din mans självkänsla i förhållande till sin familj och att den bild han har av sig själv är olika när han befinner sig i er familj och när han befinner sig i sin ursprungsfamilj. Det kan vara en väldigt splittrande upplevelse att stå med ett ben i två olika kulturer och försöka tillhöra båda fast vid olika tillfällen. Medan du förmodligen känner dig ungefär som ”en besökare som gör fel” så känner han sig nog snarare som något av en svikare som inte riktigt lever upp till varken sin gamla eller nya kulturs förväntningar. Det viktiga är att du inte tar på dig detta problemet som ditt utan ser det som en situation där din man kämpar med sin egen identitet och istället försöker stötta honom i den kampen. Att han tar ut det på dig är så klart inte bra och förhoppningsvis något som han kan bli medveten om och sluta med så småningom, men se det som en ventil som pyser över istället för att det är något som handlar om dig.
/C

Reply
Lenni 2 juni, 2020 - 12:01

Tack för ditt svar, Charlotta! Jag har skrivit ut din text och tänker använda den som peppande lapp inför släktsammankomster. Tyckte särskilt om orden ”När det bara är ni två väger era olikheter jämt och er kärlek till varandra kompenserar det som avviker.”
Visst fanns det önskemål om att han borde ha gift sig med någon annan, det har till och med uttalats (direkt till mig av hans föräldrar). Det verkar som att du har rätt i mycket. Tack att du tog dig tid att svara!

Reply
Charlotta 2 juni, 2020 - 12:28

Det låter som en utmärkt idé att peppa dig själv med ett mer neutralt förhållningssätt inför släktträffarna, jag tror det kan komma att göra stor skillnad för dig. Mitt svar på ditt andra inlägg, det med olika frekvenser och utvecklingstakt är egentligen applicerbart här också så där har du ett verktyg till att använda dig av om du vill och behöver.
/C

Charlotta 23 maj, 2020 - 11:53

Hej Lenni, tack för din lojalitet mot bloggen. Jag upplever för närvarande en känsla av att jag är färdig med Överlevnadsguiden och inte kommer att skriva fler inlägg. Om detta är en känsla som kommer att bestå eller om det är kopplat till allt det energiarbete jag genomgår för närvarande vågar jag inte säga, men som det ser ut nu blir det inte fler inlägg här på bloggen. Däremot kommer jag låta Överlevnadsguiden finnas kvar som ett levande dokument där det går bra att fortsätta kommentera och där jag fortsätter att svara.

Det du beskriver känner jag igen från så väldigt många människors upplevelser i dessa tider, det handlar inte om att du gör något fel utan bara om att ni befinner er på olika energinivåer. Det handlar egentligen inte om att dina vänner gör något fel även om det ser ut så från ditt utgångslägen, ni agerar alla utifrån den frekvensnivå ni befinner er på, problemet är att det inte är samma. Utifrån hur du beskriver det är min tolkning att du är väsentligt mer högfrekvent än din umgängeskrets vilket får till följd att de känner sig otillräckliga och underlägsna i ditt sällskap och att du känner dig missförstådd och illa behandlad i deras. Det är tråkigt när det blir så men det är tyvärr inte mycket att göra åt. Vi befinner oss i kanske den mest turbulenta tiden energimässigt i mänsklighetens historia när hela mänskligheten, våra samhällsstrukturer, naturen och planeten ska höja sina frekvenser rejält mycket och allt sker i olika takt.

Resultatet blir att från att ha levt ett liv som var relativt lugnt och förutsägbart där alla människor fungerade på ungefär samma sätt så befinner vi oss nu i en situation där allting haltar och skaver på olika sätt. Vår egen individuella utveckling sker stötvis beroende på vad vi upplever, alla individer utvecklas i olika hastighet och olika takt och samhället har sin egen utvecklingsprocess som skiljer sig mellan olika delar av världen, olika delar av länder och demografi och som påverkar oss alla. Det är alltså fullt naturligt att hela frekvenshöjningsprocessen upplevs som ett obegripligt kaos där man inte längre känner igen varken sig själv eller sin omgivning och inte förstår varför. Detta kommer sannolikt att fortgå under de närmsta åren och det är troligt att det blir värre innan det blir bättre.

Det finns ljuspunkter också, det är fler och fler människor som höjer sina frekvenser och blir medvetna, empatiska och ansvarstagande och de flesta av dem är precis som du angelägna att hitta likasinnade. Kanske finns det någon kurs eller förening där du bor som kan tänkas locka högfrekventa personer där du skulle kunna göra nya bekantskaper? Annars finns det många Facebook-grupper med olika inriktning där du kan hitta likasinnade. Det kan krävas lite tålamod och efterforskningar för att hitta rätt men det finns människor som tänker som du och som har liknande värderingar vad gäller relationer och de blir hela tiden fler.
/C

Reply
Lenni 2 juni, 2020 - 12:13

Tack, Charlotta! Har tänkt mycket på det du skrivit. Dina ord har gjort att jag inte längre känner någon sorts uppsåt från bekantas sida, bara det är befriande och den positiva energin jag fått börjar jag rikta åt andra håll. Om det allmänt blir värre med kommunikation, skav och missförstånd innan det blir bättre, tänker jag ändå att det är precis som innan gryningen som natten är som mörkast.
Även om du inte fortsätter att blogga just här, är jag glad att jag fått ta del av dina tankar, läsarnas frågor och dina svar. Din blogg kommer att leva vidare!
Önskar dig en fortsatt fin dag och härlig sommar! /Lenni

Reply
Charlotta 2 juni, 2020 - 12:26

Tack för din återkoppling Lenni. Vad fint att du har kunnat ”förpacka” situationen på ett annat sätt som gör att den blir lättare att hantera och förstå. Precis som du säger kommer det att bli bättre, mycket bättre än vad det varit i modern tid och det kan vara skönt att påminna sig om när det ibland känns övermäktigt. Även jag önskar dig en fortsatt bra dag och en skön sommar.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI