Home ÖG i media Vinsten med att byta perspektiv

Vinsten med att byta perspektiv

by Charlotta

Nyligen hörde jag talas om någon som undrade när man har rätt att tycka synd om sig själv. Resonemanget handlade om att det skulle vara vissa grupper förunnat att få lov att tycka synd som sig själv medan andra inte har den rättigheten. Att tycka synd om sig själv betraktades alltså som ett privilegium.

Jag är den förste att erkänna att det funnits stunder i mitt liv när jag tyckt oerhört synd om mig själv, men de var just det, stunder av självömkan som snabbt ersattes av tankar som hade kapacitet att ta mig bort från den sinnesstämningen. Att ibland hamna i självömkan är mänskligt, och jag tror till och med att det kan vara bra att tillåta sig att rasa till djupets botten när livet är riktigt bistert, inte minst för att man då får fast mark under fötterna igen.

Däremot är det inte en sinnesstämning man bör stanna i några längre stunder och det är definitivt inte ett privilegium att få ägna sig åt det. Självömkan är en känsla som inte bidrar med någonting positivt, den gör ingen nytta och hjälper inte, tvärtomt är det en handlingsförlamande känsla som man bäst hanterar genom att snabbast möjligt börja tänka andra tankar.

Man kan hävda att det är en del av ens arv och personlighet om man ser möjligheter eller om man ser problem, att det är en fråga om att vara genetiskt stark eller svag, eller att det handlar om inlärda mönster eller upplevelser från barndomen, och man kan hävda att det därför inte går att förändra utan är något man får lära sig att leva med. Och därmed har man ännu en anledning att tycka synd om sig själv.

Jag tror säkert att alla de sakerna spelar in, men inget av det är skrivet i sten. Gamla mönster går att bryta och nya kan läras in, med ett annat perspektiv på sig själv och livet blir upplevelsen en annan och därmed blir också resultatet annorlunda. Man kan ha anledning att tycka synd om sig själv men välja att använda den känslan på ett sätt som hjälper istället för stjälper.

I mina ögon är frågan därför felställd, att tycka synd om sig själv är inte ett privilegium som är några få förunnat, det är inte en förmån utan ett problem som behöver lösas innan det orsakar för mycket skada på den egna personen.

Inget blir bättre av att tycka synd om sig själv, en kort stund kan det ge lindring att vältra sig i sitt eget elände, men ganska snabbt övergår den tillfredsställelsen till att istället dra åt snaran kring den egna halsen allt hårdare. Självömkan har alla förutsättningar att bli en självuppfyllande profetia om man blir bra på det.

Det blir extra tydligt för mig när jag tar mitt eget liv som exempel. Under de senaste tio åren har jag haft fler tillfällen att tycka synd om mig själv än jag kan räkna. Som jag nämnde så har jag stundtals gjort det, brutit ihop i självömkan, men alltid snart rest mig igen för att det är så uppenbart att det inte gynnar mig att vara kvar i eländestankarna, tvärtom gör det allting värre. Andra sidan av ”tycka synd om sig själv-myntet” är att använda erfarenheten till något konstruktivt och framåtriktat och då försvinner självömkan automatiskt.

En del tror att jag önskar att jag hade sluppit gå igenom allt det jag har gått igenom, men utan de livserfarenheterna hade jag haft väldigt lite att erbjuda som coach och livsutvecklare. Man kan läsa sig till kunskap till en viss gräns, men speciellt när det handlar om känslor och upplevelser som sjukdom, sorg, ångest och liknande så är det omöjligt att till fullo förstå hur det känns och vad det gör med en människa om man inte själv har upplevt det.

Min långvariga och svåra sjukdom, och även mitt liv generellt, har periodvis varit överdjävligt att genomleva och jag är oändligt tacksam för varenda vidrig minut.

/Charlotta

PS. Idag är jag med i Nätverkspodden där jag blir intervjuad av Marie Hagberg, ni kan lyssna på den här nedan, och här hittar ni Nätverkspoddens egen sida.

9 comments

Annica 8 mars, 2018 - 13:06

Tack vare dina livserfarenheter möter du oss läsare på ett så fint och varmt sätt.❤❤❤
Jag tror också att det är i livets hårda stunder vi verkligen lär oss och utvecklas.
Det motsatta kan också berika.
Har man aldrig upplevt riktig sorg kanske man inte fullt ut kan uppleva riktig glädje.
Av livets svårigheter har jag utvecklat en ödmjukhet och medkänsla med andra.
Det vill jag inte vara utan.
Jag har utvecklat medkänsla med mig själv.
Stundtals har jag kravlat på botten.
Långa dagar och nätter har jag kravlar på botten.
Känt hopplöshet,förtvivlan och mörka tankar om livet.
Trots detta rest mig upp.
Inte hel, trasig och skör men stark i mig själv.
Äntligen efter många år i kontakt med mig själv
och mitt genuina jag.
Jag är inte så tokig ändå.
Jag duger ganska bra.
Har gjort så mycket för andra genom åren
Gjort skillnad för andra.
Idag kan jag göra skillnad för mig själv också.
Genom att också tycka om mig själv.
Jag behöver bara vara jag – i mig själv.
Med det kommer hoppet, livsglädjen och ljuset tillbaka.
Allt gott.
❤❤❤
Kram från
Annica

Reply
Charlotta 8 mars, 2018 - 13:17

Visst duger du Annica, alltid! Kram! ❤
/C

Reply
En gammal värld dör och en ny föds, samtidigt - Lena Holfve 11 mars, 2018 - 21:24

[…] Min duktiga redaktör Charlotta Rexmark driver Överlevnadsguiden, och skrev nyligen en artikel kallad ”Vinsten av att byta perspektiv”. […]

Reply
J 25 mars, 2018 - 07:29

Igår tog jag bussen och på ändhållplatsen där jag hoppade av visade det sig att det äldre paret som hoppat på en halvtimma tidigare hade åkt alldeles för långt och nu skulle få vänta i tjugo minuter på nästa buss tillbaka. Det var kallt och ruggigt. De var lite skrupliga och långsamma, försiktiga som man måste vara när kroppen inte längre är lika pålitlig och flexibel. Vi började prata och jag försökte visa medkänsla genom att bekräfta hur trist det måste kännas att ha åkt så långt och nu måsta vänta. Den äldre kvinnan slog genast bakut. Medlidandet rann av henne som en gås och hon ville inte alls höra sånt prat! Det var bara att ta det för vad det var, gjort var gjort så nu var det bara att vänta en stund, inte värre än så. Inget skulle bli bättre av att hålla på och älta, enligt henne. Jag blev verkligen tagen på sängen. Hur denna äldre och i mina ögon lite svaga kvinnan hade en sån glöd och vilja av stål, inte alls vad jag väntat mig att möta och jag insåg hur jag missbedömt henne genom fördomar över hur äldre ska vara. Men jag blev även fascinerad, hur hon så bestämt vägrade ta emot medlidande och inte tänkte älta en jobbig situation. Hon berättade att hon var finne och envis som synden och började prata om hur kvinnor måste vara starka! Det blev verkligen ett oväntat men viktigt möte som uppstod helt ur tomma luften.
Så när jag nu läser ditt inlägg tänker jag på den kvinnan. Hur hon var så bestämd och nästan ville göra en poäng av att vägra låta situationen komma åt henne. Och jag vet inte… det är såklart en styrka, att bara välja att se framåt och inte ta åt sig av elände som kan drabba än. Men när jag stod där med kvinnan och tolkade hennes sätt och ord så kändes det också nånstans, väldigt subtilt, som en form av flykt.. Att vägra ta till sig nuet och bara se till nästa mål. Och jag funderar på om det går att finna nån slags balans där, att vara mjukstark på nåt sätt. Bryta ihop, gråta lite och sen resa sig, borsta av det och fortsätta framåt. Förhoppningsvis lite starkare än innan

Reply
Charlotta 25 mars, 2018 - 09:34

Vilket härligt möte du fick J, tack för att du delar! Jag sitter här och blir sekundärimponerad av kvinnan, jag känner väl igen resonemanget och inställningen till livet från den äldre generationen, eller egentligen ännu mer från den generation som inte finns hos oss längre. De som utstått svårigheter och verkligen lidit nöd har ofta en betydligt mer nykter inställning till vilket beteende och vilka tankar som är gynnsamma och vilka som bara gör skada. Som jag ser det handlar det inte alls om flykt eller självbedrägeri, att bryta ihop fyller bara en funktion om man känner att man behöver göra det och ofta innebär det en omväg via självömkan för att kunna komma ut på andra sidan och se situationen med andra ögon. Kunde kvinnan ta sig till slutstationen direkt utan att ta omvägen via att bryta ihop så kudos till henne. Vi skapar själva vår verklighet, att ta åt sig av elände fyller ingen funktion, utom möjligtvis att utveckla empati om man inte redan har det, utan får en bara att må dåligt. Genom att kvinnan istället fokuserar på det hon kan påverka och på det som tillför något bra i hennes liv så skapar hon sig det liv som hon föredrar att leva. Det var i mina ögon en knivskarp empirisk lektion i personlig utveckling och attraktionslagen som den äldre kvinnan levererade. 🙂
/C

Reply
J 25 mars, 2018 - 10:26

Tack för den vinkeln! Att ihopbrytet bara fyller sin funktion om behovet finns, men att det faktiskt inte alltid gör det. Och att man via erfarenheter lär sig att kunna avgöra vilket beteende som skadar och vilket som gör nytta.
Jag kände själv att det korta och oväntade mötet hade större betydelse än jag kunde förstå och med dina ord inkluderade börjar det landa än lite mer

Reply
Charlotta 25 mars, 2018 - 11:25

Jag tror du har rätt, ert möte hade säkert en viktig funktion att fylla. Bra att du uppmärksammade det och vågade följa med i flödet när chansen uppenbarade sig. 🙂
/C

Reply
J 25 mars, 2018 - 10:39

För att berätta lite ytterligare om händelsen så blev jag kvar vid busskuren lika länge som paret, jag väntade in min pappa som skulle hämta men hade blivit försenad just den dagen. Ironiskt nog visade det sig att just den bussen som paret skulle ta tillbaka plötsligt gick sönder och vägrade starta! Så istället kunde jag och pappa erbjuda dem skjuts dit de skulle. Ja.. det var en ovanlig händelse, kändes verkligen som att universum hade ett finger med i spelet. Hur de råkade åka för långt, hur jag blev kvar väntandes på hållplatsen, att vi började prata, att deras buss gick sönder, att min pappa var sen och nu kunde skjutsa dem. Jaa, väldigt intressant! De nådde sin destination till slut och på vägen dit fick jag tacksamt ta del av lite av deras livsvisdom. Fint!

Reply
Charlotta 25 mars, 2018 - 11:28

Se där, vad trevligt och bra för alla inblandade! I min värld finns det ingenting betydelsefullt som händer av en slump, jag ser detta som ett planerat möte och kanske var det en skopa livsvisdom som du behövde just nu?
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI