Home Relationer/Kommunikation Att bli lämnad

Att bli lämnad

by Charlotta

Att bli lämnad av någon man älskar är bland det svåraste man kan uppleva. De finns flera anledningar till att förlusten känns så svår, en anledning är den akuta smärta det orsakar att bli ratad, en annan är att man inte bara förlorar personen utan också hela den framtid tillsammans som man planerat för och förväntat sig och den tredje, och kanske den som är svårast att komma vidare från, är att man bygger in så mycket betydelse i händelsen.

På ett ögonblick kopplar hjärnan om och plockar bara fram de fina minnena och det man saknar, medan det som var dåligt och som man störde sig på eller sårades av göms undan. Undermedvetet höjer man värdet hos den man blir avvisad av och bestämmer sig snabbt för att den personen är bättre än vad man själv är, och då måste det betyda att man själv är sämre och därför inte duger.

I själva verket påverkar det inte ens värde det minsta att bli lämnad, för man är ju samma person efteråt som man var innan. Själen är densamma, alla personliga kvaliteter och egenskaper är desamma. Det är bara egot som fått sig en törn och som älskar att dra på sig offerkoftan genom att måla upp den ena plågsamma bilden efter den andra av vilken ynklig och ovärdig människa man är.

Ett uppbrott säger absolut ingenting om värdet på den som blir lämnad, eller på den som lämnar, det enda det säger är att de två personerna inte längre fungerade ihop, i alla fall inte för närvarande. Även om man väldigt gärna vill något så betyder det inte att det alltid är rätt. Skillnaden mellan att välja det som känns lätt och det som är rätt är gigantisk man kan ibland vara svår att göra.

Om jag ser tillbaka på de gånger i mitt liv jag blivit lämnad så vet jag med säkerhet att inte ett enda av dem var fel, hur smärtsamt det än var i stunden så ledde vartenda uppbrott och varenda kris jag har upplevt mig framåt på det sätt som var nödvändigt för att mitt liv skulle utvecklas i bästa tänkbara riktning.

I ögonblicket det hände kändes det som om mitt liv var slut, eller som att jag önskade att det vore slut. Men med facit i hand så kan jag se att det var den enda möjliga vägen framåt, att hade de personerna inte lämnat mig så hade jag inte haft möjlighet att utvecklas till den person jag skulle bli.

Även om uppbrottet i sig skulle vara illa skött och smärtsamt, så låt dig inte lockas i fällan att börja lägga skuld på någon eller att göra dig själv till ett offer. Var den större personen och önska den som vill gå väl, och ha tillit till att det som sker är till det bästa, inte bara den andres bästa utan även ditt bästa, även om det kan vara svårt att se i stunden. Se det inte som ett straff utan som en hjälp på vägen.

/Charlotta

6 comments

P 18 april, 2018 - 19:24

Jag har haft en historia med en man som dumpade mig. Han valde bort mig.
Men ändå både messar vi, rings o ses med jämna mellanrum. Jag har hamnat i ngn limbo.. Jag kommer inte vidare. Livet känns som en B-film. Jag tror inte längre på att det kommer bli vi men ändå förmår jag mig inte bryta upp. Jag vill både ha honom i mitt liv o inte. Valet ligger hos mig det förstår jag. O jag vet egentligen att det enda är att släppa o gå vidare men Vrf känns det så övermäktigt…?

Reply
Charlotta 18 april, 2018 - 19:35

Hej P, välkommen hit! Kanske känns det övermäktigt för att du inte är säker på att det är det du vill? Att ha honom i ditt liv fyller behov hos dig, som det är nu kanske rädslan för att förlora det du får av honom är större än önskan att gå vidare?
/C

Reply
P 18 april, 2018 - 20:02

Tack för svar!
Tänkvärt det du skriver. Dock känns det alltmer tragiskt nu. Vrf skall jag vilja ha smulor? Jag ville ha så mkt mer. Jag har för längesen förlorar rätten att gnälla över min situation. Ett bättre mående o att slippa denna eviga väntan på att han ska få tid o list att höra av sig måste väl ändå vara att föredra? Hoppas komma till denna insikt snart

Reply
Charlotta 18 april, 2018 - 21:34

Om det är att föredra eller inte är det bara du som kan bestämma, min gissning är att du är på väg att bestämma dig men att du inte riktigt är där än och att det är därför som det känns som om du befinner dig i limbo. Fortsätt med de tankarna som tar dig framåt och som är inriktigade på vad du vill ha ut av en relation och hur du vill må och känna dig i en relation så kommer du snart till ett läge där det inte längre känns svårt utan bara självklart och nödvändigt.
/C

Reply
A 5 maj, 2018 - 12:46

Hej,

Jag blev bortvald kan man säga. Samtidigt som jag också valde bort honom (fast utan övertygelse om att det var/kändes rätt, mer för att jag var rädd att bli bortvald vid ett senare tillfälle) för att jag antog att han skulle välja sin dåvarande relation istället för mig. Han hade skickat signaler till mig som han senare inte kunde stå för. Det var längesedan, men jag kan inte släppa det. Han inspirerade känslor och drömmar i mig som var så starka att jag varken kan eller vill vara utan dem. Vilket gör att jag ofta tänker tillbaka på honom. Det är i sig inte problemet. Jag trycker om att tänka tillbaka på fina minnen. Det som stör mig är hur jag hade så svårt att veta var jag skulle göra med sorgen att vara utan honom. Per automatik skuldbela jag mig själv för att jag kände för mycket för att kunna gå vidare, eftersom hela min uppväxt präglats av att vara självkritisk. Den här skulden och sorgen började tära på mig. Mina vänner tyckte att det var fel och tyckte att jag skulle lägga skulden på honom istället, det var ju han som gjort ”fel”. Så jag försökte med det, och även om jag stundvis var övertygad om att han gjort ”fel” mådde jag inte bättre av den insikten. Jag kände mig mer bitter och det skapades någon förväntning att få upprättelse. Vilket jag försökte få, men aldrig fick. Livet kändes platt och jag blev deprimerad. Hur gör man för att inte skuldbelägga någon, när livet känns som ett stort berg man inte kommer upp för? Det var 4 år sedan snart och det känns fortfarande inte som att upplevelsen guidade mig i rätt riktning, snararare som att min väg var den han inspirerade i mig, men utan honom har jag inte styrkan att fullfölja den.

Jag hoppas att jag så småningom kan se att denna upplevelse var en nödvändig lärdom för det som var meningen att bli, men det känns långt bort just nu.

Tacksam för tankar/råd/stöd.

Reply
Charlotta 5 maj, 2018 - 13:34

Hej A, välkommen hit! Varför skuldbelägga överhuvudtaget? Varför inte bara se det som ett härligt möte och en fantastisk tid i ditt liv som hjälpte dig att förstå vad det är du söker och behöver i en relation? En relation är inte misslyckade för att den tar slut, den är bara över. Relationen i sig kan vara oerhört lyckosam, givande och lärorik men det betyder inte nödvändigtvis att den ska vara hela livet. Ibland träffar vi människor som berör oss väldigt djupt men som det av olika anledningar inte är meningen att vi ska ha nära oss under någon längre tid, de kommer in i våra liv för att lära oss något, för att få in oss på ett annat spår eller för väcka något i oss som vi hade glömt bort eller som vi inte ens visste fanns. När det är gjort är det meningen att vi ska gå vidare för att så småningom träffa någon annan som vi nu är redo för på ett helt annat sätt. Ha tillit till att allt är precis som det ska vara och att du inte har förlorat eller missat något, det finns någon annan för dig. ❤
/C

Reply

Lämna ett svar till A Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI