Home Charlotta Att läka när man blivit lämnad

Att läka när man blivit lämnad

by Charlotta

Att bli lämnad av en kärlek är något av det svåraste man kan uppleva. Den ena anledningen är den akuta smärta det orsakar att bli ratad, och den andra är att man bygger in så mycket mening i händelsen.

Undermedvetet höjer man värdet hos den man blir avvisad av och bestämmer sig snabbt för att den personen är bättre än vad man själv är, och då måste det betyda att man själv är sämre och därför inte duger.

I själva verket påverkar det inte ens värde det minsta att bli lämnad, för man är ju samma person efteråt som man var innan. Själen är densamma, alla personliga kvaliteter och egenskaper är desamma.

Det är bara egot som fått sig en törn och som älskar att dra på sig offerkoftan genom att måla upp den ena plågsamma bilden efter den andra av vilken ynklig och ovärdig människa man är.

Ett uppbrott säger absolut ingenting om värdet på den som blir lämnad, eller på den som lämnar, det enda det säger är att de två personerna inte var en bra matchning, i alla fall inte just nu. Även om man väldigt gärna vill något så betyder det inte att det är rätt.

Om jag ser tillbaka på de gånger i mitt liv jag blivit lämnad så vet jag med säkerhet att inte ett enda av dem var fel, hur smärtsamt det än var i stunden så ledde vartenda uppbrott och varenda kris jag har upplevt mig framåt på det sätt som var nödvändigt för att mitt liv skulle utvecklas i bästa tänkbara riktning.

I de ögonblick det hände, när jag låg med ansiktet i kudden och grät så jag kippade efter luft och kämpade med det rent fysiska illamåendet förlusten orsakade, eller när jag fann mig själv rasandes ihop i en hög på köksgolvet medan min värld rämnade till oigenkännlighet omkring mig, så kändes det naturligtvis inte så. I de lägena kändes det som om mitt liv var slut, eller som att jag önskade att det vore slut.

Men med facit i hand så kan jag se att det var den enda möjliga vägen framåt, att hade de personerna inte lämnat mig så hade jag inte haft möjlighet att utvecklas till den person jag skulle bli.

Även om uppbrottet i sig skulle vara illa skött och smärtsamt, så låt dig inte lockas i fällan att börja lägga skuld på någon och att göra dig själv till ett offer. Var den större personen och önska den som vill gå väl, och ha tillit till att det som sker är till det bästa. Se det inte som ett straff utan som en hjälp på vägen.

/Charlotta

15 comments

Johanna 2 november, 2016 - 12:52

Vad stärkande att läsa 🙂 Tack!

Reply
Charlotta 2 november, 2016 - 13:35

Väl bekomme! 🙂
/C

Reply
Niklas 2 november, 2016 - 22:14

Otroligt stärkande ord att läsa även om det är svårt att se det på det viset just nu..
Tack

Reply
Charlotta 2 november, 2016 - 22:24

Välkommen hit Niklas! När såret är färskt och blödande så går det inte alltid att tänka på läkning, då behöver man tillåta sig att bara fokusera på att hantera smärtan för att klara dagen. I det läget är det tillräckligt att man i bakhuvudet vet att smärtan inte kommer att vara för alltid, även om det är svårt att tro på just då. Det blir bättre. ❤️
/C

Reply
Kent 4 november, 2016 - 17:15

Tack för många bra inlägg.
Jag är inne i en jobbig period i mitt liv just nu . Var tillsammans med en kvinna som var i ett dåligt förhållande i över två år. Min enda önskan var att det kunde bli vi två på riktigt. Var så trött på att smyga med vårat förhållande. Tomheten när hon for var alltid tung o bära. Saknade henne. Hon sa hon älskade mig , o jag väntade..o väntade på henne. Men till slut så ljusnade allt, hon hade fått egen lägenhet o nu kunde det äntligen bli vi två på riktigt . Min kärlek till henne blev bara starkare när man såg ljusningen att det kunde bli vi två på riktigt. Vi älskade varandra. Som jag längtade..datumet till hon skulle flytta närmade sig allt mer men desto närmare hon kom flytten desto mer så kände jag att hon backade. Jag blev osäker på hennes känslor men hon sa att det skulle bli vi. Till slut kom dagen då hon skulle flytta men då sa hon samtidigt att hon behöver vara ensam, mitt liv blev krossat. Bilden av oss som jag målat upp finns nu bara kvar som en längtan o förhoppning inom mig. Det har gått ett tag nu o jag mår bättre nu än vad jag gjorde just då, men sorgen o saknaden efter henne finns kvar. Sorgen efter vad som kunde blivit. Jag orkar ju inte vänta på henne nå mer..har väntat tillräckligt men innerst inne så väntar jag ju på henne ändå. Har som svårt o släppa henne. För att jag ska kunna gå vidare i livet måste jag ju släppa alla mina förhoppningar jag vet..men det är svårt o släppa någon man älskar så mycket.

Reply
Charlotta 4 november, 2016 - 19:22

Välkommen hit Kent! Det är en svår situation du beskriver, det är alltid ett vågspel med relationer som inbegriper fler spelare än två. Så som du beskriver det så får jag en känsla av att du kanske var hennes biljett ut ur en relation som hon hade svårt att lämna på egen hand. Hon behövde dig och det du kunde ge henne och ni båda tolkade det som kärlek. Du skriver att du fortfarande älskar henne så mycket, använd den känslan och fokusera på vad du gjorde för henne. Du gav henne den hjälp och det stöd som ingen annan kunde, och som gjorde att hon orkade göra det som var nödvändigt för att hon skulle få må bra och hitta sig själv igen. Det är stort och osjälviskt att kunna göra det för någon annan, även om du själv blev sårad i processen så kommer du alltid att ha spelat en viktig roll i hennes liv. Utnyttja den styrka det ger för att se framåt och gå vidare.
/C

Reply
Lotte 19 november, 2016 - 17:58

Hände nästan samma för mig, jag och den man jag träffade vi planerade att flyttaihop men hans fru hotade medan han inte skulle få ha barnen och jag skulle inte heller få träffa dem. Vet inte om han blev rädd eller bad som hände för efter ett par v skulle de försöka lappa ihop deras äktenskap och om det skulle funka skrev han till mig ville jan inte att jag hörde av mig. . Hela jag blöder av sorg, jag set honom ofta och jan ser inte glad och lycklig ut, vet inte varför han gjorde så här

Reply
Charlotta 19 november, 2016 - 18:25

Hej Lotte välkommen hit! Jag förstår att det gör ont och att du förmodligen funderar på hur du ska göra för att kunna få tillbaka honom, men låt honom gå istället. Som jag nämnde tidigare är det alltid ett högt spel när man inleder en relation som innefattar fler personer än två, och finns det dessutom barn med i bilden så blir det ännu emr komplicerat. Även om det ni delade var fantastiskt och viktigt för honom så tror jag att om du orkar lyfta blicken och sätta dig in i hans situation så förstår du nog att han trots allt prioriterade barnen när han blev tvungen att välja. Och att han bryter kontakten helt är en ren överlevnadsinstinkt och faktiskt det klokaste i sammanhanget, för att bara ha sporadisk kontakt när ni inte kan vara tillsammans på riktigt är i längden mycket värre än att bryta helt. Jag vet att det inte känns så just nu, men när den värsta sorgen har lagt sig så har du en chans att läka och gå vidare nu, det hade du inte haft om ni fortfarande haft kontakt och han gett dig hopp om att ”kanske längre fram”. Tillåt dig att sörja och låt det ta den tid det tar, men när du börjar orka se dig omkring igen så se framåt, inte bakåt. Kram!
/C

Reply
Kent 4 november, 2016 - 20:47

Tack för ditt svar, har ju haft själv på känn att det kanske är som du skriver. Känns bra o höra det från någon annan. Just nu känns det bara himla tungt. Men jag tror jag behövde höra det här för att kunna gå vidare i livet. Allt jag önskar nu är bara att jag också ska få må bra o hitta mig själv igen efter den här resan . Det kommer ta tid men det måste gå .

Reply
Charlotta 4 november, 2016 - 20:58

Du kommer dit, inte i dag och förmodligen inte i morgon, men snart nog. Först behöver du sörja klart och ta hand om dig själv, och sedan kan du börja se framåt igen, starkare och klokare än vad du var innan. Din tid kommer, var så säker. ❤️
/C

Reply
Lotte 19 november, 2016 - 18:01

Jag skulle vilja skriva ett sms till den mannen jag skulle bo med men vågar jag när han sa att han inte ville att jag skulle ha någon kontakt. . Jag mår dåligt och jag tror att han gör det med, men håller ut för familjen och barnen

Reply
Charlotta 19 november, 2016 - 18:26

För bådas er skull tycker jag att du ska respektera hans önskan om att inte ha någon kontakt. Det är som att riva av ett plåster, hur ont det än gör så går smärtan ändå snabbare över om man gör det snabbt än om man segar av det.
/C

Reply
Maria 6 mars, 2018 - 03:50

Hej Charlotta!
Vi pratades vid på telefon förra veckan, om han som bor långt bort, som fått svalare känslor efter jag tvivlat på honom. Igår kom så uppbrottet och jag har svårt att sova och söker stöd i din blogg, vilket oftast finns 🙂
Just nu gör allt väldigt ont. Han förklarade att han inte känner att han hittar tillbaka till känslan han hade innan mina tvivel kom. Men han förklarade också att han rannsakat sig själv och kommit fram till att han inte är redo för en relation, inte med någon. Den här killen har mycket bagage och har jobbat en del med sig själv, ganska mycket faktiskt. Under ca 3 år som han gått i ganska så intensiv terapi så har han levt ensam. Han trodde att han var redo.
Det jag är orolig för är att han ger upp något som i grund och botten är väldigt bra, för att han är rädd. Jag känner hans bröder och tydligen så är det här ett mönster hos honom. Han träffar nån, kommer nära och sedan drar han sig ur. Tydligen har hans bröder tappat förtroendet gällande honom och tjejer.
Han säger till mig att han aldrig träffat någon som mig, att han aldrig någonsin kunnat vara sig själv såsom med mig, att jag betyder jättemycket för honom.
Vi skiljdes åt som vänner när vi pratade (i telefon pga avståndet), och konstaterade att vi båda vill finnas kvar för varandra, men då som vänner. Vi Hr kommit varandra nära på ett fint sätt, inte bara som kärlekspar. Det finns en djup vänskap i botten.
Även om det känns fint och rätt så smärtar det såklart att han inte vill fortsätta vår kärleksrelation, för jag trodde verkligen på oss. Jag kan känna att han fegar ur. Om det nu stämmer som han säger som det kändes för honom med mig, så hade jag önskat att han vågade med mig. Att han vågade fortsätta trots att han är rädd.
Någonstans hoppas jag att han jobbar med sina rädslor och att vi ska få en andra chans någon gång. Han har ju fortfarande med i sin livsplan att flytta till samma stad som mig.
Jag slits mellan känslor av tacksamhet över det fina vi har mellan oss och den hjärtskärande smärtan över att få ge upp allt jag såg fram emot att göra med honom. Somnar, vaknar och gråter…. osv.

Reply
Charlotta 6 mars, 2018 - 09:05

Hej Maria! Utifrån vad du berättar tror jag att du och den här mannen är det man brukar kalla själsfränder. Ni har haft många liv tillsammans, känner varandra mycket väl och är väldigt viktiga för varandra. Innan ni kom ner till det här livet bestämde ni att ni skulle hjälpa varandra att jobba med några specifika saker som ni i tidigare liv haft svårt för att riktigt bemästra och komma igenom. För din del handlar det nog om tillit och att kunna vara trygg i dig själv utan bekräftelse utifrån. För hans del kanske också om tillit och trygghet, att våga släppa någon nära. Ni har hjälpt varandra framåt en stor bit på vägen genom er relation, men det var aldrig meningen att det skulle bli ni två, i alla fall inte nu. Istället var er relation en övning för att utvecklas och komma till insikt så att ni är redo när ni träffar de personer ni är tänkta att leva tillsammans med. Det är lätt att ”fastna” i en relation med sin själsfrände även om det aldrig var själarnas tanke och plan, anledningen är att man känner varandra så väl att det känns hemma och att kärleken är stark. Men ett liv med en själsfrände kan bli mycket svårt eftersom ni båda på själsnivå har lovat varandra att att utmana varandra så ni kan utvecklas, att orka med en så tuff skola ett helt liv är inte lätt. Tänk på honom med tacksamhet och ha tillit till att det kommer någon som är bättre lämpad för dig, och för honom också. Ni kommer att vara nöjda med vad ni lyckades åstadkomma när ni återses på andra sidan.
/C

Reply
Maria 6 mars, 2018 - 09:22

Tack!!
Det är en fin och tröstande tanke! Jag ska tänka på det. Och ja det känns verklgien att vi har träffats förut. Vi har till och med pratat om det.
Just nu känns det sorgligt att det inte är han som är menad för mig, men jag kan också förstå det. För hans sidor utmanar verkligen mig. Jag har redan hunnit tänka tanken ”kommer jag orka stå ut med hans sämre perioder i längden”… då han blir väldigt avig.
Tack igen för fin guidning!

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI