Home Relationer/Kommunikation Därför stannar många i en relation de vet de borde lämna

Därför stannar många i en relation de vet de borde lämna

by Charlotta

Vad är det som gör att det kan vara så oändligt svårt att lämna en dålig relation, trots att hela ens inre skriker av smärta, frustration, ensamhet och längtan efter att få vara den man egentligen är? Vad är det som får en att stanna år ut och år in och bara acceptera allt det dåliga medan själen, livsglädjen och självkänslan långsamt skrumpnar ihop till små svarta russin?

Många skulle nog spontant säga barnen, att man vill hålla ihop för barnens skull så att de ska få ha båda sina föräldrar under samma tak, men fråga är hur mycket det gynnar barnen när de ser hur dåligt föräldrarna mår och hur illa de gör varandra. För barn ser och tar intryck trots att man som vuxen tror att man kan dölja det som händer.

Även om det kan finnas praktiska anledningar att fördröja ett uppbrott så tror jag att de största anledningarna istället är känslomässiga. Den ena anledningen jag tänker på är att vi människor inte gärna vill ge upp hoppet utan i det längsta vill tro att den andra personen, eller situationen rent allmänt, ska förändras av sig själv. I verkligheten sker det nästan aldrig att människor spontant förändras utan någon form av kris eller avgörande yttre omständighet som tvingar fram en förändring, undantaget är människor som är naturligt förändringsbenägna och aktivt lägger vikt vid sin kontinuerliga personliga utveckling. I en relation kommer inte krisen och förändringen förrän uppbrottet är ett faktum.

Den andra är att ”man vet vad man har men inte vad man får” och det resonemanget handlar om osäkerhet inför det okända, rädslan för att vara lämnad åt sitt eget öde, att behöva klara sig själv utan ett stöd att luta sig emot, både fysiskt, emotionellt, praktiskt och ekonomiskt. Att ta steget för att lämna relationen innebär att ta steget ut ur trygghetszonen och det är ett svårt steg att ta, speciellt om den personliga tryggheten och självvärdet är förankrat i relationen istället för i den egna personen, och så är det för väldigt många.

I slutänden när allt är över och det nya livet kommit på plats är det vanligt med tankar som ”Varför väntade jag så länge? Nu äntligen känner jag ju igen mig själv igen.” De flesta relationer förtjänar en andra chans och att man verkligen anstränger sig för att försöka få det att fungera även under svåra perioder, men ingen människa förtjänar att förtvina i en relation som för länge sedan har slutat att andas.

/Charlotta

79 comments

Substaans