Home Relationer/Kommunikation Därför stannar många i en relation de vet de borde lämna

Därför stannar många i en relation de vet de borde lämna

by Charlotta

Vad är det som gör att det kan vara så oändligt svårt att lämna en dålig relation, trots att hela ens inre skriker av smärta, frustration, ensamhet och längtan efter att få vara den man egentligen är? Vad är det som får en att stanna år ut och år in och bara acceptera allt det dåliga medan själen, livsglädjen och självkänslan långsamt skrumpnar ihop till små svarta russin?

Många skulle nog spontant säga barnen, att man vill hålla ihop för barnens skull så att de ska få ha båda sina föräldrar under samma tak, men fråga är hur mycket det gynnar barnen när de ser hur dåligt föräldrarna mår och hur illa de gör varandra. För barn ser och tar intryck trots att man som vuxen tror att man kan dölja det som händer.

Även om det kan finnas praktiska anledningar att fördröja ett uppbrott så tror jag att de största anledningarna istället är känslomässiga. Den ena anledningen jag tänker på är att vi människor inte gärna vill ge upp hoppet utan i det längsta vill tro att den andra personen, eller situationen rent allmänt, ska förändras av sig själv. I verkligheten sker det nästan aldrig att människor spontant förändras utan någon form av kris eller avgörande yttre omständighet som tvingar fram en förändring, undantaget är människor som är naturligt förändringsbenägna och aktivt lägger vikt vid sin kontinuerliga personliga utveckling. I en relation kommer inte krisen och förändringen förrän uppbrottet är ett faktum.

Den andra är att ”man vet vad man har men inte vad man får” och det resonemanget handlar om osäkerhet inför det okända, rädslan för att vara lämnad åt sitt eget öde, att behöva klara sig själv utan ett stöd att luta sig emot, både fysiskt, emotionellt, praktiskt och ekonomiskt. Att ta steget för att lämna relationen innebär att ta steget ut ur trygghetszonen och det är ett svårt steg att ta, speciellt om den personliga tryggheten och självvärdet är förankrat i relationen istället för i den egna personen, och så är det för väldigt många.

I slutänden när allt är över och det nya livet kommit på plats är det vanligt med tankar som ”Varför väntade jag så länge? Nu äntligen känner jag ju igen mig själv igen.” De flesta relationer förtjänar en andra chans och att man verkligen anstränger sig för att försöka få det att fungera även under svåra perioder, men ingen människa förtjänar att förtvina i en relation som för länge sedan har slutat att andas.

/Charlotta

79 comments

Substaans 3 april, 2015 - 22:33

Dina tankar är så underbar att få läsa. Du sätter verkligen ord på saker man själv vill få ut o fram men som man inte riktigt vet hur man ska formulera sig.. Om man är i ett sånt förhållande..
”man vet vad man har men inte vad man får” … Hur ser du på tex.. eller dina tankar lite om.. har själv varit i ett förhållande just nu som varade i några år… Han ville separera… och går då från mig direkt till någon annan..Vanligt såklart… Men egentligen… Hur pass bra är det att gå från ett förhållande.. DIREKT in i ett annat?… Mvh .. o tack för en superblogg!

Reply
Coachen 4 april, 2015 - 09:32

Varmt tack för berömmet Substaans, roligt att du uppskattar bloggen!
Precis som du skriver så är det ganska vanligt att man går så fort som möjligt till ett nytt förhållande och i de flesta fall tror jag det handlar om rädsla, rädsla för att vara ensam, för att tvingas möta sig själv och sina tankar och känslor, rädsla för att man inte kommer att gilla vad man i så fall ser, rädsla för förändringar osv.

Personligen tror jag det är väldigt själsligt hälsosamt att få tid att landa och lära känna sig själv på nytt efter en relation, för alla relationer förändrar oss och bidrar till vår personliga utveckling, men för att kunna dra nytta av det så krävs det att man tar sig tid att reflektera över det som hänt och lära av det. Om man istället hastar in i nästa relation så är risken stor att man tar med sig en massa obearbetat bagage som kan ställa till problem.

Men man ska också vara medveten om att alla människor vill inte utvecklas och växa, att söka efter ett själsligt djup i relationen eller att verkligen förstå sig själv och sin partner, många är nöjda med att bara trampa på i vardagslunken och att allt är som det alltid har varit. Det är naturligtvis var och ens eget val, men det är klokt att försöka välja en partner med samma inställning eftersom det annars med stor säkerhet kommer att leda till besvikelse.
/C

Reply
Tob 5 april, 2015 - 20:35

Jag känner igen det här.
Jag har inga känslor kvar för min fru längre, det är totaldött även fast hon är en gudomlig mamma och en fin människa.
Det känns verkligen som jag bryter ner migsjälv i molekyler för var dag som går. Precis som du skriver så intalar jag mig att det är för våra barns skull, eller för att jag inte vill förstöra hennes liv.
Det är verkligen enormt energikrävande, jag sliter väldigt ont av detta.

Reply
Coachen 5 april, 2015 - 23:21

Hej Tob, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är en väldigt svår situation du beskriver och det är bara du själv som kan avgöra när det skadar mer än det hjälper att försöka hålla ihop äktenskapet.

När det gäller barnen så är det lite beroende på hur gamla de naturligtvis, men det kan vara värt att tänka på vilken typ av förebilder du och din fru vill utgöra för dem. Om det hade varit något av era barn som befann sig i en relation som de mådde dåligt av, hade ni velat att de skulle stanna kvar i den då? Det de ser er göra är chansen/risken stor att de kommer att kopiera som vuxna.
/C

Reply
molly 7 april, 2015 - 23:50

Du sätter ord på mina tankar.
Precis så lever jag och har gjort under många år.
Jag är ett minne blott av mig själv. Stora delar av vem jag är, är utsuddade och nästintill borta. Det jag älskade att göra mest har jag slutat med. Mina drömmar har jag lagt i en låda och slängt nyckeln till. Mitt tålamod är under all kritik och mina skratt har tystnat och bytts ut till hårda toner.
Psykisk misshandel och normalisering har blivit min vardag. Fast jag vet vad jag måste göra så gör jag inget. Känns som att trampa i tuggumi. Lyfter foten högt för att ta klivet men lyckas inte flytta den.
Rädslan tar överhand. Modet viker sig. Jag bestämmer mig gång på gång. Mina vänner har tröttnat på mitt tjat. Eller jag är rädd för det så jag har slutst berätta hur det verk igen är.
Att han pikar och kommenterar vad jag gör. Att han nonchalerar mina önskningar och förslag. Att han struntade i att uppvakta mig på min födelsedag jag berättar inte längre.

Jag varken vill eller orkar mer.

Reply
Coachen 8 april, 2015 - 10:45

Tack för att du delar med dig Molly!
Så kan du inte ha det, du kommer att gå under om du inte lämnar honom. Vad behöver du för att våga och orka ta steget? Hur ska du göra för att hitta den hjälp du behöver? Det är dags nu, du har väntat länge nog!
Kram på dig!
/C

Reply
molly 9 april, 2015 - 16:08

Tack för dina ord.
Jag vet inte vad som krävs för att jag ska lämna…
jag har alltid krigat själv. Har fantastiska vänner och familj, men krigen i mitt liv har jag fått gå igenom själv.
Tänk om nån kom och sa; vi har fixat lägenhet till dig och barnen, Vi hjälper dig att flytta och packa för du kan inte ha det så här… då kanske jag hade orkat.

Reply
Coachen 9 april, 2015 - 21:01

Men vad bra, då vet du ju! Då kan du börja leta efter lägenhet och fråga människor om hjälp med flytten, det är ingen skam i att fråga. Anledningen till att ingen erbjuder dig hjälp kan vara att alla är så vana vid att du klarar dig själv, om du bara frågar så finns det säkert många som gärna hjälper dig, både med att leta lägenhet och att packa och flytta. Börjar du nu så behöver det inte dröja så länge innan du och barnen kan flytta. Ett litet steg i taget så är du snart där.
/C

Reply
molly 9 april, 2015 - 21:06

Tack!
Ja, jag ska fråga och be om hjälp!
Kram M

Coachen 9 april, 2015 - 21:15

Härligt att höra Molly, jag tror på dig! Berätta gärna vad som händer och hur det går för dig. Kram!
/C

Cecilia 10 maj, 2015 - 10:32

Hur hjälper man ngn som man älskar och som har känslor för mig att komma vidare?

En man som ef lång process tagit sig ur ett förhållande som inte var bra och nu valt att gå vidare och känner att det var rätt val, mår inte bra.
Förstår att han känner sorg och delvis misslyckande och att såren måste läkas och han måste få tid att hitta sig själv igen.
Hur ska jag på bästa sätt förhålla mig till honom? Vet att jag inte ska skynda fram, jag är lyhörd, backar när han känner behov av att bara vara själv.
Samtidigt vill han inte bli en eremit, han vill vara med mig, han vill vara den han en gång var med mig och vet inte hur han ska hitta tillbaka. Han känner sig som ett skal, tråkig, har tappat lust till att både göra saker och till sex.
Jag vill inte förlora denna man som jag väntat så länge på och vill hjälpa honom att tro på att livet kan va så mkt bättre och hur kan jag få honom att förstå att jag kan hjälpa honom framåt utan att han ska känna stress?

Reply
Coachen 10 maj, 2015 - 11:42

Hej Cecilia, tack för din fråga!
Eftersom du har skrivit samma fråga på två ställen så svarar jag bara på den ena, du hittar mitt svar i Frågespalten.

Reply
Christer 12 april, 2016 - 14:27

Jag levde 16 år med någon som ständigt hotade med att göra slut. Men jag stannade för att jag visste hur hans barndom var, jag ville reparera och visa att kärlek kunde läka – men jag fick käftsmällar som jag skulle tåla för att visa att jag menade allvar av att älska. Vi gick utåt sett till att ha en bra relation, men bråket och elakheterna kunde infektera precis innan gäster stod vid dörren. Då skulle vi stå och säga Välkommen.
Jag var svag och vågade inte säga ifrån. Tillslut levde jag med otrohet och han gick till andra, jag visste om det, men kunde ändå inte gå vidare. Den dagen han gjorde slut var en befrielse. Märkligt med denna historien är att jag har ett stort socialt umgänge, har ett bra arbete och en fin familj. Hur kunde jag hamna i detta?

Reply
Charlotta 12 april, 2016 - 18:16

Välkommen hit Christer! Tack för att du berättar om dina erfarenheter. Det är svårt att svara på varför just du hamnade i en dålig relation utan att kunna lämna den, men kanske hade det att göra med dålig självkänsla och en tro på att kärleken skulle övervinna alla problem? Kanske hade din sambo narcissistiska drag och styrde dig känslomässigt och du försökte laga honom genom att älska mer? Det viktiga är egentligen inte hur du hamnade där utan om du har utvecklats av erfarenheten och vet hur du ska undvika att hamna där igen?
/C

Reply
victoria 28 juni, 2016 - 02:44

Vi har,varit gifta i 6 år hela tiden har varit problem med,alkohol han misshandlar mig , svarsjuka , jag slutar med honom kastar ut honom efter en vecka vi är ihop igen , jag har 7 barn han är inte pappa till någon av mina barn , jag är självständigt och försörjer familjen , jag har gjort så mycket för honom så jag kan inte släppa taget , men jag mår dåligt för att jag fattar inte värför kan jag inte lämna honom , vi har ingen bra sex liv , han är en person som ljuger konstant , jag kan inte lita på honom allt är negativ och ändå är jag kvar , är jag sjuk som älskar,att lida ? Nu sista gången som han slog mig jag har anmäld till poiicen han vet inte , och jag har tid till en enhet om relationen tänker be om hjälp jag känner att jag måste ha stöd för,att hitta vägen ut , han börjar att bli farligt när han.inbillar sig saker som finns inte eller händelse , jag vill inte dö han kan inte ta mitt liv , han är en parasit som suger min blod men han kan prata och övertala mig och vända allt,till slut,stackars han !!!

Reply
Charlotta 28 juni, 2016 - 10:12

Välkommen hit victoria. Det du beskriver låter verkligen inte bra, men vad starkt gjort av dig att du äntligen tagit tagi i problemet och polisanmält honom, det är det enda rätta. Du förtjänar bättre än så här! Bra också att du bokat tid för att få stöd i din situation. Du är på rätt väg nu, fortsätt på den vägen och titta inte tillbaka. Jag önskar dig varmt lycka till.
(Jag redigerade bort ditt efternamn för din anonymitets skull.)
/C

Reply
Issa 31 juli, 2016 - 09:11

Jag känner igen mig väl i detta men vet inte längre vad jag ska göra, jag är gift med en man som har en dotter sedan innan, det har från dag 1 varit bråk med hennes mamma… Hennes mamma har hotat att döda oss, gått in i vår lägenhet osv. Hon misshandlade min man under deras relation. Socialen har och är inblandade på grund av henne då hon fått orosanmälningar osv. Detta har försiggått sedan 2013 och hennes mamma och min man kan fortfarande inte samarbeta. Dem går i sammarbetssamtal precis som om det ska hjälpa, hon kör ändå över honom – i vanlig ordning.

Jag och min man har tre barn ihop, och det enda våra bråk bestått och består av är angående dottern och mamman… Det är så tråkigt, känns som jag förstör vår ”kärnfamilj” om jag lämnar detta, men samtidigt mår jag som en kratta mitt upp i detta som snart är inne på sitt fjärde år…

Vet inte vad jag ska göra längre ?!

Reply
Charlotta 31 juli, 2016 - 09:56

Hej Issa, välkommen hit! Det är en jobbig situation du beskriver, hur du än gör, vilket beslut du än fattar så blir det en kombination av bra och dåligt, det finns inget beslut som blir enbart bra. Frågan är vilket alternativ som gör minst skada, om du tänker både på att ni vuxna ska må så bra som möjligt, och att barnen ska känna sig trygga och ha bra förebilder. Ibland målar man in sig i ett tankemässigt hörn för att man letar efter ett alternativ som är bara bra för alla inblandade, när det man egentligen borde leta efter är det alternativ som medför minst problem eller som gör minst skada i långa loppet.
/C

Reply
Helena 2 december, 2016 - 23:21

Hej Jag lever med en missbrukar sedan många år tillbaka. Vi har gått isär fram och tillbaka flera gånger. Vår son har med blivit missbrukare nu. Jag orkar inte mer vet inte hur jag ska hitta kraften att få honom att förstå att han måste flytta för gått. Min bästa vän vill inte vara min vän längre om jag inte lämnar honom. Hur gör jag för att komma vidare

Reply
Charlotta 3 december, 2016 - 10:02

Hej Helena, välkommen hit! Lever man med en missbrukare är det lätt att utveckla ett medberoende, man anpsassar sig så mycket till personen med beroendet att man till slut tappar bort sig själv och inte längre vet vem man är eller vad man vill. Allt handlar bara om personen med beroendet, hur den personen mår, vilket stadie den befinner sig i, och hur man bäst kan förutse och lindra de katastrofer som ständigt väntar runt hörnet. Jag tror att du saknar kraft just nu för att du saknar dig själv, du behöver hitta små andrum som är bara dina och där du lite i taget kan hitta tillbaka till den person du var innan du träffade honom. Leta i minnet efter händelser och upplevelser som visar på vem du egentligen är innerst inne, kanske kan du till en början ta hjälp av någon från förr som kan påminna dig om det är svårt att minnas. När du hittar tillbaka till dig själv så kommer du också att hitta kraften igen och då vet du vad du måste göra. Kram på dig, du fixar det här! ❤
/C

Reply
annica 10 januari, 2017 - 17:26

Jag har läst i stort sätt allt jag har kommit över på nätet, jag lämnade min man i april förra året när jag hamnade på psyk avdelningen och sedan kvinno huset i 2 månader men när jag ordnat egen bostad så tog jag ändå tillbaks han. Vi är fortfarande särbo så inget binder mig men känslorna som finns kvar är starka och längtan till de tillfällen allt är bra tar över så jag kan inte släppa honom. bara sist i morse så vakna jag av att han ringde och tala om hur lite jag brydde mig om honom och att jag inte visade honom respekt för att jag hade lagt upp mina fotografier till salu på printler utan att säga något till honom. Om jag ifrågar sätter något så får jag bara svaret ” titta på ditt beteende du måste förstå att så här kan vi inte ha det, du gör aldrig som jag säger ” och så vidare. Jag får ofta höra att jag fantiserar eller är allvarligt psykisk sjuk om jag försöker tala om att han säger och agerar på sådant sätt att det sårar mig mycket men då får jag till svar att jag har gjort på sådant sätt att jag fötjänar det. ÄNDÅ stannar jag kvar i förhållandet hur kan jag låta detta ske jag är 50 nu och vill inte må så här dårligt resten av mitt liv. Hur gör man med kännslorna

Reply
Charlotta 10 januari, 2017 - 17:38

Hej Annica, välkommen hit. Du undrar hur man gör med känslorna, svaret är att man accepterar dem, att de finns där och gör sig påminda, att det gör ont till en början och att man måste vara bestämd i sitt val om vad som är bäst för en själv och stå emot frestelsen att gå tillbaka. Man accepterar att det att säga stopp och sätta sig själv i första rummet är något som känns ovant och onaturligt, och väljer att lyssna till den lilla svaga rösten inom en som säger att det är rätt, fortsätt på den nya vägen för det är här ditt liv finns, den gamla vägen dödar din själ. Att lämna ett destruktivt förhållande med en partner som är manipulativ och narcissistisk är på många sätt som att bli drogfri, det är uppförsbacke till en början och det är så lockande att gå tillbaka till det välbekanta, men när gränsen är nådd inser man att det handlar om livet och då finns det bara ett val.

Förmodligen har du något i din bakgrund som har tränat dig i den här sortens roll, någon som lärt dig att du inte är värd bättre eller ska förvänta dig mer, någon som agerat som förebild och visat dig att det är så här kärlek ser ut, det är detta som är att vara älskad. Oavsett vilket så hade den personen fel, det är inte så kärlek ser ut, och nu har du levt med detta tillräckligt länge för att bestämma dig för att det är nog. Det är dags att bryta gamla mönster, att acceptera att du är värd det bästa och inte ska nöja dig med någon som behandlar dig illa. Det är dags att du väljer hur ditt liv ska se ut, att du får plats att växa och blomma utan att någon hela tiden stryper din livsgnista, och den förändringen måste komma från dig.
/C

Reply
annica 10 januari, 2017 - 18:03

Tack så oerhört mycket för ditt svar Charlotta och ja det finns en hel del i min bakgrund, tårarna börja forsa bara jag läste meningen du skrev. Jag försöker hitta något sätt att hålla mig stark men det är inte alltid så lätt.

Tack igen Charlotta

Reply
Charlotta 10 januari, 2017 - 18:19

Ibland kan bästa vägen framåt vara att tillåta sig att bryta ihop först. Att låta alla de gamla känslorna få komma fram i ljuset och bli sedda och accepterade, och tagna på allvar och värka ut, så att du sedan kan lägga dem till ro med frid i själen.
/C

Reply
Terese 17 februari, 2017 - 23:40

Hej. Jag läser allt som skrivs här, och trots min unga ålder (23) har mina två senaste år varit ett kaos. Jag träffade en kille under den period jag mådde som bäst, allt var såå bra till en början och han var hur goo som helst. Sedan har all destruktivitet kommit successivt, och jag har bara sett förbi och förlåtit varje gång. Det handlar om både psykisk och fysisk misshandel. Jag har alltid klandrat mig själv för dessa saker, han har alltid sagt ”det var ju du som provocerade mig”, ”du slog mig först” osv. En liten liten del av mig vet att detta inte är mitt fel, men jag klandrar mig själv något fruktansvärt. Mitt egenvärde har helt försvunnit och han har fått mig att tro att jag inte klarar mig utan honom. Jag har brutit med honom flera gånger, men han lyckas alltid komma tillbaka till mig. Jag går alltid på hans smöriga sms, och hans gråt i telefonen. Varför? Jag vet ju att vi kommer befinna oss i samma onda spiral efter två veckor igen.
Jag har försökt med ALLT. Sagt att jag inte har några känslor, att jag inte ser en framtid med honom, verkligen försökt såra hans ”känslor” för att han ska sluta. men han fortsätter som att det vore guld och gröna skogar mellan oss i alla fall. Jag förstår inte varför? Kan han ens ha känslor kvar för mig när jag hela tiden försöker göra slut med honom eller är det bara ett sätt för honom att ha makt? Trodde aldrig jag skulle hamna i en sådan här relation men nu sitter jag här, trasig, och undrar om jag någonsin kommer kunna älska mig själv igen..

Reply
Charlotta 18 februari, 2017 - 10:03

Hej Terese, välkommen hit! Har du läst det här inlägget? Jag tror du kommer att känna igen dig i det. Om han har känslor för dig eller inte spelar ingen roll, för han skadar dig allvarligt, gång på gång. Man skadar inte den man älskar, och gör man det så är det inte kärlek. Han använder dig för sina egna behov utan en tanke på hur illa det skadar dig. Det du har gjort hittills är att försöka få honom att ta ansvar för att bryta med dig, det kommer sannolikt inte att hända. Det är du som måste bryta, du som måste bestämma dig en gång för alla att du aldrig ska varken se eller prata med honom igen. Det är du som måste ta bort alla kontaktuppgifter och blocka honom på alla ställen han kan kontakta dig, inte prata med honom inte svara på hans kontaktförsök utan bara tala om att det är slut, på riktigt den här gången, och att du aldrig vill ha med honom att göra igen. Jag vet att det är svårt, men det är enda sättet om du vill komma ur relationen. Om du inte tror du klarar det så ta hjälp av familj och vänner, tala om hur planen ser ut och att du är rädd att du kommer att ge efter, och då behöver du deras hjälp. Istället för att ringa honom kommer du att ringa dem, om de ser att du vacklar så får de lov att gripa in och hjälpa dig. Det kommer att vara jobbigt i början, men det blir snart bättre och du kommer att vara så oändligt glad att du lyckades den dagen du står på egna ben igen och känner hur självkänslan och självöfrtroendet återvänder. Lycka till!
/C

Reply
Hanna 4 maj, 2017 - 11:33

Jag har varit ihop med en kille sedan jag var 20. Nu är jag 34 år…. Det har gått väldigt mycket upp och ner i vårt förhållande. Vi passar väldigt bra ihop på många plan. Problemet är att han lider av psykisk ohälsa och dricker för mycket. Nu har det eskalerat. Han dricker nästan varje dag… jag får till och med köra honom till jobbet många gånger eftersom han inte kan köra själv då han druckit. Det är jag som städar, diskar, tvättar… samtidigt som jag sliter med jobb, skola, och annat. Jag har alltid ställt upp. Alltid funnits där. Igår när jag inte ville att han skulle dricka mer, så slutade det med att han kallar mig för saddist, att han dricker pga mig, att när han dricker är enda gången han kan koppla av och det måste han få göra.. Han hotade med att säga upp sig från jobbet, etc. Jag har snart ingen energi kvar. Eller så försvann den för längesen, jag vet inte. Många vänner har kommit och gått och jag har tyvärr inte så stor umgängeskrets som jag hade velat. Min mamma har själv levt i ett dåligt förhållande hela sitt liv och ”varit duktig och kämpat, haft tålamod”. Antar det är en av anledningarna till att jag själv hamnat där jag är nu. Jag är väldigt rädd…. rädd för att bli ensam… rädd för att inte själv få en fin familj…. rädd för att jag börjar bli för gammal…. flera jag känner har redan fått sitt andra barn… vi har inga… (som tur är). Hela tiden låtsas jag som inget hänt och försöker gå vidare… jag är rädd att jag gjort det så många gånger nu, förträngt, att om förhållandet nu skulle ta slut så skulle smällen bli så hård att jag inte skulle orka.
Samtidigt är min sambo bra på att prata.. och att lova saker… lova att sluta dricka, osv…. jag lyssnar, jag väntar, jag har tålamod, jag försöker stötta… Men nu vill jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.

Reply
Charlotta 4 maj, 2017 - 11:51

Hej Hanna, välkommen hit! Att du skriver dessa ord nu ser jag som ett tecken på att du har fått nog, även om du inte är helt medveten om det själv än, så skriker hela din text att du inte ställer upp på hans villkor längre, det är inte detta liv du vill leva. Du har gett denna relation 14 år av ditt liv, och av vad du skriver så har det inte blivit bättre med åren. Ska du ge det 14 år till? Hur skrämmande kan ensamheten vara när du redan gör allting själv och tar allt ansvar? Är det bara en varm kropp du vill ha vid din sida? Vad behöver du för att våga ta steget och bryta upp? Kram!
/C

Reply
Emma 6 juni, 2017 - 07:17

Jag känner igen mig så mycket i detta. Lever i ett förhållande med en man som jag tror har drag i autism spektrat. Han är en utpräglad ensamvarg, vill ha saker på ett väldigt specifikt sätt och blir irriterad när man gör på ngt annat vis. Vi kommunicerar inte överhuvudtaget och han visar väldigt sällan intresse för mig eller andra människor. På många plan känner jag inte honom alls.
Vi har ett barn och en till på väg och han är väldigt kärleksfull mot sitt barn som tur är.
Ibland blir jag arg på mig själv att jag hamnade i detta. Jag vet ju att förhållandet har varit oerhört svårt sedan dag ett men ändå har jag trasslat in mig med barn, hus etc. Jag har stundtals panik över att det är så dåligt. Om 4 mån kommer bebis och jag känner mig ännu mer fast. Nu har jag som någon slags strategi en plan på att jag lämnar när lillebror börjar förskolan. Hur sjukt är inte det? Men jag ser ingen annan utväg…. han är så fel för mig på väldigt många plan.

Reply
Charlotta 6 juni, 2017 - 08:51

Välkommen hit Emma. Lasta inte dig själv för de val du gjort tidigare, jag tror det finns en plan med allt, vår egen själsplan. Det var meningen att du skulle ha den här erfarenheten, att du skulle få dina fina barn. Nu har du blivit tillräckligt medveten om situationen för att inse att det inte är hållbart i längden, och du har utformat en plan för hur du ska lösa det och när. Jag tycker det låter som en sund inställning och som att du har tagit den kontroll över ditt liv som du behöver ta. Fortsätt att göra det bästa av nuet samtidigt som du planerar för framtiden, precis som du redan gör, mer kan ingen göra oavsett vilken situation man befinner sig i. ❤️
/C

Reply
Jimmy 29 juni, 2017 - 05:00

Jag lever I ett förhållande sedan 10 år tillbaka. Vi har 2 fantastiska barn. Men jag har ingen kärlek kvar att erbjuda min vackra sambo. Det enda jag ger henne är lögner falskhet och mig själv ångest. Vi bråkar minst 10-15 ggr dagligen. Hon ger mig en sådan låg självkänsla då hon förolämpar mig framför barnen. Jag skrattar aldrig, känner mig aldrig glad eller lycklig. Min hobby var mitt liv men den fickjag lägga på hyllan. Jag vill verkligen separera men jag vet inte om jag gör det rätta ” fast I mitt undermedvetna vet jag att jag gör rätt I att separera” men efter 10 år blir det lätt en vana. Mina känslor sliter mig I stycken och jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag vågar. Tacksam för svar

Reply
Charlotta 29 juni, 2017 - 09:29

Hej Jimmy, väkommen hit! Det är en svår situation du beskriver och den har inget enkelt svar. Du berättar väldigt lite om ert liv tillsammans men jag förstår att så som ni har det nu så känns det omöjligt att fortsätta, ni har tillsammans skapat ett mönster där ni sårar varandra och sliter på varandra och där ni tappat kontakten med kärlek och intimitet. Innan du fattar några beslut som kanske inte går att ångra så föreslår jag att du tänker igenom vad det var hos din sambo som du en gång föll för, vad som fick dig att älska henne och välja att leva med henne och bilda familje med henne. De egenskaperna finns med all sannolikhet kvar, men de har gömts under lager av påfrestningar och frustration som gjort att de inte syns längre. Förmodligen har du själv skapat samma pansar runt om dig som gör att inte heller hon känner igen dig som du en gång var. Om ni båda är villiga så går det att montera ner era försvarsmurar igen och hitta tillbaka till det ni en gång hade. Fråga dig själv om du verkligen vill separera eller om det du egentligen vill är att det ska bli bra mellan er igen?
/C

Reply
Kimbo 9 augusti, 2017 - 22:17

Hej!
Skönt att få läsa det du har skrivit i artikeln och även till andra.
Har levt ihop med en mestadels underbar tjej! Hon ger mig mycket och jag har gett henne mycket, men för min del börjar det ta slut.
Det psykiska har brutits ner i mig, mår dåligt hela tiden men har inte kunnat sätta fingret på vad det egentligen är, tills nu när andra gången tankarna kommer om att lämna henne.
MEN det är inte bara henne jag lämnar, utan även min dotter, och det är där det tar stopp. Jag kan inte se mig själv gå iväg från hemmet och lämna min dotter bara sådär..
Jag vet och jag tror även att min sambo vet att detta förhållandet är destruktivt, men ingen gör något åt det.
Vi har gått på familjerådgivning några gånger nu, och efteråt känns det skitbra verkligen, men sen kommer allt ikapp en.
Tankarna snurrar dag in och dag ut.
Hur ska jag klara ekonomin? Hur ska jag hitta ett nytt hem på 2 röda? Hur kommer min dotter att reagera? Vågar jag?
Ja, the list goes on..
Behöver verkligen få ett annat perspektiv på detta.

Reply
Charlotta 10 augusti, 2017 - 09:22

Hej Kimbo, välkommen hit! Först och främst måste du bli på det klara med att om du skulle lämna relationen så är det din sambo du lämnar, inte din dotter. På grund av praktiska omständigheter kommer du och dottern att träffas mindre, men du lämnar inte henne. Tänk aldrig ens i de banorna utan tänk istället att du kommer att göra allt som står i din makt för att ni ska träffas så mycket det bara går och vidmakthålla en bra pappa-dotter-relation.

Du skriver att det känns bra direkt efter framiljerådgivningen och det ser jag som ett tecken på att era problem har goda chanser att kunna lösas. Att ni faller tillbaka i gamla mönster igen strax efter är inte konstigt, ni har garanterat övat er på de mönstren under lång tid och det är det förhållningssättet som känns enkelt, även om ni samtidigt far illa. Att förändra tankesätt och mönster i en relation kan ta tid och inte minst medvetet arbete från bådas sida. Med tanke på att nif goda resultat från rådgivningen så tycker jag ni ska ge det ett längre försök, ta upp där att ni faller tillbaka i gamla mönster snabbt och be om verktyg för att hantera det. Det låter som att det finns hopp för er.

Skulle ni/du trots allt besluta att gå skilda vägar så låt det ta tid, både att vänja er vid beslutet men också vid att ordna allt det praktiska. Som jag förstår det är ni inte ovänner utan vill att det på något sätt ska fungera för er familj så att alla mår bra. Om enda sättet för att det ska hända är att ni lever åtskilda så är det en förändring som ni båda har intresse av att den blir så bra som möjligt, både för er själva men också för dottern. Det är lätt att hamna i kris och känna att något måste hända NU när man håller på att ge upp om en relation, men ofta är det egentligen inte så akut. Den förändring man söker behöver inte alltid komma utifrån, ibland gör den bättre nytta om den kommer inifrån, genom att förändra sin inställning till det som händer, sina förväntningar och sitt fokus kan man förändra hela upplevelsen. Det i sin tur gör att man upptäcker nya möjligheter som man inte kunde se tidigare.
/C

Reply
LIS 7 oktober, 2017 - 11:45

HEJ CHARLOTTA

har skrivit förr till dig ang mitt förhållande med min sambo.Jag är 53 år o vi har varit ihopa I 9 år men detta sista år ej bra har skrivit innan om allt o du svarat.
Men jag måste få skriva idag för jag känner mig så äcklig.Vi har inte haft sex på 18 mån han påstår jag inte vill men det vill jag visst det är bara för att han skall komma undan o äter ju Zoloft så det kan påverka ens sexliv.
Idag bad han mig runka han (ursäkta grova ord) men han vill inte ha sex bara han skall ha det skönt och jag sa nej och då blev han sur o sa att han hade I alla fall gjort ett tappert försök men vadå försök han ville utnyttja mig som en hora så känns det.Min mamma tror han ej tänder på mig mera då jag fyllde 50 år kom I klimakteriet o gick upp 13 kg så hon tror han inte tänder på mig för jag är tjock nu men han går ju på gym.
Jag känner mig så äcklad av det han sa idag och ledsen o sårad o förudmjukad som en hora att jag skall göra det skönt för han men han inget för mig.Jag bara måste få skriva för jag mår så dåligt o det är inte lönt att prata med han för han pratar sig ur det ändå,han fattar inte ,har ingen empati fast han påstår det.Jag tappa lusten idag för allt känner mig sorgsen o sårad.
och varför skall jag ha dåligt samvete för att jag vägra.Då sa han att då får jag väl själv göra det.Vad tycker du som är klok?

MVH LIS

Reply
Charlotta 7 oktober, 2017 - 12:21

Hej LIS! Det är väldigt vanligt att tappa lusten när man äter läkemedel, inte minst antidepressiva har ofta den effekten. Tyvärr kan det ställa till problem i relationen om det innebär att den ene vill ha sex betydligt oftare än den andre, i sådana fall kan man behöva hitta andra vägar för att få samlivet att fungera. Om du själv inte blir upphetsad och känner för att ha penetrerande sex men din sambo har lust så kan ett sätt vara att du tillfredsställer honom, men det förutsätter naturligtvis att känner för att göra det för honom. Det ska aldrig vara så att du känner dig tvingad att göra något du inte själv har lust med. Med tanke på att er relation är lite ansträngd även på andra områden, så tror jag att din bristande lust har flera anledningar, inte bara läkemedelsrelaterat. En kvinna som inte känner sig uppskattad, omhändertagen och älskad känner inte heller för att ha sex, oavsett vilken sorts sex det handlar om. Kanske kan du försöka få din sambo att förstå att hur mycket sex ni har står i direkt relation till hur han behandlar dig och uppför sig mot dig? Desto mer uppskattning och omtanke han visar dig desto större chans är det att du ska bli sugen och vilja vara intim med honom. Men dåligt samvete för att du inte ”ställer upp” ska du absolut inte ha, att vara intim med någon handlar för en kvinna lika mycket om tilit och respekt som om lust och upphetsning, har dessa två känslir gått förlorade så blir det väldigt långt till lusten.
/C

Reply
Helle 18 oktober, 2017 - 13:47

Hej Charlotta!
Viktig läsning! Lever i ett förhåll. Sedan 28 år, med många barn. Vi har kompletterat varandra bra, men min man är trygg och utåtriktad, smart och klok. Jag har lutat mig mot honom i allt, ändå har jag egen utbildning jobb mm. Han tog tidigt över kan man säga, hade hand om vår ekonomi, hans vänner blev mina osv. Jag bokstavligen gav bort mig själv när vi träffades. Vi har alltid haft mkt att göra, få semestrar men mycket tid o pengar har lagts på mat o fester då ffa han uppskattar detta. Då har jag haft riktigt körigt. Haft lite svårt för mycket sex, men alltid ”ställt upp”. Min man har skällt ganska mycket på bättre ordning och reda, rutiner mm samtidigt som vi i mitt tycke varit överbelastade med jobb, barn, ved, familjer, fester, socialt engagemang mm. Nu är vi båda 52 år och jag känner ingen lust eller glädje ivårt för hållande. Känner en man som har ”sett” mig och vi har fått en mkt fin kontakt sen flera år. Har funderat på skilsmässa, har också känt så mkt missnöje o besvikelse på oss genom åren från min mans håll, mkt hårda ord och någon gång fysiskt våld(sällan!) men det har satt spår i form av avståndstagande och osanningar ifrån min sida. Jag kan inte glädjas i vårt förhållande, känner mest sorg nuförtiden.

Reply
Charlotta 18 oktober, 2017 - 14:02

Hej Helle, välkommen hit och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
/C

Reply
Susanne 18 oktober, 2017 - 20:57

Hej Charlotta, jag lämnade mina barns pappa för 10 år sen och har sen dess varit tillsammans med mannen som jag trodde var mitt livs kärlek. Allt var underbart i allra första början men ganska snart märkte jag av hans introverta och egensinniga sida som ensamvarg. Var så enormt kär så jag såg inget hinder i det men med tiden så kom svårigheterna. Jag fick mkt kärlek av honom men aldrig någonsin någon bekräftelse utåt. Vi sågs bara hemma hos mig lr hos honom när han hade gjort ”sina” grejer, som meka m.m. På hans födelsedagar var jag inte välkommen fast hans ex och deras gemensamma vänner var där. Kan räkna upp 1000 ex på alla ggr han inte ville vara offentlig med mig och det har alltså gått 10 år! Vi jobbade på samma plats o han kunde bara ignorera mig på morgonen på fikat fast vi hade haft fantastisk sex hela natten. Han kunde boka resa för att åka iväg själv fast han visste att jag vill resa tillsammans med honom. Det var som att prata med en oförstående dåre när jag sa vad jag tyckte. Vi har sedan haft det lite bättre med resor tillsammans, men nu kom han o berättade att han bokat 4 veckors egen resa i vinter med sina vänner som ägnar sig åt samma hobby, men hallå….Jag tycker inte det är ok! Jag vill planera och dela mitt liv med honom.
Jag har lämnat honom många ggr, men alltid gått tillbaka pga min starka känslor o min passion för honom. Men för ca 2 år sedan när jag hade gjort slut på riktigt och var på väg att flytta ifrån vår gemensamma stad, så var han helt förstörd och grät och ville att jag flytta hem till honom…. det hade jag sagt flera ggr tidigare men han slingrade sig alltid ur det hela. Jag föll för honom igen! Sålde min bostadsrätt och när allt var klart så ångrade han sig!!! Jag stod mitt i skiten och istället för att skämma ut mig i hela stan så fick jag tigga o be honom att vi skulle försöka… Så jag flyttade dit. Kände mig aldrig bekväm utan bara inneboende. Började snoka i hans mail eftersom det kändes om någonting inte stämde o hittade en del mailande med en annan kvinna. Han förnekade att de gjort ngt annat än mailat men min tillit för honom försvann totalt…. Flyttade efter 1 år o vi ses som särbo igen men jag litar inte på honom…
Vi är alltså 50 + och håller på såhär! Jag har varit så långt ner i helvetet och mått så fruktansvärt dåligt av all väntan och ovisshet. Sökt hjälp ett par ggr men sen har det känts bättre och vi har blivit tillsammans igen. Har dock tjatat ihjäl alla mina vänner och tryckt ner mig själv genom att alltid försökt blir lite ”bättre” så att han inte ska klaga på saker som att ”jag aldrig kommer ihåg något” att jag inte försöker först innan jag frågar” m.m. Jag är en social och extrovert kvinna som är omtyckt av andra, så jag känner inte alls igen mig i hans kritik. Han är faktabaserad, intelligent och en riktig ensamvarg som gör samma saker hela tiden.
Läget nu – vi bor i olika städer o har ett distansförhållande men varje gång vi ses så grälar vi! Jag litar inte på honom och han tycker att jag bara är arg hela tiden. När jag kommer till honom så känns det som att ngn har varit där, allt är så tillrättalagt och han berättar aldrig något. Det har han aldrig gjort. Det borde vara enkelt att släppa honom men det är så sjukt svårt samtidigt. Vet ju hur underbart vi kan ha det. Förra helgen pratade vi i tlf flera timmar på natten och jag sa att jag inte känner ngn tillit längre och att jag inte mår bra…jag är bara ledsen hela tiden. Känner inte igen mig själv. Vi har inte hörts sen dess…. Kram

Reply
Charlotta 18 oktober, 2017 - 22:03

Hej Susanna, välkommen hit. Det är verkligen en besvärlig sits du har satt dig i, jag förstår att det känns jobbigt, kram!
/C

Reply
Susanne 19 oktober, 2017 - 20:04

Hej och tack C! Hade så gärna hoppast på ett klokt råd… Det är så svårt att stå emot honom samtidigt som jag ser hur jag förminskas ju längre tiden går. Så mycket ångest och sorg över ett totalt misslyckande. Tycker ju att jag satsade så mycket när jag splittrade min familj efter 24 åt tillsammans och hade förväntat mig att han skulle finnas där för mig. Men det gjorde han inte…han ville bara ses vilket fick mig att känna mig värdelös. Och sen efter flera år när vi verkligen skulle satsa så var allt redan förstört liksom.
Tänkte då att det nog går att leva ett bra liv och bara ses ibland och jag försökte. Men det kändes bara fel! Jag tror fortfarande att han inte bara har mig utan även träffar andra och vill leva sitt liv så.
Vad ska jag göra för att känna glädje och må bra igen? Känns som att livet inte är något värt om jag aldrig mer ska vara med honom igen. Kram

Reply
Charlotta 19 oktober, 2017 - 20:25

Hej igen! Då missförstod jag, jag trodde bara du ville skriva av dig, det framgick inte att det fanns en fråga bakom. 🙂 Jag vill börja med att ställa två frågor till dig som jag hoppas du vill svara så ärligt som möjligt på. 1. Vad ger relationen dig, på vilka sätt är ditt liv bättre av att han finns i det? 2. Vad vill du göra?
/C

Reply
Susanne 19 oktober, 2017 - 20:45

Åååh tack för att du svarade 🙂 Som relationen är och har varit i stort sett hela tiden, så har han stundtals gett mig en oerhört stor glädje och välbefinnande. Vi har så roligt tillsammans när det vi åker iväg på våra lång- och kortresor och då är livet på topp och jag älskar honom enormt. Men övrigt tid, hemma både helger och vardag så är jag bara ensam…oerhört ensam. Så svarat är att han ger mig allt jag önskar men bara korta stunder.
Vad vill jag göra? Jag vill leva ett ”normalt” liv tillsammans med honom där vi har en samhörighet och gemenskap och gör sånt som jag tycker är ett vanligt vardagsliv. Gå och handla tillsammans, ta en promenad till stan och ta en fika och kunna umgås med vänner tillsammans. Vi gör inget av detta.

Charlotta 19 oktober, 2017 - 20:57

Okej, då blir följdfrågan är de korta stunderna av allt du önskar värt ensamheten där emellan? Det du säger att du vill tror jag du inser inte är förenligt med verkligheten, det du beskriver är en saga, en alternativ verklighet, en önskedröm som aldrig kommer att inträffa. När jag frågade vad du vill göra så menar jag av de alternativ du har på riktigt.
/C

Susanne 19 oktober, 2017 - 21:19

Har i 10 års tid sagt till mig själv och vänner att de korta stunderna verkligen var värt ensamheten där emellan. Men innerst inne har jag alltid vetat att det inte var sant, och att jag nog trodde att allt skulle bli bättre om jag bara kunde få honom att förstå och ändra på sig. Det är fortfarande så jäkla svårt att förstå varför han inte vill leva ett, som jag ser det ”vanligt” liv. Men det kommer väl aldrig bli någon förändring och så här vill jag inte ha det längre. Han är väl som han är helt enkelt.
Känns så enormt stort och svårt att bestämma sig för att inte träffas mer. Vi har separerat och försonats så många ggr, och jag har alltid känt och trott att nu – nu blir allt bättre. Så otroligt sorgligt att släppa honom men det är det jag måste göra. Vi bara skadar och gör varandra illa ju längre tiden går….

Charlotta 20 oktober, 2017 - 10:52

Jag tror du behöver lyfta blicken och betrakta de tio åren som helhet och se på vilket sätt de har påverkat dig. Så länge du ursäktar och sopar under mattan alla de jobbiga perioderna och bara tänker på de bra tillfällena så är risken stor att du kommer att fortsätta att lura dig själv och tro att han ska förändras. Men sanningen är att om han inte har förändrats under dessa tio år så är sannolikheten att han ska göra det under nästa tio år extremt liten. Din bild av honom överensstämmer inte med den han är, du har förstorat hans positiva sidor och minimerat hans negativa med en förhoppning om att han ska anpassa sig efter din bild av honom, men det är inte den han egentligen är. Börja med att styra om dina egna tankar och fokusera på alla de dåliga tillfällena när han har sårat dig och du varit ledsen och känt dig övergiven och värdelös, för jag gissar att de är många. Gå in i känslan av att det är du som har gett honom makten att göra dig så illa ända in i själen och det betyder att det också är du som kan ta den makten ifrån honom. Han är inte den sagoprins du målar upp för ditt inre, han är den han är och det kommer han att fortsätta vara. Men du behöver inte fortsätta att låta honom styra hur du mår och känner dig, den makten bör du ta tillbaka.
/C

Susanne 21 oktober, 2017 - 10:48

Det var det klokaste och bästa jag hört någonsin! Precis så är det ju!
Vet inte hur jag ska kunna tacka dig för att du tog dig tid och gav mig detta Charlotta. Du har gett mig sanningen och ett verktyg till framtiden.
Tack igen!
Kram Susanne

Charlotta 21 oktober, 2017 - 13:44

Väl bekomme, roligt att kunna hjälpa dig. 🙂 Kram och lycka till!
/C

Rs 19 oktober, 2017 - 01:00

Hej Charlotta!
Jag vet inte vart jag ska börja…lever med mina barn varannan vecka och lever dom veckorna jag inte har barnen med en kille hos han har gjort det nu över 3 år. Jag har två liv, ett med barnen och ett med han. Jag är så på bristningsgränsen och till med rädd att brista. Jag lever med hoppet att det kommer bli bättre och vi flyttar ihop och bildar familj, familjen jag själv aldrig haft. Problemet det kommer aldrig att ske. Jag har så svårt att lämna detta destruktiva förhållande för det är det vad det är jag e uppväxt med psykisk misshandel och har bearbetat mycket. Byggt upp mitt liv inte på topp men att jag e stabil och börjat jobba och nu dessutom plugga men detta förhållande håller på att rasera mitt liv som jag har byggt upp. Hann börja jobba och hade gjort det innan vi blev ihop. Jag är så van med detta destruktiva så ja håller på att se ne på mig själv hur jag har lyckats hamna här och hur svårt det är att lämna. Han snackar skit om mig. Han anser sig som sugar Daddy och suger ut han på pengar (Han hjälper mig med mat) han säger framför mig inför sina kompisar vilket lyxliv jag har tack vare honom.han leker med sina vänners barn men knappt träffar mina och då kommer han när dom ska sova. Han säger att det e semester för honom när det e mina barnveckor. Han kallar mig både det ena och det andra jag vet inte hur många gånger jag har blivit utkastad med mina saker från honom och fått cykla hem mitt i natten. Han skäms över mig för att jag pratar osammanhängande ibland pga att jag har ADHD och vågar inte ta med mig hem till vissa ”normala” människor för han skäms så mycket. Jag vet att jag måste ta mig ur! Men Hur? Rädd att rasa? Ja det är jag. Psykolog 3 månaders väntar tid liksom. Hur ska jag bära mig åt?

Reply
Charlotta 19 oktober, 2017 - 12:10

Hej Rs, välkommen hit! Ja det är uppenbart att det inte är en bra miljö för varken dig eller dina barn, och precis som du själv har konstaterat så behöver du lämna honom och bygga ett mer stabilt och tryggt liv åt din egen lilla familj. Det som är väldigt positivt är att du är väl medveten om hur illa han behandlar dig och hur fel det är att stanna, och även att din svårighet att lämna sannolikt har att göra med att det är detta du är van vid, att hur fel och obehagligt det än är så finns det en trygghet i det välbekanta med att behandlas illa, du vet vad du har att vänta dig av honom men du vet inte hur du ska reda dig på egen hand.

Därför är det i den änden du behöver börja. Ta reda på hur du skulle lösa allting praktiskt så detaljerat du bara kan, undersöka bostadsmöjligheter, bidragsmöjligheter, vilka vänner och eventuell familj eller släkt som skulle ställa upp för dig som skyddsnät, om du kan få någon hjälp från kommunen, kanske en stödperson, finns det en kvinnojour på orten som kan agera stöd osv? Att skaffa kunskap om precis vilka möjligheter du har att klara dig på egen hand och hur du rent praktiskt ska göra det hjälper dig att känna dig starkare och få mer självförtroende.

Dina erfarenheter från uppväxten har du med dig som en mall för hur livet ska se ut, men nu har du genomskådat den mallen och kommit fram till att den inte alls är bra och därmed har du också möjlighet att välja bort den och leta efter andra och bättre mallar. Hjärnan fungerar så att den gillar att känna igen sig och stannar därför hellre i möster som är välbekanta även om de är dåliga. Det innebär att det krävs en ansträngning att bryta gamla mönster, man behöver gång på gång övertala sig själv till att välja annorlunda, trots att det känns fel och skrämmande, men därför att man intellektuellt vet att det är det rätta att göra. En bra början är att börja övertyga dig själv om att du har vad som krävs för att orka lämna honom och orka gå vidare på egen hand. Jag vet att du kan och att du har vad som krävs, och innerst inne tror jag att du också vet det, du behöver bara börja tro på det. ❤️
/C

Reply
Issa 6 november, 2017 - 18:20

Känner igen mig så mycket. Jag och sambon har en son tillsammans och känner att ja enbart är kvar för hans skull, jag har alltid velat ha kärnfamiljen. Känns bara konstig när min sambo vill kramas och pussas, och tror faktiskt bara ja tycker om honom för han är far till min son. Han har aggretionsproblem och gapar och skriker för minsta lilla, dock aldrig något fysiskt. Hans hobby går före oss då han bara är hemma på helgerna och jobbar annars utomlands. Trycker ner mig så ja inte kan klä mig hur ja vill då de är ”fult” enligt han. Har helt tröttnat men så rädd för att lämna, vill inte stå på gatan med min 6mån son och är även rädd för hans reaktion, tänk om han blir arg. Vad ska jag göra?

Reply
Charlotta 6 november, 2017 - 21:27

Hej Issa, välkommen hit. Det är en svår situation du befinner dig i och det är bara du som kan bestämma vad som är rätt för dig. Båda alternativen har fördelar och båda alternativen har nackdelar. Vad är viktigast för dig? Ibland kan det vara lättare att ta reda på vilket som skulle vara svårast att leva med istället för att fokusera på vilket man helst vill. Det kan också hjälpa att ta reda på exakt hur du skulle göra om du skulle lämna, att lösa alla praktiska saker för sig själv i teorin, för att få en bättre bild av hur svårt det skulle vara. Det kan också vara bra att fundera på vad som skulle krävas för att få er relation att fungera och bli bra igen.
/C

Reply
Anett 31 december, 2017 - 01:46

Mannen och jag träffades för 20 år sedan. Vi förlovade oss, fick barn, och gifte oss. Vi var passionerade, och gjorde allt för varandra i många år. Vi var hetlevrade båda två, och diskuterade, bråkade och grät ihop efteråt när vi grälat i många år!
Han är stark i sig själv, jag är den som tappat fotfästet. Jag har sedan ett tiotal år tillbaka mått psykiskt dåligt i vår relation. Känner mig nedtryck, förolämpad och inte älskad. Han menar att det beror på mig, och inte på honom. Passar det inte så stick, säger han, när jag vill ta upp ämnet över hur vi lever och om att jag vill att vi jobbar på vårt förhållande för att det ska bli bra. Vår dotter bryter ihop totalt när ”separation” nämns. Jag känner mig verkligen inte älskad längre, han säger elaka saker till mig, men han visar även ibland ömhet. Jag äter medicin för att jag är deprimerad, känner mig stressad i vårt förhållande och är faktiskt inte lycklig längre. Men jag vill att allt ska vara som förr, och hoppas hela tiden på att vi ska hitta tillbaka. Jag känner mig så fruktansvärt vilsen, och jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Mitt självförtroende är noll, och självkänslan helt kass.
Jag har allt varit tjej som varit mittpunkten, sprudlande glad, och haft massor av energi till allt och alla. Nu blir jag bara sjukare och sjukare, i både kropp och själ.
Kan inte tänka tanken över att behöva se honom med en ny kvinna, det känns så fruktansvärt, för då är det ju försent att ångra något. Jag vet verkligen inte vad, eller hur jag ska tänka! Känner mig bara förtvivlad över vår familj, som inte är familj längre.
Jag är 50 år och har varit med om separation med barn innan, känner igen mina tankar då som nu, och vet hur bra det gick efter den separationen. Men har så svårt att lämna denna.
Han vill inte prata med någon terapeut eller liknande.
Tacksam för svar!

Reply
Charlotta 31 december, 2017 - 12:17

Hej Anett, välkommen hit! Det är mycket olika saker som du berättar om här och jag funderar över var problemen egentligen började, är det något du har funderat på själv? Du nämner att du lättare tappar fotfästet, att du mår dåligt i både kropp och själ, att du inte känner dig älskad, att din personlighet har förändrats och att du medicinerar mot depression. Jag tror det vore värdefullt att nysta fram vilken eller vilka delar av allt det du upplever nu som är orsaker och vad som är är effekter av dessa orsakerna.

Du skriver att du inte vill lämna relationen, så låt oss för ett ögonblick försöka se situationen ur din mans perspektiv. Han gifte sig med en glädjespruta som var den naturliga mittpunkten i alla sammanhang, en jämlike som sparrade och utmanade honom och som han kunde förenas i både i med och motgång. Det fick förmodligen honom att känna sig stark, manlig, framgångsrik, lyckligt lottad och som om han verkligen kunde ge dig det du behöver för att vara lycklig.

Sedan dess har saker och ting förändrats, du är inte glad längre, du känner dig inte som dig själv och mår inte bra, och du känner dig inte älskad. För hans del översätts det till att han inte längre har förmåga att göra dig lycklig, att få dig att känna dig uppskattad och trygg, vilket betyder att han inte längre fyller sin uppgift som man. Den maskulina energin fungerar så, du kan läsa mer om det här och här.

Läs gärna där om den feminina energin också så ser du att det är naturligt att sätta upp ett skydd av maskulin energi när man mår dåligt eller känner sig hotad. Den reaktionen handlar om ren överlevnad men får ofta effekten att mannen känner sig överflödig och att attraktionen försvinner.

Kan det vara så att ni har hamnat i en ond cirkel, att din ohälsa kanske ligger till grund för din förändring och att det får honom att känna sig hjälplös och som en dålig man när han inte kan ”laga dig”? Att han egentligen inte vill förlora dig men att det samtidigt innebär en daglig påminnelse om hans brister som man att se dig må så dåligt?

Nu spekulerar jag en del eftersom jag har begränsat med information, men om du känner igen dig och din man i ovanstående resonemang skulle jag vilja uppmuntra dig att gå till botten med dina hälsoproblem om du tror att det är där orsaken till problemen ligger, skriv gärna mer här så kanske jag kan hjälpa dig med den biten och hur du kan gå vidare.

En annan sak du kan göra är att försöka ge hans maskulina energi lite av vad den behöver för att må bra. Jag vet att det förmodligen inte känns rättvist att du måste ta första steget och ”göra jobbet” när det är du som mår dåligt, men eftersom det är du som i nuläget värnar relationen mest så är det där vi måste börja. Bara att tala om för honom hur mycket det han gör betyder för dig, att visa att han fortfarande har förmåga att göra dig glad och känna dig trygg och feminin kan göra väldigt stor skillnad.
/C

Reply
Anett 31 december, 2017 - 13:02

Det jag läser som du skriver till mig, är fasiken till punkt och prickar precis vår relation. Jag blir så tacksam över ditt svar, och precis så har jag tänkt åxå att det kan vara, och att det beror på just detta. Men är vilse själv åt alla håll, så att få höra från dig utomstående, gör mig lugn och lättad. Jag vet vad det beror på, jag vet att Vi båda har ciss del i hur det ser ut, kanske mestadels jag som bär lite mer, och går djupare ner och in i vår relation, medans han tar problemet, viftar bort det enklare än mig. Jag ältar gammalt skit.
JAg har inte ännu läst länken, men ska göra det, när det är lite lugnare idag.
Måste säga igen, att du verkligen tryckte på rätt punk, jag är så tacksam för det.
Känns så bra att ha dig som bollplank och skriva av sig, när man känner sig helt ”lost”!
Vi har båda stora hobbies som tar många timmar av dygnet, på varsit håll. Så vi är inte fastetsade vid varandra på dygnets alla timmar. Jag kommer förmodligen skriva igen, då detta kändes som en bra hjälp.
Gott nytt år!

Reply
Charlotta 31 december, 2017 - 14:46

Vad roligt att höra att det jag skrev var till hjälp för dig. 🙂 Välkommen tillbaks och Gott Nytt År!
/C

Reply
Anett 31 december, 2017 - 13:12

Oj, jag behöver fortsätta…
Där det egentliga slitningarna började är pga av min otroliga svartsjuka. Vi träffades när jag var ensam men inte han. Då gick det bra, men faktum är att jag biter mig själv i svansen, och har trott i alla år att han kommer göra samma sak mot mig. Vilket inte skett, men det har blivit ett tjatigt inlägg i vår vardag med många slitningar. Den finns fortfarande, men inte lika stark längre. Jag har sagt så dumma saker, och han har givetvis tröttnat på det.
Hur ska jag bli stark, och kvitt detta? Jag vill inte bry mig så mycket i vad han för, vilka han möter, eller pratar med. Har svårt att klara detta….

Reply
Charlotta 31 december, 2017 - 15:02

Svartsjuka bottnar i allmänhet i att man inte har förmåga att se sitt eget värde och inbillar sig att det man själv har att erbjuda inte matchar det andra har. Sitt egenvärde är något man bygger upp inifrån genom att medvetet styra sina tankar och sitt fokus. Du kan läsa om det här och här. Du kan välja att tro att din mans beteende är ett mönster som kommer att upprepas eller så kan du välja att tro att det var en engångsföreteelse som uppstod av att han träffade den rätta, dvs dig. Att förvänta sig att en relation ska ta slut är ett sätt att ta ut olyckan i förskott och kan tyvärr visa sig bli en självuppfyllande profetia. Det finns inga garantier i livet och det är något man bara måste acceptera. Oavsett vad du gör kan du aldrig garantera att han kommer att stanna, men du väsentligt öka chanserna att han vill göra det beroende på vilket fokus du själv har, läs gärna mer om det här.
/C

Reply
Olycklig 4 mars, 2018 - 23:39

Jag vill lämna den relationen jag är i idag, det har jag velat i över 1,5 år. Vi har haft det kämpigt ända sen vi träffades för 2,5 år sedan. Jag har två barn sen ett tidigare förhållande och jag var tydlig från början att de var mitt prio ett. Jag har även lagt vikt på att lyckas ha en bra relation till barnens pappa. Detta har inte varit särskilt uppskattat då den nya undrar varför jag inte fortsätter vara tillsammans med barnens pappa istället då jag försöker så mycket att få det att fungera i vardagen. Killen jag träffade var yngre och hade inga egna barn. Jag har gjort misstag längs med vägen, jag har gillat bilder på en annan kille, jag har mellan alla de gånger vi gjort slut efter en massa skrik och bråk pratat med en killkompis om hur jobbigt jag har det och om hur dåligt jag mått av min relation. Jag har sökt bekräftelse av andra genom att ha ett instagramkonto där jag lagt upp bilder på hur min träning utvecklats trots att jag visste att min pojkvän inte gillade det. Jag har svarat på meddelande i en vänlig ton om någon skrivit till mig, inget flörtade. Jag har blivit övertalad att killen skulle investera 20 000 kr av mina pengar i en säker fond, jag sa att jag var rädd för att förlora de men han försäkrade mig om att om jag gjorde det skulle jag få pengar av honom. Jag har nu fått, efter alla bråk, en mycket sämre självkänsla och har blivit så mycket mer svartsjuk än jag någonsin varit. Och jag avskyr mig själv för det. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och att jag gjort misstag som sårat. Idag befinner jag mig i en gråzon där jag iaf inte har honom i mina barns liv men varannan vecka får jag sådan ångest för jag vet vad jag har att vänta. Jag blev gravid och jag förstod ganska snart att med facit i handen om hur vårt förhållande varit med en massa skrik och bråk så kunde vi inte behålla barnet, jag kunde inte det. Så jag tog beslutet att göra abort, innan jag gjorde det började min hjärna åter igen tänka att det kanske skulle kunna bli bra. Men så fort jag sa det högt och verkligheten kom ifatt med allt som hänt så insåg jag att jag var tvungen att fatta detta beslut själv. En fruktansvärd upplevelse att behöva genomgå och han kallar mig nu för mördare. Jag har mördat hans barn.
Allt blir till stora bråk. Minsta lilla grej blir till ett helvete. Han skriker och gapar mycket, har aldrig slagit mig men har hött med näven. Jag har varit rädd för vad vad som skulle kunna hända fastän han då blir arg på mig för att jag tror så lite om honom. Den senaste veckan var vi vakna två hela nätterna för att han vägrade att avsluta bråket. Hade jag startat något skulle jag lösa det med. Fastän jag skulle upp kl 6 på morgonen båda dagarna. Första natten drog han av mig täcket, drog undan bäddmadrassen och frågade samma gamla frågor var 5 min. Eller så skrek han mig rätt upp i ansiktet så saliven flög. Han kastade kuddar hårt på mig och tryckte täcket hårt över mig så jag slog i huvudet i väggen. Inte hårt, men det var ju inte meningen så det skulle inte vara någon fara enligt honom. Han säger att jag är hjärndöd, dum i huvudet, idiot. Och ber mig hålla käften. Och ja jag kan erkänna att tillslut blir jag ganska likgiltig och blir kall och sarkastisk i mina svar, vilket gör honom ännu argare. Andra natten satt han och sparkade i madrassen, kastade en boll i madrassen och började sen kasta den på mig. I huvudet och på ryggen,200 ggr räknade jag det till. För att jag bett honom om att få avsluta bråket och få sova så jag skulle kunna orka jobba. Så jag slutade svara på alla hans frågor. Sen åkte täcket av igen, han hotade med att ta min bil och köra hem mina saker till mig så jag skulle få gå hem utan kläder. När inte det funkade så fortsatte han med det andra igen. För att inte behöva frysa, då jag inte fick ha hans täcke, klädde jag på mig. Då fick jag inte ligga i hans säng om jag skulle ha kläder på mig. Så jag fick lägga mig på soffan, lampa tänt och allt. Han satt bredvid och berättade vilken hemsk människa jag varit rätt igenom som bara ljugit och lurats. Jag frågade då honom varför vi inte bara slutar att träffas så att han slipper mig om jag är så hemsk men då brukar hans svar vara att om jag dragit ner honom till botten så varför ska han inte göra samma sak för mig. Så nu är mina alternativ att vi, Jag, ska lösa detta nu och allt ska bli bra eller så får det fortsätta så här för han kommer aldrig att låta mig gå. Pengarna kommer jag inte få säger han när vi bråkar men sen när allt är bra så är det självklart att det är mina pengar. Jag orkar inte med detta mer. Han har en sån hållhake med mina pengar och att han hotar med att ta livet av sig, att det är mitt fel att han gör det. Jag får sån panik och ångest över att det får fortsätta så här. Och detta är ändå inte hela historian. Jag mår så fruktansvärt dåligt att ibland undrar jag om min enda utväg ur det här är om jag inte finns längre. Men min kärlek till mina barn är för stark gör att göra en sån sak.

Reply
Charlotta 5 mars, 2018 - 09:32

Hej Olycklig, välkommen hit! Av det du beskriver låter det som om du hamnat i händerna på en manipulativ och ondskefull man, kanske har han till och med drag av nacissist och psykopat. Det finns bara en sak att göra och det är att lämna honom så fort du kan. Om det innebär att du förlorar 20 000 kr så är det ett lågt pris att betala i ett sammanhang som i värsta fall kan kosta dig livet. Ta kontakt med en kvinnojour eller prata med familj eller vänner som du litar på och som kan hjälpa dig ur den här situationen. Det är inte ditt fel att han är hemsk mot dig, inget av det han har gjort är ditt fel, det är bara hans sätt att få makt över dig att säga att det är ditt fel. Ta dina barn och dig själv bort från den relationen omedelbart. Kram!
/C

Reply
Camilla 7 mars, 2018 - 11:19

Hej,

För 1,5 år sedan sa min kille till mig att han bara är ihop med mig för barnen skull.
När han sa det till mig så ignorerade jag honom totalt och har aldrig tagit upp ämnet. Det jag gjorde istället var att försöka få bort alla känslor för honom och nu 1,5 år efter är jag helt tom.

När jag väl tog mod till mig att tala med min kille om att han hade sagt så till mig så sa han ” att det skulle ta dig 1,5år” att dra upp detta”! Han var givetvis jätte nyfiken på vad jag hade att säga. Jag sa så att mina känslor också var borta, men efter en timme kom vi fram till att vi skulle försöka komma varandra lite närmre igen och ge det fram till sommaren.

Vi pussas inte, jag har försökt att ha sex med honom men han vill inte, anledningarna är trött, har inte duschat etc. Han säger att jag måste anstränga mig mer om jag vill ha ömhet från honom. Vara lite mer romantisk så att hans känslor väcks igen! Frågade honom om inte han ska göra något, men han säger att det är jag som saknar det och han är helt död inombords, jag måste försöka väcka hans känslor.

Jag mår så dåligt och jag har bara inte styrkan att komma vidare!
Vi ska på skidsemester om någon vecka bara vi 4, ska hålla skenet uppe. Men för tusan..

Har du några verktyg på hur jag kan påbörja min resa?
Varför är jag så svag och inte vågar säga ”nu är det slut”.
Antagligen är det ju för barnens skull.. eller hur?

Hoppas verkligen att du har tid att sätta dig in i min sits och bara leda mig lite i rätt riktning.
Kram C

Reply
Charlotta 7 mars, 2018 - 11:43

Hej Camilla, välkommen hit! Det första som slår mig i din berättelse är att det verkar som om ni inte kommunicerar och fattar beslut tillsammans utan att var och en grubblar och fattar beslut på egen hand för att sedan presentera resultatet för den andra, stämmer det? Kommunikation är livsnödvändigt för relationen, att vara öppen och inkluderande och att dela med sig av tankar och känslor. Det är så man skapar närhet, förtroende och tillit. Att din kille lägger hela ansvaret för relationen på dig är oroväckande, även om det stämmer att du har varit kall och ointresserad under en längre tid så har han varit likadan om jag förstår dig rätt. Att få relationen på fötter igen är något ni båda måste vara överens om att ni vill och är beredda att kämpa för, annars är chansen att lyckas liten. På din fråga om varför du inte bara gör slut så misstänker jag att barnen bara är en ursäkt, det är nämligen ofta det. Man säger till sig själv att man stannar för barnens skull men egentligen stannar man av andra orsaker, kanske för man är rädd för förändringen en separation innebär, att man inte ska klara sig på egen hand, att vara ensam, att man inte ska kunna träffa någon ny osv. För barnens skull är det ingen bra situation att se sina föräldrar leva i en kärlekslös relation. Även om ni försöker hålla skenet uppe så brukar barn märka att mamma och pappa är ledsna, arga eller inte mår bra, och kan även uppleva att det är deras fel att ni inte får må bra. Barn lär sig också av sina föräldrar hur en relation ska se ut och fungera och kopierar ofta det de lärt sig senare i sin egen relation. Ska ni stanna tillsammans och försöka reda ut problemen behöver ni göra det som ett team med gemensamma mål och inte där den ena utmanar den andra att fixa det som är fel. Är det omöjligt så är det bättre för alla inblandade att leva och bo under andra omständigheter där ni alla kan finna harmoni och glädje.
/C

Reply
Lisbeth 5 juni, 2019 - 16:56

Tack för din oerhört intressanta och allsidiga blogg, som sträcker sig över så många viktiga ämnen.
Fantastiskt många människor får verklig hjälp av dina kloka råd.
Det är oerhört givande att läsa dina inlägg och också lärorikt att ta del av alla läsares berättelser och frågor.

Reply
Charlotta 5 juni, 2019 - 20:02

Varmt tack Lisbeth!❤️
/C

Reply
Camilla 7 mars, 2018 - 14:01

Tusen tack för ditt snabba svar.
Mitt problem är nog att jag igentligen redan har bestämt mig för att jag inte vill fortsätta vara tillsamans med honom.
Detta blev nog en självklarhet när jag tyvärr tyvärr tyvärr kysste en annan man förra helgen. =(
Det var liksom inte meningen att vara otrogen, men just då i stunden så kändes det bra när någon ”ville” hålla om mig.
Jag har inte dåligt samvete (konstigt nog) och om han hade gjort det samma så vet jag inte om jag hade brytt mig så mycket.

Jag måste ta ett snack med min sambo igen och jag mår ju inte bra så som det är idag.
Känner mig orklös men måste hitta kämparglöden och ta mig igenom detta svarta moln som jag är inne i just nu.
Har du ett sista tips på hur jag ska börja?
Kram C

Reply
Charlotta 7 mars, 2018 - 14:10

Det viktiga är inte hur du börjar utan att du börjar.
/C

Reply
camilla 26 mars, 2018 - 14:59

Hej,

Jag är bara tvungen till att skriva till dig igen då jag tycker att allt är fruktansvärt jobbigt just nu.

Lördag kväll:
Vi hamnar i en djup diskussion där jag säger att jag vill gå och tala med någon. Min sambo vill inte gå till en familjeterapeut och då sa jag att då finns det igen framtid för oss, han blev helt tyst och talade inte med mig förrän dagen efter.

Söndag kväll: Frågade jag om han hade funderat och hur han mådde efter lördagens samtal men han hade inte ångrat sig gällande terapeuten. Men att han var villig att kämpa för vårt förhållande….typ…..

Han sa att det är upp till mig att få det att funka för han tycker det är jag som har förstört förhållandet. Jag sa till honom att det är svårt för mig då jag heller inte riktigt har några känslor för honom kvar, men självklart kan man bygga upp detta igen. Men då var det enligt honom upp till mig och sedan så ger sig resten sa han.

Men detta kan väl inte vara rätt?
Han säger själv att det låter jätte konstigt och fel, men det är så han känner. Han säger att han är helt död inuti men en del av honom vill ändå kämpa och om jag närmar mig honom och pussar på honom etc. Så ger det sig tillslut…

Snälla ge mig styrka! Kram Camilla

Reply
Charlotta 26 mars, 2018 - 15:30

Det är inte ett optimalt läge ni befinner er i men det går att reparera om det verkligen är det du vill och det är det han vill. Om du accepterar att initialt ta det större ansvaret och få honom intresserad igen så kan även det vara en framkomlig väg även om relationen har bättre förutsättningar om ni båda hjälps åt att återskapa känslorna och attraktionen. Som jag förstår det är din sambo inte intresserad av att arbeta för relationen i nuläget, är du beredd att göra hela jobbet själv? Kram!
/C

Reply
John 9 juni, 2019 - 19:43

Hej. Tittat på dina videos på Youtube och dom är mycket bra! Jag är uppväxt med en djupt deprimerad pappa så jag har det med mej.alla vi tre syskon har våra psykiska problem. Mina problem är att jag är en introvert grubblare med usel själkänsa som har det ganska bra med jobb hus å sambo. Jag har totalt fastnat i mina negativa tankar som handlar om mitt mående, ja du vet! Försöker att hitta på saker men tankarna tar över oavsett😈 nu håller även sambon på att lämna mej. Motionerar dagligen äter bra ingen alkohol. Det ändå är att jag röker😡 känns inte som jag är deppig för jag har ju lust att göra men förväntansångesten tar över. Mycket värre vid stress. Då bara snurrar det. Jag vrider å vänder men hittar inget som funkar. Om du fick ett råd vad skulle du säga då?❤

Reply
Charlotta 9 juni, 2019 - 20:17

Hej John, välkommen hit och tack för dina vänliga ord om mina YouTube-videos. Om jag fick ge ett enda råd skulle jag rekommendera en skicklig Body Code-terapeut, Body Code är senaste generationens alternativmedicin och den mest kompletta och effektiva formen som jag hittills kommit i kontakt med. Om jag fick ge ett råd till skulle jag föreslå att du börjar jobba med mental träning, en bra start kan vara här på bloggen där jag har skrivit massor om både mental träning och självkänsla. Jag skulle inte utesluta att det finns fysiska orsaker (som man i så fall kan hitta och åtgärda med Body Code) men att det också rör sig om invanda tankemönster som du behöver joba med. Att börja jobba med tankemönster utan att först åtgärda de fysiska komponenterna är dock att göra det väldigt svårt för sig själv och att bara åtgärda den fysiska delen utan att förändra tankemönster räcker sällan, så en kombination av båda är att föredra.
/C

Reply
Vilsen 12 juni, 2018 - 23:18

Hej Charlotta. Vilken givande och klok sida du har.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år och har en son på 2 år. I perioder så bråkar vi väldigt mycket; det är ofta dramatiska brål där vi är väldigt elaka mot varandra verbalt och vi gör ofta slut med varandra. Min sambo blir också ofta väldigt högljudd och hotar ofta med saker som att slå ihjäl mig, slå in pannbenet på mig etc. Dåochdå slår han mig också; inget jätteallvarligt som ger bestående skador och oftast inte några blåmärken heller. Han kan tex kasta omkull mig på golvet, trycka upp mig mot väggen, kasta saker på mig, dra mig i håret, spotta på mig, ta strypgrepp, vrida om en arm eller ett ben hårt. Efteråt låtsas han inte om att det hänt. Några gånger, enstaka tillfällen, har jag ”gett tillbaka” genom att riva honom eller kasta något tillbaka. Detta har han pratat mkt om efteråt; om hur jag faktiskt misshandlat honom. Det handlar dock inte ens om 5 ggr och det är mkt mindre än en bråkdel av de ggr han slagit mig. Ibland har vi kunnat ha seriösa diskussioner om vårt förhållande där han har bett om ursäkt för sitt beteende och då det har blivit bättre. Slutat har det dock inte. Jag känner mig dock inte som en slagen och nedbruten kvinna utan rätt stark i övrigt men vilsen i vår relation. Och så gör det jätteont inom mig att han inte bryr sig om ifall vår son är närvarande när detta sker. Han kan tom hålla honom i famnen när han slår mig och jag skriker.

Jag vet inte riktigt vem jag själv är längre. Vad tycker jag är roligt? Hur ser mina drömmar ut? Jag vet inte. Jag är inte själv en idealisk partner; säger ofta elaka saker som sårar när jag blir arg. Känner ofta att jag borde bättra mig för att saker och ting ska bli bättre.

De sista månaderna har vi haft det mkt bättre dock. Vi har gått parterapi vilket varit bra. Jag fick dock lova att inte ta upp något om att han slår innan vi gick dit, annars tänkte han inte följa med. Allt har inte varit perfekt, några bråk och slag har förekommit, men betydligt bättre och jag har gått från att dagligen fundera på att lämna till att tro på oss igen. Bara tanken på att bara få hälften av mitt barns uppväxt skrämmer mig ngt enormt. Och vi har det rätt mysigt ibland, bor fint, har trevliga gemensamma vänner och familjer etc. Men idag hade vi ett nytt bråk och jag blev väldigt nedstämd efteråt. Hur vet man om man ska kämpa för sitt förhållande och familj eller om man ska lämna…? Känner mig så vilsen och osäker på livet…

Reply
Charlotta 13 juni, 2018 - 08:16

Hej Vilsen, välkommen hit! Det låter som om ni båda två egentligen är väldigt ur balans i er själva, att ni båda två mår dåligt, känner er osäkra och otrygga och att den vilsenheten går ut över den andre personen och över relationen. Jag skulle säga att det är inte i första hand relationen som behöver lagas och läkas utan det är ni två individer. Vad är det för fysiska obalanser, själsliga sår och otillfredsställda behov som får er att bli så snarstuckna och så arga? Om ni vill rädda er relation är det i den änden ni behöver börja, två människor som är ur balans kan aldrig ha en balanerad relation. Första steget i det arbetet är att vara helt ärliga, både med er själva, varandra och med terapeuten. Att lägga tid och energi på att gå i terapi och samtidigt undanhålla information från terapeuten blir ganska meningslöst. Om din sambo inte förmår vara ärlig eller kan se sitt eget personliga ansvar i detta och är beredd att jobba med sig själv så är nog tyvärr utsikterna för positiv förändring väldigt små. I det läget behöver du fundera på vad det gör med din son att växa upp i en familj där det är naturligt att föräldrarna bråkar och där det är naturligt att det förekommer psykiskt och fysiskt våld. Barn lär sig genom att observera och kopiera och det de upplever i sin vardag är det som blir norm i deras liv.
/C

Reply
Agnes 16 april, 2019 - 08:04

Hej!
Jag lever i en relation sedan 21 år tillbaka. Min man hade redan 2 små barn när vi träffades och efter 4 år tillsamman föddes vår dotter. När jag ser tillbaks på mitt liv ser jag att jag borde sprungit från början. Mamman till de stora barnen jävlades från dag 1 och baktalade mig både till släkt och vänner. Ringar på vattnet som skapar rykten tyvärr. Min man styrde vårt liv mot sina vänner och så här 21 år senare har jag inte en enda vän. Jag umgås inte heller själv med hans vänner ensam. Min känsla så här i backspegeln är tyvärr att han endast ville ha någon (mig) till att sköta hus o hem och hans barn. Han är nämligen inte minsta intresserad av att ta hand om något annat än sin egen kropp. Vi bor på en slags gård med hans 2 bröder och hans föräldrar. Och jag är totalt ensam. Vår dotter är fantastisk men går med stora kliv mot ett självständigt vuxenliv precis som det ska vara. Klart hon inte vill vara med sin mamma!
Där vi bor är ett hus som maken redan hade när vi träffades och tillhör gården kan man säga: jag äger ingenting. Mannen driver ett litet företag som är mycket lönsamt så han har dubbel lön mot mig men vi betalar lika mycket varje månad till ett gemensamt konto för att täcka boende o mat. Det som blir över behåller var o en. Maken har förstås massor med pengar och reser för dem med sina kompisar. Träningsresor till fjällen, cykelresor till Mallorca, bestiga berg som Kilimanjaro och i Peru mm mm. Han åker också till en liten stuga i Norrland som hans släkt har som jag inte gillar. Han är väl borta närmare 5 veckor per år bara på dessa ego resor. För att kunna göra alla dessa äventyrsresor måste han förstås hålla sin kropp i trim och han lägger säkert en 20 timmar i veckan på träning. Jag träffar honom med andra ord inte mycket.
Jag har ett ganska tufft jobb som kräver mycket av mig så jag är trött när jag kommer hem och behöver lugn för att varva ned. Jag sköter all mathantering (planering, inhandling, tillagning), all tvätt och 95% av städningen. Jag finns också alltid där för min dotter med läxläsning och skjutsning om hon behöver. Jag har också den inställningen att det är viktigt att finnas där om hon vill prata om sin dag eller vad som händer, vad hon funderar på. Kort sagt en närvarande förälder. Jag vet att hon litar på mig.
Maken tycker att jag är lat o fet. Han pikar mig jämt och svarar att jag måste ut o gå hela tiden. De få dagar per år vi har gemensam semester måste jag gå hela tiden. 25 000 steg/dag och han är ändå inte nöjd.Sexlivet ebbar ut då jag inte känner någon uppskattning längre och skäms för att jag inte har den där vältränade kroppen han åtrår. Han tiger i dagar/veckor om det är något som inte passar honom. Det är en förödande bestraffning; tystnad. Han pratar aldrig särskilt mycket men när tystnaden lägger sig över oss blir man helt knäckt. Då är det mycket konstigt om det råkar komma någon o hälsa på, han pratar o skrattar som om allt är toppen för att sedan återgå till tystnad direkt när dörren stängs.
Glädjen är helt borta i mitt liv. Det känns som jag spelar teater för alla. Egentligen är de bästa stunderna när jag är ensam hemma med dottern och vi småpratar. Snart är de stunderna borta de med och jag kommer vara helt ensam. Jag fattar att jag måste gå, men till vad? Och jag undrar var jag ska hitta kraften att bryta upp? Och var hittar man en skattkista så att man har råd?

Reply
Charlotta 16 april, 2019 - 08:54

Hej Agnes, välkommen hit! Det är en väldigt jobbigt situation den du beskriver och jag förstår att det måste kännas hopplöst emellanåt. När så många år har gått och man kanske redan från ett tidigt stadium befunnit på vägar som långsamt men säkert bär bort från varandra istället för mot varandra är det svårt att se de gemensamma beröringspunkterna och den attraktion och de känslor som fanns där från början. Sanningen är dock den att ni en gång har valt varandra och att orsakerna till det finns kvar där någonstans under allt det andra. När man kommer till ett läge där man inte längre orkar fortsätta på samma sätt längre har man alltid ett val, att lämna eller att göra en genuin ansträngning att förändra det man har till att bli något man vill stanna kvar i. Om tanken på att lämna känns allt för svår finns alltså möjligheten att stanna kvar, kavla upp ärmarna och jobba sig förbi alla besvikelser och allt missnöje för att hitta en grund som det går att bygga vidare på. Detta måste dock vara ett gemensamt beslut och önskemål eftersom det inte räcker att den ene partern är engagerad.

Finns inte viljan att försöka reparera kvarstår alternativet att lämna. För det behövs, som du skriver en plan, ekonomiska resurser och kraften att orka. Detta är något som man inte alltid har tillgång till i samma stund som man inser att man inte står ut längre och istället behöver man ge sig själv tid att lägga upp en plan, att skaffa finanser för att klara sig på egen hand och att bygga upp sig själv och sitt nätverk för att klara processen. Att acceptera att det kan ta flera år innan man kan göra slag i saken kan kännas oöverstigligt i stunden men visar sig i slutänden ofta vara väl spenderad tid.

Ibland kan det faktiskt räcka med att man som kvinna talar om för mannen att man är på väg att lämna för att situationen ska förändras. Väldigt många män blir fullkompligt tagna på sängen när kvinnan bryter upp för att hon inte orkar leva tillsammans längre, kvinnan upplever att hon varit tydlig med hur dåligt hon mår i relationen och att det är uppenbart att det inte fungerar. Mannen är däremot ofta helt ovetandes och blir genuint chockad när han blir lämnad, chockad och förtvivlad över att han inte hade vetat tidigare för då kunde han ha ändrat sig. Man ska aldrig överskatta mannens förmåga att tyda kvinnans signaler eller tänka att det måste han förstå av sig själv för det är inte alls säkert att han gör, det är mycket troligare att han lever i fullständig ovisshet och tycker att allt är bra så länge det praktiska i vardagen fungerar.
/C

Reply
Agnes 16 april, 2019 - 12:34

Tack för din svar! Jag måste fundera och smälta. Vi får se vilken väg det blir, bara det blir en bättre!

Reply
Isa 4 juni, 2019 - 12:20

Hej

Jag vill verkligen bryta mig loss från mitt ex som jag fortfarande träffar.
Vi har separerat vårt boende men vi träffas ändå och jag blir aldrig fri.
Jag väljer att vara trygg och minska oron och obehaget i nuet medan det på långsikt växer och växer så att jag knappt star ut med att jag gör så här mot mig själv – och inte ger mig chanson för något annat i livet.
Jag star och stampar på samma ruta utan att komma vidare – utan framtidsplaner, utan utveckling av mitt liv, utan barn.
Varför har jag så enormt svårt för att klippa kontakten och släppa kontrollen på vad som händer med honom eller med mig efteråt?
Hur kan jag hitta beslutsamhet och styrka att göra detta? Jag vet att jag inte kan leva så här men gör ingen förändring.
Uppgiven tjej på 32år

Reply
Charlotta 4 juni, 2019 - 13:25

Hej Isa, välkommen hit! Jag vill råda dig att ställa exakt den frågan till dig själv, ”Varför har jag så enormt svårt för att klippa kontakten och släppa kontrollen på vad som händer med honom eller med mig efteråt?” Vad är det som skrämmer dig? Vad är det som oroar dig? Vad är det du är rädd ska hända om du lämnar honom? Vilka fördelar har du av att stanna kvar? Vad ger er relation dig fortfarande? Om du verkligen vill gå vidare men ändå stannar kvar så finns det saker som håller dig kvar, det du behöver göra är att identifiera precis allting som gör att du väljer att stanna istället för att gå. Hur obekvämt eller pinsamt det än kan kännas behöver du spalta upp och sätta namn på allting som fortsätter att binda dig till honom trots att du egentligen vill bryta och gå vidare. Först när du vet vad det är kan du komma underfund med hur du ska hantera det och kunna undanröja de hindren.
/C

Reply
Greken 13 juni, 2019 - 11:49

Hej! Jag känner igen mig i det du skrev. Min fru har för 3 år sedan flaggat att ”nånting saknas” i relationen och hon känner att jag inte är tillräkligt ”inspirerande” trots att jag är en fantasktiskt pappa och en fin människa. Vi har 2 barn var 21,16 och 17,14 år samt ett barn 9 år
tillsammans. Sexlivet finns inte kvar sedan 2 år tillbaka och jag har levt på förhoppningen att det blir bättre. Parterapin har vi varit på för 1,5 år tillbaka men det gav inte så mycket. Nu vill inte min fru gå på terapi igen utan tycker att vi låter tiden visa. Vi har en bra kommunication, bråkar aldrig och är öppna mot varandra. Hon säger att hon älskar mig och kan tänka sig vara kvar med mig och att hon har inte träffat någon annan utan att hon fantiserat att hon gjorde det. Jag har berättat för henne att jag inte kan leva i en relation utan beröring och intimitet och att jag inte tror att jag kan orka leva så och frågat om hon är villig att göra något men svaret är om vi kan ge tid till varandra och om möjligt vara ifrån varnadra.
Jag känner att det är väldgit svårt att detta håller men jag kämpar. Jag tycker att hon borde ta ansvaret eftersom det är hon som känner att ”något” saknas….

Reply
Charlotta 14 juni, 2019 - 09:03

Hej Greken välkommen hit och ursäkta att svaret dröjde, mitt webbhotell har problem med driftstörningar. Av det du beskriver får jag intrycket av att du har svårt att se situationen ur din frus perspektiv, och kanske gäller även det motsatta, att hon har svårt att se den ur ditt. För att en relation som fungerar dåligt ska kunna bli bättre krävs det att båda parterna dels är beredda att vara ärliga mot sig själva och faktiskt se inte bara var den andra personen har brustit utan även var man själv har brustit, och dels krävs det att båda parterna är beredda att förändra sin egen inställning och sitt eget beteende. Väldigt ofta är en eller båda inte beredda att göra detta, det vanliga är att man tycker att problemen beror på den andra personen och att det är den personen som därför ska ändra på sig, eller i alla fall att den ska ändra på sig först för att man själv sedan ska kunna göra vissa förändringar. Men ansvaret för relationen är bådas, och man kan vara alldeles säker på att om en relation som en gång var bra har blivit dålig med tiden så ligger inte ansvaret på den ena personen utan på båda.

Du skriver att parterapin inte gav så mycket och så kan det klart vara, ibland hittar man inte rätt terapeut på första försöket och då får man göra ett nytt försök. Men det är också viktigt att man faktiskt genomför de övningar och förändringar som man kommer överens om under terapin, relationen räddas inte hos terapeuten utan hemma i vardagen. Man måste vara beredd att vara sårbar och ta första steget, och kanske ibland även andra och tredje steget om man verkligen vill laga sin relation. Ett halvhjärtat försök där man fortsätter att lägga skulden på den andra personen är egentligen inget försök alls.

Så frågan är om du vet vad det betyder när din fru säger att något saknas? Min gissning är att hon vet mycket väl vad detta något är men att hon inte vågar berätta det av rädsla för att såra dig. Kanske tror hon att du inte kan eller vill göra den förändring som krävs för att åtgärda det som saknas och tycker därför det är bättre att inte säga något för att det riskerar att skada relationen ännu mer? Istället hoppas hon kanske att du själv ska inse vad som saknas är eller att hon ska lära sig att leva utan det. Det faktum att hon vill stanna kvar ser jag som ett tecken på att kärleken trots allt finns kvar och att hon vill att ni ska hitta tillbaka.

Jag säger inte att allt ansvar ligger på dig, det ena leder till det andra och ni är som sagt två som har bidragit till att ni är där ni är. Men faktum är att i de flesta relationer som har problem upplever kvinnan att mannen inte lyssnar och förstår tillräckligt väl och inte heller håller jämna steg med kvinnan i sin personliga utveckling. Resultatet blir ofta att kvinnan känner sig ensam i relationen och som om mannen är kvar i dåtid medan hon själv rör sig mot en intressant framtid. För att komma vidare krävs det att ni båda vågar vara fullständigt ärliga och sårbara om vad som är problemet så att ni tillsammans kan börja jobba på att lösa det. Finns det kärlek så finns det alltid hopp och nyckeln ligger i att svälja stoltheten och lägga allt fokus på att hitta tillbaka till alla de saker som gjorde att ni från början blev kära i varandra.
/C

Reply

Lämna ett svar till Agnes Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI