Home Relationer/Kommunikation Den felande länken i kommunikation

Den felande länken i kommunikation

by Charlotta

Man säger det igen, för ungefär tusenden gången säger man de där orden som verkar som om de bara studsar mot den andra personens trumhinnor men aldrig riktigt når in.

Kanske säger man det med starkare röst, eller i ett högre tonläge för att personen omöjligt ska kunna undvika att höra. Kanske förmedlar man sitt budskap långsamt och tydligt för att det verkligen ska ha en chans att gå in den här gången.

Eller kanske försöker man hitta andra ord, ett annat sätt att säga det, eller ett annat tillfälle, för att om möjligt få den andra personen att äntligen förstå och ta det till sig.

Och än en gång ser man den andra personens blick förvändlas till en spegel där ingenting av det man sagt har gått in utan det enda man möts av är sina egna tjatiga upprepningar och trötta uppgivenhet.

Vad är det som inte fungerar? Hur kan två människor stå framför varandra och prata samma språk men ändå vara oceaner ifrån att förstå varandra?

Den felande länken handlar om kontakt, samhörighet och gemensamt utgångsläge. Att ha en själslig kontakt som gör att man kan relatera till den andra personen och känslomässigt förstår innebörden i orden, vilka erfarenheter, begränsningar, drömmar och rädslor som de har sitt ursprung i.

Saknas den kontakten och den känslomässiga förståelsen så hör man istället bara själva orden, använder enbart sina egna referensramar, låter sina egna ömma punkter få fritt spelrum i mottagandet och landar i vilken effekt orden har på en själv, en offerroll om man så vill.

Eller så stänger man bara av och lyssnar inte alls eftersom man hört orden så många gånger tidigare att de helt har mist sin betydelse. Och samtalet (eller bråket) blir bara ett skådespel som man uppför regelbundet utan någon egentlig förväntan på att något ska förändras.

Kontakt, samhörighet och gemensamt utgångsläge är inget som kommer av sig själv eller som man kan tvinga fram. Det är något man avsiktligt och medvetet bygger upp över tid genom en genuin önskan att vilja den andra personens bästa, att vilja ge äkta kärlek, att vilja förstå på djupet och inte bara tillräckligt för att klara av vardagen.

För att komma dit måste man våga vara sårbar, man måste våga älska och man måste våga känna sina egna djup innan man har förmåga att hantera någon annans. Utan djup blir allting yta.

/Charlotta

2 comments

Lisbeth 12 december, 2017 - 16:52

Det här om den felande länken i kommunikation slog an på mig.
Kanske kan det vara en förklaring på att så många människor känner sig orättvist behandlade och att livet ter sig hemskt och hopplöst,
och att så många blir styvmoderligt och respeklöst behandlade.
Den här processen med hur man går till väga för att våga känna sina djup vill jag gärna att du utvecklar ännu mer i ett inlägg.
Jag håller med dig om att utan djup så blir allting yta.
Livet får heller inte bli för allvarligt.
När jag var utbränd för 30 år sedan så kom inspiration till mig i korta ögonblick,för jag hade inte energi för mer.
Jag valde att skriva ner orden som en sorts självhjälp.
Det mesta kom i form av klotter och osammanhängande svammel.
I början mest i frågeform men efter en längre tid blev texterna mer sammanhängande och mer i form av påstående.
Jag har inte sparat dessa texter, men några fraser kommer jag ihåg.
Våga leka så själen kan läka!
Våga tro så sinnet får ro!
Våga hoppas så livet kan knoppas!

Reply
Charlotta 12 december, 2017 - 18:40

Här är ett inlägg som handlar om djupet inom oss, men egentligen är hela bloggen en lång rad lektioner i hur man utforskar sina djup och lär känna sig själv. För mig står inte djup och glädje i motsats till varandra, tvärtom skulle jag vilja säga. Väldigt sanna fraser, de som du bär med dig.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI