Home Charlotta Ett annat sätt att tänka om du blir lämnad

Ett annat sätt att tänka om du blir lämnad

by Charlotta

När ett förhållande tar slut kan det vara svårt att gå vidare. Speciellt om man är den som blir lämnad är det lätt att börja önska det omöjliga, att man kunde ändra på saker man gjort eller sagt eller till och med på sig själv, så att han eller hon skulle vilja komma tillbaka igen. Och när man inser att det inte går så är det lätt att istället bli arg och bitter och kanske till och med elak, och att man försöker hämnas genom att göra livet så svårt som möjligt för den andre, för att försöka åsamka honom eller henne lika mycket smärta som man själv lider av.

Inget av de här sätten får relationen att bli hel igen, och inget gör det lättare att gå vidare. Tvärtom så gör det att man klamrar sig fast vid det som varit och vid känslan av att ha blivit dumpad, men det finns ett annat sätt, ett sätt som snabbare och bättre skapar lugn i själen och tillåter att man ser framåt mot nästa del av livet.

När jag blev lämnad, det är längesedan nu, så var första reaktionen rent fysisk, det kändes som att jag skulle dö, som om livet rann ur mig. Efter att den första chocken lagt sig och när jag insett att han inte skulle komma tillbaka så började jag analysera vad som hänt. För hur dåligt hans val än fick mig att må så älskade jag honom fortfarande och brydde mig om att han skulle ha det bra. I de känslorna upptäckte jag att sanningen var att vår relation inte hade varit speciellt bra och han mådde inte bra tillsammans med mig, han mådde bättre utan mig, kanske med någon annan. Tillsammans hade ingen av oss mått riktigt bra utan vi hade klamrat oss fast vid varandra som vid varsin livboj, om han kunde få må bra utan mig så unnade jag honom det. Bättre att en av oss fick chansen än att vi båda drog ner varandra, jag kunde alltid klara mig så då var det bättre att han fick det han behövde.

Det här resonemanget gränsade till martyrskap och det kan väl diskuteras hur sunt det egentligen var, men för mig har det alltid varit ett gångbart sätt att förhålla mig till svårigheter, att jag tänker mig att jag ”tar skiten” för att någon annan ska slippa. Då känns mina svårigheter lite mindre svåra eftersom de innebär något positivt för någon annan. Om det är så i verkligheten eller inte spelar mindre roll, för det funkar för mig att tänka så kring situationer som jag ändå inte kan påverka.

Jag valde alltså att tänka att jag släppte iväg honom från mitt liv som en kärlekshandling, eftersom det var det han behövde och det enda jag kunde ge honom, eller rättare sagt det enda han ville ha. På det viset blev uppbrottet ett beslut som vi båda var involverade i, även om min del skedde i det tysta och inte var något som han visste om. Men sättet att tänka förändrade hela upplevelsen för mig, från något som hände mig mot min vilja till något som jag själv valde och hade viss kontroll över. Jag blev stark av att veta att jag gjorde det som var bäst för honom.

/Charlotta

35 comments

Marija 6 juli, 2015 - 19:29

Håller med dig där. Jag blev lämnad och chocken blev enorm, då jag väntade barn med. Allting snurrade. Nu,varför,hur,framtiden allt snurrade som en spiral. Ju mer tiden gick och ensamheten kom så fick man tiden att tänka och reflektera över vem man själv är och vem ens partner egentligen är. Dimman och bubblan vi var i var inget sunt för någon av oss. Trotts att jag förmodligen såg mer framåt och ville kämpa och ge förhållandet förhoppningar. Hoppet är det sista som överger mig. Trotts att det var han som valde att lämna och jag godtog det väldigt fort allting. Otrohet,svikelsen,allt sårande.. Så önskade jag honom allt gott och att han hittat ngn som kompleterat han bra istället trotts situationen. Men han verkade fortfarande vilja ha kontrollen över mig, på ett eller annat sätt. Men jag måste få säga att man lär sig så oerhört mycket om sig själv och om andra när man gå igenom tuffa saker. Vad man söker och vad man inte söker.. Livet prövar en i alla dess former .. för att ge oss förståelse om oss själva & andra människor.. eller saker runtomkring tror jag. De flesta människor kan se tillbaka på åren och identifiera en tid och plats där deras liv förändrats betydligt . Vare sig av en slump eller design , det är de stunder då , på grund av en beredskap inom oss och ett samarbete med händelser som inträffar runt omkring oss , är vi tvungna att på allvar omvärdera oss och de villkor under vilka vi lever och att göra vissa val som kommer att påverka resten av våra liv …Alltid intressant läsning, tack för bra texter. Och solen skiner! Så skönt! 😉

Reply
Coachen 6 juli, 2015 - 19:42

Kloka tankar Marija, tack för att du delar med dig.
/C

Reply
Ann 2 mars, 2016 - 11:43

Jag levde i ett hemligt förhållande. Vi levde helt olika liv och vår första överenskommelse var att finnas för varandra tills vi hittade rätt. Felet var att första gången jag såg honom var han mannen i mitt liv.. Jag ville bara ha honom! Han krävde frihet att få komma och gå som han ville och jag ville bara ha mer. Han ställde ändå upp och tillslut var barnen involverade och jag erbjöd honom att flytta för att hitta rätt plats för oss i livet. Han fick träffa min familj och de stormtrivdes men på hans sida var jag fortfarande hemlig. Kraven på honom ökade och det tog ständigt slut för att sedan så fort jag träffade nån eller vi bara tog kontakt med ett litet hej var allt tillbaka igen. 85% av tiden av vårt hemliga förhållande var jag ständigt ensam med ständiga förhoppningar om att det skulle bli bättre. Jag var ju inte rätt.. Hur skulle det kunna bli bättre.. Han ville bygga sitt hus, träffa en kvinna och få barn. Jag var klar med barn och hade mitt hus.. Han blev förvirrad då han samtidigt var kär och tyckte om hela min familj men kände att han åsidosatte sina drömmar. Jag försökte lösa allt så även hans drömmar kom in i bilden men inget hjälpte. Han försakade sig själv. Vi bröt igen med orden lite längre fram kanske.. Där klev jag av mitt tåg. Jag stannade på perrongen och lovade mig själv.. Nä 1 1/2 år av 85% ensamhet får räcka.. Inga mer storhelger skulle jag vänta på någon.. Som inte kom.. Sorgen jag bär på att jag mist mannen i mitt liv är så enorm.. Alla mina försök.. All min väntan.. Vad har jag gjort mot oss. Försökt tvinga honom Leva ett liv han inte ville leva och jag ensam och ledsen för det mesta i 1 1/2 år.. Jag blev som du beskrev messade min ilska, sorg, förtvivlan än låta honom gå. Jag klev ju av tåget. Jag sa aldrig mer.. Varför straffa honom.. Sorgen är min resa och alla ilskna mess min svaghet. Skrivit förlåt och nu hoppat på sorg och ensamhetståget för att se när jag orkar kliva av det och hoppa på framtidståget.. Jag tror han och jag kan bli vänner i framtiden. Vi har ett speciellt band mellan oss men innan jag är redo måste jag göra klart min resa så vi aldrig blir tillsammans igen.. Ångrar så mina mess till honom, ångrar så att jag försökte anpassa mig och avvisade fina män för att han kunde/kom tillbaka.. Jag är 43 år och det här är det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Inte ens mina barns far älskade jag så här mycket. Jag hoppas innerligt att jag lärt mig något av det här och nästa gång inte sätter mig på ett långsamt tåg utan märker jag att mannen inte tycker vi har nån framtid bara släpper honom direkt som en heliumballong rakt upp i luften och bara tittar på och inte bryr mig var den hamnar.
Tack för en bra sida.. Nu hoppar jag på ensamhets och sorgetåget och hoppar av när jag är klar som en ny människa och får ett nytt bra liv..
Kram ann

Reply
Charlotta 2 mars, 2016 - 12:40

Hej Ann, välkommen hit och tack för att delar med dig! Vissa erfarenheter är tuffare än andra att göra, men det är också ofta de som utvecklar oss allra mest. Med en så svår läxa tror jag att chansen är stor att du ahr öppnat upp för något mycket bättre längre fram, någon som får dig att inse att en man som inte verkligen vill ha dig fullt ut inte kan vara ditt livs kärlek. Kram!
/C

Reply
Jessica 7 mars, 2016 - 11:16

Hej Charlotta!
Vilken underbar blogg du har, många kloka råd!
Vill dela med mig av en kärlekshistoria som kommer föralltid leva kvar i mig.
Innan jag träffade min man, som jag levt med sen 17 år tillbaka och har tre underbara barn med så mötte jag min tvillingsjäl.
Jag var 18 år och han var 27 år.
Det började med att vi såg varandra på stan , vi bara stod och tittade på varandra några minuter , men allt runt omkring mig blev tyst.Det kändes direkt att det var något speciellt med den här personen.Det var precis som i den där filmen sömnlös i Seattle , när de bara står där o tittar på varandra på varsin sida vägen, och man bara vet….
Det dröjde väl några månader, sen såg vi varandra igen. Jag och min bästa vän satte oss på en uteservering på en lördagskväll. Vi satt och pratade, plötsligt ser jag när jag tittar rakt fram att han sitter vid ett bord med några vänner till honom. Våra blickar möttes snabbt och jag kunde läsa på hans läppar ett hej till mig, jag sa hej tyst tillbaka. Plötsligt reste han sig från bordet och gick iväg, undrade så vart han tog vägen, han blev borta ett tag. Hans vänner satt kvar vid bordet, och efter en stund så vinkade hans vänner till oss och ville att vi skulle sätta oss vid deras bord, så det gjorde vi. Hann prata en liten stund, sen dök Mr right upp igen. Det slutade med att jag och min vännina och Mr rights vänner följde med hem på efterfest hos honom. Han bjöd på vin och vi pratade om allt möjligt. När vi skulle åka hem frågade han om vi kunde byta telefonnummer med varandra, och det gjorde vi.
Veckan därpå ringde han mig och undrade om vi kunde ta en fika tillsammans , så det gjorde vi. Oj vilken kemi det var mellan oss, vi pratade om allt vi fyllde i varandras meningar hela tiden, vi var så otroligt lika. Sen berättade han något smärtsamt för mig. Han berättade att han inte var intresserad av ett förhållande för att han redan precis hade haft ett förhållande på 7 år som hade tagit slut och nu ville han vara ensam , han var inte redo. Men han sa att han ville så gärna lära känna mig, han sa att han trivdes så bra i mitt sällskap. Och vi fortsatte att träffas, vi fikade och lärde känna varandra på djupet. Jag var galet förälskad i honom. För varje gång vi sågs så kände jag än ännu större samhörighet och tillhörighet. Det fanns bara en känsla, en enorm stark känsla , han är mannen i mitt liv , kan inte tänka mig någon annan. Vi blev så förvånade båda två när vi gång på gång fyllde i varandras meningar, det var kusligt, men underbart, jag hade mött min tvillingsjäl. Jag var så oskuldsfull och lite naiv, men samtidigt mogen för min ålder, jag visste redan vad jag ville ha i mitt liv. Har alltid velat ha en egen familj tidigt i mitt liv, var utbildad till florist och jag jobbade i olika blomsteraffärer, men det var ändå inte det viktigaste i mitt liv, karriär o sånt. Jag brann o brinner fortfarande för att ha familj.
Vi fortsatte fika i 1 1/2 år , under den tiden, så vid ett tillfälle när jag fyllde år så bjöd han ut mig på restaurang på dagen. Och så gav han mig en present. Det var en keramikfigur, två förälskade troll som håller om varandra med ett hjärta i mitten. Jag svalde hårt , jag var helt upprymd av känslor, kunde det vara så att han hade känslor för mig med? Jag gick ju ständigt och hoppades , och jag var fullständigt ” head over hills” för honom. .
För det mesta fikade vi , en gång hälsade vi på hans ena syster på hennes jobb, antar att hon var nyfiken på mig, han hade säkert berättat om mig, kvinnan som var galet förälskad i honom. Det märktes ju säkert tydligt, ingen tvekan.
Men fast han ville träffa mig så berättade han att han inte ville ha ett förhållande, och jag ville inte höra de orden, men jag låtsades som ingenting , jag bara hoppades att det längre fram kunde bli vi. Ha sa så många gånger, det känns som vi känt varandra hela livet, och precis så kändes det. Vi var oxå oxar båda två, trygga , jordnära , fötterna på jorden, men samtidigt sprudlande, levnadsglada livsnjutare , vi älskade livet! Vi är även envisa…..
En gång när han hade fyllt år gav jag honom
Två blåa koppar med fat, tänkte det var en fin sak att ge , två koppar, han och jag. Mr right blev så glad, han sa du har smak.
Under den senare delen av de här 1 1/2 åren så så vi även varandra ute på uteställen i vår hemstad. Jag och min väninna gjorde oss i ordning , oss fina. Vi var i oför sig alltid ute jag o min väninna på helgerna, men nu handlade det alltid om en förhoppning om att se honom ute på olika uteställen på helgerna. Och vi stötte på varandra ganska ofta. Han stack alltid ett finger i sidan i min midja på mig när vi var ute, för att retas med mig , och mitt hjärta höll på att flyga ut ur min kropp varje gång. Han började småflörta med mig lite, vi sökte varandras blickar emellanåt , vi log mot varandra, och jag höll på att få hjärtstillestånd varje gång han tittade på mig, han var så snygg, men framförallt min tvillingsjäl, mannen som jag redan i mina tankar ville gifta mig med och leva hela livet med.
Flera gånger ringde han hem till oss på natten, ja jag och min väninna delade lägenhet tillsammans , han ringde väl dit för att kontrollera att jag inte var med någon annan.
Men jag hade aldrig följt med honom hem någon gång. Efter fler cafebesök, och jag som var ett enda stort rosa moln , fortsatte våra möten, allt var hittills oskyldigt, men det fanns ju hela tiden en känsla från oss båda att vi var nyfikna på varandra.
Så en lördag då jag var ute med min vän , kom han fram på utestället och bjöd upp mig, jag trodde jag skulle svimma. Det kändes som om det bara var vi två , fast hela rummet var fullt med människor. När stället skulle stänga och vi skulle ta våra jackor från garderoben och gått ut, så frågade han mig om jag ville följa med hem. Likt en drog som kallade på en missbrukare, så var jag fast i hans våld. Jag bara sögs med, kunde inte tacka nej, tänkte aldrig på att jag borde väntat, jag ville ju bara ha honom, vara honom nära. Det var underbart att vara med honom, allt stämde , jag kände mig så hemma med honom, vi somnade i varandras armar.
På morgonen så ville han jag skulle gå, det fanns så många saker han skulle göra, han var inte ovänlig , men det var precis det man hört om , när man följt med någon hem så är det så många saker mannen ska göra på söndagen så man måste tyvärr gå hem till sitt.
Detta hände flera gånger att jag följde med hem. Han höll mig aldrig i handen när vi gick på stan på dagen men när vi satt i taxi på väg hem till honom på lördagskvällarna så tog han min hand o pussade den.
För varje gång jag följde med honom hem kändes samma känsla, fullständig lycka på väg hem till honom på natten, för att få vara honom nära, och på söndagen satt jag på hans sängkant och kände mig så förtvivlad att behöva lämna honom. Kände en så fruktansvärt ensamhet då jag gick därifrån .
Han började märka hur galet kär jag var i honom, även om jag aldrig sa det så lyste hela jag vad jag kände. Han ringde till mig och sa att han inte förtjänade mig, han sa att när du blir äldre kommer du skratta åt det här, men jag ville inte ta till mig vad han sa, jag älskade ju honom, mina känslor var ju så äkta. Jag vet att jag gav alldeles för mycket till honom. Blomsterbuketter som jag hade gjort på blomsteraffären som jag jobbade på, det tog jag med till honom om vi hade bestämt att ses efteråt. Jag gav hela mig själv, min själ till honom.
Vi fortsatte att träffas, men en dag när vi hade bestämt att ses så dök han aldrig upp, jag stod och väntade på honom i 40 min , men han kom inte. Jag var helt förtvivlad . Istället för att bli arg så var jag orolig för honom , trodde att det hänt honom någonting, jag var ju helt head over hills, så jag kunde ju inte för mitt liv tänka tanken att det skulle vara en slags markering från hans sida att han ville sluta ses. Jag trodde han måste ha skadat sig allvarligt , inte kunde han frivilligt göra något så hemskt mot mig, att inte dyka upp.
Han ville inte vara hemsk, eller göra mig illa, men han ville väl få mig att försöka glömma honom. Men jag fattade ju inte , jag var ju förälskad. Jag ringde honom dagen efter, och undrade var han blev av, han sa att hans pappa ramlat ner från ett träd som skulle beskäras så han var tvungen att ta hand om honom. Jag vet att det säkert låter roligt, men jag trodde honom, inte kunde väl han ljuga för mig, även om det var en liten vit lögn.
Men ändå fortsatte han att ringa mig och ville träffas, vi fortsatte med våra cafebesök.
En morgon när jag höll på att vattna julblommorna utanför en blomsteraffär som jag jobbade på kom han körandes, han sa att han ändå hade vägarna förbi, vilket jag inte tror på, han körde endast dit för att träffa mig.
Han bad mig att hoppa in i hans bil 5 min.
Han gav mig ett julkort som han hade skrivit på: god jul mitt namn önskar din gose o så hans namn i ett enda ord. Jag blev så lycklig han var min gosehmhm. Nu kunde det kanske bli vi. Kanske han ångrat sig nu, kanske han börjar känna sig redo. Tiden gick och de nattliga besöken på lördagsnätterna hos honom gav mig eufori, kändes som jag var hans.Men samtidigt en fruktansvärd tomhet, större än universum när jag skulle hem på söndagen. Han sa flera gånger till mig att han hade känslor för mig, men att han önskade att vi hade träffats 5 år framåt i tiden i stället. Det gjorde mig så ont , han var ju mannen som jag visste jag ville leva med. Tiden gick och vi började ses allt mindre, men han ringde emellanåt. Sen slutade han ringa. Jag försökte förtvivlat få tag på honom, men Han svarade aldrig.
Allt rämnade , det fanns bara spillror kvar av mig. I två årstid hade vi haft dessa fantastiska mötena, alla cafebesök där mina känslor bara växt mer efter varje träff. Det var så speciellt, så unikt, vem träffas på cafe i nästan 1 1/2 år för att lära känna varandra, han sa och jag såg på honom att han också hade känslor och att han kunde känna den själsliga kemin mellan oss, vi var som två magneter.Men han insåg nog hur förälskad jag blivit i honom, och för min skull var han tvungen att bryta vår kontakt efter som han såg hur detta plågade mig.
Undrar så, om han nu inte kände något, om han inte var intresserad av ett förhållande med mig, när han gav mig den där keramikfiguren med de två trollen som håller om varandra med ett hjärta emellan, varför ger man något sånt till någon då?. Och varför kör han förbi mitt jobb och lämnar julkort till mig och hälsar från din gosehmhm…
Varför gjorde han så? , om han nu inte kände något, det var ju helt hans egna fria vilja.
Jag förstod ju honom när han sa att han inte ville ha ett förhållande, att han inte var redo för det, men sen samtidigt så ville ju jan fortsätta träffa mig,
Hur många män som helst kom fram till mig när jag var ute och sa att de tyckte jag var vacker, har alltid fått mycket uppmärksamhet från män, både i skolan och på helgerna på uteställena, ja , jag vet att jag ser bra ut, har varit modell också, och det fanns hur många som helst jag kunde ha träffat i stället, men alla dem männen var helt osynliga för mig, Mr right var den enda jag ville ha.
Jag blev sjuk av förtvivlan o av tomheten jag hade inom mig. Nu träffades vi inte längre . Cafebesöken var slut, som hade präglat mig så djupt, våra samtal. Vi som hela tiden fyllde i varandras tankar. Jag saknade enormt att få följa med honom hem på helgerna, då det kändes som att han var min. Vi gjorde frukost tillsammans, han visade fotografier på hans mamma mm. Min väninna fick ta hand om mig jag sjönk in i en kolsvart tillvaro, hade 40 graders feber länge, spydde av ångest.
Har aldrig varit med om något liknande, hur en person kan få en annan människa att påverkas så.
Hade så svårt att acceptera att det inte skullebli vi två. Jag kunde lika bra bli nunna eller nåt, jag hade ju redan mött mitt livs kärlek, och nu var jag 19, mitt liv var förstört.
Ändå , året efter träffade jag mannen som jag fortfarande är gift och har tre barn med. Det låter hemskt , men jag kan ångra att jag rusade in i ett förhållande så snabbt, det var ett år sedan jag senast hade träffat Mr right, men jag hade ju inte kommit över honom, jag hade bara lagt ett lock över, antagligen någon slags överlevnadshandling. Min man var trevlig och vi dansade och pratade , men jag var inte intresserad då. Men min väninna hade tydligen gett ut mitt nummer till honom. Han ringde hem och ville bjuda med oss på midsommarfest, men vi hade annat för oss då. Han ringde igen efter någon vecka och ville vi skulle träffas, hyra film tillsammans. Jag kände ingen som helst förälskelse för min man, men jag kände ändå mig hemma, det var tryggt och han blev väldigt förälskad i mig. Jag tyckte mycket om honom och vi var mycket tillsammans. Det dröjde inte länge förrän jag hade flyttat in till honom. Vi var ständigt i möbelaffärer, vi ville skapa ett gemensamt hem. Han är 13 år äldre än mig, så han skulle bli 33 år när vi träffades, och jag var 20 år.
Jag var fortfarande sårad efter Mr right, och jag antar att jag längtade efter bekräftelse, trygghet, att skapa ett liv med någon, få barn. Han hade också en stark barn längtan.
Vi betedde oss som om båda var kära, jag tyckte om honom, kände mig hemma med honom, men kunde inte känna nån förälskelse , inga fjärilar i magen.
Minns första gången som min man sa att han älskade mig, när vi höll om varandra i sängen, jag minns att jag kände dåligt samvete att jag inte kände lika dant.
Men vi längtade båda två efter kärlek och att skapa ett liv med hus och barn och allt.
Så småningom blev jag gravid, inte planerat men välkommet . Jag var bara 20 år när jag blev gravid skulle bli 22 år det året. Vi förlovade oss i Köpenhamn .
Jag blev gravid bara 9 månader efter vi träffats, men jag kände mig enormt trygg med honom, och jag visste att han älskade mig.vi hade det mysigt tillsammans. Såg film gosade gick i möbelaffärer, men vi hade inte hunnit resa någonstans tillsammans. Egentligen hade vi inte något speciellt gemensamt alla, och det påpekade vi ju ibland för varandra med?
, men vi trivdes ju ändå i varandras sällskap. Så småningom så flyttade vi i från storstaden och föyttade till ett väldigt lugnt och harmoniskt, och vacker förort, känd för en ort med många som har det ekonomiskt bra många vakta hus, nära havet mm. Här ville vi att våra framtida barn skulle bo. Feb 2001 föddes vår son, vi var överlyckliga men trötta. Vår son hade kolik och han skrek alla kvällar i flera månader.
Det var en tuff prövotid , jag var så ung, samtidigt fick jag ta det största ansvaret efter som min man jobbade. Tiden gick och med hem och barn förträngde jag väl lite Mr right emellan åt. Vi flyttade efter ett tag till ett ännu större parhus och jag blev gravid igen med vårt andra barn. Fullt upp med barnen, öppethus med andra barn på kyrkans församling , dit man kunde dit o umgås med andra mammor och barn.
Jag var väldigt upptagen med hela den här mammarollen, vilket jag älskade, men hela tiden var det något som gnagde i mig. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka: vad är min stora dröm, vad är min stora dröm? , tog lång tid för mig att inse varför jag tänkte så , vad det var som fattades. Åren gick och vi flyttade till slut till vårt nuvarande hus. Vid 26 års ålder hade jag nu blivit trebarnsmamma.
Vi hade fortfarande inga gemensamma intressen jag och min man. Vi älskade i o för sig att resa till Mallorca , och det gör vi fortfarande. Ända sedan vår son var liten har vi åkt dit. Vi kallar det vårt andra hem. Men resten av året gör vi inte mycket tillsammans.
Någon enstaka gång stötte jag på Mr right i stan. Vi pratade med varandra, och uppdaterade hur vi levde. Han hade träffat någon, då var väl jag 22 år.
När jag var 27 år och gick in på ica i min hemort, hör jag en bekant röst som kallade på mig, jag vänder mig om och där står han, Mr right. Jag står med syskon vagnen med barnen i och jag blir fullständigt paralyserad. Något tog över min kropp, jag skakade som ett asplöv, hjärtat slog så hårt, och jag kunde knappt andas. Han stod i kö men han ville först släppa allt han plockat ihop för att skynda sig till mig, men jag lyckades få ur mig att jag kunde vänta tills han betalat. Jag fick intala mig till mitt inre att skärpa mig, jag kunde ju inte visa att jag fortfarande hade så starka känslor för honom. Vi pratade, om allt, han hade ärvt ett vackert sommarhus av sin far nära havet, och låtit köpa ut sina systrar, det var därför som han var i min hemort.
Jag har väl hela tiden känt en slags ensamhet med min man. Han vill inte hitta på så många saker och jag blir rastlös. Jag älskar livet, är en sprallig glad kvinna som älskar göra saker. Är en livsnjutare .min man har inte så stort behov av att göra saker. Han älskar att träna på gym , det har han alltid gjort och läsa böcker. Någon gång kör vi ut någonstans , men det blir inte så ofta. Men min man är min trygghet och vi har det ju bra med emellanåt. 2010 friar min man, väldigt långt tid från vår förlovning, men vi hade haft så mycket med barnen mm att göra.
Våren 2012 satt jag på en uterestaurang med en väninna o pratade, faktiskt om mitt stundade bröllop som skulle ske i juni samma år.
Plötsligt dyker Mr right upp, och säger hej!
Lika charmig och glad som alltid.
Jag berättade att jag skulle gifta mig och han frågade om mitt nummer, jag förstod inte varför, men jag gav honom det.
Året därpå, 2013 så i början av juni, barnen var fortfarande i skolan, sommarlovet hade inte börjat än, då ringer han mig.
Jag var i shock, blev för en kort stund helt tyst.
Sen lät jag självsäker, han frågade vad jag gjorde , jag berättade att jag var och jobbade i trädgården. Han sa oxå att han tyckte att jag lät annorlunda , tror nog att han menade att jag lät självsäker, att jag lät äldre. Ja 2013 var jag 33 år o vi träffades när jag var 18 år, så det hade väl varit konstigt om jag inte hade förändrats någonting.
Han sa att anledningen till att han ringde mig var att han ville ha ett avslut, vi fick ju aldrig det sa han. Konstigt nog hade jag aldrig hört talats om avslut, vad är det?, jag hade ju aldrig tidigare i mitt liv gjort ett avslut med någon.
Jag som är för snäll, utan att fått ha en chans att reflektera sa jag ja.
Vi bestämde att vi skull träffas på ett cafe i min hemort, ett litet mysigt och idylliskt cafe.
Innan jag åkte dit medans jag gjorde mig iordning så funderade jag vad han ville ha ut av mötet. Ville han ha min bekräftelse o se om jag fortfarande älskade honom. Eller var han nyfiken hur jag hade utvecklats som kvinna. Eller bara prata om hur vi har det nu?
Eller vill han att vi båda pratar om vad vi kände då, varför det blev som det blev?
Jag visste ingenting.
Men jag bestämde mig hemma framför spegeln att jag inte skulle visa någon bitterhet, jag skulle visa min ljuvliga sida, visa vad han gått miste om.
Sen undrar jag verkligen en sak: varför ville han träffa mig .
Om han kunde överge mig, om han inte ville ha ett förhållande ,med mig varför vill han då träffa mig efter alla dessa år?
Var för vill han ha ett avslut med mig när det verkar som att det aldrig fanns en början ?
Om man haft ett förhållande och man bott tillsammans, då förstår jag, för då har båda varit engagerade , men i detta fallet var ju vi aldrig ett par, och det var jag som var förälskad.
Nu vet ju inte jag hur starka känslor han hade för mig, men han var ju inte mottaglig för att gå in i en ny relation.
Jag kan förstå det, men samtidigt sa han ju flera gånger att han hade känslor för mig att vi var tvillingsjälar.
Det var så konstigt, han sökte upp mig och ville ha ett avslut, men vi sa inte ett ord om det som var då, trodde kanske att han skulle öppna och försöka fråga mig om hur jag kände eller hur det var för honom, men inte ett ord om det. Vi visade foto på våra respektive barn, han hade fått två bar och jag tre. Jag var gift och han var sambo. Han levde ut sina drömmar. Eget företag, passion för både bilar o båtar. Hade köpt på sig sportbilar, veteranbilar och en båt mm. Han var så lycklig.
Och jag känner väl själv oxå att jag har lyckats i mitt liv med hus och har en fin familj och vi har det bra ekonomiskt, men den ensamheten som bor inuti mig är olidlig .
Jag vill oxå känna mig så levand.
Gud vad han och jag är lika. Han älskar att ha en familj, men vill samtidigt ha så mycket glädje i sitt liv. Han är en livsnjutare som jag.
Och aldrig känner jag mig så levande som i hans närhet.
Vi träffades kl 13:00 en fredag, solen sken, och mu hade klockan blivit 16:00, det var dags att åka hem till respektive familjer.
Jag tog min cykel och började leda den ut från caféet . Vi gav varandra en kram och vi sa hejdå till varandra, när vi gått en bit kallar han på mig och undrar om jag har Facebook och jag sa nej det har jag inte.
Får jag ringa dig frågade han, jag tittade på honom och sa tyst ett ja.Vi tittade på varandra kanske i 20 sekunder utan att säga ett ord.
Sen vände oss om, jag cyklade i väg och han gick till sin bil.
Då var vårt avslut över, det var trevligt att prata med honom men jag tror inte någon av oss blev så mycket klokare.
Jag tror att jag inte vågade att sitta där o berätta hur mycket jag älskade/ älskar honom, jag hade kunnat tappa mitt ansikte. Jag förstår ju ingenting. Om han kände nåt starkt för mig hur kunde han överge det magiska vi kände, och om jag inte betydde något för honom, varför vill han då ha ett avslut?
Jag tror vi var rädda och bekväma båda två, vi ville inte någon av oss förstöra vårt möte efter alla dessa år. Jag hade ju egentligen massor av frågor som jag skulle vilja ha svar på, men då kanske jag hade framstått som bitter, och han hade kanske tänkt, har du inte kommit längre än så här???
Men ändå undrar jag, han har sambo två barn superbra ekonomiskt , bor i fin kommun , han har allt, så varför ha ett behov av att möta mig , av nyfikenhet? , eller kan set vara så att han saknar mig på något sett.
Jag älskar honom fortfarande. Vi satt och jämförde våra liv i på caféet, om det var så att vi levde liknande liv, och det gjorde vi ju på många sett.
Det är ju så jobbigt att veta att jag egentligen hör hemma hos honom. Min man är trygg på ett sätt men har oxå behandlat mig arrogant och kränkande beteende emellanåt. Han är värdens bästa pappa, superengarerad, så det kan jag inte ta i från honom.
Men han har liksom inte set behovet att hotta på saker som jag, där skiljer vi oss väldigt mycket åt.
Om han vill hitta på saker har han valt att festa med sina vänner, istället för att vara med mig. Jag har alltid sagt att jag är glad att han har bra kontakt med sina vänner och hittat på saker, men det hade varit roligt om vi hade ett roligt och meningsfullt liv tillsammans .
Dessa känslor jag har inom mig har nig legat och pyrt länge i mig. Har försökt säga till min man att det hade varit trevligt om vi oxå kunde hitta på någonting tillsammans. Men då säger han att han älskar mig, men att vi ser ju varandra varje kväll vid soffan, har inget behov att göra så mycket.
Nu vet jag att han jobbar hårt, drar nästan in hela det ekonomiska själv, kämpar för att vi ska ha det bra säger han, kämpar och drar in pengar så att vi kan åka till Mallorca tillsammans varje år. Han tycker jag är otacksam. Vi åker iväg två veckor om året dit, vi har det jättehärligt. Men resten av året gör vi nästan ingenting.
Alla hans vänner är singlar så vi kan aldrig åka iväg någonstans på middag, ej heller bjuda hem några par. Jag har anordnat många gånger fantastiska bjudningar både kräftskivor, julfester och påskfester, med hans singelvänner som bara består av män.
Jag har gått med i en vänförening som är underbar , har lärt känna många trevliga människor där , men varve gång jag gör det kommer jag och tänka på hur ensam jag känner mig egentligen, och hur fel allt känns, det är ju med min man jag vill hitta på saker med uppleva och skapa så många minnen med, jag förstår inte.
Varje gång jag frågar om vi ska göra något säger han, du kan väl göra något själv någon gång, men det är ju det jag hela tiden gör.
Jag önskade så att jag kunde backa tiden och prata vett mitt 20-åriga jag och saft till mig själv vad behöver jag i mitt liv , hur ska den jag lever med vara. Min man har den trygga sodan som jag behöver, jag är ju oxå, men samtidigt är jag en livsnjutare , och jag känner mig mer ensam för varje år. Och man känner att man inte vill svika barnen. Våra barn är nu 15,13 ,10.
Det är svårt att komma fram till om man vill släppa taget om sitt äktenskap, vi har levt tillsammans i 17 år.
Man vill ju egentligen inte bli en i statistiken av misslyckande . Och sen vet man ju inte nästa man träffar har kanske annat man kommer reta sig på.
Men det är väldigt tärande att känna sig ensam i ett förhållande.
När jag är ibland på bodybalancepass så i slutet är det avkoppling, ledaren släcker ner lamporna i lokalen också tänder några ljus, när jag då ligger fär på mattan med armarna avslappnade och jag blundar, då kommer tårarna, då tänker jag på Mr right , hur mycket jag saknar honom och älskar honom.
Jag kommer aldrig att glömma honom, och kanske stöter vi på varandra igen, alla våra möten , de som vi inte planerade, när vi såg varandra på ica, i stan mm , jag tror det är ödet, varje gång vi stöter på varandraär jag säker på att det har en mening.

Reply
Charlotta 7 mars, 2016 - 11:45

Välkommen hit Jessica och tack för att du delar din berättelse, det är verkligen en fin och speciell kärlekshistoria. Jag är inte helt säker på om du bara ville dela med dig eller om det är något du vill ha återkoppling på?
/C

Reply
Jessica 7 mars, 2016 - 23:14

Hej Charlotta !
Tack för att du svarade.
Jag undrar bara varför du tror han gav mig de sakerna om han inte kände något, vår bådas känsla över att vi passade ihop,vi kände båda att vi var varandras tvillingsjälar.
Tänk ändå, vi hade möten med varandra i två år, det var otroligt plågsamt att leva på hoppet så länge. Jag svävade mellan hopp o förtvivlan.
Jag lever med min man sedan 17 år tillbaka och jag känner mig inte levande. Just nu känner jag mig väldigt vilsen, vet varken ut eller in vad jag vill göra, ska jag gå eller stanna?
Det är så dubbla känslor. Egentligen vet jag att han inte är rätt för mig. Han har en del som betyder mycket för mig, nämligen trygghet. Vad som än händer så finns han där , tex på det ekonomiska planet. Har varit arbetslös och då har han sagt att vad som än händer så löser vi det säger han. Och det är narturligtvis skönt att höra. Vet oxå att han har dragit det tuffaste lasset ekonomiskt, även om han samtidigt tjänat mest.
Men jag känner att det finns många saker som jag saknar i vår relation.
Vi umgås inte så mycket som jag skulle vilja.
Vi gör inte så många saker tillsammans
Det känns bara att vi är företaget familjen
Jag älskar min familj, men känner att vi bara sen jag var 22 har slitit och härdat ut. Vi har haft så lite kul. Vet att det är en tuff tid , att man får lägga saker åt sidan när man har små barn o jag älskar ju att vara mamma. Det är det bästa jag vet, men samtidigt behöver man ju göra annat oxå.
Jag har inte så många vänner och min man har många vänner, problemet är ju bara att hans vänner är singlar allihop, trots att han nu blir 50 år i år.så vi har inga par som vi kan bjuda hem, och som vi kan åka hem till.
Vi åker iväg med barnen till stan ibland och fikar mm. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Känner att något fattas, känner mig väldigt ensam, har gjort det en längre tid.
Han säger att han inte har behov att göra så mycket. Jag vet att han älskar mig djupt, men det räcker ju inte. Vet att han sliter hårt för att få ihop pengar till vår semester om somrarna, som hela familjen uppskattar, men det varar i två veckor, sen gör vi inte speciellt mycket resten av året.Låter kanske otacksamt av mig, men jag vill ha ut mer av mitt liv. Det kryper i hela mig, känner att det är så mycket jag vill göra.jag har aldrig känt av vår åldersskillnad tidigare, det var från början ett medvetet val att träffa någon lite äldre som var redo för familj o så, men nu så känner jag ett väldigt stort avstånd mellan oss.
Vi har tre barn , och vi gifte oss 2012.
Vi har nu varit tillsammans snart i 17 år.
Har älskat tiden med barn och familj och gör det forfarande, vill bara kombinera det med att ha roligt oxå tillsammans med min man.
Men han tycker ju vi har det bra som vi har det.
Han är romantisk emellanåt och jag vet att han vill mig väl, men samtidigt har han gjort en del kränkande saker mot mig.
Saker som jag har svårt att glömma.
Jag har många gånger hoppats att det ska bli bättre, men det blir detju sällan.
Trygheten finns där som jag behöver, men jag har större behov att ha kul. Jag är en livsnjutare. Ligga o läsa böker är det tråkigaste som finns, det finns så mycket annat roligt man kan göra tycker jag.
Min man tränar mycket, det gör jag oxå.
Men han älskar läsa böcker och han går och lägger sig tidigt på kvällarna i veckan, och jag är ju en livsnjutare, älskar att vara uppe på kvällarna, vill ha ut så mycket av dagen som man kan.
Jag har gått med i en vänförening som är helt fantastisk. Man bokar in sig på andras aktiviteter som man har lust att gå på, har lärt känna många trevliga människor, har även själv lagt upp en del aktiviteter, bokat bord på restaurang för 40 personer,, det fylldes på bara några timmar. Helt fantastiska människor. Alla är där för att lära känna andra människor och för att ha det trevligt.
Jag är en av få som är gift. De flesta är skilda eller inte hittat kärleken än.många är ensamma. Även om jag är så glad för att ha hittat detta forum, så slår det mig ändå att det är sorgligt att jag som är gift som har man o barn och bor bra, kan unna mig vad jag vill, så känner jag mig så ensam.
De senaste veckorna har jag varit väldigt nedstämd o min man har märkt det, han kom hem från sitt arbete och ville vi skulle prata om varför jag var ledsen, men jag ville inte prata, det finns ju inte så mycket att säga han är ju som han är och jag är som jag är. Har tagit upp detta så många gånger med honom förr att jag vill göra mer med honom, men han har inte visat så stort intresse. Många gånger när jag frågar om vi kan göra något tillsammans, så säger min man, du kan väl göra något själv någon gång, men det är det ända jag gör känns det som.
Älskar att se våra barn växa upp o få följa deras liv.
Jag tror att jag vill ha mer spontanitet i mitt liv.
Min man är väldigt vältränad, tar hand om sig själv, ingen ölmage i sikte hahaha… Men jag har märkt att han kanske har fått en släng av klimakteriet, för det har jag hört att även män kan hamna i. Även om han inte har sagt något till mig så märker jag på honom att han har svårt att förlika sig med att han blir 50 i år.
Tex säger han att han absolut inte vill ha fler barn, han vill inte vara 70 år när det barnet tar studenten. Jag har inte sagt att jag med bestämdhet vill ha fler barn, älskar de vi har, så fina, men jag kan inte ta ett så livsavgörande beslut att säga att jag inte vill ha fler heller. Känns som han har kommit fram till väldigt många saker nu när han blivit 50 år, men jag är ju inte där än. Jag känner mig fortfarande ung, blir snart 37 år.
Jag ska erkänna att jag kan känna mig orolig hur vår framtid kommer att se ut, när den har varit ganska torftig, om man nu tänker på vad vi har hunnit med att göra i dessa 17 år, om man nu räknar bort barn och giftemål.
Vi har samtidigt alltid haft svårt att få barnpassning. Vi har nästan aldrig lämnat bort våra barn. Vi har ju inte velat lämna bort dem ofta, men kanske någon gång men det har varit väldigt svårt att hitta någon.Man lämnar ju inte bort sina barn till vem som helst i heller.
Det är ju inte någons fel. Men det gör att vi haft det svårt att få egentid de senaste 17 åren.
Vi har alltid sagt,; när barnen blir äldre då ska vi göra saker tillsammans, men så har det inte blivit. I bland får jag panik, och då tar jag upp det med honom, men det krävs alltid att jag ska bli ledsen för att det ska hända någonting .
Tusentals gånger har vi varit överens om att vi ska hitta på något varje månad, att vi tog varsin månad o bestämde vad vi skulle göra, överaska. De första månaderna går bra, sen rinner det bara ut i sanden.
Den dagen när han kom hem och ville prata så hörde det som han hade varit och pratat med någon, kanske med någon psykolog.
Jag satt tyst och grät, och han frågade mig massa saker. Om jag kände för att separera, om jag var rädd för att inte veta var jag skulle ta vägen då?, om det var så att jag tänkt tanken på vår ålderskillnad?, när jag skulle vara 47 så skulle han vara 60, om det var det som skämde mig.osv. Men jag svarade honom inte. Många gånger när vi varit osams, det händer inte så ofta faktiskt, vi har aldrig några jätte hetsiga gräl mer diskussioner, så har han gått ut o festat med sina vänner och berättat för dem att vi bråkat, och berättat vad det handlat om. Ibland har dem kommit hem till oss på fest då har det hänt att någon kläckt ur sig, oh det var längesen jag såg er så kära, och det retar mig att min man betättar om oss för våra vänner. Vill inte att dem ska veta något om oss. Det har gjort att jag har slutat lita på honom när det gäller det. Och då blir det så att jag inte vill berätta hur jag känner.
Sen känner jag oxå att jag inte vågar säga för mycket iheller, för jag är rädd att jag råkar säga något som jag kanske ångrar sen. Jag känner mig inte säker på hur jag känner eller vad jag vill. Mitt hjärta längtar ut ofta, men iblan känner jag att jag ändå har en fin man, och då blir jag osäker på att släppa taget om honom.
Men det han sa om åldersskillnaden stämmer faktiskt. Har inte börjat känna av det förrän nu.
Oroar mig hur det kommer bli framöver, det sägs ju att människor inte ändras. Och har inget ändrats på 17 år så varför kommer det göra det nu?, nästkommande 17 åren?
När jag tänker så, så känner jag mig kvävt, för jag har inte känt mig så levande som jag har velat i vår relation, det har funnits så många begränsningar. Inga gemensamma vänner, inga gemensamma intressen. Vi har inte lika stort behov att göra saker tillsammans. Mm
Då undrar jag ju hur det kommer bli.
Samtidigt älskar han mig.fortfarande skriver han kärleksbrev ibland, han är oerhört generös, att ge vackra smycken, boka in mig på massage , om jag ser något jag vill ha så får jag det oftast.
Han säger ofta till mig ; du anar inte hur bra du har det.
Men det känner jag ju att han oxå har. Jag sköter hela hemmet, barnen, lagar mat varje dag , bakar gör det fint hemma mm.
Är bara så rädd, vet inte om jag kommer ångra mig för livet att jag inte lämnade när jag fortfarande är ung, att jag inte sitter där gammal i min lägenhet , min man har kanske dött och tänka , varför gjorde jag det inte, var för tog jag inte steget?…
Eller att jag lämnar en man som jag verkligen kan lita på , som verkligen älskar mig för den jag är och kommer att ångra mig för resten av livet, gräset var inte grönare på andra sidan???
Tacksam om du orkar kommentera detta.
Kramar jessica?

Reply
Charlotta 8 mars, 2016 - 09:39

Hur kan du tro att han inte kände något efter allt som ni upplevt tillsammans? Att inte vara redo att leva ihop är inte detsamma som att inte ha känslor. Föreställ dig att du får en magisk möjlighet att spola fram tiden och låta åren gå snabbt som vinden, och att du får träffa dig själv som 85-åring. Du har då det mesta av ditt liv bakom dig och vet hur allting blev, du har facit till ditt liv. Hur har ditt 85-åriga jag levt? Vad är hon mest nöjd med och ångrar hon? Vilket råd skulle hon ge sitt 37-åriga jag? Kram!
/C

Reply
Jessica 8 mars, 2016 - 11:41

Hej Charlotta !
Tack för ditt svar.
Ja, ”that is the question ”.
Jag är så rädd att jag gör något jag kommer ångra, i båda fallen.
Jag kanske kommer känna ; hur kunde jag vara så dum att lämna en man som verkligen finns där för en?
Samtidigt vet jag att jag är en sprudlande livsnjutare som älskar hitta på saker, och då kan det kännas ensamt när vi inte delar den egenskapen.
Kanske jag hade träffat en sprudlande glad man, men han kanske inte kommer vara där när det blåser ?
Jag vet bara att vad som än händer, om jag skulle bli sjuk, bli arbetslös mm så finns han där. Han säger alltid ; oroa dig inte allt löser sig, jag finns här för dig.
Min man är bra på så många sätt men jag kan ändå känna mig ensam ibland.
Jag kan absolut oroa mig för åldersskillnaden, har aldrig känt det förut.
Det är ju inte så att han kommer orka mer precis längre fram.
Alla mina vänner säger, du förstår inte vad du har. Hur många har en man som finns där för en när det blåser riktigt kallt?
De tycker man får köpa tristessen, det viktigaste är att man har en bästa vän i sin man.
Har en gammal kollega, hon är en vis dam, vi pratar mycket med varandra. Hon får mig att reflektera över livet, hon håller inte alltid med mig och det tycker jag är bra.
När jag berättade för henne min situation så sa hon, jessica du måste vara klok nu,tro mig gräset är inte grönare på andra sidan, och när allt kommer kring, när förälskelsen med den nya mannen lagt sig , så är män på många sätt samma skrot och korn . De tänker mycket på sig själva, män är egoister menade hon och de älskar fotboll hahaha. Hon menar att det är inte så stora skillnader. Och den nya mannen, kommer han att älska dig villkorslöst som din nuvarande man gör?
Det är många sådana saker jag tänker på.
Man kan ju aldrig veta vad man får, bara vad man har .
Ja, jag tror oxå på att min stora kärlek när jag var arton hade känslor för mig, men att vi träffades i fel tid.
Liksom din underbara blogg läser jag oxå en annans blogg, och han heter Paul Hudson , han skriver i daily news och har en egen blogg, han finns på instagram med.
Där skriver han oxå många bra saker om relationer precis som du gör.
Är bara så orolig , för det börjar kännas som vi är lite på olika faser livet, jag och min man , och är rädd att det bara kommer att kännas värre ju längre tiden går. När jag är 47 så kommer min man vara 60, det blir jag skrämd av.ja, jag förstår att du inte kan ta ett beslut för mig, jag vet bara inte hur jag ska göra, har så dubbla känslor.de här närmsta veckorna är det precis som jag har börjat tänka efter hur jag vill ha mitt liv. Det känns precis som nu eller aldrig.
Men så behöver det kanske inte vara heller.
Det är väl aldrig försent att ändra sig.
Men man vill ju inte vara bitter över sitt liv när man blir gammal.
Det är ju inget beslut man tar över natten.
Det finns ju tre barn som är inblandade, man har ju ett ansvar till dem.
Det är kanske lite naivt att slänga bort allt jag har , för att jag vill känna fjärilar i magen igen och ha kul?
Skriv gärna kram jessica.

Reply
Charlotta 8 mars, 2016 - 14:18

Hur mycket är trygghet värt för dig? Hur mycket av glädje, passion, inspiration, engagemang, delade äventyr och upplevelser är det värt att offra för ekonomisk trygghet? Och när du svarat på den frågan kommer följdfrågan, kan du uppnå ekonomisk trygghet på andra sätt än genom din man? Det låter som om du just hu har känslomässigt målat in dig i ett hörn och jag tror att du behöver vidga vyerna och verkligen se alla möjligheter innan du kan bestämma hur du vill gå vidare med livet. Förändringar är alltid skrämmande och det är lätt att lägga mest fokus på det man har och favorisera det istället för att till fullo inse precis hur mycket man offrar för att ha det man har. Först när du väger in precis allt kan du ta ställning till vilket pris som är för högt att betala.
/C

Reply
Jessica 8 mars, 2016 - 14:56

Hej Charlotta !
Det är ju inte bara en ekonomisk trygghet jag får av honom det är ju en annan trygghet med , att han bryr sig om mig att han finns där om jag är ledsen eller något annat som hänt.Han bryr sig om mig på många andra sätt oxå.
Det är bara det att jag känner att jag skulle vilja att vi gjorde mer tillsammans .
Men jag får fundera, Det är inget lätt beslut.
Det har absolut inte bara med ekonomin att göra, känner att jag kanske inte kommer att hitta en man som bryr sig så om mig som han gör. Det är väl det som gör mig tveksam.
Ha det bra kram jessica

Reply
Charlotta 8 mars, 2016 - 15:55

Då har du kanske ditt val där, att den tryggheten är det som betyder mest för dig och vore ett för högt pris att betala?
/C

Reply
Ledsen 22 juni, 2017 - 09:35

Hej Charlotta
Jag hittade din blogg idag. Har sökt runt massor senaste veckan efter att jag hamnat i situation som jag själv inte valt och inte heller förstod skulle komma. Jag blev lämnad för en annan kvinna efter ca 2år förhållande. Vi hade det så bra, mycket kärlek, intimitet och glädje. Därför kom chocken när han lämnade mig för att han fått intresse för en annan kvinna och hon fått intresse för honom. Jag sitter med massor med frågor om hur man kan lämna något man vet är bra för något man inte har en aning om vad det ska bli. Jag känner mig som om jag blivit slängd på en soptipp och som inte är värd att ens kollas upp hur hon klarar soptippen. Han säger att han och hon är lyckliga som får börja ses nu och se var det tar vägen med förhållandet. Hur överlever jag det här? Han fick mig att tro att jag betydde så mycket för honom.

Reply
Charlotta 22 juni, 2017 - 10:36

Hej Ledsen, välkommen hit! Jag beklagar det jobbiga du går igenom, det är en förlust och en sorg du upplever och du behöver behandla det så och tillåta dig att sörja. Vilka skäl han hade för att göra som han gjorde vet bara han, mest troligt är att det huvudsakligen handlar om honom själv och inte så mycket om dig, kanske inte alls. Kanske skrämde det honom att det ni hade var så seriöst och så rätt, kanske var det något som triggade en upplevelse av åldras hos honom och han behövde känna sig ung och fri igen, kanske var det något annat som fick honom att bryta upp. Kanske får du en dag reda på hur han tänkte, men mer troligt får du det inte, och det som är bra är att du kan gå vidare utan att veta. Inte än, men så småningom. Det räcker att veta att han gjorde så gott han kunde och inte förmådde mer än så här, oavsett vad anledningen var. Du överlever, det gör ont i början och det är okej att gråta och sörja, men du kommer att läka igen och då vara ännu starkare och klokare än vad du var innan. ❤
/C

Reply
Hjärtekrossad 21 augusti, 2017 - 11:06

Hej! Jag hittade din blogg nu två dagar efter jag blivit lämnad av den som jag tror är den rätta den rätta för
mig. Jag kanske är för ung för att känna så då jag endast är 21 år. Men vi hade ett speciellt förhållande som jag gärna vill skriva av mig lite, om det är okej?

Det här är en komplicerad kärlekshistoria som enligt min mamma ändå inte kan få ett lyckligt slut. Jag är bara en sådan hopplös romantiker blandat med ärr från mina förälrars skillsmässa så han betydde livet för mig.

Det började med nyårsnatten när jag var 17 år och han var 21. Vi möttes inte på någon fest eller något man kanske kan tänka sig. Nej sanningen är den att jag spenderade nyår hemma ensam framför datorspelet world of Warcraft då jag hade ett stort akne problem och kände att jag inte kunde vara ute bland människor. Av en slump råkade jag se han och hans kompis springa runt där min gubbe var och något inom mig sa åt mig att skriva ”happy new year” även fast jag inte kände dem eller någon aning om vilka de var. Men en sådan stark känsla inom mig sa att jag skulle ångra mig om jag inte skrev. Jag skrev och han och hans kompis svarade. Det slutade med att jag och han pratade i fyra timmar utan att veta något om varandra, bara namn, ålder och att vi bodde i olika länder… det slutade med att vi addade varandra på Skype och fortsatte att prata med varandra dagligen. Vi började bara skriva som tvp främlingar på internet som egentligen bara skrev för att vi ville skriva av oss och det var lättare att skriva till någon man aldrig skulle se än till vännerna jag har här.

Med tiden började vi prata mer och mer personligt. Efter en dos av stark medicin var mina finnar borta och jag vågade att skicka en bild på mig själv till honom och han sa att jag var den vackraste. Han sa runt slutet av sommaren att han tror han gillade mig mer än en vän och undrade om jag kände samma. Jag hade börjat få starka känslor för honom under sommaren så jag svarade genast ja. Det är verkligen möjligt att få känslor för någon man aldrig har träffat.

Vi fortsatte att skicka bilder och prata om vår vardag, våra rädslor, våra drömmar och skillnader i våra länder. Ungefär ett år senare sa han att han var helt seriös med att kunna flytta till mig. Han såg en framtid och ville ha den. På grund av mina föräldrars skillsmässa är jag livrädd på att få förhoppningar i en relation för jag vill inte bli lämnad. Jag hade inte tidigare haft något förhållande men hade haft killar som visat intresse för mig vilket fick mig att känna panik och obehag och jah bröt genast kontakten med alla. Han hade haft flera tjejer och var erfaren. Men när han sa dem orden så litade jag på honom och lät mig själv få hopp om en framtid för jag ville, fortfarande vill, ha honom så jag kände i kroppen hur glad jag blev varje gång min mobil plingade till och mina vänner som inte visste vem jag skrev med sa att jag sken upp som en sol. Han var den som gjorde mig glad även fast vi aldrig hade setts.

På vägen stötte vi ibland i problem efter han jade lovat mig att flytta hit. Vi hade argument då jag ankrade honom för att aldrig ha tid med mig och han borde bara tala om för mig om han ville sluta ha kontakt. Han bad alltid om ursäkt och såg till att göra allting bra igen vilket fick mig att tro att vi hade ett startk förhållande då vi alltid lyckades att lösa problem.

Han talade ofta om att han skulle åka hit för att se mig för han så gärna ville ses. Ett år senare hade jag lyckats jobba och tjäna lite pengar då jag tagit studenten ett år tidigare. Han hade även hoppat av sina universitets studier för att skaffa ett jobb för at se mig. Det han inte visste var att det jobbet långsamt skulle leda till att han ville låta mig gå.

Vi träffades då som sagt ett år senare i en stad som inte låg i varken hans eller mitt land men nära till hans land och billig resa för mig och mina vänner som jag tog med mig då min mamma inte ville att jag skulle åka själv. Hon visste inte att jag skulle träffa en kille för han var min lilla hemlighet och hon är livrädd för personer på internet.

När vi träffades var det som att alla våra känslor och allt vi hade sagt blev bekräftat. Vi älskade varandra och det var en äkta kemi. I mina ögon var han det närmaste man kan komma till perfektion. Han sa att jag var hans. När vi hade åkt hem igen och han hade sett att jag grät så lovade han att vi skulle ses igen. Vi behöll kontakten dagligen och någon månad senare skrev han igen att han var helt seriös att flytta till mig, vi skulle ha en framtid med barn och bli gamla tillsammans och åka till hans land för att hälsa på så ofta vi kunde och jag skulle lära mig hans språk. Han ville ha en framtid.

Tiderna blev annorlunda mot hösten då jag fick ett nytt men kortvarigt jobb som skulle ju mig mer pengar och jag skulle bara jobba ca 6 månader så jag kunde se honom igen. Som tidigare nämnt blev dock hans jobb anledningen till att allt tog slut. Han blev befordrad efter befodrad. Han insåg att han började trivas med sitt jobb och sitt land och saker hände i hans familj vilket fick honom att känna att han inte kan lämna. Han nämnde några av dessa saker då och då men inte som att det skulle vara ett problem för oss för han ville fortfarande ha mig.

Efter nyår då vi nu hade haft kontakt i tre år började han få mindre tid för att prata med mig. Han fick dåligt samvete över att han visste att jag blev sårad av att han inte skrev lika ofta som tidigare och han kände sig smått av deprimerad pga att han kände sig fast i alla krav. Han ville dock inte avsluta saker med mig för jag gjorde honom glad. Vi det här laget litade jag så mycket på honom och att han hade lovat mig en framtid att det blev det jag fokuserade på när jag var ledsen för jag visste att i slutändan skulle det bli bra och han skulle komma till mig. Han åkte senare och hälsade på mig i februari. Vi hade en underbar tid tillsammans. Problemet blev dock när han skulle hem. Jag grät floder redan natten innan och kunde inte sluta gråta även tre timmar efter han hade satt sig på flyget. Jag vet att det inte är något fel med att gråta och visa känslor och han har inget emot att jag gråter. Problemet var bara att i hans huvud visste han redan att han nu aldrig skulle kunna flytta hit pga hans jobb och familj men såg hur ledsen jag blev när han lämnade så han fick sånna extrema skuldkänslor att behövs lämna mig.

Han nämnde senare igen att han nu inte var säker hur saker skulle gå då han kände sig fast. Vi pratade länge om det och det kändes som att han ändrade tanken igen. Allt blev bra. I maj åkte jag senare till honom och tog modet till att berätta för min mamma om honom. Han hade redan långt tidigare berätta om mig för sina kompisar och arbetskollegor och jag jade även kontakt med några av hans kompisar och dem hade sagt att han sa att han var så lycklig över att ha mig och verkligen gillade mig. Problemet var dock hans föräldrars syn. Då han är enda barnet vill inte dem att han ska iväg. Hans pappa hade uppmuntrat det i början då han vill att sin son skulle leva YOLO innan han blev gammal. Men när han märkte att hans son gillade mig efter dem gånger vi har setts så sa han att det finns andra tjejer som bor i samma land. Hans mamma ville gärna se bilder på mig och hälsade till mig när vi sågs men hon ville precis som pappan att han skulle snabbt komma hem igen. I början sa han att han inte brydde sig om vad hans föräldrar tyckte om det för han stod fast i sitt val att flytta hit. Men då som sagt i vintras hände saker i hans familj vilket gjorde att han inte kunde lämna.

När jag hälsade på honom var allt perfekt. Jag menar verkligen allt. Vi hade det underbart, nästan bättre än de tidigare gångerna. Vi skrattade mer, pratade ännu mer och hade ännu mer intim kontakt än tidigare då jag nu var där några dagar längre än vad vi tidigare hade setts. För första gången kände jag mig hemma och att det inte fanns någon annanstans jag ville vara. En känsla i mig sa dock sista natten att det skulle bli sista med tanke på allt som hade hänt. Jag vaknade väldigt tidigt dagen jag skulle hem och kollade på när han sov. Jag tänkte först att det skulle bli sista gången men det skar så i mitt hjärta. Den här gången försökte jag hålla mig från tårar men han kunde se i mina ögon att jag försökte hålla gråten börta. När han hade lämnat av mig till tåget som skulle bli en 6 timmar resa till flygplatsen sa jag farväl efter han hade släppt mig från sin famn och kysst mig en sista gång. Sekunden mitt tåg åkte fick jag panik och tänkte att det häe kunde omöjligt vara sista gången för jag var redo att slåss för honom. Jag hade anmält mig till universitetet nu till hösten men jag kände att det spelar ingen roll om jag börjar nu eller om 6-12 månader för jag vet att vi älskar varandra och jag vill ha en ärlig chans och därför erbjuder mig att flytta till honom ett halvår även fast jag inte kan få något jobb där men bara för att se om vi är värda att slåss för.

Tårarna strömmade och jag skrev till honom att jag inte menar farväl, jag ville inte hem och inte förlora honom. Han ville inte heller förlora mig och vi fortsatte vår kontakt och han ville ses igen.

Under sommaren dock har han inte fått vara ledig från sort arbete och arbetet dag och natt och övertid och allt man kan tänka sig. Han hade inte tiden eller orken att skriva till mig som tidigare. Vissa dagar var bättr än andra då vi kunde skriva mer medan vissa dagar kunde han inte skriva ett enda ord. Han visste hur det dödade mig att han inte kunde skriva till mig och än en gång kvävdes han av skuld och krav. För två veckor sedan skulle jag åka till Asien och skulle därför vara i en annan tidszon vilket skulle försvara situationen. Innan jag åkte pratade vi igen om vår framtid. Han sa att han älskar mig men att han börjar se saker klart. Precis som personen jag är så försökte jag se lösningar. I min familj har jag erfarenhet av att det är normalt att flytta till andra länder och i Sverige är många från olika delar av världen. Jag skrev allt jag kunde tänka mig. Hur det är normalt att flytta men det betyder inte att man sviker sitt land, hur han alltid kan återvända hem igen, hur vi skulle hitta på roliga saker att göra och hur bra hans cv hade sett ut med erfarenheter från att ha pluggat/jobbat i Sverige så om han skulle bestämma sig för att åka hem igen skulle han vara dubbelt så attraktiv på arbetsmarknaden. Han sa att jag hade rätt i allt jag sa och att han höll med om allt. Mitt hopp kom tillbaka igen.

Medan jag var i Asien skrev han och frågade när jag kommer hem igen med en super gråtande smiley efter. Jag blev glad för det var ett tecken på att han ville ha mig fortfarande. När jag kom hem sa han att han haft extremt mycket på jobbet men att han nu skulle ha mer tid. Han hade inte mer tid. Ungefär fem dagar efter jag kommit hem frågade jag honom varför han inte hade tid även fast vi två dagar tidigare hade spelat ett spel tillsammans med hans kompisar och då varit i en pratchatt och pratat med varandra och han då hade varit samma goda kille jag älskade men nu inte skrev något alls.

Han svarade att han var ledsen och att jag har rätt med allt jag har sagt om att flytta, jobba här, att han ville leva YOLO och det kommer han inte vara om han stannar där han är för hans jobb kväver honom utan att han kan se det. Han sa att allt är annorlunda nu. Oavsett hur mycket han håller med mig så är allt annorlunda. Han är inte samma kille och tänker inte likadant som han gjorde när jag senast träffade honom. Han ser inga möjligheter längre även fast jag nyligen rabblat upp alla. Han sa att han är erbjuden en hög position på sitt arbete som han känner att han inte kan tacka nej till. Han har tidigare blivit erbjuden den men inte fått den men nu skulle han kanske kanske få den. Och han kan inte säga nej om den möjligheten kommer.

Han sa senare under dagen att han älskar mig men nu finns inte ens tanken på att flytta hit för att han trivs med sitt arbete. Han sa att det inte har med mig att göra för han har samma känslor som tidigare men att det gör honom så ledsen att känna att han låter mig vänta på något han inte ens är säker på om eller när det kan hända. Han sa att kanske skulle han kunna flytta hit om 1-5 år vilket jag sa är okej men han vill inte att jag ska vänta den tiden för han vill att jag ska vara lycklig. Det här har ingenting med att han har hittat någon annan. Han sa att det är super jobbigt för honom nu att låta mig gå för han är så glad att han har mig, träffat mig och känner mig men att han vill att jag ska bli lycklig. Jag bad honom att ändra sig men han sa att nu känner han sig olycklig och därför inte kan fortsätta vår relation även fast han älskar mig. Han erbjöd sig först att vara vänner men jag sa nej. Han sa då att han förstår och att jag förevigt kommer att vara i hans hjärta. Sen gick han och blockat mig överallt förutom på Facebook ifall jag skulle ändra mig om vänner.

Efter det skrev jag saker som gjorde det ännu svårare för honom att gå och jag nästan manipulerade hans känslor för att få honom att ta mig tillbaka. Han stod kvar vid sitt val och verkligen vill att jag ska försöka bli lycklig utan honom.

Två dagar senare skrev jag ett mognare avslut till honom då jag bad om ursäkt för mitt beteende och att jag inte ber honom att tänka över sitt val för jag ser det från hans perspektiv. Jag sa även att jag inte kommer att kontakta honom igen för jag ska fokusera på att få den glada jag tillbaka som var den han föll för och inte den som gråter vid minsta ord. Sedan sa jag att jag hoppas att han kan överväga att stanna som någon form av vänner för det skulle visa att vi har ett starkt förhållande efter alla dessa år och bad honom att inte ta bort mig på Facebook för jag inte kommer att ta bort honom vilket han sa att det är upp till mig att bestämma om jag ska ta bort honom eller inte. Jag bad honom minnas den tjej han hade spenderat tid med då vi bara var en helt vanlig kille och en helt vanlig tjej som älskade varandra extremt och varje stund vi hade med varandra.

Han har inte svarat något men läst. Just nu är mina sår färska och jag har gråtit så tårarna nästan är slut. Jag vaknar i panik under nätterna och vill skrika och fly härifrån. Jag vill fortfarande ha honom för det här känns som ett misstag. Jag förstår verkligen från hans synvinkel och att det är omöjligt för honom. Men jag vill ändå ha kvar hoppet för jag ser inte hur någon här ska kunna få mig att känna mig gladare än han gjorde om han inte ens behövde vara i samma land för att få mig att känna sånna extrema känslor och när vi sågs var det magiskt. Att han lämnade mig kom som en extremt chock. Det var som en bomb släpptes, som om han knuffat mig över ett stup. Han var den som sa att han aldrig skulle lämna mig och han menade det. I tre år har vi skrivit dagligen. Sen en dag ändrade han sig bara. Han sa att han inte orkar mer och att tanken på att jag är ledsen dödar honom så han vill inte utsätta mig för det och att vara ledsen längre. Sanningen är att jag aldrig varit ledsen för jag visste att han skulle komma, att vi var ett sånt par som kunde lösa allt.

Visst har det varit tråkigt att aldrig se varandra på högtider eller födelsedagar eller när jag tog studenten. Visst är det tråkigt att vara ensam 98% av alla dagar på året och visst skär det när mins kompisar berättar att dem nästan flyttat in hos sina nuvarande partners. Men det har varit okej. För vi skrev dagligen så det kändes som att han var med mig. Och han skulle komma hit. Nu finns han inte är längre och jag känner en sådan extrem tomhet och inte vill lämna min säng eller äta. Just nu är jag precis den tjejen han inte vill att jag ska bli.

Jag kommer som sagt inte kontakta honom igen. Jag vill respektera hans val och att allt är upp till han. Men om han kontakter mig igen kommer jag släppa allt jag gör för honom för han verkligen känns rätt och jag tror innerligt att om vi tappar helt kontakten och går vidare så kommer det att vara ett misstag och han kommer känna sig deprimerad och fast och inte kunna uppfylla dem drömmar han har som han skulle kunna uppfyllt här. Han sa långt innan vi sågs att jag fick honom att känna som att han förstod varför hans tidigare förhållanden inte fungerat för han har väntat på någon som jag och att han har älskat varje stund vi har haft. Men självklar så är jag glad för honom om han hittar någon annan som bor i samma stad som han och som gör honom lycklig och ger honom en känsla av allt är bra igen.

Jag ska börja studera på universitetet nu i veckan. Jag visste att det skulle bli problem för oss att jag skulle plugga då jag inte skulle ha liks öppet schema men han insisterade att jag skulle plugga och att det inte skulle ändra något mellan oss. Så nu ska jag plugga även om det krossar mig att börja och jag är seriös med att jag skulle kunna vänta med studierna om han bad mig för en chans att göra allt rätt igen.

Men jag ska ta en månad nu till att inte kontakta honom. Jag ska bara fokusera på mig själv och mins studier. Jag ska visa honom och framförallt mig själv att jag kan bli glad igen och mer självförtroende än tidigare. Han gillade inte att se mig så krossad och förstörd som jag var när han lämnade mig och som jag sen fick det att låta när jag skrev till honom. Därför skrev jag ett långt och mer kontrollerat meddelande där jag förklarade att jag nu ska sätta mig själv i fokus. Jag tror det gör honom glad att veta att jag har växt igen och blivit den glada och alltid positiva tjejen jag var när vi möttes och som jag var när vi spenderat tid tillsammans.

Jag kommer alltid att minnas honom och se tillbaka på våran tid och hur lycklig han har gjort mig. Hur han alltid kommer att vara i mitt hjärta precis som jag i hans. Hur han troligtvis är den rätta i mitt liv som väckte sådan känslor hos mig utan att ens behöva vara med mig varje dag. Vi var som natt och dag men ändå precis samma person. Det han brast i hade jag och det jag brast i hade han. Om det finns en person som är mr right eller ”the one” så är jag övertygad att det är han även fast jag är ung och inte haft intima förhållanden med andra.

Jag ber om ursäkt för ett meddelande långt som en uppsats. Jag behövde verkligen skriva av mig inför någon jag inte känner. Tack.

Reply
Hjärtekrossad 21 augusti, 2017 - 11:17

Hej! Hjärtekrossad här igen, jag vill bara be om ursäkt för alla små stavfel eller ord som blev helt fel. Jag skrev det på min mobil orkade inte läsa igenom der jag hade skrivit. Såg när jag hade skickat att det fanns en massa stavfel och konstiga ord! Ber om ursäkt!

Reply
Charlotta 21 augusti, 2017 - 13:52

Välkommen hit Hjärtekrossad, skrivfel har vi överseenden med här. 🙂 Du befiner dig mitt i en kris och en sorg just nu, hela ditt inre är inställt på att försöka rädda det som har förlorats och din hjärna gör allt som står i dess makt för att komma på lösningar till det problemet. Skulle du lyckas med uppgiften är sannolikheten mycket stor att det blir en turbulent återförening som inom kort slutar i ett nytt uppbrott. Ett bättre sätt är att försöka acceptera det som har hänt, i alla fall för stunden, att börja med en månad utan kontakt, som du skriver, låter som en bra idé. Att tänka att detta händer för att ni båda behöver distans och för att ni behöver komma underfund med vissa saker. Det som har hänt behöver få tid att landa, du behöver få tid att landa och läka dina sår, och sedan, längre fram när du har fått perspektiv på alltihop så är du i ett mycket bättre läge för att avgöra om er relation är värd ett nytt försök. Nu är såren så färska och situationen så infekterad att det är svårt att se klart. Ta en sak i taget och lita på att det som händer är för det bästa.
/C

Reply
Tommy 21 september, 2017 - 02:28

Hej! Har precis fått veta av min fästmö hon vill att vi separerar! Vi har varit tillsammans i drygt 6 år och har 2 barn på 4,5 samt 3,5 år tillsammans plus att vi för drygt ett år sedan köpte hus. Vi hade också bestämt att vi skulle gifta oss nästa sommar. Då ingen av oss tidigare har haft ett så här långt förhållande innan började Min sambo för några månader sedan fundera på ”är det verkligen så här det ska vara?” Hon sa att hon inte känner att det vi har räcker. Vi satt uppe halva natten och pratade om att det är klart man inte kan känna sig nykär efter nästan 7 år tillsammans med barn, hus, renoveringar och lån. Det rullade på och jag var rätt nöjd med tillvaron och ”lunken” i vårt liv, trots att jag (som vanligt) ville ha sex oftare än henne, vilket hon tyckte var stressande vilket jag kan förstå! I förrgår berättade hon när vi låg i sängen och skulle sova att hon saknade ”det” för att fortsätta men att hon ville försöka allt som går för att få det att fungera. Att hon kännt så här ganska länge men försökt att hitta orsaken och åtgärda då hon hävdar att ett uppbrott verkligen inte är vad hon vill! Har inte kunnat tänka på något annat sen dess så ikväll pratade vi igen och då visar det sig att hon redan har bestämt sig för att hon vill separera! Jag är totalt förkrossad och får panik! Vet inte vart jag ska ta vägen! Hur gör vi med barnen, huset, lånen, bilarna? Sälja huset, med krav på vinstaffär och samtidigt försöka hitta varsin lägenhet som fungerar med barnen och avstånd till förskola och min utbildning, Jag har precis börjat en utbildning på drygt ett år som följs av några års lärlingsarbete med väldigt låg lön. Hur ska jag kunna få detta gå ihop? Kan inte sova eller tänka på något annat! Känner mig rent fysiskt sjuk för att jag är så förtvivlad! Hon är ju också väldigt ledsen och säger att detta var aldrig vad hon ville men Bara tanken på att hon att hon tillslut kommer träffa någon annan gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Att hon kommer hitta på saker, åka på semestrar och ha myskvällar med honom och våra barn och sedan gå och lägga sig med någon annan istället för mig krossar mitt hjärta! Att jag inte räckte till! Vet inte vad jag ska börja nånstans! Jag är helt tom och vet inte hur jag nånsin ska orka ta mig igenom det här!

Reply
Charlotta 21 september, 2017 - 10:08

Hej Tommy, välkommen hit! Det du beskriver är faktiskt ett väldigt vanligt förlopp i samband med uppbrott och jag beklagar att du befinner dig mitt i det och har det jobbigt. Kvinnor och män fungerar olika i en relation, medan mannen tycker att allt det praktiska fungerar bra, att det känns lugnt och tryggt och den enda förbättring han kan komma på att han vill ha i förhållande är mer sex, så är kvinnans upplevelse ofta helt annorlunda. För kvinnan räcker det inte att vardagen flyter på och det praktiska fungerar, kvinnor söker en djupare förståelse med sin partner, kontakt på själsnivå om du så vill. En känslan av intuitivt samförstånd och finner hon inte det så känner hon sig förr eller senare ensam i förhållandet och kommer kanske fram till att hon vill bryta upp.

För att en kvinna ska vara genuint lycklig en relation behöver hon känna sig lyssnad till och förstådd, och då handlar det inte om att du lyssnar till det uppenbara som vad som händer med huset och barnen, utan att du lyssnar även till det hon inte säger, att du uppfattar signalerna om hur hon mår och känner sig, vad hon drömmer om och oroar sig för, vad hon uppskattar och vad som ger henne glad, och att du visar henne att du både hört, förstått och respekterar de sakerna. Det kan handla om att du gör småsaker för henne som hon inte väntar sig, saker som hon slipper be dig om utan som du förutser att hon vill ha eller behöver. Det kan vara att du möter hennes blick från andra sidan rummet i en jobbig situation och ger henne styrka och förståelse bara genom att visa att du är på hennes sida. Att du ger henne kärleksfulla beröringar, som en hand i ryggslutet när du låter henne gå före dig, en kyss på axeln när hon står med händerna fulla i köket, eller att du kramar hennes hand när ni ser något som berör. Intim beröring som inte ska leda till sex utan som bara visar henne att du finns där för henne alltid, och att du alltid älskar henne oavsett om hon är uppklädd för fest eller står till knäna i smutstvätt.

En man visar ofta sin kärlek och tillgivenhet dels genom att göra praktiska saker för sin kvinna och dels genom sex, men för en kvinna räcker inte det, hon behöver känna den djupare, känslomässiga kontakten och hon behöver kontinuerligt få den bekräftad av dig på liknande sätt som jag beskrev ovan. Detta har han säkert försökt förmedla till dig under lång tid men utan att uttrycka det direkt i ord, och när du inte uppfattar hennes signaler och tysta rop på hjälp så har hon till slut gett upp och dragit slutsatsen att du inte kan ge henne det hon behöver. Dettta kan ha pågått i åratal, men det är först när hon ger upp och säger att hon vill bryta upp som mannen förstår att något är fel, och då är det ofta för sent, för kvinnan är redan känslomässigt färdig med relationen.

Jag vet inte hur långt det har hunnit gå för din sambos del och om det finns någon chans att vinna tillbaka henne. Men det jag skulle göra om jag var du är att ge det ett försök och verkligen ge henne ditt allra bästa, lyssna på henne, förstå henne och älska henne som om varje dag var den sista och som om hon betyder allt för dig, och se vad som händer. Ledorden är lyssna, förstå och bekräfta, även i det lilla.
/C

Reply
Tommy 21 september, 2017 - 12:48

Hej igen och tack för snabbt svar!

Tro mig men jag har gjort allt sånt där! Jag Bekräftar henne hela tiden med att säga hur fin hon är, hur stark hon är, vilken bra mamma hon är till våra barn! Pussar på henne, klappar, kramar så fort jag får chansen och är väldigt kärleksfull och känslosam mot henne! När jag mellan panikgråtatackerna försökte prata med henne och säga att jag gör precis vad som helst, så säger hon att det är för sent.
I ett SMS jag skickade till henne idag tog jag upp vissa saker vi skrivit till varandra senaste månaden, t.ex. att vi båda nyligen blivit blodgivare, hon skrev då, för några veckor sedan att hon var B- , jag svarade att jag var B+. Då svarade hon ”perfekt match” med hjärtsmileys. Eller att hon hittat bilder på en inredd vind och ville att vi skulle göra det i vårat hus nån gång. Då kommer det som en chock för mig att hon helt plötsligt inte vill längre! Hon skriver också att vi ska kunna träffas civiliserat och då och då träffas som en ”familj” . När jag då svarar att ”Javisst, tills du hittar någon annan att hitta på saker med, ha myskvällar med, åka på utflykter och semestrar med barnen med! Skeda med när ni ska sova. JAG vill ju vara den! Känner mig så jävla maktlös!” Då svarar hon: ”Jag förstår det! Verkligen! Önskar att jag kunde ta din smärta.. Att jag ska träffa någon annnan är inte mål eller förhoppning alls just nu. Jag vill bara finnas för dig(på ett annat sätt) och barnen just nu! Men för mig har ju tankarna och känslorna funnits längre. Jag har ju hunnit bearbeta allt mer och tänkt på allt praktiskt.
Jag känner att jag måste få må bra igen och detta är det jag kan göra. Skulle det vara fel beslut så kommer det märkas och då får vi ta det då. Men som det känns nu är det inte det. Detta är verkligen inget jag är glad för men vad ska jag göra..?” Betyder detta att det inte är någon mening att kämpa då?
Med vänlig hälsning, Tommy

Reply
Charlotta 21 september, 2017 - 13:32

Av det du beskriver nu så låter det som om hon har kommit så långt i sin process att hon redan är färdig med avskedet, hon har redan gjort det känslomässiga arbetet och sörjt ert relation och nu är hon beredd att gå vidare. Samtidigt står du precis i början av din process och undrar vad det var som hände, det är ett svårt läge för er båda eftersom upplevelsen blir så olika. I det här skedet tror jag det är mycket svårt att få henne att ändra sig, för hon är redan färdig med alltihop. Skulle du försöka hålla henne tillbaka är tyvärr risken stor att hon istället känner sig trängd eller kvävd av dig. Det bästa du kan göra nu är förmodligen att acceptera att hon har gjort sitt val och att det inte är något du kan ändra på, i alla fall inte för närvarande. Genom att undvika att skuldbelägga eller söka hämnd, och istället önska henne väl för att du älskar henne kan du hjälpa till att göra uppbrottet så lindrigt som möjligt för er alla och hoppas att hon så småningom ska hitta tillbaka till dig igen om du ger henne tid och utrymme. Eller så visar det sig med tiden att den här relationen faktiskt var klar och du hittar kärlek på annat håll. Du befinner dig förmodligen i både chock och sorg, och det kommer att ta tid att hitta fotfästet igen, men du kommer att klara det och du kommer att bli både starkare och klokare tack vare det. Låt det ta den tid du behöver och lägg din kraft på att sörja utan att bli bitter, det ni haft tillsammans kommer ni aldrig att förlora och det är värt mycket. ❤️
/C

Reply
Lurad? 5 januari, 2018 - 02:35

Hej,

Jag blev lämnad av min sambo i november efter tre år. Vi blev blixförälskade och flyttade ihop snabbt, köpte bostadsrätt och skaffade gemensam ekonomi. Jag var 23 år och han 30. Vi levde ett drömliv med massor av kärlek, resor, äventyr, närhet och skratt. Vi planerade barn, giftemål och framtiden. Jag älskade honom över allt, han var fantastisk och alla runt omkring mig hejade på. För 1,5 år sedan lämnade han en anställning och fick en ny i en annan stad. Under den korta tid han var arbetslös fanns jag alltid där för honom, både ekonomiskt och som mentalt stöd. Jag lärde honom allt om Sverige, språket, kulturen och hur allt fungerar. Eftersom jag studerade spenderade jag mycket av min tid med honom i den nya staden. Efter en tid var det min tur att lära sig hans språk, så jag valde att ta en termin i hans hemland. Jag tog privatlektioner i hans språk, satsade allt. Men så förändrades han, blev kort på telefon, oromantisk och kunde vara elak. Jag förstod ingenting – mannen jag älskat så innerligt var förändrad. En kväll i november, när jag var ledsen, ringde jag honom. Han gjorde slut med mig på telefon. Jag gick in i ett mörker och trodde helt ärligt att jag skulle dö. Tappade vikt, livsglädjen. Hoppades att han skulle ta mig tillbaka när jag kom tillbaka till Sverige. Vi hade ju allt ihop. Vi hade ju älskat varandra – man kan ju inte bara ge upp sådär? Framförallt utan en förklaring mer än ”jag ser ingen framtid.”

Att resa hem var en mardröm och jag hade prestionsångest. Om han bara såg mig – kanske han skulle komma tillbaka? När vi väl sågs i december var han kall. I min ångest, sömnbrist och depression bönade jag honom, snälla lämna mig inte. Men han var klar, han hade till och med planerat att köpa en ny lägenhet. Nya resor, utan mig. Jag kräktes av ångest. Efter mycket om och men fick jag lite tid på mig. Allt i Sverige var ett mörker: singel, arbetslös (och nu utan honom som stöd under mitt jobbsökande) och snart bostadslös. Han ville sälja NU. Eftersom jag bor i Stockholm var det omöjligt – hur skulle jag kunna hitta ett boende utan ett fast jobb. Så jag fick 8 månader på mig, sedan måste jag ut för han ska kunna ta lån till sin nya lägenhet.

Jag famlar fortfarande i mörker, konstant ångest och vilsen. Idag är jag 26 år och förstår att livet måste gå vidare. Men allt jag vill är att han ska komma tillbaka. Jag är fast i tanken och går igenom vårt förhållande gång på gång på gång. Om jag hade gjort så, sagt så, inte åkt utomlands….

Reply
Charlotta 5 januari, 2018 - 11:02

Hej Lurad?, välkommen hit. Vad tråkigt att du har behövt gå igenom en så uppslitande erfarenhet. Lurad tror jag inte du blev, dvs jag tror inte han lurades avsiktligt, men helt uppenbart var han inte den man du trodde han var. Det är också det du behöver fokusera på nu, att den person du längtar efter och vill ha tillbaka egentligen inte finns, det var en liten del av honom men inte hela mannen. I hela mannen inkluderas även den kalla och okänsliga del som utan att blinka kunde lämna dig och gå vidare. Sett ur ett längre perspektiv ska du nog vara glad att ni inte hann få barn och bygga upp ännu mer liv tillsammans.

Det du upplever nu kommer att gå över, det är väldigt färskt och infekterat nu och det kommer att ta tid innan du mår helt bra igen, men så småningom gör det inte ont längre och det blir lättare att se allt det fina du fick med dig och hur mötet utvecklade dig på det mest fantastiska sätt. Du kan hjälpa den processen på vägen genom att inte älta det gamla utan att försöka acceptera det som hände och se framåt istället. En relation är inte misslyckad eller onödig bara för att den inte blev livslång, varje möte har sin mening, och även en kort relation kan visa sig ha varit väldigt meningsfull och givande när väl smärtan och sorgen har lagt sig.
/C

Reply
Kristofer 11 maj, 2019 - 07:05

Tack, för alla insändare! Jag är en man på 49 år och har haft en distansrelation i snart 3 år med en kvinna som är 47 år nu. Vi bor i olika städer och har träffats oftast hemma hos mig eller på hotell i staden där hon bor. Anledningen till detta är att hon har en tonårig dotter hon inte ville jag skulle träffa i början p.g.a en uppslitande relation med pappan. Jag respekterar det och det har varit ok. Men tiden gick och under dessa år har jag inte ens fått träffa dottern? Jag har dock accepterat detta. Nu den senaste tiden, så har vi planerat att flytta ihop. Men det blev aldrig så. Som en blixt ifrån klar himmel kom det ett sms om att hon inte ville träffa mig mer och att där fanns en ny. Och efter det har jag inte fått ett enda svar? Är det ok att avsluta en relation med ett sms? Jag tycker att det tillhör vuxenansvar att åtminstone avsluta en nästan 3-årig relation på ett mer juste sätt. Eller har jag fel? Jag står här med ett krossat hjärta och 1000 frågor! Det gör fysiskt ont i mig att ha förlorat henne och det blir värre att inte få någon egentlig förklaring? Har jag fel? Jag vet varken ut eller in längre? Tack, för fin blogg!

Reply
Charlotta 11 maj, 2019 - 09:03

Hej Kristofer, välkommen hit! Nej du har inte fel. Det mogna, respektfulla och ansvarsfulla är naturligtvis att avsluta en relation, oasvett längd, genom ett personligt möte där båda får en chans att förklara och reagera. Tyvärr agerar inte alla människor varken moget, respektfullt eller ansvarsfullt mot varandra utan väljer istället det som är minst obekvämt för dem själva. Kanske ska du ta hennes agerande som ett tecken på att hon inte var den du trodde och inte heller någon som du skulle vilja binda dig till och dela livet med? En person som inte vågar stå upp för sina val utan glider undan för att slippa konfronteras med effekterna av dem är sannolikt inte helt enkel att dela vardag, hushåll och ekonomi med. Kanske hade du trots allt tur?
/C

Reply
Kristofer 11 maj, 2019 - 12:45

Tack! Det känns inte så nu, men det är kanske som du säger: Tur i längden! Behövde läsa detta! Tack!

Reply
Charlotta 11 maj, 2019 - 12:49

Jag förstår mycket väl att det inte känns så nu. Ta dig tid att sörja din förlust så tror jag att det kommer att kännas annorlunda sedan. ❤️
/C

Reply
Marlene 16 maj, 2019 - 15:43

Hej Charlotte .
Tänker när jag läser ditt blogginlägg vad hade varit eller är, det bästa för dig? Och tänker sedan nu att det bästa för dig är att det blir bra för honom . Det som är bra för dig innefattar honom. Det gav dig frid att skäppa honom och tänka att nu får han det bättre. Det är fint.

Reply
Charlotta 16 maj, 2019 - 16:19

Hej Marlene! Välkommen hit och tack för dina tankar.
/C

Reply
Charlotte 16 maj, 2019 - 17:03

Hej Charlotta!
Hur bygger man bäst upp en extremt låg självkänsla som går tillbaka till barndomen?

Reply
Patrik 17 maj, 2019 - 10:25

Hej Charlotta,
Intressant vinkel! Det är kanske på något vis idealiskt om man kan tänka på det viset. Kanske inte det lättaste när man är mitt uppe i det och dessutom på den ”förlorande sidan”. Kanske med tiden går det att tänka så.
Är mitt uppe i en separation – efter 16år och två barn (7 och 9) – och nu är det oerhört tungt. Det som är mest förvånande är den fysiska smärtan man kan uppleva. Det definitiva uppbrottet är bara någon vecka gammal och vägen fram till det har varit två månader lång. Två månader för mig – för min fru är det sex månader. Till saken hör att våra två (underbara) grabbar är ganska krävande då de båda har diagnosen ADHD och det är inte det lättaste att vara förälder till dessa två med mycket konflikter. För två månader sedan började hon söka sig bort från familjen – till vänner och bort från hemmet – och det var då som jag förstod att saker och ting inte var riktigt rätt. Innan dess har vi haft några små korta perioder där det varit jobbigt med barnen, bland annat för 5-6 månader sedan, men det lugnat ner sig snabbt. Att ha barn går väl upp och ner – ingen dans på rosor hela tiden. Fram till för ett par veckor sedan har det enligt min fru varit barnen som varit den tunga biten, förhållandet till barnen som gjort att hon sökt sig hemifrån – att jag då klumpats ihop med dem så att jag kopplats samman till de tunga. När jag insåg att saker inte stod rätt till och han faktiskt berättade detta (för ca två månader sedan) kom det fram att hon behövde space och lite paus från barnen (familjen) gav jag direkt mitt stöd och tog över i princip hela hennes ansvar för barnen och hemmet (tidigare har vi alltid delat 50/50 på detta) och lät henne vara frånvarande och inte behöva ta några konflikter med våra barn. Jag gav henne så mycket space man kan ha när man bor tillsammans. Hon kunde då träna mycket (10-12h/ vecka) och tillbringa väldigt mycket på Messenger med sina nya vänner. Hon har sedan ett par månader sedan blivit nära vän med ett par kolleger som hon pratar och ventilerar mycket med – de har blivit väldigt nära vänner. Två manliga kolleger. Hon säger sig inte klara sig utan dessa och behöver dessa som stöd i dessa svåra tider. Jag har inte protesterat mot detta trots att de umgås dygnet runt och att de pratar på Messenger hela natten ibland. Hon har haft behov av att vara självisk och koncentrera sig på sig själv och jag har tyck det varit OK och stöttat henne. Låtit henne ha detta även om det är tufft känslomässigt att ligga bredvid någon i sängen som pratar med någon annan på Messenger halva natten. Har även berättat för henne att jag känner lite svartsjuka (som jag aldrig känner annars) men hon har bedyrat att det inte är något annat än stark vänskap. I samband med detta och vi pratat om att vi behöver hitta tillbaka till varandra. Jag har, som sagt, gett henne space från familjen och jag har även bokat in två dagar då vi har barnpassning och få möjlighet att hitta på något kul på tu man hand. En hotellövernattning för att vi ska kunna komma hemifrån tex. Sagt att vi behöver hitta något gemensamt intresse som inte innefattar barnen – vårt gemensamma intresse som innebar glädje och skratt (träning i skogen) fick ett stopp när jag fick problem med foten för ett år sedan och har inte riktigt kommit tillbaka. Jag tycker jag försökt göra vad jag kan komma på för att få oss hitta tillbaka till varandra men det har blivit dålig respons – hon har inte kommit med några idéer själva. Hon säger att hon ser och förstår att jag försöker men ”Det är inte dej det är fel på – det är jag”…
Så för någon vecka kom det fram att det inte är lönt att vi gör något ihop. Att mina försök inte spelar någon roll. Att det endå inte förändrar något. Hennes känslor för mig svalnat helt enkelt. Naturligtvis är detta oerhört tungt då jag alltid sett oss tillsammans livet ut och att vårt förhållande är värt att kämpa för. Att 16år tillsammans (och två barn) betyder något. Vi bråkar aldrig och har aldrig gjort. Enligt mig är det naturligt att långa förhållanden kan gå lite upp och ner och att saker förändras över tid. Att känslor förändras över tid är kanske inget konstigt men att inte försöka rädda ett långt förhållande är konstigt enligt mig. Att inte ens göra ett rejält försök – även om det skulle gjorts i ett tidigare skede. Kanske det som smärtar mest.
Jag har alltid tänkt familjen först och tänker i vi-termer hela tiden. Nästan allt jag gjort har varit antingen för hela familjen eller för mig och min fru. Är det någon upplevelse eller något sådant tänker jag alltid att jag vill dela med min fru eller familjen, när jag renoverar och fixar hemma är det för min familj jag gör det. Samma sak om det är någon film eller TV-serie jag är intresserad i , ställen att åka till eller om det ska bli fint väder i helgen – bra för oss. Tänker nästan aldrig i jag-termer. Jag har ingen plan B, jag har ”lagt alla äggen i samma korg”. Nu står jag oerhört dåligt rustad för ett liv i ensamhet med barn varannan vecka som det kommer att bli. Det bästa med varannan veckas liv är väl att varannan vecka kan man koncentrera sig fullt ut på barnen och varannan vecka på sig själv men jag vet inte riktigt hur jag ska fylla en vecka för mig själv. Jag är 48år och tänker det blir omöjligt att hitta någon ny. Vill inte leva i ensamhet då mina behov av kärlek, beröring och närhet är stort. Ser väl bra ut och är vältränad men det känns oerhört svårt att se att det skulle finnas någon framtid med tvåsamhet dels med tanke på två barn men även med tanke på att jag är bränd och osäker på om jag vågar investera känslomässigt fullt ut i ett förhållande igen.
För att återkomma till ditt inlägg så tror jag du har en stor poäng med att man kan finna frid att man gör något för någon man, trots allt älskar, genom att släppa dem. Jag vill ju att min fru ska må bra – jag älskar henne fortfarande – men det är så jobbigt att vara ensam med smärtan. Som det är nu har jag oerhört svårt att kunna se henne lycklig utan att min smärta skulle kännas mycket större men tiden kanske förändrar detta. Det är ju, som du skriver, på något sätt att ta lite kontroll över situationen i stället för att se sig själv som ett offer. Dock är jag inte riktigt där ännu så att jag ens kan tänka så men något att eftersträva. Att uppbrottet ska skötas snyggt (inte minst för barnens skull) är jag helt med på.
/Patrik

Reply
Charlotta 17 maj, 2019 - 12:08

Hej Patrik, välommen hit! Uppbrott är alltid svåra, och ännu mer om de inte är självvalda. Det är en sorg man går igenom, personen lever fortfarande men den relation och det liv man hade sett framför sig är borta för alltid och den förlusten behöver man ge sig själv tid att sörja. I början av den processen kan det vara svårt att överhuvudtaget se någon form av mening eller hopp för framtiden, men efterhand som du bearbetar det som hänt och utvecklas genom processen kommer du att upptäcka att det som från början kändes omöjligt kommer att kännas mer och mer möjligt, och till och med troligt. Ge dig själv tid och utrymme att först anpassa dig till det nya som du inte själv har valt men att så småningom också aktivt skapa det nya, så som du vill att din nya framtid ska se ut. Det kommer inte att bli enligt plan A, men plan B behöver inte bli så dålig den heller trots att det inte känns så nu. Efterhand som hjärtat läker kommer det att vilja älska igen och då ska du inte hindra det utan hjälpa det. Därmed inte sagt att du ska slänga dig in i första bästa relation för att kroppen skriker av saknad, den fysiska saknaden lägger sig med tiden och fortsätter inte att vara så intensiv som den är först. När det sker blir också resten av processen lättare.

Jag vill avsluta med en tanke som kanske gäller dig och kanske inte, jag nämner den för att det är väldigt vanligt i vårt moderna och jämställda samhället och något som de flesta inte är medvetna om men som är väldigt viktigt för attraktionen i en relation. Det som gör att man älskar varandra är ens likheter men det som gör att man attraheras av varandra är olikheterna, och då framför allt de energimässiga olikheterna. Maskulin energi dras till feminin energi och feminin till maskulin. Både män och kvinnor har både feminin och maskulin energi men den varierar över tiden och med vad som händer i livet. Kvinnor som utsätts för stress tar t ex fram mer av sin maskulina energi för att hantera situationen, ett sätt att klara sig själv när det kanske är svårt att lita på världen. Män som t ex tar stort ansvar för barn och hem tar fram mer av sin feminina energi för att vårda och visa omsorg på det sätt som situationen behöver. Vi har alla dessa olika aspekter av oss själva och vi går in och ut ur dem ofta utan att tänka på det, men med olika lätthet för olika individer. Det som blir allt vanligare i vår del av världen är att kvinnor tar större plats i arbetslivet och att män tar mer ansvar i hemmet, detta är naturligtvis väldigt bra på många sätt men just när det gäller våra energier och den attraktion de lägger grunden till kan det medföra problem. När kvinnan visar upp mer maskulin energi och mannen mer feminin energi är risken stor att attraktionen försvinner eftersom den energimässiga skillnaden dem emellan blir för liten. Kvinnan tycker mannen har blivit tråkig och mannen tycker kvinnan har blivit kall. Inte sällan upptäcker de någon annan med mer uttalad maskulin respektive feminin energi där de gnistor som falnat hemma plötsligt slår upp med full kraft. Detta är väldigt lurigt eftersom vårt samhälle för närvarande är så helt inne på att utjämna alla skillnader mellan könen av arbetsrättsliga, ekonomiska och sociala skäl, men det få är medvetna om att det är många som betalar priset i sina relationer.

Nu behöver det inte vara antingen eller, det är fullt möjligt att vara man, hemmapappa och fortfarande utstråla mängder med maskulin energi, på samma sätt som det är fullt möjligt att vara kvinna, VD och utstråla massor med feminin energi. Men det är klart svårare än att bara följa med i det naturliga flödet och det kräver stor medvetenhet och aktivt arbete för att lyckas. Hur ovilliga vi än är att erkänna det så är vi energivarelser som styrs av våra egna energier på samma sätt som vi reagerar på andras energier, den feminina energin vill vårda och bli förstådd och den maskulina energin vill vinna och beskydda. Om attraktionen håller på att falna är det ofta där det grundläggande problemet står att finna.
/C

Reply
Patrik 17 maj, 2019 - 14:02

Tack för ditt svar!

Det är mitt hopp just nu att ”tiden läker alla sår”. Vill inte se mig som ensam och bitter om femton år. Saken är den att när vi träffades var jag en ensamvarg som inte hade så stort behov av dessa saker som jag så mycket eftertraktar nu. Dock är det 16 år sedan och då var jag i ett annat läge i livet. Tex när det gäller tjejer – hade egentligen inte så svårt att få ihop det men kräsenhet gjorde att jag inte band mig förrän jag träffade min fru vid 32. När vi träffades styrde jag min ensamhet själv. Det är svårare nu när man är äldre (oattraktivare), inte ute i svängen längre, två barn och alla vänner har familj. Framtiden bakom sig…

En del är kanske är som du säger; att det är maskulin/feminin energin som är i obalans. Då kanske det kan vara kontraproduktivt att som jag ta större ansvar för barn och hem i ett sådant läge. Att man helt enkelt spär på det som blivit fel/obalans när man försöker hjälp. Kanske är bättre att ställa krav och styra mer. För våran del rubbades kanske obalansen lite när jag för tre år sedan fick ett jobb mycket närmre hemmet och barnens skola/förskola vilket innebar mer tid för barn och hem och sedan ytterligare när hon, för 1½ år sedan, fick ett arv som gör att hon har mycket pengar. Men å andra sidan har jag kört en massa motorsåg, renoverat en källare, renoverat en toalett och ett vardagsrum det senaste 1½ året – borde kompensera lite! ☺

Om attraktionen falnar på grund av denna obalans – eller man ska kanske säga brist på obalans? – finns det egentligen något att göra? Detta är ju saker som är svåra att styra utan att det blir falskt eller krystat. Faktorer som trygghet spelar ingen roll här? Att kvinnan kan jobba mer, träna mer om mannen tar större ansvar vilket då innebär att hon kan få utlopp eller bejaka sin maskulina sida. Eller det kanske ligger i naturen att kvinnan behöver stöta på lite motstånd för sådant.

Den delen av jämställdheten har jag svårt för; när man försöker då det till att män och kvinnor är lika. Vi är olika. Tycker det i stället är värderingarna som ska vara lika. Värdera en tex en undersköterska och en svetsare lika. Att lika lön för samma arbete gäller. Värdera hemsysslor och omvårdnad högre.

Man kanske inte ska överanalysera men jag försöker finna svar. Det är säkerligen många små faktorer som spelar in och samverkar.
/Patrik

Reply
Charlotta 17 maj, 2019 - 14:15

Det är sällan man kommer fram till några enkla lösningar i relationsproblem, istället handlar det om nyansskillnader som ackumuleras över tid och obetydliga missnöjen som samlas på hög. I slutänden känns det bara fel trots att man inte ens vet var problemen började. Är man mitt i en problemsituation finns det alltid saker man kan göra, om båda är villiga att satsa på relationen. Man ska inte vara rädd för om det känns konstigt eller krystat till en början, så reagerar de flesta på allt som är nytt och ovant, ska man göra förändringar kommer det att kännas obekvämt under en period, annars hade det inte behövts någon förändring. Ligger relationsproblemen bakom en finns det däremot anledning att inte grotta ner sig för djupt alla varför och ”tänk om”, det går aldrig att säga något med säkerhet i efterhand och det finns mycket mer att vinna på att lägga energin på att acceptera att relationen var bra så längde den var bra, att mycket gott kom ur den, men nu är den slut och nya erfarenheter väntar. Ibland kan till och med själva accepterandet göra det lättare att förstå och förlåta.
/C

Reply
Patrik 17 maj, 2019 - 14:57

Ja, det är säkert många komponenter över tid som spelar in vid sådant här om det inte är ett speciellt beteende som kommit fram eller speciell händelse.
Ja, jag tror mycket är vunnet om man kan få till accepterandet och inte tänka för mycket vad man borde gjort annorlunda när det väl gått så här långt. Kan ju inte förändra det som hänt i efterhand. I vårt fall borde man satt in åtgärderna för 5-6 månader sedan men då var det barnen som var problemet enligt vad hon själv sa vilket gjorde att jag inte reflekterade över min roll så mycket förutom då vårt sätt att bemöta barnen.
Just nu har jag ett behov av att förstå – både mig själv och henne – och försöker få lite svar genom det.
/Patrik

Lämna ett svar till Ann Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI