Home Relationer/Kommunikation Hur mycket ska man gå med på att ändra på sig för att göra sin partner nöjd?

Hur mycket ska man gå med på att ändra på sig för att göra sin partner nöjd?

by Charlotta

Måste man vara beredd att ändra på sig själv för att hitta någon att älska eller för att få behålla den man redan hittat? Och hur mycket ska man i så fall gå med på att behöva förändra för att rädda relationen eller vara värd att älskas?

/Charlotta

32 comments

J 23 april, 2016 - 11:00

Så klokt! Inser mer och mer att en av anledningarna till att mina relationer inte gått så bra är att jag inte varit mig själv..för jag trott att den personen inte är värd att älskas..så utan krav på att ändra mig har jag gjort det iallafall. Och anpassat mig väldigt mycket. Eller bara testat och förstört.
Så steg 1 för mig är att bli den jag är och älska den personen..och behålla det i relation till andra. Tack för dina kloka tankar!

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 12:44

Det låter dom ett mycket klokt beslut. Grattis till den insikten, den har kapacitet att ta dig långt. Kram!
/C

Reply
J 23 april, 2016 - 12:46

Tack 🙂 Kram!

Reply
Violen 23 april, 2016 - 18:14

Hej!
Jag är skild sedan 19 år och har sedan efter det haft kortare relationer där den senaste tog slut för drygt ett år sedan. Jag inser att jag dels anpassat mig en hel del och har nu jobbat mycket med mig själv. Tidigare var jag stressad när jag inte hade en relation och ägnade mycket tid åt att leta efter kärleken. Jag läste om en kvinna som kommit till den punkten att hon tidigare levt som singel men nu levde som självbo där hon insett att hon trivdes bäst med att vara själv. Framförallt mådde hon så bra när hon slutat leta och hela tiden fokuserade på det som saknades. Jag trodde att jag kommit till den punkten jag också tills jag började rannsaka mig själv, då ser jag att jag fortfarande lägger ner tid och energi på att leta och framförallt åt att fundera och grubbla över detta att inte ha en kärlekspartner. Jag är inne lite då och då på en nätdejtingsida och lägger energi och tid där utan att det ger så mycket. När jag träffat nya människor så finns alltid tanken där, men han kanske är singel och då kan jag försöka få en träff med honom. Inte alltför sällan målar jag upp en stor visionsbild över hur bra det blir och då det sällan ens blir en träff över en kopp kaffe blir jag ofta besviken. Jag har insett att även om jag inte längre springer ute på krogen och letar så lägger jag ner mycket energi på det här kanske framförallt då genom funderingar och grubblerier. Jag kan tycka att jag hela tiden har radarn på när jag träffar på män, att han kanske jag kan bli ihop med fast det egentligen inte alls är någon jag vill ha. Hur ska jag komma till det här att jag känner mig helt nöjd som ”självbo” och där jag istället för att lägga energi på att grubbla över detta och jaga en partner, mera har attityden att är det någon som är värd att lägga energi på så ska det dels kännas otroligt speciellt och framförallt så får han lägga energi på att få mig.
/Violen

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 18:35

Hej Violen, det första du måste göra är att ta kontroll över dina tankar och inte tillåta dig att lägga all den tankekraften på något som gör dig olycklig. Det ska vara du som styr dina tankar, inte dina tankar som styr dig. Sedan behöver du något annat att fokusera på, ett projekt som tar din tid och energi, och som du känner entusiasm för. Målet är att hålla tankarna upptagna med så mycket annat intressant att de inte har tid att fantisera om otillgängliga män eller relationer och singelskap.
/C

Reply
Violen 23 april, 2016 - 19:45

Vissa menar ju att man måste anstränga sig och leta efter en partner annars kommer man aldrig att träffa någon men jag känner som sagt att man bara mår dåligt av det och det blir ett väldigt fokus på det man inte har. Vad tror du om detta, vilken taktik är bäst? Stämmer nog att jag behöver hittat annat att fokusera på för det är mest på helgerna jag funderar över detta, då vännerna är upptagna med sin partner, familj och det blir mycket ensamtid. I veckorna har jag fullt upp med jobb och det är lättare att göra saker med kompisarna. Jag behöver nog hitta en hobby/intresse som jag kan utöva själv. Behöver nog lära mig att roa mig själv mera, förslag på något roligt och uppslukande intresse? Det är ju inte som när man var 20 med kompislivet, då de flesta håller sig hemma nu.
/Violen

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 20:05

Det beroro på vad du menar med att ”anstränga sig” för att träffa någon. Om du menar att sätta dig i situationer och sammanhang där du träffar nya människor och att vara öppen och tillgänglig så håller jag med. Om du menar att grubbla på singellivet, att ständigt ha bristtänkandet närvarande i tankarna och att se varje individ av manligt kön som en tänkbar partner så håller jag inte med. Du kan ju låta ”att hitta en rolig hobby” bli ditt första projekt, att leta upp och prova på massor med olika saker för att komma på vad du tycker är roligt.
/C

Reply
Violen 23 april, 2016 - 20:15

Ja, det ska jag göra. Visst kan det vara kul och möjligt att träffa någon partner om man är i sammanhang där man träffar många nya människor. Det känns ändå svårt att träffa någon, där båda ska bli kära och båda ska var singlar. Tycker det verkar så att om man inte träffar någon relativt snart efter en separation så förblir man singel, framförallt kvinnor har jag en känsla av. Vet flera stycken som varit singlar väldigt lång tid, snygga, välutbildade, nu är de inte så nära mig så att jag vet något om varför de är singlar fortfarande om det ev är självvalt. Har tom för mig att jag läst någonstans i en undersökning att det är så att om man varit singel mera än fem år så ville man fortsätta ha det så. Vad har du för uppfattning om det?
Tack för svar.
/Violen

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 20:35

Om man upptäcker att man trivs bättre med att vara singel så är det naturligt att man väljer att fortsätta livet så, det tycker jag inte är något konstigt utan fullt naturligt. Var försiktig med vad du förväntar dig, för det är förmodligen precis det du kommer att få. Om du går runt med föreställningen att det är svårt, nästintill omöjligt att träffa någon att bli kär i så är chansen stor att det är det du kommer att uppleva. Istället för att fokusera så mycket på vad andra säger, tycker och skriver, så lägg din energi på att skapa det liv du själv vill ha, annars är risken stor att du missar att leva för du är fullt upptagen med att höra vad alla andra tycker om livet och hur det ska elvas.
/C

Reply
Anders 23 april, 2016 - 20:35

Så klokt. Att ändra sig kan vara jobbigt men kan också ge mycket.

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 20:41

Tack Anders. Visst är det så, den springande punkten är att förändringar måste ske för att man själv vill det och inte för att någon annan kräver det. Allt annat är en snabb väg till problem.
/C

Reply
Violen 23 april, 2016 - 20:41

Tror egentligen inte att det är svårt att träffa ”någon” men mera klurigt att träffa någon det stämmer med på alla plan.
/Violen

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 20:43

Jo, det var ju den någon som det stämmer med på alla plan som jag menade. Att träffa någon vem som helst tar inte mer än 30 minuter på krogen en lördagkväll. 😉
/C

Reply
Violen 23 april, 2016 - 20:57

Så du tror att det finns en möjlighet att träffa den personen som det stämmer med på alla plan? 🙂

Reply
Charlotta 23 april, 2016 - 21:00

Självklart, det här har du och jag ju pratat om många gånger tidigare så du vet var jag står i den frågan.
/C

Reply
Violen 23 april, 2016 - 21:23

Jag har läst och förstått att du hellre lever själv än att gå in i en relation med ”någon” men vet inte om jag sett något om vad du tror om möjligheterna att träffa den ”rätte”, måste nog ha lite tur och flyt för att det ska inträffa. Kan nog ta lite tid.
/V

Reply
Fenix 23 april, 2016 - 23:05

Jag loggade in på en större nätdejtingsida i helgen för att de bjussade på en betalfri helg.
Till min stora förvåning så satt där samma människor sedan flera år tillbaka.
Med samma presentationer och med samma profilfoton. Samma konversationer mer om hur andra gör och ska vara. Alla söker Mr och Mrs perfekt.

All låter så bittra och frustrerade, ledsna och besvikna.
Gäller givetvis inte alla men säkert till 70 % .

Min senaste sejour där var för ca 5 år sedan så jag blev rätt paff.

Har testat lite andra forum med och det är mest samma människor som florerar på de alla dejtingforumen. Det krävs mest tur och tillfälligheter om man ska finna någon på dessa forum.
Trots att företagen målar upp bilder som att just deras sida är bäst med de bästa singlarna.
Med den bästa matchningstester och liknande. De bästa solskenshistorierna.
Med hutlösa priser där de utnyttjar ensamma människor.

Stämmer inte riktigt kan jag lova. De flesta verkar trampa vatten på dessa forum och lär nog aldrig hitta någon just där. Ok vissa självklart.

Det är så mycket bättre att leva här och nu ute irl känner jag för där har vi facit direkt utan omvägar.
Många har en tendens att försköna sig och skarva lite. Plussa på sina meriter lite.

Bättre att göra sig intressant ute bland människor i det verkliga livet. Bland intressen som kanske som förenar människor. Det ena leder till det andra. Nätdejting gör bara att människor blir frustrerade och bittra.
Tappar självkänslan och självförtroendet efter en tid. Plus att många hamnar i ett evigt letande efter något perfekt som inte finns. Många blir fartblinda och det leder bara till ett beroende för många.

Bättre att stänga av datorn och ge sig ut på fältet om man kan.
Bland riktiga människor i den riktiga världen.

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 08:30

Jag tror du har rätt Fenix, dejtingsidorna kan fungera som en sorts känslomässigt fängelse där man blir fastlåst i sökandet efter den perfekta partnern samtidgt som man får sin egen självkänsla mer och mer tilltufsad och urholkad. Det är nog lätt att fokus hamnar helt fel, på bristen av en partner istället för på att leva sitt liv.
/C

Reply
Karin 24 april, 2016 - 08:16

Change is always welcome. I miss Open to learn new things.

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 08:26

Välkommen hit Karin, tack för att du delar med dig.
/C

Reply
Angelica 24 april, 2016 - 08:59

Levt ensam med barn och (nu är de utflugna så-) utan barn i 21 år. Känns verkligen ledsamt. Trodde aldrig att livet skulle bli så här. Letat.. Inte letat… Varit kräsen.. Tagit den som ville ha mig… Kämpat för nån som inte ville ha mig.. Varit särbo.. Och nu…: Ger jag upp.. 🙁 Träffar massor av män hela dagarna på mitt arbete, men aldrig nån intressant. Skulle någon visa sig göra att det hoppar till lite i hjärtat tänker jag att det inte är nån ide’. Jag är för fet, ful, gammal osv och Han är alltid upptagen, för ung eller annat. Hur ska jag kunna leva o vara lycklig med detta? Efter 21års ensamboende..!? Livet är ju kört! Det är försent att träffa någon nu…! Sitta i gungstolen o vagga med en karl i en gungstol bredvid känns inte direkt som nån ide’. Nä, livet blev ingen hit direkt… Inte när det gäller kärlek iaf.

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 09:11

Välkommen hit Angelica. Tråkigt att du känner så, att tycka att livet har varit en besvikelse och att nu är det kört kan inte precis göra det roligt att leva.
/C

Reply
Violen 24 april, 2016 - 09:33

Fenix, det håller jag verkligen med dig om. Jag loggade också in på en nätdejtingsajt där jag inte varit inne på flera år och slogs av samma förvåning som du, att det mycket vara samma människor som fanns på forumet. Det krävs nog som du skriver mest tur och tillfälligheter för att hitta någon på dessa sidor, kanske även annars;-).

Reply
Angelica 24 april, 2016 - 09:47

Ja det verkar som att hur mycket man än försöker så kommer det ingen prins/prinsessa förrän det är dags. Vissa har tur och vissa inte, ungefär som ett lotteri. Endel vinner o andra inte. Frågan är hur många av dem som har någon vid sin sida.. som egentligen är nöjda med den personen? Vet ju att när man är ute på krogen så är de flesta upptagna men springer runt och flörtar hej vilt. Ibland känns det gott att man är själv, då slipper man ha någon att reta sig på eller någon som är ute o flörtar med andra.. ?

Reply
Angelica 24 april, 2016 - 09:41

Tack Charlotta.. Nej, för min del har det varit rätt tufft det här med relationer. Som sagt, nu känns det för sent. Är 50 nu med allt vad det innebär kroppsligt osv. Precis som Violen försöker jag lägga bort sökandet men det är svårt. Det var väl helt enkelt det jag skulle lära mig i det här livet: att ta hand om mig själv och gilla läget. Fast det är svårt att tycka det är helt ok att komma hem till ett tomt hus och betala alla räkningar själv och gå o lägga sig ensam och aldrig ha råd att göra nåt. (Fast jag tjänar bra) Jämför mig ibland med de kvinnor som har en man, de där bortskämda kvinnorna som säger : Åh va trött jag är..! Och då blir jag nästan förbannad på dem. -Kom igen när du bott ensam med två barn i 20 år!! Eller: Vi ska åka till USA nu hela familjen. -Ok, tur du har en man då så du har råd! … Eller: Jag har köpt en ny soffa..! – Jaha? Hur ska du bära in den i huset då? Hela samhället är ju uppbyggt på att man ska vara två..! Men vi då? Som aldrig hittat nån som frågar hur de e’? Nån att dela sin glädje o sorg me’? Hur ska vi orka?? När man redan testat allt..! Ändra på sig själv? Vet att jag är kräsen, men karlar blir ju så gubbiga med åren! Alla ser ut som min pappa..! ?? Inte blir man lyckligare av att barnen flyttar heller.. Eller att ens mor blir gammal.. Eller att man själv börjar se gammal ut också.. ? Måste hitta en mening med livet nu snart annars lägger jag mig ner o självdör inom snar framtid..! ?

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 11:49

Angelica, nu ska jag göra något som jag sällan gör, ta mig själv som exempel. Men jag tror att det i det här fallet kanske kan ge dig lite annat perspektiv på situationen.

Jag är 47 år, jag har aldrig varit gift, har inga barn och har varit singel hela livet utom 3-4 år under min studietid. Jag har alltid dröm om en stor familj, kanske för att jag själv inte har några syskon, och trots att jag aldrig varit speciellt förtjust i barn, men jag har alltid utgått från att jag skulle träffa en man som ville ha barn och att vi tillsammans skulle fixa det. Så blev det inte, istället blev det först en karriär och sedan blev jag sjuk. Först så sjuk att jag kände mig tvingad att byta karriär, inte bara en gång utan två gånger, och sedan så sjuk att jag inte kunde jobba alls. Åren gick och min sjukdom hindrade mig från att vara social så umgänget försvann. Till slut umgicks jag bara med mina föräldrar och i den vevan blev båda två sjuka och dog inom ett år. Det är nu fem år sedan och idag är jag mycket bättre men fortfarande inte frisk, jag har fortfarande väldigt begränsad ork för umgänge och jag är fortfarande singel.

Mätt med den måttstock som du bedömer dig själv så skulle mitt liv vara fullständigt misslyckat och en ständig källa till besvikelse och bitterhet, och jag borde vara tröstlöst olycklig över den oerhörda otur jag haft och hur illa livet behandlat mig. Och mycket riktigt fanns det en period när jag dagligen umgicks med de tankarna, men jag bestämde mig för att så vill jag inte leva.

Jag vill inte leva med inställningen att mitt liv är ett fiasko, jag vill inte låta yttre omständigheter bestämma värdet på mitt liv eller på mig som människa. Ja, jag har fått en hel del dåliga kort under spelets gång, men jag har också fått många bra, och istället för att tycka synd om mig själv och tycka att livet är orättvist så lägger jag min energi och mitt fokus på det som är bra och gör mesta möjliga av det.

Oavsett om det någonsin kommer att finnas en man i mitt liv så är det jag och bara jag som har makten och förmågan att göra mitt liv till en inspirerande, spännande, rolig och helt fantastisk upplevelse, och det är precis det jag gör nu och kommer att fortsätta göra så länge jag lever. Nej, jag lever inte ett standardliv, men det passar mig egentligen väldigt väl eftersom jag inte är en standardmänniska. Jag lever mitt eget liv, som jag dagligen formar och utvecklar efter egna önskemål och behov, och jag är lycklig, helt enkelt för att jag väljer att vara lycklig.
/C

Reply
Linn 24 april, 2016 - 12:42

Du är så klok Charlotta, en riktig inspirationskälla! Du får mig att vilja bli en bättre version av mig själv!

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 12:48

Oj vilket fint omdöme, tack Linn! 🙂 ❤️
/C

Reply
Fenix 24 april, 2016 - 10:31

I början på 90 talet när nätdejtingforumen var nya så var människor lite mera seriösa om vi säger så.
Människor var nyfikna och lite mer ärliga. Men i takt forumen har tillkommit så har massor av olika individer hittat dit. Det finns runt 700 svenskspråkiga dejtingsidor. Lägg där till olika singelgrupper på FB. Alla appar och liknande.. Lägg där till alla SK relationscoacher och relationsexperter, Bloggar där alla vill synas och berätta hur vi ska göra. Känns inte seriöst någonstans enligt mej.
Alla vill synas och få sin bekräftelse. Tjäna pengar.

Det blir lite slit och släng med relationer och kärleken. Inte på riktigt längre utan mera en lekstuga.
Det funkade så mycket bättre förr känner jag. Man socialiserade sig med människor där ute.
Riktiga och naturliga möten uppstod där båda lärde känna varann på ett mera jordnära sätt.

Det är tufft att vara ensam utan en partner ibland. Eller utan vänner om de med saknas för vissa.
Men som nämns så blir man bara mera ensam tror jag om man bara förlitar sig på datorn.
Med datorns hjälp.

Jag är själv med i olika föreningar. Tränar en del.
Sådana saker ger tillfällen till träffa nya människor
Ett perfekt smörjmedel för att socialisera sig med andra.
Man mår så mycket bättre psykiskt och fysiskt

har man lite problem med självkänslan och liknande så tar man det bara i sin egen takt.
Och man ska veta att var och varannan människa har sina problem.
Människor som vågar misslyckas är vinnare i slutändan.

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 11:51

Tack för att du delar med dig av dina tankar Fenix.
/C

Reply
Violen 24 april, 2016 - 14:49

Håller med Linn, du är verkligen en inspirationskälla, en bra singelförebild.
Kanske ska man inte fokusera så mycket på att man är singel och inte har en partner, då det finns så mycket annat i livet som kan vara bra. Livets mål är kanske inte är att ha ett förhållande, att sträva så hårt efter det kanske tom är något som är inlärt genom den fortfarande starka tvåsamhetsnormen i vårt samhälle.
/Violen

Reply
Charlotta 24 april, 2016 - 15:04

Tack Violen! Livets mål är vad vi gör det till, antingen genom egna tankar och beslut eller genom att rätta oss efter andras idéer.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI