Home Relationer/Kommunikation Låter du dig luras på kärlek?

Låter du dig luras på kärlek?

by Charlotta

Vad är kärlek? Kan man veta med säkerhet när det är kärlek man känner eller när det är något annat?

Det låter kanske som en onödig fråga, klart man vet när man verkligen älskar något. Men jag är inte så säker på att det är så självklart. Jag tror att där finns fallgropar, känslor som maskerar sitt rätta ansikte med en mask av kärlek, när de egentligen har ett helt annat ursprung och syfte.

Den sortens känslor, som påstår sig vara något annat än de egentligen är, kan ställa till det ganska rejält i livet. De kan göra att man bygger upp en relation och ett liv på något som egentligen inte är vad man trodde att det var. De kan göra att man fattar beslut utifrån felaktiga grunder, och göra det nästan omöjligt svårt att fatta de beslut man skule behöva fatta. De kan göra att man blir sårad, besviken och i slutändenkänner sig väldigt lurad.

Två sådana känslor som ofta bär en mask av kärlek är känslomässiga bindningar och beroende. Är de känslomässiga bidningarna starka så är upplevelsen att man inte klarar sig utan personen, utan att man behöver personen för att överhuvudtaget kunna existera. Alltså måste det ju vara kärlek, resonerar hjärnan.

Samma sak med beroende, är man praktiskt, ekonomiskt eller på annat sätt beroende av någon så behöver man personen för sitt vällbefinnande, och någon som man behöver så mycket måste man ju älska, eller?

Förväxla inte behov och känslomässiga bindningar med kärlek. De två förstnämnda har sitt ursprung i kärleken till dig själv och en önskan att fylla de tomrum du har inom dig, medan ren kärlek aldrig handlar om dig utan alltid om den du älskar.

Äkta kärlek köpslår inte, den undrar inte vad den får tillbaka om den ger, eller vem som gett mest och längst och hur rättvist det är. Äkta kärlek kommer av känslan att det inte finns någonting man hellre vill på denna jord än att göra den andra personen lycklig, att man själv är så överfull av kärlek att det inte finns något behov av att bli påfylld, utan bara av att ge.

Den sortens kärlek luras aldrig, den gör dig aldrig besviken, och även om den skulle ta slut så finns där ingen bitter eftersmak, utan bara en saknad och minnen av ren och äkta kärlek.

/Charlotta

14 comments

carin 18 januari, 2017 - 19:39

Hej Charlotta. Det här har inget att göra med dagens inlägg men kände att jag behövde ventilera mig någonstans. Det handlar om konflikter. Haft en lugn trygg och fin uppväxt med två kärleksfulla föräldrar och en storasyster. Tror vi har bråkat väldigt lite men när det väl varit bråk så har det alltid varit mellan min syster och mina föräldrar och jag har medlat mellan dem, hållit mig neutral och försökt lösa konflikten så att alla kan bli vänner igen. Det var flera år sedan vi hade något bråk, tvärtom har vi blivit ännu mer sammansvetsade men idag blev det bråk mellan mina föräldrar och min syster och jag fick sån enorm ångest av det! Jag får ångest för att jag tycker så himla synd min syster blev så orättvist behandlad idag och blev ledsen för hennes skull, sedan får jag ångest för att jag tycker synd om mina föräldrar som nu sitter med jättedåligt samvete efter att jag talat om för dem att de gjort fel i det här. Tycker synd om båda parter för jag vet hur hemskt jobbigt det är att ha skuldkänslor (mina föräldrar) och för min syster skull som blev så ledsen. Jag är nog en högkänslig person och tycker det är fruktansvärt jobbigt med dålig stämning. Det är en så otroligt löjlig konflikt som aldrig hade behövt existera och jag vet ju att det lägger sig och blir bra, men just nu har jag bara sån ångest för bådas skull, jobbigt att sitta mitt emellan. Vad kan man göra åt sina konflikträdda tankar? Hur ska jag göra för att inte bära mina föräldrars skuldkänslor och ångest på mina axlar? Vet att de troligen kommer ligga sömnlösa inatt för att de skäms och önskar att de hade agerat annorlunda parallellt med att de försöker hitta ursäkter för sitt beteende. Får en klump i magen över att de säkert kommer ligga sömnlösa inatt, vill inte att någon ska må dåligt. Samtidigt som jag vet att de inte är ”offret” här för det är min syster. Kan inte skaka av mig olustkänslorna, känner mig bara ledsen, nere, nervös och orolig. Jag klarar helt enkelt inte av konflikter. Något tips för hur man kan hitta en bättre känsla?

Reply
Charlotta 18 januari, 2017 - 20:23

Hej Carin. Du är självklart medveten om detta, men jag säger det ändå bara för att uppmuntra dig att tänka lite extra på det, för jag tror det är viktigt att du ger den här vetskapen en chans att verkligen landa i dig, inte bara låta det passera förbi utan tar in det och accepterar det. Både dina föräldrar och din syster är vuxna människor som har både skyldighet och rättighet att ta ansvar för sig själva och sina liv. Det är fint av dig att vilja hjälpa till, men när du tar ansvar för vuxna, fullt friska människor så har det gått för långt.

Som du själv är inne på så är detta förmodligen ett mönster som du har med dig från uppväxten, du tog rollen som fredsmäklare för att du inte stod ut med att se dem du älskade må dåligt, och på den vägen är det. Skillnaden är att nu är ni alla vuxna, och ska man vara riktigt ärlig så kanske dina föräldrar inte borde tillåtit att du tog det ansvaret för familjens välmående redan från början, det var ett stort ansvar för en liten människa.

För att kunna ge dig konkreta råd kring dina olustkänslor inför dålig stämning så skulle jag vilja att du beskriver den känslan närmre, förklarar precis hur den känns, vad den får dig att tänka på, vilka andra känslor den är knuten till och hur den påverkar dig både känslomässigt och kroppsligt.
/C

Reply
carin 18 januari, 2017 - 21:07

Tack för din fina feedback. Precis som du skriver är det så att jag varit så mån om att alla snabbt ska bli vänner efter en konflikt att jag gjort allt för att peppa lyssna och stötta och försöka opartiskt få alla att bli sams. Minns att jag varit fullständigt dränerad på energi efteråt men med min hjälp har det oftast blivit bra och jag har alltid fått höra efteråt hur tacksamma de är för att jag ”hjälpt till” vilket såklart har varit någon form av bekräftelse för mig. Jag känner att jag har ett visst inflytande, båda parter tycker oftast att jag kommer med kloka åsikter och råd och jag vågar väl helt enkelt inte låta dem gräla hejvilt för att jag vet att det ofta faktiskt är ”tack vare” mig som de blivit sams igen. Konfliktmedlare är ett beteende som går långt tillbaka i tiden, säkert från att jag var ungefär 10-12 år gammal till vuxen ålder idag. Otroligt svårt att distansera sig för att jag är liksom rädd att konflikten ska blåsa upp ännu mer om jag inte är där med mitt lugn och talar alla till rätta. Du ber mig beskriva känslan men det är rätt svårt att sätta ord på, oron och olusten sprider sig som en generell ångest i kroppen med fokus i magen och jag tänker på tidigare konflikter, att det oftast har kunnat hålla på i ett par dagar innan det blivit bra igen. Jo nu kom jag på vad jag framför allt känner, jag känner en ständig nervositet över att det ska ringa i luren och någon ska gråta eller vara arg för att konflikten tagit en ny infallsvinkel. Det är ett återkommande mönster att när man tror att det är över och alla är sams så har mina föräldrar sedan ältat saken hemma med varandra i ett par timmar och har något de funderat på som de vill säga vilket ofta drar igång konflikten igen. Det är oerhört jobbigt att man liksom aldrig vet, är det över nu? Eller ska de ringa om någon timme igen och vara ledsna och kränkta? En gnagande oro som det inte går att bli kvitt.Min syster å andra sidan kan ha hett temperament och fräsa ur sig saker i stundens hetta, aldrig långsint men kan verkligen ilskna till vilket gör att jag känner att jag behöver vara delaktig för att de inte ska bli ännu mer ovänner. Jag hör själv att det här låter ganska löjligt för att vara vuxna människor men trots rationellt tänkande i att de själva får ta ansvar kan jag inte skaka av mig den jobbiga känslan. Kan inte koncentrera mig på något eller koppla av/stänga av

Reply
Charlotta 18 januari, 2017 - 21:28

När jag läser vad du skriver så dyker en tydlig tanke upp hos mig och jag skulle vilja höra vad du säger om den. Det du beskriver låter för mig ungefär som ett beroende där du är medberoende. Dina föräldrar och din syster har utvecklat en relation som bygger på regelbundna konflikter, säkert finns det gamla saker som ligger till grund för det mesta, men de hittar ständigt nya vägar för att riva upp det igen och bygga vidare på problemen. Du är den som gör det möjligt för dem att fortsätta att ha både relationen och konflikten samtidigt, för utan dig skulle de sannolikt bli tvungna att lösa sina konflikter för att kunna forstsätta relationen men dig i mitten behöver de inte göra den ansträngningen utan kan fortsätta på samma sätt på obestämd framtid. Hur känns det att läsa den iakttagelsen, håller du med?

Medberoende är en situation där man sätter sin egen väldfärd åt sidan för att stötta och underlätta för någon annan, och där man är övertygad om att det man gör är nödvändigt för att den andra människan ska kunna klara sig och inte gå under. Det man missar är att det man gör av omtanke och välvilja i själva verket är precis det som gör den andra personens beteende möjligt, och om man skulle bryta sitt mönster och sluta göra det så skulle den andra personen tvingas att acceptera sitt problem och ta tag i det på egen hand. Kan du relatera till att vara medboeroende i dina föräldrars och din systers osunda relationsdrama?
/C

Reply
carin 18 januari, 2017 - 22:25

”Medberoende är en situation där man sätter sin egen väldfärd åt sidan för att stötta och underlätta för någon annan, och där man är övertygad om att det man gör är nödvändigt för att den andra människan ska kunna klara sig och inte gå under” Kan absolut relatera till den här beskrivningen, känner som du skriver, att de skulle gå under utan min ”hjälp”. Idag gjorde jag något jag nog aldrig gjort innan, jag meddelade dem båda att de inte fick störa mig mer med detta ikväll, de vet att jag har ett viktigt möte på fredag som jag behöver förbereda mig till. Först kände jag ångest och tänkte att när jag väl pratar med dem på fredag eftermiddag så kanske de har hunnit bli världens ovänner tills dess och att allt blivit ännu värre då. Men ganska snabbt kom en lättnadskänsla också, båda respekterade att jag hade annat viktigt att tänka på och jag vet att de är måna om att detta möte ska gå bra. Lättnad över att faktiskt vara utanför och slippa vara involverad. Kanske har du rätt att jag ger dem möjlighet att fortsätta det destruktiva. Jag kanske borde se det som en övning att försöka hålla mig distanserad. Jag tänker att det ju framförallt skulle vara för min egen skull, för att slippa ansvaret och ångesten, men kanske hade det också varit bra för dem.

Reply
Charlotta 18 januari, 2017 - 22:37

Det där var en jätteviktig insikt du gjorde just nu, grattis till den! 🙂 Det är också kanonbra att du drog en gräns idag, och att de respekterar den, det är en väldigt bra början som du kan bygga vidare på i den takt du själv känner är lämpligt. Nu har du sett att det går att göra förändringar utan att världen rasar samman, ger du dem större utrymme att utvecklas och ta tag i situationen utan din inblandning så kanske de rent av börjar lösa sina egna problem en gång för alla. Gå också in ordentligt i känslan av lättnad som du beskriver, känn efter vad den ger dig, vad den gör med dig och föreställ dig hur det skulle vara att vara i den alltid. Fortsätt på den här vägen och berätta gärna hur det går. 🙂
/C

Reply
carin 19 januari, 2017 - 11:00

Ska försöka gå in i känslan av lättnad, visst finns det en gnagande oro kvar inom mig som kommer fram så fort jag tänker på det men hade jag varit delaktig hade det inte bara varit en liten oroskänsla utan en stor klump i magen av ångest. Tacksam över att jag har lyckats begränsa känslan även om jag inte kan eliminera den. Tack för dina alltid så kloka råd.

Reply
Charlotta 19 januari, 2017 - 11:06

Påminn dig själv också om att detta är ett mönster som du haft under lång tid, det är väntat att det känns obekvämt och konstigt att börja bryta ett sånt mönster, men det betyder inte att det är fel att göra det. Väl bekomme! 🙂
/C

Reply
Agnes 4 februari, 2017 - 20:37

Hej Charlotta! Jag har ett problem som inte är direkt kopplat till detta inlägg, men som jag känner att jag gärna hade fått en reflektion över. Jag är rätt ung, 21 år gammal, och fick min första pojkvän för drygt 4 år sedan. Vi var tillsammans i 2,5 år, och under den tiden blev jag bara mer och mer kär i kärleken, det vill säga att jag älskade att ha en partner då det gav mig en sådan trygghet, jag kände aldrig att jag var ensam och jag hade alltid någon att prata med om allt som hör livet till. Hände något negativt i mitt liv hade jag alltid honom att vända mig till och söka tröst hos. Vi hade ett bra förhållande över lag, förutom att jag ofta kände mig åsidosatt då han prioriterade annat än mig. Jag tog aldrig upp detta med honom av rädsla av att jag skulle kunna förlora honom, och lät honom trampa på mig många gånger. När det tog slut mellan oss var första gången vi pratade om detta, och han sa själv att han var medveten om att han prioriterat bort mig många gånger. När vårt förhållande tog slut var jag inte bara väldigt ledsen över att förlora min kärlek och bästa vän, utan jag greps också av en fruktansvärd rädsla över att vara ensam. Att vara singel kändes som en omöjlighet, och jag fick panik av tanken att inte ha en partner. Bara ett par månader senare träffade jag min nya pojkvän, och vi blev tillsammans. När vi var ”nykära” kände jag att mina känslor för honom inte var så starka som de kanske borde ha varit, men jag fortsatte ändå vår relation. Många gånger reflekterade jag över att jag kanske inte var så kär i honom, men alternativet att göra slut och vara ensam igen gjorde att jag fortsatte vår relation. Vi har haft distansförhållande det senaste halvåret då han flyttade för studier, och jag bor kvar i min hemstad. Många gånger bad han mig flytta efter honom, men jag ville inte riktigt det eftersom det inte kändes 100% från min sida. Jag skyllde det på att jag inte ville bo i staden han flyttade till, och jag skaffade istället ett jobb i min hemstad. Jag saknade inte honom jättemycket eller allt för ofta, men trivdes av att ha någon att prata i telefon med om kvällarna och planera roliga saker med. Flera gånger när jag tänkte på att jag inte var så kär i honom tänkte jag också att jag borde avsluta vår relation, men sköt bara på det. Efter vår resa till Alperna, efter sommaren… För två dagar sedan sa han att han inte vill vara kvar i vårt förhållande, eftersom det är för jobbigt för honom att ha distansförhållande och att han mår dåligt över att aldrig få träffa mig. Detta kom som en chock för mig, och trots att jag inte varit så kär tidigare blev jag otroligt ledsen och upplever nu samma panik över att vara ensam som när mitt första förhållande tog slut. Nu när det är slut vill jag bara ringa honom och be honom ta tillbaka mig, överväger att säga upp mig från jobbet och flytta till honom, lova om att vi inte ska ha distans så länge till. Å andra sidan säger en del av mig att jag är galen som har detta beteende och sörjer en partner som jag inte har haft så starka känslor för. Varför är jag som jag är och känner som jag gör? Blir förtvivlad och känner mig så svag som inte ”klarar av” att vara utan partner. Varför är jag hellre i en relation med någon jag inte älskar än att vara ensam stark? Hur kan jag jobba med mig själv? Jag är rädd att jag bara kommer kasta mig in i första bästa relation med vem som helst, och fortsätta detta negativa mönster. Snälla hjälp mig!

Reply
Charlotta 4 februari, 2017 - 21:26

Hej Agnes, välkommen hit! Hade du levt i en tid där man gifte sig som 18-åring och sedan stannade i äktenskapet livet ut, oavsett om det var bra eller dåligt, så hade dina instinkter och mönster kommit väl till pass. Känslan av beroende och rädslan för ensamhet är förmodligen, i alla fall till viss del, ett arv från en tid när överlevnad var beroende av en man som försörjde och skyddade sin familj. Men nu lever du inte i en sådan tid och då är det istället ett problem att vara rädd för ensamhet och att inte våga stå på egna ben. Du är förvisso ung, men du har redan gjort det till ett mönster att tvåsamhet är tryggt och ensamhet är otryggt, så pass att du är beredd att vara i en relation med en man du inte älskar, och att ge upp ditt jobb och ditt liv bara för att slippa vara ensam. Jag skulle tro att det finns fler orsaker till rädslan för ensamhet, men det spelar egentligen ingen roll, det som spelar roll är att du nu har två val. Antingen gör du samma sak igen och letar snabbt upp en ny kille som du kan vara i ett förhållande med och befäster därmed ditt mönster ännu starkare, eller så möter du din rädsla, bestämmer dig för att du ska leva singelliv i minst ett år och lära dig att du klarar dig alldeles utmärkt på egen hand, och bryter därmed mönstret. Det finns ingen hemlig formel för hur det går till utan du bara bestämmer dig för att stå ut och gå vidare även när det känns jobbigt och du blir rädd. För det kommer att tidvis kännas jobbigt, och du kommer tidvis att känna dig ensam och otrygg, men belöningen är att du kommer att bli mycket starkare och tryggare i sig själv när du väl kommit igenom den första tiden.
/C

Reply
Agnes 10 februari, 2017 - 19:09

Hej igen och tack för ditt svar! Idag pratade jag ut med mitt ex, och var helt ärlig med att jag inte har haft rätt känslor för honom. Det var en stor lättnad att få det sagt, och vi var väldigt ärliga i ett fint samtal. Nu vet jag att jag aldrig vill sätta mig själv eller någon annan i den situationen igen, och jag ska nu göra mitt bästa för att börja trivas med mig själv som singel och vara trygg i det. Du skriver att du tror att det finns fler orsaker till min rädsla för ensamhet. Har du något speciellt i åtanke då? Jag tänker att om det finns möjliga anledningar är jag nyfiken på vad det kan vara, för att jag ska kunna gå ännu ett steg vidare i min självrannsakan.

Reply
Charlotta 10 februari, 2017 - 19:20

Hej Agnes, det låter som att du har gjort stora framsteg i att bryta ditt mönster, bra jobbat! Orsaker till att man utvecklar rädsla för att vara ensam hittar man ofta under uppväxttiden eller i tidigare erfarenheter, så fundera över om det är något där som du har varit med om, eller om har hänt som kan ha påverkat dig.
/C

Reply
Agnes 10 februari, 2017 - 20:39

Jag snubblade just över en sida som heter ”Låg självkänsla och relationer”. När jag läste det som stod där kände jag igen mig själv i det mesta. Till exempel: ”Med en låg självkänsla försöker vi balansera och hitta ersättare som bygger självkänslan. Därför är det vanligt att personer med låg självkänsla strävar efter att bli kära. De bli höga av romanser som ger deras upplevda “tråkiga” liv en kick. En person med låg självkänsla kan tycka att livet saknar mening om de inte har en partner.” samt ”Med en låg självkänsla vinner rädslan för att bli ensam över möjligheten att det finns någon annan som är bättre för oss. Föreställningen om att den nuvarande relationen är den enda vi har, innebär att vi hellre håller oss kvar än att ta oss ur. Med en låg självkänsla är vi så rädda för ensamheten att vi inte ens kan tänka tanken att vi kan leva lyckligt med oss själva. Rädslan för ensamheten är ofta anledningen till varför så många går från en relation rakt in i en ny. En del till och med försäkrar sig om att den nya relationen redan är påbörjad innan de gör slut med den gamla.” Bland annat detta tycker jag stämmer in på mig. Jag har inte förut upplevt mig själv som en person med dålig självkänsla, men ju mer jag börjar nysta i detta känner jag att det i mångt och mycket är så. Gällande min uppväxt och tidigare erfarenheter, är det enda jag kommer på att jag under en period blev mobbad under skoltiden. Om det kan vara sådana händelser eller andra svek jag har upplevt som gör att jag är otrygg med mig själv som vuxen, är det ju väldigt sorgligt. Vad är ditt bästa tips för att förändra sin självkänsla just när det kommer till ensamhet och relationer?

Charlotta 10 februari, 2017 - 20:55

Självkänsla är något man bygger upp över tid baserat på agerande och tankar, och det är samma självkänsla när det kommer till ensamhet och relationer som i allting annat. Här är några inlägg om hur man bygger upp sin självkänsla.
Många små steg till bättre självkänsla
Hitta tillbaka till självkänslan
Bygg din självkänsla
/C

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI