Home Relationer/Kommunikation När andra inte tar sitt ansvar

När andra inte tar sitt ansvar

by Charlotta

Vi vill gärna hjälpa dem som står oss nära, speciellt när vi upplever att de av någon anledning inte har förmåga att hjälpa sig själva. Vi vill hjälpa dem för deras skull, för att vi älskar dem och vill att de ska ha det bra. Men också för vår egen skull, för att vi älskar dem och inte står ut med att de mår dåligt, och definitivt inte med tanken på att kanske förlora dem.

I vår iver att hjälpa så tar vi gärna ett större ansvar än vad som egentligen är rimligt. Vi tar kommandot och börjar fatta beslut för deras räkning, försöker lista ut vad som är bäst för dem, och indirekt även för oss. Kanske får vi tack tillbaka, kanske bara otack. Kanske känner de sig omhändertagna, kanske bara trängda.

Ska man istället bara backa undan och se på när någon inte reder ut den situation de har hamnat i eller försatt sig i, inte reder ut sitt liv, sin hälsa? Ska man låta dem misslyckas, låta dem lida, låta dem klara av det bäst de kan? Ska man acceptera att man riskerar att förlora dem?

Ansvaret faller inte på antingen dem eller oss, vi har alla ett ansvar att ta. Först och främst har vi alla ett ansvar mot oss själva, hur gärna vi än vill finnas där för andra så måste ansvaret mot oss själva alltid vara första prioritet. Finns vi inte där för oss själva så kan vi inte finnas där för andra, inte i längden och inte med den kvalitet och kapacitet vi önskar.

Men vi har också ett ansvar mot varandra, mot omgivningen i stort, mot naturen och den miljö vi lever i, mot allt och alla. Vi är inte isolerade öar som kan sköta oss själva och skita i andra, även om vi ibland skulle vilja separera oss från varandra med vi och de-tänk så är vi i grunden alla ett och detsamma, så självklart har vi ett ansvar att ta hand om och hjälpa varandra.

Men det egna ansvaret är större så länge vi pratar om vuxna människor, för det är inte bara en skyldighet att ta ansvar för sig själv, det är också en rättighet att få lov ta ansvar för sig själv.

Att få lov att välja, men även att välja bort, att kunna skilja på vad som är bra för mig och vad som är dåligt för mig utifrån ens egna premisser, men även att få lov att välja det annorlunda, det konstiga, det obegripliga, att få lov att välja det som i andras ögon är fel.

När en närstående väljer att inte ta det ansvar för sig själv som vi vill att de ska ta, som vi tycker är rimligt att de tar, så skrämmer det oss och plågar oss, många gånger så mycket att vi tar det åt dem. Av kärlek, av skuld, eller rädsla, eller kanske en känsla av tvång.

Kanske förväntar de sig att vi ska lösa problemen åt dem, att vi ska axla föräldrarollen och låta dem vara hjälplösa och bli omhändertagna. Kanske blir de arga och klipper banden för att vi lägger oss i, trots att allt vi vill är deras bästa. Kanske blir vi arga för att de indirekt tvingar på oss en roll vi inte vill ta men känner att vi måste.

Att ta ansvar för sig själv är en rättighet, så också att låta bli att ta det ansvaret, men det innebär inte att man har rätt att förvänta sig att någon annan ska ansvar åt en, eller att det ens är bra eller rätt om någon gör det.

Vi har ett ansvar att hjälpa varandra, att bry oss om varandra och finnas där för varandra, men inte att ta ansvar varken för varandra eller åt varandra. Däri ligger skillnaden.

/Charlotta

2 comments

N 28 maj, 2017 - 17:48

Vilket träffande inlägg! Jag sitter just i den sitsen som du beskriver. Ett sjukt, vuxet barn som inte riktigt klarar att ta hand om sig själv och som både vill och inte vill att jag ska hjälpa.
Det är så svårt att stå vid sidan om och se sitt barn kämpa och lida bara för att överleva dagen. Svårt att låta bli att ingripa och komma med förslag på hjälp.
Jag känner att jag gjort allt jag förmått i snart 20 år, men har inte kommit någon vart. Men nu har jag, för min egen skull, sagt att ifrån att jag inte kommer att komma med förslag på vad som kan göras, utan väntar istället på en fråga om hjälp. Tyvärr har mitt barn mycket svårt att be om hjälp, innan det gått för långt.
Men det är kanske detta som behövs, för att få tid att själv tänka ut vad som behövs göras för att förbättra sin egen situation.

Reply
Charlotta 28 maj, 2017 - 19:05

Välkommen hit N! Precis som du skriver så kan det vara precis det som behövs för att den egna handlingskraften ska kicka in. Känslan att man bara har sig själv att lita till och att det inte finns någon annan som ständigt rycker in och löser problemen. Ibland behöver man nå botten innan man äntligen kan hitta fast mark under fötterna.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI