Home Relationer/Kommunikation När man känner sig bortvald

När man känner sig bortvald

by Charlotta

Bortvald, ratad, förbisedd, utesluten, åsidosatt, utelämnad, exkluderad.

Det spelar ingen roll hur man säger det, det gör lika ont ändå. Känslan av att inte få vara med, inte vara den som blir vald, att vara oönskad. Det kan nog vara en av de känslor som gör djupast och mest smärtsamt avtryck i själen.

Förmodligen är känslan nedärvd från en tid när det innebar stor fara och med stor sannolikhet en snar död att bli skiljd från sin familj eller den grupp man levde med, när farorna som hotade bestod av vilda djur, hunger och kyla, och att kunna hjälpas åt var skillnaden mellan liv och död.

Så ser inte våra liv ut idag, vi överlever utan problem på egen hand, men instinkten att finna trygghet i gruppen, att vilja tillhöra en gemenskap bär vi fortfarande med oss. I alla fall tror jag att det är en viktig anledning till att både ensamhet och att bli bortvald kan vara upplevelser som gör så ont och är så svåra att hantera. Vi är helt enkelt programmerade att undvika det så långt möjligt.

Speciellt om om man blir bortvald gång på gång så är det dessutom lätt hänt att man börjar tro att de som man blir bortvald av har insett det man någonstans i djupet av sitt inte alltid varit rädd för, att man inte är bra nog för att få vara med, att man inte är värd att vara tillsammans med, att man inte har något att erbjuda och därför inte förtjänar att få vara en del av gemenskapen. Och börjar man flörta med de tankarna så är den unkna gamla offerkoftan inte långt borta, då kan man enkelt gräva ner sig hur djupt som helst i självömkan om vilken bedrövlig ursäkt till människa man är och att det är självklart att ingen vill ha en eftersom man är fullständigt värdelös. Det är lätt att hamna där men det hjälper inte situationen det minsta utan tvärtom, det är absolut inget trevligt ställe att vara på, och det är mycket svårare att ta sig därifrån än att aldrig tillåta sig att hamna där.

Hur smärtsamt det än är att bli bortvald eller att inte bli inkluderad så är det inget man kan skydda sig emot, människor gör sina val och det är inte alltid det är de val man skulle önska sig. Det bästa man kan göra är att lära sig hantera det på ett så bra sätt som möjligt, ett sätt som inte gör mer ont än nödvändigt.

Det första man ska komma ihåg är att även om man är huvudpersonen i sin egen livsberättelse så är man inte det i någon annans. Alla spelar sin egen huvudroll och alla har sina egna planer, drömmar, rädslor, behov och begränsningar som de försöker göra det bästa av och hantera så gott det går, och det gör de genom att fatta beslut utifrån sig själv. Även om många försöker skapa en yta som ser felfri och nypolerad ut så är det väldigt få, om någon, som i verkligheten lever enkla och problemfria liv. Människor gör i allmänhet så gott de kan och ibland räcker det helt enkelt inte till så långt som man skulle önska.

Det andra man ska komma ihåg är som sagt att man alltid spelar huvudrollen i sin egen livsberättelse och just därför har makten att själv påverka hur historien ska se ut. Man behöver inte vänta på att bli vald, av någon utan man har själv möjligheten att välja in andra i sitt liv, personer som faktiskt vill vara där och som passar in där.

/Charlotta

10 comments

Anja-Karin 24 januari, 2016 - 15:58

Hej! Jag har en fundering kring det här med relationer vad gäller släkt o vänner. Jag och mina tre barn har bott på ett mindre ställe, nära mina föräldrar. Det har varit jättebra när barnen var små. När de nu har flugit ur boet alla tre och jag då är singel så har jag känt att jag vill flytta till stan ca 6 mil och det har jag nu gjort även om jag än så länge har kvar vår stuga på landet. Jag har känt dels att jag nu behöver hitta på mera socialt vilket är lättare i stan, när vi bodde på landet umgicks jag mest med barnen och mina föräldrar. När barnen var yngre så hann jag ändå inte med så mycket annat så det var ok då. Men som sagt nu känner jag att jag måste komma ut lite mera, träna med andra,träffa vänner mm. Jag har också närmare till jobbet. När jag hade flyttat så blev min mamma sjuk så under en period åkte jag till landet varje vecka och umgicks med dem. Nu är hon bättre och under behandling men mår under omständigheterna bra. Jag känner just nu ett väldigt dåligt samvete för att jag flyttat även om jag åker hem ofta. De frågar varje helg om jag kommer ” hem” till helgen. Nu har jag haft en del saker för mig i stan bla med att träffa gamla vänner. Jag får så dåligt samvete när jag inte åker tillbaka till landet och stugan varje helg för det känns som de räknar med det och blir besvikna när jag inte åker dit. Jag slits mellan att å ena sidan tycka att jag måste hitta ett liv med lite nytt socialt och nya aktiviteter för att inte sätta mig och deppa ihop av ensamhet när barnen flyttat. När jag då försöker skapa ett nytt liv och vara aktiv får jag så dåligt samvete mot mina föräldrar. Jag vet inte hur jag ska tänka för att stärka mig själv i detta.

Hälsningar!
Anja-Karin

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 16:15

Hej Anja-Karin. Det kan vara svårt när föräldrar blir gamla och sjuka, dels behöver de mer och mer hjälp och sällskap, och dels så blir man själv mer och mer medveten om att de inte kommer att leva för evigt och att man bör ta vara på tiden tillsammans. Samtidigt är det naturligt att vilja ha ett eget socialt liv också. Det positiva för din del är att dina barn är utflugna och att du inte samtidigt har små barn och gamla föräldrar, du har fått den hjälp du behövde med barnen och nu är de stora nog att klara sig själva. Det du inte hade räknat med var att när barnen blev stora nog att klara sig själva så skulle istället dina föräldrar börja behöva dig. Det här är något som du behöver fundera igenom ordentligt så du är överens med dig själv om var dina prioriteringar ligger, för det du inte vill riskera är att göra ett val som du i ett senare läge ångrar. Jag föreslår att du pratar med dina föräldrar om hur du upplever situationen och frågar dem hur de känner inför din flytt och dina besök. Det bästa vore om ni tillsammans kan komma överens om hur ni vill att ert umgänge ska fungera, det är ju meningen att umgänget så långt möjligt ska vara lustfyllt och inte kravfyllt.
/C

Reply
Anja-Karin 24 januari, 2016 - 17:10

De är inte så gamla 70 bägge två. De är egentligen ganska alerta . De är ute och åker på saker kör bil bägge två osv. Det är mera nu när mamma blev sjuk som det blev mera för dem med att vara hemma. Jag har en syster som bor ca 20 mil härifrån och hon är inte hemså ofta men hon har man och yngre barn och har aldrig sedan hon blev vuxen bott nära våra föräldrar. Det känns som att jag har en större press på mig att finnas där pga att jag bott nära dem länge och jag har ingen sambo medan det är mera accepterat att hon har sitt eget liv. Det är mera en känsla jag har ingen har sagt något om det. Jag tror föräldrarna delvis tycker att det är bra att jag bor i stan då jag slipper åka bil så långt till jobbet, de är alltid oroliga när jag är ute och åker. Jag ringer dem varje dag, bjuder hit dem till min lägenhet och åker som sagt hem ganska ofta. Jag försöker så mycket jag kan och orkar vara ett stöd och umgås med dem ofta även för att jag vill det såklart. Om jag enbart skulle bo i vår stuga och i stort sett bara umgås med mina föräldrar och för övrigt leva isolerat känner jag att inte skulle må så bra av det. Börjar jag må psykiskt dåligt och känner mig ensam när barnen inte bor hemma längre och inte trivs så kan jag inte vara något stöd för dem heller. Det gäller att hitta en balans.
AnjaKarin

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 17:39

Det låter som om du försöker övertyga dig själv (eller någon annan) om att det är okej att lägga mindre tid på dina föräldrar och mer på ditt eget liv. Är det det du vill? Och varför behöver du i så fall övertygas?
/C

Reply
Anja Karin 24 januari, 2016 - 18:38

Jag vet ingen som umgås så mycket med sina föräldrar som jag gör det gäller både innan och före flytten men jag känner ett extra stort krav. Jag borde egentligen känna att det är bra och att jag gör så mycket jag kan och det räcker. Det är som att jag har enorma krav på mig själv (förmodligen för att vi bott nära, hade nog inte varit så annars) att jag ska bo nära och umgås varje dag. Man träffas inte varje dag fast man bor nära och jag kan redan se att nu när vi inte bor nära så blir det mera kvalitet när vi träffas. Nu gör vi något äter gott och fikar förut titta man kanske bara in en sväng, tog mera förgivet att vi kan träffas när som helst och då blev det mera kvantitetsträffar. Din synpunkt som nästan kändes som att jag antingen väljer ett egoistiskt liv istället för att tänka på andra stämmer inte direkt, det skulle ingen i familjen tycka heller. Då jag är mycket engagerad och ger mycket till familj både föräldrar och mina barn.En annan aspekt är ju den att lönen kommer inte av sig själv, jag har ett ansvarsfullt och tufft jobb som också måste skötas ser inte det som egoism precis. Det är mycket tidskrävande med resorna även om jag bor på landet och det finns inte mycket tid över för umgänge i veckorna då ändå. När det gäller mitt jobb har jag absolut mina föräldrars stöd jag skulle ge dem mycket mera bekymmer om jag skulle säga upp mig och vara i stugan hela dagarna, då skulle de tycka att jag att jag var både ego och inte känna något stöd då jag inte skulle vara självständig när det gäller den ekonomiska biten.
/AnjaKarin

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 18:44

Jag har inga som helst synpunkter på hur mycket eller lite tid du lägger på dig själv eller dina föräldrar. Det jag försökte förmedla var att det låter som om du själv känner skuld över att du vill lägga mer tid på dig själv, att det verkar som om du argumenterar för att övertyga dig själv om att det är okej. Och min fråga var då vad det är som gör att du måste övertyga dig själv, vad det är som gör det så svårt för dig att fatta det beslut du uppenbarligen vill fatta, och vad som finns bakom skuldkänslorna?
/C

Reply
J 24 januari, 2016 - 21:24

Jag har valt en partner, som lyckligtvis valde mig tillbaka..men nu har det gått ett år snart och jag känner mig ständigt bortprioriterad för att ”det är så mycket annat”. Jag har frågat om han fortfarande vill ses och det vill han, och han säger att han känner skuld över att vi inte ses så mycket..men det händer inget om inte jag tar initiativ..och jag känner mig tjatig. I handling verkar det som han inte vill och jag vet inte hur länge jag ska orka..jag vill leva mitt liv med honom..men det känns som han skulle va lika lycklig utan mig :,( Vet inte vad jag ska göra?!

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 21:45

Det kan vara svårt att veta hur man ska gå vidare när en person vid upprepade tillfällen säger en sak men sedan fortsätter att göra något helt annat. Erfarenheten säger att det i allmänhet är handlingen som är det man ska rätta sig efter. Du kan prata med honom igen och vara tydlig med precis hur du upplever det, att han säger saker men att det inte händer något. Om det ändå inte blir någon förändring kanske du behöver bestämma dig för om du kan acceptera situationen som den ser ut nu eller inte, för då är nog sannolikheten stor att det inte blir någon förändring.
/C

Reply
M 24 januari, 2016 - 22:40

Hej Charlotta, den där finger meditationen verkar vara ett bra sätt för mig att slappna av eller meditera 🙂 Sedan behöver jag den särskilt nu för jobbet är så stressigt efter årsskiftet. Tack ska du ha:)

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 22:42

Hej M, vad kul att du har provat och att du tycker det funkar för dig också. Jätteroligt, tack för att du berättar! 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI