Home Relationer/Kommunikation När relationen inte håller

När relationen inte håller

by Charlotta

Ur Arkivet:

Hur gärna man än vill att det ska hålla för evigt så blir det inte alltid så. Av olika anledningar så tar förhållanden slut och ofta så upplever i alla fall den ena parten att det till största del var den andres fel, och ibland gör båda det.

Men det behöver inte alltid vara någons fel att det går snett. Vi är alla bara människor med olika bakgrund, referensramar, kapacitet och förmåga. Ofta utkämpar vi de värsta striderna i våra liv med oss själva, och även om man har en nära relation så kan ingen till fullo känna djupet i en annan människa.

Bara för att partnern inte levde upp till dina förväntningar så behöver det inte ha varit en medveten brist eller ett avsiktligt beteende, ibland gör man saker för att man måste, för att man upplever att man inte har ett val.

Kanske gjorde partnern så gott han eller hon kunde? Kanske brottades personen med demoner som du inte kände till? Kanske hade personen inte de emotionella verktygen för att hantera situationen på något annat sätt? Kanske var det så att vederbörande helt enkelt inte förmådde mer än så här, men samtidigt inte kunde erkänna den bristen, inte ens för sig själv?

Jag tror att alla människor i varje situation gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, men ibland så räcker det inte, inte mer än till att hålla sig själv ovan vattenytan.

När all den känslomässiga energin går åt till att hantera situationen på ett godtagbart sätt, och för sig själv och omvärlden låtsas som att man har kontroll och inte alls håller på att falla sönder och samman, så finns det inte kraft kvar för att även bry sig om en annan människas känslor och upplevelser.

När man inte orkar se hur djupt man sårar den person man en gång trodde man skulle älska för alltid, är det lättare att distansera sig genom förakt, nonchalans och hårda ord.

/Charlotta

14 comments

J 31 maj, 2016 - 21:41

Jag har kommit en bra bit nu känner jag, inser att jag kände mig ensam i relationen och var mycket själv och levde på hoppet. Jag ser nu att han inte är bättre än någon annan och att det mer är situationen i livet som gnager lite. Han är inte den rätta för mig baserat på det jag upplevde.
Jag tänker på relationerna i min familj och hur befriande det skulle kännas att sätta gränser mot ett par gränslösa personer. Det krockar med det du skriver att de gör så gott de kan under sina förutsättningar. Men jag känner mig inte trygg med dem. Jag önskar att det ska fungera och har varit alldeles för diplomatisk. Allt handlar om dem, de verkar egentligen inte ha något intresse för mig men tycker ändå jag ska umgås med dem och höra på deras problem och vad de har för sig. Ska jag umgås med dem för deras skull när jag är stark? En annan i släkten som jag är nära har brutit med en av dem. Hur gör man på kalas? Jag känner mig utanför i min egen familj och det känns sorgligt, men enda anledningen att jag fick vara med innan var för att jag var till lags. Nu har allt blivit så komplicerat..

Reply
Charlotta 31 maj, 2016 - 21:47

På vilket sätt menar du att det krockar?
/C

Reply
J 31 maj, 2016 - 21:54

Jag får dåligt samvete för de gör ju så gott de kan, de fattar verkligen inte bättre eller så vill de inte. Sätter jag gränser känns det som att bli överkörd av en ångvält, det känns som ett moment 22, jag vet inte hur jag ska göra

Reply
Charlotta 31 maj, 2016 - 22:00

Bara för att de gör så gott de kan betyder inte det att det är tillräckligt för att du ska kunna å bra i relationen med dem. Din första och största lojalitet måste alltid vara mot dig själv. Först när du är sann och ärlig mot dig själv kan du ha kraft att vara genuin mot andra och vara till verklig hjälp för någon annan.
/C

Reply
J 31 maj, 2016 - 22:05

Men aldrig bra nog i deras ögon, inte ens när jag ansträngde mig, men verkligen inte nu. Jag tror mycket är att jag bär med den bilden bland andra människor att jag tror de tycker det samma. Jag kan förstå att det inte är så, men om ens egen familj inte tycker om en fast man försökt så mycket vem ska då göra det? Jag mår ju inte bra av att undvika dem heller, men vet inte vad priset blir om jag sätter ner foten. Jag är rädd för vad min mamma ska ställa till med då, hon har gjort hemska saker.

Reply
Charlotta 31 maj, 2016 - 22:17

Fast nu går du in i offerrollen igen. Kliv ur den och möt dem med förståelse, integritet och även överseende om det behövs.Du behöver inte konfrontera dem, du kan bara välja att inte engagera dig i det som inte känns bra.
/C

Reply
J 31 maj, 2016 - 22:30

Jag vet inte..om man blir mött av skrik och bråk..att ha överseende och förstå. Jag känner inte att jag kan möta dem på ett bra sätt utan att må dåligt, det får mig att känna mig dålig men jag vet inte om jag klarar det. Och jag tycker inte jag ska behöva ta det, jag har fått nog.

Reply
Charlotta 1 juni, 2016 - 09:23

Okej, då har du redan bestämt dig för hur du vill göra. Gör då så.
/C

Reply
J 1 juni, 2016 - 11:16

Okej, tack för dina råd!
Kram

Reply
Majsan 2 juni, 2016 - 14:58

Detta känner jag så väl igen och har efter år av bearbetning också insett att han gjorde så gott han kunde, han stack inte för att såra mig utan för att rädda sig själv. Men han skickade mig till helvettet och jag kämpar fortfarande med att landa på fötterna (snart 3 år). Men hur vågar man lita på någon man efter detta. Tror att jag omedvetet drar mig undan män eftersom jag inte innerst inne tror att de vill mig väl. När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag tydligt att det aldrig funnits någon man som älskat och brytt sig om mig…

Reply
Charlotta 4 juni, 2016 - 20:02

Att undvika människor som man instinktivt känner inte vill en väl tycker jag låter väldigt förnuftigt. Längtan efter kärlek ska aldrig vara på bekostnad av den egna hälsan eller tryggheten, det mest grundläggande i en relation måste alltid vara välvilja. Tillit är något man förtjänar över tid, innan en man har visat sig vara pålitlig finns det anledning att vara försiktig. Inte så försiktig att han inte får en chans, men så försiktig att du inte bjuder in till att bli lurad eller sårad meddetsamma igen.
/C

Reply
Majsan 6 juni, 2016 - 09:04

Tack Charlotta för ditt svar, ska ha med mig detta att reflektera kring framöver. Ha en fin dag!

Reply
Anonym 29 september, 2016 - 13:01

Hej charlotta!
Hej dinntrxt var jätte rörande och fin! jag kunde verkligen relatera. Eftersom jag försökte verkligen mitt bästa och även han men det funkade inte.

Jag förstår int hur det gör så ont när man har förlorat någon. Jag har gråtit nästan i en månanad nu, nästan varje dag. Förhållandet mellan mig och min pojkvän tog slut och jag känner mig helt tom, det känns som om min vardag är helt upp och ner. det rutinmässiga är helt upp och ner. Jag saknar honom helatiden, precis helatiden. Jag försöker hålla mig upptagen helatiden med aktiviteter och sånt men endå kan jag inte sluta tänka på honom. Jag känner mig rätt nere, ensam och tom helatiden fast jag har fina vänner runt om mig, som stöder mig och är där för mig men det känns endå tomt. Det enda jag skulle vilja är han skulle trösta mig, säga att allt kommer bli bra men jag vet ju att det int kommer att ske eftersom han är osaken till att jag är ledsen.
Mvh. Anonym

Reply
Charlotta 29 september, 2016 - 13:20

Hej igen! Ju mer du fokuserar på ett problem desto större kommer det att bli och desto sämre kommer du att må. I det här fallet betyder det att ju mer tid och energi du lägger på att tänka på honom, hur mycket du saknar honom, hur ensam du är, hur tom du känner dig osv, desto mer kommer de känslorna att förstärkas och desto sämre kommer du att må. Känslan av sorg och saknad kommer att finnas där ett tag, låt den göra det, men det finns ingen anledning att låta tankarna kretsa kring förlusten hela tiden. Känslorna är som de är, men tankarna styr du själv över. Välj tankar som leder framåt och får dig att må bättre, inte de som leder bakåt och får dig att må sämre.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI