Home Relationer/Kommunikation Uppbrottets största fallgrop

Uppbrottets största fallgrop

by Charlotta

Relationer varar sällan för evigt, människor rör sig in i och ut ur våra liv allt eftersom tiden går och det är helt i sin ordning att det är så. Vi utvecklas alla i olika takt och på olika sätt och det är inte realistiskt att tro att vi ska följas åt genom livet med alla dem som vid något tillfälle varit viktiga för oss.

Vissa människor finns nära oss under en kort tid, andra dyker upp och försvinner bort igen under många år för att sedan återvända igen, och vissa enstaka personer finns kanske med oss genom hela livet. Har man tur så kan vänner från tidigare år dyka upp senare i livet igen efter att ha varit borta under lång tid, då har var och en gjort sin egen livsresa och som av en händelse befinner man sig plötsligt på samma plats i livet igen och kan med glädje återförenas i nytta och nöje.

Ibland glider relationerna isär på ett enkelt sätt eller slumrar in naturligt, men ibland är det dramatiskt och smärtsamt och förenat med starka och upprörande känslor där minst den ena parten, ofta båda, blir djupt sårade.

När uppbrottet för med sig frustration och känslomässig smärta är det lätt att klamra sig fast och inte vilja släppa taget. Man vill så gärna förstå för att kunna släppa och gå vidare, man vill så gärna få en chans till att förklara, att reda ut vad som egentligen hände, en chans till att berätta hur mycket den andra personen betyder eller hur ont den har gjort. Även om situationen är så infekterad att konflikt är den enda kommunikationen som står till buds, så väljer man hellre det än tystnad och avstånd.

Genom att gång på gång återvända till konflikten, under en täckmantel av att man vill förstå och reda ut så gräver man djupare och djupare ner i såren, både de egna och den andra personens. Ingenting blir utrett eller förklarat men allting blir mer infekterat och såren djupare och mer svårläkta.

Det finns ett alternativ. När uppbrottet är ett faktum finns möjligheten att acceptera det utan att ifrågasätta, att inte förvärra de sår som redan uppstått genom att rota mer i dem utan att låta dem vila och läka i fred, att respektera det man haft tillsammans och värdesätta det fina istället för att grotta ner sig i det fula, att stå upp för sig själv och inte sänka sig till en nivå där man egentligen inte vill vara, att genomföra avskedet med hedern och stoltheten i behåll och skiljas med rak rygg och självrespekt.

Allt det är ett möjligt alternativ om man skulle välja det. Det förändrar inte det faktum att det är fråga om ett uppbrott, men det förändrar radikalt mängden smärta och det förändrar hur du känner dig efteråt och hur lång tid det tar att läka. Skillnaden är enorm mellan om du redan i uppbrottet väljer att vända blicken framåt och minnas det positiva eller om du med näbbar och klor klamrar dig fast i det enda som finns kvar, nämligen konflikten.

/Charlotta

207 comments

Anette 28 mars, 2015 - 21:05

Jag har verkligen så svårt att släppa mitt ex. Det tog slut för snart 4 månader och vi har inte träffats på snart 6månader. Vi hade ett distansförhållande

Reply
Coachen 28 mars, 2015 - 21:24

Hej Anette, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Vill du berätta mer om på vilket sätt du har det svårt?
/C

Reply
Anette 29 mars, 2015 - 16:38

Vi hade träffats i 10månader när han valde att göra slut med mig via sms eftersom ha bor 50mil bort. Han tyckte inte att det funkade mellan oss eftersom jag i oktober 2014 började må dåligt av all stress från min skola. Han tyckte inte att han fick samma uppmärksamhet längre. Han gjorde slut i december 2014, men jag har så svårt att släppa honom. Tänker på han jämnt och är så ledsen över att det blev såhär. Älskar honom otroligt mycket än och han förstår inte hur jag kan älska honom när vi inte har setts på 6 månader. Har ingen aning hur jag ska koma över honom, Har aldrig älskar någon så här otroligt mycket och jag hade så mycket framtidsplaner för oss.

Reply
Coachen 29 mars, 2015 - 16:57

När jag läser din berättelse så dyker det upp några tankar som jag skulle vilja att du funderar på och känner efter hur de känns och om de öppnar upp några nya tankar hos dig.

Skulle det kunna vara så att du älskar den bild du har av ditt ex mer än vad du egentligen älskar honom? Eftersom ni varit tillsammans ganska kort tid och på distans så har du kanske haft gott om tid att drömma om honom på egen hand och måla upp en bild av hur han borde vara och hur du hoppas att han är, men kanske den bilden inte stämmer helt med hur han verkligen är?

Skulle det kunna vara så att den sorg du känner nu handlar mer om förlusten av att ha förlorat den dröm som du byggt upp kring honom, drömmen om ert gemensamma liv, än själva förlusten av honom? En kille som lämnar dig för att du är stressad och mår dåligt över skolan låter inte som något riktigt kap, utan snarare som någon man inte kan lita på när det verkligen gäller, eller någon som inte är redo för en seriös relation.

Det är okej att sörja ett uppbrott och förlusten av en partner, men det blir mycket lättare att läka och se framåt om man är helt ärlig med sig själv och benar situationen. En del i det arbetet är att analysera känslorna och ta reda på vad de egentligen handlar om, att tillåta sig att se exets fel och brister istället för att höja honom till skyarna, och att nysta sig fram till vilke förlust det är som egentligen gör mest ont. Kan det kanske vara din förlorade dröm om tvåsamhet som smärtar mer än förlusten av just den här killen? Skulle det vara så så kan det vara en tröst att tänka att den drömmen faktiskt finns kvar och lever vidare och att det bara handlar om att hitta rätt person att dela den med.
/C

Reply
Anette 29 mars, 2015 - 21:23

Jag älskar honom för att han är den han är.
vi hade det bra framtill jag började må dåligt.
Han hade lovat sig själv att aldrig vara med någon som mådde dåligt och bli dåligt behandlad.
Jag har svårt att åka kollektivt och vi kunde som sagt aldrig åka någonstans tillsammans för jag klarade inte av det. Så han kämpade egentligen hela sommaren med detta och till slut kände han väl att det inte gick längre när jag bröt ihop i oktober och jag valde att skicka hem honom 2 dagar tidigare än vad han egentligen skulle åka hem från mig. Jag hade i december 2013 valt att gå ifrån min dotters pappa och sen började jag prata med denna killen i slutet av december och vi pratade fram till februari då vi bestämde oss för att träffas, fast jag hade väl inte riktigt kommit över seperationen från dotterns pappa.
Så jag ville ta det lugnt. Vi bestämde att jag skulle säga till när jag var redo att gå ut med att vi hade ett förhållande.

Det han sa när han gjorde slut exet var att han tyckte det var konstigt att vi hade varit tillsammans så länge men att vi inte hade något officiellt förhållande utåt. Kan hålla med honom om det.

Sorgen jag tror jag känner är nog saknade efter honom och framtidsplanerna jag hade byggt upp med honom.
Han hade också framtidsplaner för oss, han berättade ofta om dem för mig.Han var villig att flytta 50 mil hit till mig fast hans barn(som dock är 14,15,16år) bor där han bor. Eftersom jag inte kunde flytta iväg. Han ville ha hus, gifta sig.

jag har inga kompisar så han blev ju hela mitt sociala nätverk.
Vi kunde prata 10-12 timmar per dag om han var ledig från jobbet. Vi skickade massvis med sms till varandra.
Den drömmen med honom kommer tyvärr aldrig inträffa och är ju honom jag ville vara med.

Reply
Coachen 29 mars, 2015 - 21:36

Finns det något oavslutat mellan er som gör det svårt för dig att släppa honom? Har ni bestämt att det är definitivt slut eller har ni lämnat det öppet?

Från det du skriver så tolkar jag det som att han har varit tillsammans med någon tidigare som mådde dåligt och som behandlade honom illa och att han därför kopplar ihop att du mår dåligt med att han kommer att bli illa behandlad, stämmer det? Har ni pratat om detta, att det inte behöver bli likadant denna gången?
/C

Reply
Anette 31 mars, 2015 - 08:14

Jag känner att det inte blev ett riktigt avslut eftersom han valde att göra slut genom att skicka ett sms. Han hade ingen lust att åka 100 mil för att göra slut.
Han har bestämt att definitivt att det är slut, jag har bett om en ny chans men han tycker inte att det är lönt eftersom det inte fungerade mellan oss.

Ja han har varit tillsammans med en tjej innan mig som mådde dåligt och behandlade honom illa och pratade skit om honom till sina vänner m.m

Vi har inte precis skrivit någonting till varandra sen i december när han lämnade mig, i telefon har vi inte pratat för han svarar inte när jag ringer.

När jag började må dåligt i oktober förra året så tyckte han att jag inte visade några känslor mer för honom och att vi inte var intima då heller. Och då sa han att det inte funkade.

Coachen 31 mars, 2015 - 09:44

Det låter som om det nog kan ligga mer bakom uppbrottet än att du blev sjuk. Har han tydligt talat om att det definitivt är slut från hans sida så måste du ta fasta på det och inte plåga dig med tankar på hur du skulle kunna få tillbaks honom eller hur det hade kunnat vara mellan er.

En partner som var bra för dig hade aldrig behandlat dig som han gjorde, han hade inte lämnat dig när du var sjuk, han hade inte gjort slut via sms, han hade inte utgått från att du skulle uppträda på samma sätt som hans ex och han hade inte skyllt uppbrottet på dig.

Försök att se objektivt på er relation och inte bara de delar som var bra, om man verkligen älskar någon så vill man finnas där för den personen även när det är svårt och jobbigt, och det var tydligen något som han inte hade kapacitet för. Fundera på vilka erfarenheter du gjort som du kan ta med dig för framtiden och vänd sedan blicken framåt istället, för det är där allt det nya och trevliga finns.
/C

Anette 31 mars, 2015 - 10:08

Han sa att vi var för olika??
”Om du ska kunna vara tillsammans med någon så måste du trivas med dig själv och ditt liv först.” Så skrev han när jag frågade varför det inte funkade mellan oss.
Han sa också att detta aldrig hade hänt om jag hade mått bra.

Det är inte lätt att inte ha tankarna på vad jag hade kunnat göra annorlunda för att det inte skulle bli såhär.
Han hade lovat sig själv att aldrig vara med någon som mådde dåligt igen så därför gick han.
Kan ju förstå att det var lite långt att åka 100 mil för att göra slut men ändå.
Det blev väl för jobbigt för honom att stanna kvar när jag mådde dåligt för han sa att det påverkade han negativt också.

Erfarenheter jag har gjort: Att aldrig må dåligt för då blir man lämnad av den man älskar,

Reply
Coachen 31 mars, 2015 - 10:43

Jag tror att mycket av det han sa när han lade skulden på dig var saker som egentligen inte alls handlade om dig utan om honom, t ex det du skrev nu om att du måste trivas med dig själv innan du kan vara tillsammans med någon, chansen är stor att det är han som måste trivas med sig själv innan han kan vara tillsammans med någon, men det är mycket lättare för honom att säga att det är du och på så sätt slippa ta itu med sina egna problem.

Det är detta jag menar när jag säger att du behöver analysera mer med objektiva ögon och inte utgå från att uppbrottet är ditt fel. Av det lilla du har berättat så framträder det trots allt ganska tydligt för mig en omogen man som inte är trygg och stabil i sitt eget liv och som därför inte klarar av en relation såvida den inte till hundra procent är på hans villkor och till hans fördel. När relationen under en period kräver att han ska vara den starke och den som stöttar så drar han istället för att finnas där för dig. Så agerar inte en trygg och balanserad man, så agerar någon som desperat försöker hålla sin egen näsa ovanför vattenytan.

Du är värd bättre än så här, du är värd någon är så färdig med sig själv att han orkar stå kvar och stötta dig även om det blåser kallt emellanåt, någon som älskar dig så mycket att han vill det som är bäst för dig och inte det som är enklast för honom, och någon som är har tillräckligt stark självkänsla för att äga sina egna svagheter och brister och inte lägga dem på dig. Det är den lärdomen du ska dra av detta och det är den typen av man du ska leta efter nästa gång.

Jag skulle vilja föreslå att du läser de här inläggen som handlar om självkänsla och självvärde, jag tror du skulle kunna ha nytta av dem.
/C

Reply
Olivera 7 april, 2016 - 15:27

Tack för det här, va precis vad jag behövde läsa. OH, Gud tack för det här… Tänkte hela tiden att allt var mitt fel

Reply
Charlotta 7 april, 2016 - 16:25

Välkommen hit Olivera, roligt att du hittade vad du letade efter. 🙂
/C

Reply
Anette 1 april, 2015 - 08:59

Han trivs bra med sig själv, han har jobbat mycket med sig själv 2013 eftersom att han var inblandad i något i hans förhållande då som gjorde att han var tvungen att jobba med sig själv och efter det så har han har trivs bra med sig själv och haft bra självförtroende.
Det är jag som inte trivs med mig själv och inte har något självförtroende.

Fast jag tror att han är stabil och trygg i sitt liv och vill nog hellre vara med en frisk stark tjej som inte mår dåligt. Jag kan ju inte säga hur jag hade agerat om jag hade en kille som började må dåligt, jag kan ju inte säga med säkerhet att jag hade stannat kvar. Har aldrig varit i den situationen så vet inte alls hur jag ska reagera.

Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag gjorde med honom och jag är tveksam att jag kommer hitta någon lika bra som honom för jag tyckte verkligen att han var bäst. Men jag får väl vara glad för den korta tiden jag fick med honom. Jag tyckte ju att jag redan hade det bästa.
Ja jag ska läsa dem inläggen och hoppas att dem kan ge mig något.

Reply
Coachen 1 april, 2015 - 10:04

Jag kan bara utgå från vad du berättar om er relation och har inte hans syn på saken, så självklart finns det risk för att jag missar helheten. Du säger att han har jobbat med sig själv sedan 2013 och att han numera är stabil och trygg och trivs med sig själv, men det du beskriver om hur han beter sig berättar en annan historia. Att först planera framtiden med dig och sedan göra slut per sms när du blev sjuk är inte något som indikerar en människa i balans och harmoni.

Det är möjligt att han har rätt när han säger att du inte trivs med dig själv och att du saknar självförtroende, om jag förstår dig rätt så håller du med honom om det och i så fall är det något du behöver ta tag i, men min bedömning är att det gäller honom också. Hans beteende signalerar flykt från något han inte kan hantera och som förmodligen skrämmer honom, och han reagerar med att rädda sig själv.

Men oavsett hans anledningar så kvarstår faktum att han har lämnat ert förhållande och att han inte verkar intresserad av att komma tillbaks, och det är den verklighet du behöver förhålla dig till. I det läget är det helt naturligt att sörja det du förlorat och de framtidsplaner ni hade, men det är också viktigt att du inte tillåter dig att fastna i sorgen och tankarna på hur det kunde ha blivit. Uppenbarligen var han inte rätt man för dig, för hade han varit det så hade ni fortfarande varit tillsammans. Däremot så har han hjälpt dig i din personliga utveckling genom att göra dig uppmärksam på att du inte trivs med dig själv och att du behöver jobba med ditt självförtroende och det är något att vara tacksam för.

Försök att fokusera på det istället, att lära dig uppskatta dig själv och trivas i ditt eget skinn och i ditt eget sällskap, de egenskaperna är långt viktigare än någon relation någonsin kan vara, så även om det är allt du fick ut av relationen så är det mer värt än det mesta. Istället för att vara ledsen över förlusten av honom så var glad för att ni träffats överhuvudtaget och att relationen gav dig insikter om dig själv som du kan jobba vidare med.

Relationer med andra kommer och går, men relationen med dig själv har du hela livet, och den bästa investering du någonsin kan göra är att se till att relationen med dig själv är så bra den kan vara, att du är kompis med dig själv, litar på dig själv, är trygg och bekväm i ditt eget sällskap och att du i slutänden älskar dig själv precis som du är. Det kommer att hjälpa dig att må oändligt mycket bättre och då kommer du också att ha mycket lättare att träffa en man att dela livet med.
/C

Reply
Anette 1 april, 2015 - 17:39

Han visar iallafall upp en sida där han är nöjd med sig själv och att han trivs med sig själv, alltså har bra självförtroende. Han gör saker han mår bra av och verkar njuta av livet.

Ingen aning om hur jag ska få bra självförtroende för jag har aldrig i mitt liv haft det. Han hjälpte inte mig att inse att jag hade dåligt självförtroende det har jag vetat större delen av mitt liv. Fast han älskade mig som jag var trots att jag tyckte att jag var ful, tjock och allt det där.
Jag vet inte ens hur jag ska göra för att tycka om mig själv. Jag gillar ingenting hos mig själv. Och ännu mindre nu när jag har märkt att jag inte ens kan få en kille att stanna hos mig.

Det är bara det att det är så otroligt svårt att acceptera att han har lämnat mig, han älskade mig så otroligt mycket och sen helt plötsligt är allt borta. 🙁
Vet inte alls hur jag ska orka detta, vill ju inte vara utan honom. Han var mitt liv.
Jo jag har fastnat i varför han inte vill ge mig en extra chans att få rätta till allting igen.
Vi hade varit tillsammans än om inte jag hade mått dåligt och hade kunnat göra saker med honom men min jävla fobi för att åka buss, bil, tåg båt, och flyg gör ju mig helt jävla isolerad. Klart som fan att han inte vill vara med en sån som mig som man inte kan göra saker med. 🙁

Känner inte att jag har något att gilla hos mig själv, kan inte ens behålla en kille i 10månader. DÅ är det illa.

Jag tycker inte att det var värt att träffa honom i 10 månader om jag ska behöva må så här jävla dåligt nu efteråt när han har gjort slut.
Kommer aldrig att kunna känna den kärleken igen som jag kände för exet, den var så otroligt stark.

Det jobbigaste är att jag kommer att träffa honom om 2månader för då kommer han hit och stannar 1 vecka.

Reply
Coachen 1 april, 2015 - 19:16

Har du funderat på att gå och prata med någon om hur du känner? Det verkar som om du bär på en hel del jobbiga tankar och känslor och har gjort det länge, det kan ofta vara svårt att reda ut sådant på egen hand.
/C

Reply
Anette 3 april, 2015 - 19:05

Gick hos en psykolog men hon har tyvärr slutat nu. Men nu går jag hos en kurator för att prata om min fobi, det var det jag pratade med psykologen om också,
Vad tänkte du på att jag hade för jobbiga tankar?

Coachen 3 april, 2015 - 20:06

Det jag tänkte på var det du skrev, att du alltid har haft dåligt självförtroende, att du tycker du är ”ful, tjock och allt det där” och inte tycker om någonting hos dig själv. Jobbigare än så blir knappast tankar, så det är jättebra att du har någon att prata med som kan hjälpa dig att jobba med de sakerna.
/C

Anette 5 april, 2015 - 14:14

Jo jag ska se om jag kan prata med min kurator om det. Men just nu är det saknaden efter exet som är jobbigast, hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka.

Camilla 3 april, 2015 - 22:51

Funderar på hur man ska få in mer av det man vill ha i livet..”det vi fokuserar på växer”. Hur gör man egentligen det? Känns lite tomt just nu, vill skapa nytt, men hittar inte riktigt vad o hur. Hälsn Camilla

Reply
Coachen 4 april, 2015 - 08:20

Hej Camilla, tack för din kommentar.
Har du någon gång upplevt att du haft något mindre problem eller misstag som du varit lite bekymrad över, och att du genom att gå och fundera på det dag ut och dag in och vända och vrida på det har lyckats blåsa upp det till något så stort att du har fått ångest över det? För precis så fungerar det även med glada och positiva tankar. Om du väljer att känna hur skönt solen lyser på din kind och hur mysigt fåglarna kvittrar, hur trevligt det var att få ett leende från kvinnan du höll dörren för eller hur mycket du tycker om att baka och bjuda över grannen på fika, eller vad som helst som bringar dig glädje och nöje och ger en bra känsla inombords, så kommer du att märka att den glada känslan sprids i ditt liv. Du kommer att upptäcka att du lägger märke till mer och mer som är positivt och som får dig på gott humör och du kommer att vilja göra mer roliga saker. Alltihop blir som en positiv spiral av glädje och trevligheter, och när något negativt kommer in i ditt liv, för det gör det trots allt emellanåt, så kommer det att vara lättare att ta det för vad det är och inte göra en stor sak av det eftersom du redan har så mycket annat som är positivt och som gör dig glad.

Det här inlägget kanske kan hjälpa dig på rätt spår. Kom ihåg att börja smått så det inte känns övermäktigt, bara du börjar och rör dig i rätt riktning så är du på väg.
/C

Reply
Camilla 4 april, 2015 - 12:53

Tack, du ger så bra vägledning!!

Reply
Coachen 4 april, 2015 - 12:55

Tack Camilla, vad roligt att du tycker det. 🙂
/C

Reply
Anette 7 april, 2015 - 11:34

Så jobbigt att veta att jag inte betyder något alls för honom längre, när jag förut betydde allt för honom.

Reply
Coachen 7 april, 2015 - 11:54

Jag förstår att det är jobbigt, men försök att fokusera om tankarna, att lägga energi på en person som inte finns i ditt liv längre kostar väldigt mycket i välmående, lägg den energin på tankar som för dig framåt istället.
/C

Reply
Anette 7 april, 2015 - 12:26

Jo men har ju inget att se framemot, massa år av bearbetning bara. Det är det jag har framför mig. Och paniken av att han kommer om 1 1/2 månad

Reply
Coachen 7 april, 2015 - 12:36

Låt dig inte luras av dina egna tankar. Att du tänker att du inte har något att se fram emot är ett val du gör, det är inte så verkligheten ser ut. Du skulle lika gärna kunna bestämma dig för att du har massor med trevliga saker att se fram emot, att du ska börja se annorlunda på tillvaron, att du ska leta efter guldkorn varje dag, att du ska lyfta dig själv och bli en trygg och glad människa, att du har mer än en månad kvar tills han kommer igen och tills dess ska du hinna utvecklas så mycket att du inte rasar ihop som ett korthus av besöket utan att du kan hantera det på ett bra sätt och gå stärkt ur det, osv.

Du kan kanske inte alltid påverka vad som händer i ditt liv men du kan alltid påverka hur du väljer att reagera på det som händer. Det är du som bestämmer vad som finns i din framtid, ingen annan. Välj en inställning och en framtid som får dig att må bättre istället för en som får dig att må sämre.
/C

Reply
L 16 februari, 2016 - 19:06

Hej! Läst hela diskussionen mellan Anette och Charlotta och vad jag förstår har du Anette ett BARN! Ingenstans utläser jag att du har några intentioner att fokusera på ditt barn i stället för att gräva ner dej i hjärtesorg, vilket dessutom jag skulle benämna som en stor hjälp till att komma på fötter igen. Barn är ofta här och nu och du tvingas också vara det, och släppa dina tankar på det mesta annat.

För övrigt tycker jag snarare att du borde jobba med att komma över dina rädslor för att ta dej ut och iväg för att få ett bättre liv med din son/dotter, snarare än att kunna ha ett distansförhållande.

Nu var ju detta snart ett år sedan, så jag hoppas verkligen att du fått hjälp och kommit vidare.

/L

Reply
Anette 7 april, 2015 - 21:25

Tack för att du ger mig tips. Har en sån lång väg att gå bara, har ingen aning hur jag ska orka bara.

Reply
Coachen 7 april, 2015 - 21:31

Det här inlägget kanske kan vara till hjälp.
/C

Reply
Anette 10 april, 2015 - 20:03

Det som jag tycker är en av sakerna som är jobbigast är att han verkar må så bra. Han verkar inte alls ha tagit hårt på detta.

Reply
Coachen 10 april, 2015 - 20:59

Ställ dig själv frågan på vilket sätt hans mående påverkar dig och varför det är så? Måste det vara så? Bör det vara så? Är det verkligen rimligt att det är dåligt att han mår bra? Vad är det hos dig som reagerar på att han mår bra?
/C

Reply
Anette 10 april, 2015 - 22:04

Jo för det känns som att han inte har tagit lika hårt på detta som mig och då känns det som om han aldrig har älskat mig som han sa. Jag vet inte om det måste vara så men det är svårt för mig att tänka bort det eftersom det känns som han tog för lätt på separationen, Jag tycker att det är dåligt att han mår bra, eftersom inte jag mår bra efter separationen så borde väl inte han heller göra det om han är normal tycker jag.

Coachen 10 april, 2015 - 22:20

Hur du mår är inte beroende av hur han mår, du har förmågan att må bra oavsett hur han mår. Du har förmågan att glädjas för hans skull över att han mår bra (om han nu verkligen gör det och inte bara sätter upp en fasad) och du har också förmågan att rikta din energi framåt och på din egen lycka istället för bakåt och på er gemensamma olycka. Låt dig inte dras ner i hämndträsket där du önskar honom illa bara för att du känner dig sårad, lägg den energin på att finna din egen lycka istället. Att må bra på någon annans bekostnad är varken tryggt eller långsiktigt sunt, se till att du mår bra helt för egen maskin istället.
/C

Camilla 8 april, 2015 - 06:54

Det är en sån rik blogg du skapar. Tack. Befinner mig ju just nu i en kris men jag tror det håller på att lugna ner sig nu, bloggen är t stor hjälp. Känner lite oro, vilket inte är så konstigt, men eftersom du ger så bra svar tänkte jag fråga om det, hur komma mer till ro..? Camilla

Reply
Coachen 8 april, 2015 - 10:59

Tack Camilla, det gör mig så glad att du finner stöd i bloggen för det var precis det som var min förhoppning när jag startade den.

Oro är en obehaglig följeslagare som kan ställa till det en hel del om man släpper den fri att härja som den vill, därför är det jättebra att du uppmärksammar det och tar tag i det innan det blir för svårhanterligt. Jag har skrivit en del om oro här, och här har jag skrivit om ångest som är vad oro kan utvecklas till om man tillåter det.

Meditation är ett verktyg som fungerar väldigt bra mot oro om man gör det regelbundet, även mindfulness, yoga och qigong har bra effekt på oro och egentligen alla former av träning och fysisk aktivitet kan fungera som en ventil som släpper ut oro. Kan du kombinera någon form av träning med daglig meditation så tror jag du kommer att märka stor skillnad.

Om du oroar dig på kvällarna så att du får svårt att sova så vill jag rekommendera ett tillskott som heter Rosenrot och som finns på hälsokost. Det kan du även använda dagtid om du behöver, men speciellt för att få tyst på tankarna när man ska sova tycker jag det är väldigt bra. Även ett tillskott av magnesium kan hjälpa dig att slappna av och sova gott och det går bra att ta båda två om du skulle vilja det.

Prova gärna superhjältepositionen också om du tycker att du känner dig liten och sårbar och behöver finna styrka. I all sin enkelhet så är den förvånansvärt effektiv.
/C

Reply
Camilla 8 april, 2015 - 22:44

Tack! Och tack igen för att du är så klok o ambitiös! Camilla

Reply
Anette 10 april, 2015 - 22:29

”Hur du mår är inte beroende av hur han mår, du har förmågan att må bra oavsett hur han mår. Du har förmågan att glädjas för hans skull över att han mår bra (om han nu verkligen gör det och inte bara sätter upp en fasad) och du har också förmågan att rikta din energi framåt och på din egen lycka istället för bakåt och på er gemensamma olycka. Låt dig inte dras ner i hämndträsket där du önskar honom illa bara för att du känner dig sårad, lägg den energin på att finna din egen lycka istället. Att må bra på någon annans bekostnad är varken tryggt eller långsiktigt sunt, se till att du mår bra helt för egen maskin istället.
/C”

Jag vill inte glädjas åt att han mår bra för jag tycker helt enkelt inte att han förtjänar det efter vad han har gjort mot mig. Jag trodde att jag hade funnit min lycka när jag träffade honom.

Reply
Coachen 10 april, 2015 - 22:53

Om han förtjänar att må bra eller inte har egentligen inte med saken att göra, genom att låta ditt välmående vara beroende av honom så ger du honom fortsatt makt över dig. Du ger din energi till honom och ger honom samtidigt förmågan att bestämma hur du ska må, vill du verkligen lägga den makten i hans händer? Istället för att hoppas på att han ska må lika dåligt som du så att du kan få må lite bättre (och därmed ge makten åt honom) så borde du fokusera all din energi på dig själv och därmed ta makten över ditt eget liv och välmående. Att kunna önska någon annan gott, trots att den personen gjort dig illa är det slutliga beviset för att personen inte har någon makt över dig längre och därför inte kan stjäla energi från dig.

Alla människor vi har någon form av relation med bidrar med något i våra liv, även om det inte alltid slutar som vi hade tänkt oss så får vi erfarenheter som vi inte skulle fått annars. Du kanske inte kan se det just nu, men när dammet har lagt sig kommer du att upptäcka att han var en god läromästare, att tack vare det han gjorde mot dig så utvecklades du på sätt som du inte skulle gjort annars, och att det i sin tur kommer att göra att din nästa relation blir så mycket bättre än vad den annars hade kunnat bli.
/C

Reply
Anette 11 april, 2015 - 16:45

Skulle jag inte ha kunnat utvecklas på det sättet annars? Varför tror du inte det?? Han bestämmer inte hur jag ska må eller det är ju han som har gjort att jag mår såhär.

Reply
Coachen 11 april, 2015 - 17:42

Man utvecklas genom kris, motgång och svårigheter oändligt mycket mer än man utvecklas när allt går som man vill, det kan dock vara svårt att se när man är mitt i upplevelsen. Ett hjärta som en gång har brustit har förmågan att rymma mer kärlek nästa gång än vad det gjorde innan.

Du skriver ”det är ju han som har gjort att jag mår såhär” och det är precis det jag menar när jag skriver att han har makt att bestämma hur du mår. Den makten behöver du ta tillbaks igen, ingen annan ska kunna bestämma hur du ska må utan det är ett privilegium som bara du ska ha. Du har förmågan att välja hur du ska reagera på vad som händer, hur du ser på saker och hur du mår. Använd den förmågan!
/C

Reply
Anette 11 april, 2015 - 20:57

Tror nog att vem som helst hade mått som mig efter att ha blivit lämnad av sin stora kärlek.

Coachen 11 april, 2015 - 22:38

Jag tvivlar inte på att du mår dåligt och jag förstår också att du ser dig som ett offer för hans agerande, ett val som du naturligtvis är i din fulla rätt att göra. Det enda jag försöker att göra är att ge dig alternativ till hur du kan se på situationen och utnyttja din inre styrka för att kunna må bättre, men hur du tar emot det budskapet är helt upp till dig. Kanske är du inte redo att må bättre än utan behöver få stanna kvar i sorgen ett tag först? Kom gärna tillbaks och läs tråden igen om några veckor eller månader.
/C

Anette 14 april, 2015 - 09:15

Igår fick jag reda på mer saker från exet. Att han hade funderat långt innan oktober att han inte visste vad,han kände

Reply
Coachen 14 april, 2015 - 09:45

Om det är information som får dig att må bättre så ta det till dig, om det får dig att må sämre så skjut det åt sidan och tänk inte mer på det.
/C

Reply
Anette 14 april, 2015 - 09:54

Det fick mig att må ännu sämre tyvärr.

Reply
Anette 16 april, 2015 - 12:24

Jag försöker att inte tänka på det men det har gjort att jag känner mig lurad på ett sätt. Om han var osäker på sina känslor redan efter sommaren och sen sa han att hans känslor definitivt dog i oktober när jag skickade hem honom, varför väntade han då ända tills december med att lämna mig??

Reply
Coachen 16 april, 2015 - 13:19

Det kan bara han svara på, har du funderat på att fråga honom?
/C

Reply
Anette 17 april, 2015 - 19:13

Han tycker jag ska glömma allt och gå vidare

Reply
Coachen 17 april, 2015 - 20:22

Det låter som ett klokt råd.
/C

Reply
Anette 18 april, 2015 - 21:28

hur glömmer man någon man inte vill vill glömma och släppa. Fattar inte hur han kunde lämna mig

Coachen 19 april, 2015 - 09:35

Så länge du inte vill så går det inte, första steget är att vilja släppa och gå vidare.
/C

Anette 20 april, 2015 - 19:36

Jag älskar ju honom än, vill inte att det ska sluta såhär

Camilla 17 april, 2015 - 07:05

Hej C, igår var jag på en middag, hamnade bredvid en kvinna som visade sig göra exakt det jag skulle vilja göra. Lite intressant att livet utmanade mig m detta nu när jag går o tänker på mina val osv. Jag förstår ju att jag har gjort efter min förmåga men jag har nog aldrig riktigt haft en plan, vilket man behöver, och så är det o jag får se allt bra osv jag ändå gjort. Men jag tycker ändå det är lite intressant att detta hände igår när jag är väldigt upptagen av just detta ämne..undrar om det vill säga mig ngt…

Reply
Coachen 17 april, 2015 - 09:21

Hej Camilla, vilken kul upplevelse!
Det här visar att du har gjort framsteg i din utveckling, att du blivit bättre på att lyssna inåt och att ta emot budskap från Universum (eller vad man vil kalla det). Vi får alla dagligen och stundligen små tips och budskap längs vägen, men det är inte alla som har förmågan att uppfatta dem eller ta dem till sig. Många slår ifrån sig med att det är slumpen eller inbillning, men det tror jag inte ett ögonblick på. Den typen av händelser ser jag alltid som ett sätt för Universum att kommunicera med mig och leda mig på rätt väg, och jag tar tacksamt emot budskapen som en hjälp riktad direkt till mig.

För dig är det ju ett kvitto på att du har tänkt rätt när du börjat fundera i de banorna, att det är det du vill göra med ditt liv även om du inte är riktigt där än. Här passade Universum på att låta dig lära känna en kvinna som lyckats med det du går och drömmer om, och plötsligt så har du en förebild för dina drömmar. Det kallar jag hjälp på vägen. 🙂
/C

Reply
Camilla 17 april, 2015 - 21:15

Tack, jo tänkte ngt liknande, samtidigt som det inte är möjligt f mig nu m alla de utbildningarna…men på något annat sätt, el annan form kanske, skulle kanske behöva lite fler ledtrådar, det kanske kommer…..

Reply
renate 6 maj, 2015 - 15:18

Hej!
Jag är väldigt bitter, ledsen och besviken. Jag och mitt ex va tillsammans i cr 5 år. Och har vart singel nu i tre månader.
Han var väldigt taskig mot mig i slutet, prata illa om mig bakom min rygg med sin syster som jag råka höra, han sa att jag va värdelös, inte bryr mig om nått, bortskämd mm. Och när vi gjorde slut så kasta han bokstavligen ut mig från lägenheten. Under alla år prioritera han aldrig mig, han sa det själv att hela hans familj och vänner kom före mig. Så i princip va jag ingen. Han har aldrig bett om ursäkt.
Men det som stör mig är att min kusin är tillsammans med hans syster Ironiskt nog. Och jag har alltid ställt upp för min kusin, och nu vände han bara ryggen åt mig.
Har så svårt att acceptera detta, har gått till kuratorn, men hon säger inte så mycket.
Jag vet inte hur jag ska gå vidar.
Vill förtydliga att jag är mer arg på min kusin än mitt ex.
Alltså i det stora hela va mitt ex och hans syster vidriga mot mig, och min kusin valde dem före mig.

Reply
Coachen 6 maj, 2015 - 18:47

Hej Renate, tack för din kommentar!
Jag förstår att du måste ha mycket jobbiga känslor kring uppbrottet och det faktum att han fortfarande är inblandad i familjen via din kusin. Det är inte heller konstigt att du är arg på din kusin för att han inte väljer dig utan exets syster. Kanske är du även arg på dig själv för att du stannade så länge tillsammans med honom när han inte prioriterade dig?

Du har all rätt att vara arg, besviken, ledsen och allt annat du känner och det bästa du kan göra är att försöka få utlopp för känslorna på något sätt. Lägg inte locket på utan låt känslorna komma ut på det sätt som känns bäst, men undvik att ta ut det på andra människor, det brukar sällan bli bra. Det som har hänt har hänt och det är inget du eller någon annan kan ändra på nu utan fokusera på att ta dig igenom besvikelsen och börja fokusera framåt istället. Den enda som blir lidande av att du går omkring och lägger negativ energi på ditt ex och din kusin är du själv.

Jag har några tankar kring det som hänt som kanske kan göra det lättare att se kusinens agerande på ett annat sätt. Du var tillsammans med ditt ex i fem år trots att han aldrig prioriterade dig och trots att du kände att du inte var värd något. Ändå stannade du kvar. Det får mig att tänka att ditt ex kanske har något speciellt som upplevs som attraktivt eller charmerande eller som på annat sätt uppvägde hans beteende och som fick dig att vilja vara tillsammans med honom trots allt? Kanske har hans syster samma förmåga att dra till sig människor och kanske din kusin sitter i en liknande sits som du gjorde tidigare? Det är inte ovanligt att en kontrollerande eller karismatisk person kan få en partner att välja bort familj och vänner till förmån för relationen, även om partnern egentligen inte vill det.

Om du och din kusin hade en bra relation tidigare så tycker jag du ska vänta med att döma honom alltför hårt, kanske är situationen inte riktigt som den ser ut? Så länge de är tillsammans så försök att inte lägga energi på din kusin utan fokusera på att bygga upp ditt eget liv som singel så bra du kan genom att göra saker som du mår bra av, som du tycker är roligt och som leder framåt mot bra saker. Tiden får utvisa hur din kusin tänker, men under den tiden kan du ha skapat ett nytt, bättre liv för dig själv där detta bara är en erfarenhet som du blev klokare av.
/C

Reply
Camilla 7 maj, 2015 - 15:11

Tack för bra inlägg! Detta är så spännande och det fungerar, med tålamod o träning (vilket inte alltid är så lätt) en annan sak som hör till detta är ju också tilliten, lita på. Det håller jag på att träna på…skulle vara givande om du kunde skriva något om det….tack för allt du ger!

Reply
Coachen 7 maj, 2015 - 17:50

Tack för din kommentar Camilla och tack själv för att du läser. 🙂 Tillit är ett bra ämne att skriva om, jag gör en notering på min lista om kommande inlägg.
/C

Reply
Ia 29 juli, 2015 - 10:01

Hej.
VVilken bra sida. Jag kan förstå vissa känslor när det gäller att ha blivit sårad i kärlek. Jag har blivit det 2 gånger av samma person och det höll i ca 4 år.

Till en början var jag nog som det flesta är, nere och ledsen, besviken, undra vad de är för fel på mig?, hur kan någon göra såhär?

Nu ca 3 vecka efter känner jag mig ändå ok, men det är jobbigt vissa stunder. De värsta tankarna är om han nu finner en ny? Hur är hon m.m.

Jag var i samma sits som ovan, jag mådde sådär men mest var de han som har de dåligt och var tillbakadragen och visade inte så mycket kärlek. Han sa att han mådde ej bra, ville bara själv och att det inte var rätt att fortsätta när han kände att han spårade mig genom att inte kunna ge den uppmärksamheten.

Hårt att höra, men han la inte skulden på mig, dock så sa han inte heller att han inte tyckte om mig utan endast att mina känslor var betydligt starkare än hans. Vilket kan tolkas hur som helst…

I början tänkte jag. Vf? Vf vill han ej ha mig? Hur kan han göra detta?

DDirekt efter vi delat på oss så tog jag alla mina saker och flytta. Han var ett vrak och visste inte vad han hade gjort (när jag börja packa och ha mig) . Vi sa att vi ses om en månad och ser hur vi har haft det. Det gick inte en månad.. Jag orkade inte med smärtan så jag sa till han att bestämma sig! Några dagar efter sågs vi och han visste fortfarande inte hur det kändes för han, vad som var rätt eller fel?
Den dagen kändes de även som de fanns något mellan oss innan vi skildes åt men det försvann sedan så han märkte ätt jag var så sårad.

Jag gav honom en dag på dig att ta ett beslut. Jag orkade inte gå och ”vänta” . Det slutade med att han ville vara själv och upptäcka sitt inre.

Nu en tid efter tänker jag på att om jag hade varit med honom nu så hade e ändå inte varit bra, han är ostabil och då vet man inte alls gånger hur de kommer sluta. Jag har redan låtit honom ha svängdörrar till mitt hjärta, vill jag ens att de ska vara så mer? Nej!
Jag tänker ofta att, jag är grym, bra, duktig, snäll jag har inte gjort så mycket fel utan det var bara innet rätt.

Även om jag älska han då och kunde göra allt för honom betyder det inte att jag hatar honom nu, han är nog bara en jag hållt kär och som är en främling i nu läget (vänner vet jag inte om jag kan va, även om han har velat ha den avsikten) snarare en god människa som är lite vilse. Jag har inte kontaktat han vilket för mig är bbra och de är det bästa tror jag 🙂

Själv försöker jag ta känslorna och skriva vet dem eller prata om dem. Vilket lättar på trycket varje dag 🙂

Mvh ia

Reply
Coachen 29 juli, 2015 - 10:08

Hej Ia, välkommen hit och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
/C

Reply
Ia 29 juli, 2015 - 14:21

Hej och tack 🙂

Kärlek är inte lätt. Men jag tror man kommer ut de. Jag är en drömmar och tror på evig kärlek och tror att man kan hitta den rätta.

Det är tufft ibland men det är bara att få ut de. Släpp allt och bara få ut de jobbiga det som smärtar i bröstet. Sedan tror jag att en dag kommer man stå där och tänka ”de gjorde jäkligt ont då, men jag är så mycket bättre, starkare och jag har lärt mig av det”. Jag tror att jag efter några månader kommer tänka mer på det som ett fint minne. Nu är det en plåga vissa dagar men då är de viktigt att prata med någon om det eller aktivera sig 🙂

Mvh ia

Reply
Coachen 29 juli, 2015 - 14:28

Tack för dina tankar, Ia.
/C

Reply
UI 7 augusti, 2015 - 08:14

Ett 15-årigt förhållande är slut, ofrivilligt från min sida. Min livskamrat är väldigt fåordig och i december 2014 när han verkat hängig under hösten fick jag till slut ställa frågor om vad det handlade om. Till slut kröp det fram att han inte ville fortsätta förhållandet. han angav inga orsaker, mumlade bara ”jag vet inte”, ”är det någon ide?”, och ”finns det något kvar?”. Jag föreslog parterapi och provseparation och allt möjligt, jag ville ju se om vi kunde göra något åt detta. Vi fick ”tvångsbo” ihop under våren p.g.a. bostadsbrist och han var flera gånger tvetydig och nära någon form av ånger, vilket jag satte mitt hopp till. I maj kunde vi till slut flytta till varsitt boende men upprätthöll någon form av vänskap, som jag slukade helt då jag trodde att något ändå fanns kvar, som kunde bli något igen. I Juni startade han en relation med en kvinna han jobbat med i många år utan att berätta det för mig, även det fick jag ställa ledande frågor om när misstankarna kom. Jag grubblar och spekulerar mycket om den egentliga orsaken till separationen, hade den andra kvinnan med saken att göra från början? Jag får väldigt lite information om honom och är väldigt sårad och otillfredställd i mitt behov av sanning i avslutandet av relationen. Vi hade hans hund ihop men det är väldigt förnedrande att bli degraderad från livskamrat sedan 15 år till enbart hundvakt, samtidigt som han går vidare med någon annan så snart. Jag känner mig väldigt betydelselös i hans ögon men fortsätter ställa upp för att se om det någon gång kan bli mer. Jag har uppenbarligen VÄLDIGT SVÅRT ATT SLÄPPA TAGET OCH LIDER VÄLDIGT AV DETTA OCH HAR MYCKET SVÅRT ATT GÅ VIDARE. Det dilemma vi har nu är att jag vill inte bli uttnytjad enbart som hunsvakt, och vill bara utnyttja mig som hundvakt. Mitt första steg är att inte ställa upp som hundvakt, längre än så har jag inte kommit i mitt gränssättande gällande vad jag ska stå ut med och inte. Råd? Ska jag släppa allt som jag förmodligen inte kommer att bli tillfredställd i eller ska jag låta honom veta vilka sanningar jag behöver från honom för att sluta spekulera och grubbla? Hittills har jag inte blivit tillfredställd av det han har att ge. Han är ganska feg och undanflyende nu och säger vad som helst som tröstar mig tillräckligt mycket för att han ska slippa mer ”besvär” från mig. Trots det är det svårt att släppa. Jag har inte många andra personer i mitt liv, de är upptagna av egna familjer och jag är ganska ensam, kan vara därför jag ”sitter fast” i detta… Hjälp?!?

Reply
Coachen 7 augusti, 2015 - 09:51

Hej Ul, tack för din fråga.
Jag är ledsen att du hamnat i en så svår situation och att du har det så jobbigt med separationen. Ofta har den ena parten gått och funderat i banor av uppbrott under lång tid låtit beslutet mogna fram, men för den som får det serverat kommer det som en kalldusch, och i det här fallet var det du som råkade ut för det obehaget. Anledningen till att man inte säger något är ofta att man inte vill oroa eller såra sin partner innan man är säker på vad man vill göra. I praktiken kanske det hade varit bättre att börja flagga redan när osäkerheten dyker upp och det kanske fortfarande finns en chans att reparera skadan.

Jag tror att stor del av det som du upplever som svårighet att gå vidare handlar just om att du måste få processa vad som hänt, något som han förmodligen gjorde långt tidigare. När du väl ställde frågan till honom så var han redan färdig med processen, färdig med att sörja ert kraschade förhållande och färdig att gå vidare. Samtidigt som du precis fick anledning att påbörja den resan. Nej, det är inte rättvist, men det är ofta så uppbrott fungerar.

Ge dig själv den tid du behöver för att sörja klart och kunna börja se framåt igen, och försök att inte stressas av att han redan har en ny relation. Det är inte så konstigt eftersom han hade ett känslomässigt försprång.

Du skulle kunna satsa allt du har på att hoppas att det ska bli ni igen, på att bevaka honom och hans liv och leta efter en öppning där du skulle kunna återintroducera dig själv och hoppas på att det finns känslor kvar. Du skulle också kunna lägga din energi på att leta efter möjligheter att hämnas, att göra livet svårt för honom och att såra honom på samma sätt som han sårat dig.

Kanske skulle du lyckas, kanske inte. Men fråga är vad det skulle kosta dig? Fokuserar du all din energi på honom och er tidigare relation så innebär det att du ger bort något av det viktigaste du har, din kraft och styrka, och det i ett läge när du som bäst behöver den själv. Uppmärksamheten från dig (även om den är negativ) kommer att göda hans ego samtidigt som den kommer att dränera dig själv och göra dig mer och mer förtvivlad och olyckligt och fast i det förgångna. Är det verkligen värt det?

Det finns ett annat sätt. Att fokusera all din energi framåt och på dig själv. Att lära känna dig själv igen och ta reda på vem du är nu när du står på egna ben och kan göra vad du vill. Att ta reda på vad du skulle vilja göra, hur du vill leva, och vilken typ av man du skulle vilja leva tillsammans med och ska börja spana efter när du så småningom är redo att träffa någon igen. Kanske någon som är bättre på att kommunicera och vågar stå för sina känslor och tankar?

Generellt kan man säga att ju mer du tittar bakåt och gräver ner dig i det som har varit desto längre tid och mer energi kommer uppbrottet att ta, och ju mer du kan se framåt och fokusera på din egen framtid desto snabbare kommer du att kunna gå vidare och lämna det som hänt bakom dig.

Istället för att grubbla över varför så försök att tänka att han förmodligen inte förmådde mer än så här, att han gjorde så gott han kunde men att han i slutänden måste följa sitt hjärta och sin övertygelse, och att det har inget att göra med dig utan det handlar helt och hållet om honom själv.

Kram
/C

Reply
UI 7 augusti, 2015 - 10:33

Tack så mycket för ditt snabba och kloka svar! Allt du säger känner jag igen, jag kan bara inte förmå mig att släppa, jag är förmodligen i något slags medberoende gentemot honom. Jag håller på att jobba med mig själv en hel del och kommer till insikter hela tiden, men när det gäller den mannen är jag helt handlingsförlamad. Slår serve efter serve i någon slags ”bekräftelse-tennis” för att se om han slår tillbaka… Jag har problem med självkänsla, otrygg anknytning från barndom, övergivenhet och avvisanden men jobbar på det stenhårt både med professionell hjälp och på egen hand. Jag letar efter verktyg och strategier som kan leda min uppmärksamhet från honom mot mig själv, har använt en hel del böcker och försöker med mindfulness och self-compassion therapy men kommer inte längre just nu. Känslan av övergivenhet, avvisande och värdelöshet är väldigt stark just nu.

Reply
UI 7 augusti, 2015 - 11:21

Ojdå. Har precis läst om det du skriver om ” Lita på din inre röst”. Konstigt nog har jag en magkänsla som säger att vi inte är färdiga med varandra, att det någon gång kan bli vi igen. Högst osannolikt säger erfarenheter och statistik när jag undersöker det, så jag ska försöka ta avstånd från detta nu, en timme, en dag, en vecka, en månad i taget. Om det är meningen att det ska vara vi så blir det väl så någon gång, jag ska försöka fokusera på mig själv nu, jag kan inte forcera fram något som det är nu. Tror inte ens jag vill det och jag tänker efter. Skulle han komma rusandes och vilja igen så skulle jag vara för sårad och undra vad som krävs för att det ska bli bra. Hmmm, detta var nog mer tankar för mig än någon annan, men terapeutiskt ändock. Förutom detta så har jag svårt att lita på min inre röst, särskilt i detta fallet. Jag har förlorat mig själv i medberoendet och vet helt enkelt inte vem jag är eller vad jag vill.

Reply
Coachen 7 augusti, 2015 - 12:32

Ibland blir det lättare att tänka om man skriver ner tankarna, bra så. Det låter klokt att låta dig själv landa först och finna fast grund att stå på på egen hand först innan du fattar några beslut om framtiden. Är man ovan att lyssna till den inre rösten så kan det vara svårt att skilja den från egot, men träna på att lyssna och känna så kommer det att bli tydligare efterhand.
/C

Coachen 7 augusti, 2015 - 12:21

Var inte rädd för dina känslor även om de är jobbiga och gör dig ledsen och uppgiven. Våga stanna kvar i dem och leva igenom dem istället för att försöka undvika dem. Bara genom att uppleva känslorna och förstå var de kommer från och vad de handlar om sker verklig läkning.

Jag förstår att det kan kännas som flera steg bakåt om du har jobbat med dig själv under en tid och kanske sett framsteg, bara för att känna sig sämre igen nu med allt som hänt. Men det är inte ett misslyckande utan en naturlig del av processen. Fortsätt att jobba både på egen hand och med professionell hjälp.

Jag tror att det viktigaste för dig just nu är att inte bli rädd för vad du upplever och känner utan att våga utforska det.

Kom ihåg att känslor handlar om din upplevelse och behöver inte ha något med verkligheten att göra. Frågar man tio personer om samma sak får man tio olika svar, alla har sin personliga upplevelse, det finns alltså flera olika sätt att se samma händelse, utforska den möjligheten, inte bara när det gäller separationen utan även din barndom och andra händelser i ditt liv. Leta efter den version av dina upplevelser som får dig att må bäst och välj den som din sanning.
/C

Reply
UI 7 augusti, 2015 - 17:40

Oj, det låter svårt:
”Kom ihåg att känslor handlar om din upplevelse och behöver inte ha något med verkligheten att göra. Frågar man tio personer om samma sak får man tio olika svar, alla har sin personliga, det finns alltså flera olika sätt att se samma händelse, utforska den möjligheten, inte bara när det gäller separationen utan även din barndom och andra händelse i ditt liv. Leta efter den version av dina upplevelser som får dig att må bäst och välj den som din sanning.”
Jag har tunnelseende av mitt grubblande och spekulerande och det känns som att vissa versioner av vad händelsen kan vara är rena önsketänkandet eller säkerhetstänkande och jag kan inte lita på mitt omdöme. Ofta väljer jag den mest smärtsamma versionen att stanna i för att vänja mig vid smärtan så att jag inte blir så chockad och besviken om den visar sig vara sann. Är någon annan version sann så blir det en bonus som ”tröstar”. Är det vrickat?

Jag är inne i en process nu när jag försöker släppa denna man helt och sorgen och känslan av misslyckande är överväldigande. Trots det är jag fast besluten att satsa på mig själv men mycket spelar in: min egen utbrändhet, anhörigas livshotande sjukdomar och nu separationen. Det är lite mycket för mig just kan man säga. Dessutom har jag fått avsluta KBT steg 2 med motiveringen ”vi kan inte hjälpa dig mer, vi rekommenderar schematerapi men det erbjuds inte här, och öppen psykiatrin kommer att prioritera de som är i större behov av hjälp.”
Så därför håller jag på på egen hand, med skapligt resultat, det går framåt. Men just nu är jag mitt inne i separationskrisen känns det som. Och jag blir så trött på att jag inte kan fokusera på mig själv, utan uppehåller mig vid honom. Jag har varit ledig hela denna tid så jag har haft mycket tid att grubbla och få människor att vända mig till. Och till skillnad från exet är jag inte redo att ingå en ny relation. Jag är ensam och bitter och en massa andra icke smickrande adjektiv och känner mig kass på grund av det.

Coachen 7 augusti, 2015 - 18:42

Nej, det är inte vrickat men det är dumt, för du utsätter dig själv för en hel massa onödigt lidande. Välj den behagligaste versionen istället och strunta i den smärtsamma. Väljer du den smärtsamma så är risken stor att du lider både i förväg och helt i onödan. Du kan inte ändra på verkligheten genom att ta ut eländer i förskott, men i värsta fall så kan du genom att ge energi åt negativa tankar dra på dig mer elände. Väljer du den mest positiva så är den största risken att du mår bra längre innan du eventuellt mår dåligt under en period. Hur man än vänder och vrider på det så är det alltså mer gynnsamt att välja den bästa versionen.

Att ingå en ny relation i nuläget vore inte det bästa för dig, du behöver tid för dig själv, att reda ut det som behöver redas ut och att bli vän med den du är innerst inne, så försök inte skynda på något på den fronten. Låt ensamheten bli din bästa vän och ta den tid du behöver. Du kommer att må bättre snart, men det är inte bråttom att ta sig dit, det är okej att vara där du är nu. Det arbete du har gjort och gör med dig själv är inte fel eller bortkastat, det tar bara lite tid för pusselbitarna att falla på plats.
/C

JMO 20 juli, 2016 - 13:11

Hej hej. Jag sitter här och läser. Äntligen får jag känna allt. Får ut hela känslostormen. Jag känner sån smärta efter separationen som kom så plötsligt. Att läsa allt ger mig styrka nu när jag krampaktigt håller fast vi det lilla som finns. Jag läser och sätter in mig och relationen jag levde i, i detta. Jag försöker hitta varje väg in hos honom trots att jag vet att han inte kan vara den stabila och fina som jag önskade. Han stänger bara av sina känslor och klarade inte pressen av att flytta ihop, vi bodde ganska trångt och hans egna space blev väldigt litet. Det blev även mitt men jag ser alltid lösningar och anser att man pratar om det och försöker. Jag har sån hjärtesorg just nu. Försöker hitta glädjen men det är väldigt svårt. Kommer fortsätta läsa här. Det fick äntligen känslorna att komma ut. Tack för dina kloka ord.

Reply
Charlotta 20 juli, 2016 - 15:14

Tack för att du läser JMO. Ha ingen brådska med att känna glädje igen, låt sorgen ta den tid den behöver. Att gå igenom det som hände, tillåta dig att känna smärtan och uppskatta det du fått lära dig av erfarenheten är det bästa du kan göra för att läka.
/C

Reply
UI 7 augusti, 2015 - 21:58

Stort tack för dina råd som bekräftar det jag innerst inne vet! Att bli speglad är det som ger perspektiv just nu. Jag ska läsa om mina böcker, det ger ett vettigt tidsfördriv och håller mig ifrån de värsta negativa tankarna. Rekommenderar följande titlar till vem som helst: ”Självmedkänsla” av Agneta Lagercrantz, samt ”Skamfilad”, av Göran Larsson.

Stort tack för din klokhet och ditt engagemang! Fantastiskt att denna blogg finns! Jag har läst mycket av dig idag och kommer att återkomma!

Vänligen, Ulrika

Reply
Coachen 7 augusti, 2015 - 22:05

Tack för din positiva feedback. Du är varmt välkommen tillbaka närhelst du vill. 🙂
/C

Reply
Jenny 12 augusti, 2015 - 20:55

Jag och mitt ex gjorde slut och flyttade isär för snart två månader sen. Egentligen var vårt förhållande dött sedan ett bra tag tillbaka, eller snarare respekten för varandra. Jag valde tillslut efter mycket bakgrund och historia att göra slut och flytta 30 mil ifrån honom med vårt gemensamma barn då missbruk och dåliga vanor tog över. Han och jag var inte bra för varandra, varken psykiskt eller fysiskt. Vi var så otroligt lika men samtidigt så väldigt olika. Men vi älskade varandra, nått så innerligt, vilket vi gör än idag. Vi skriver då och då, träffas såklart då han vill träffa sonen och när vi väl träffas så slutar det med sex, kramar, omfamnande och helt enkelt som om vi vore tillsammans igen. Sedan när han åker så gråter vi – av saknad av varandra och att se han och vår son skiljas åt. Jag är livrädd för att se han träffa och älska någon annan, och jag märker att även han är rädd för att förlora mig fullt ut. Men vi vet att vi inte kan vara med varandra för vi har så otroligt mycket att jobba på. Saker som kan ta år. Och jag vet inte om någon av oss har den energin, psykiskt. Fan vad ont det gör att älska någon som inte är bra för en. Jag kommer alltid att ha honom i mitt liv på något sätt med tanke på vår son, men tanken av att se honom med någon annan får mig att vilja försvinna. Jag är inte redo för att se något sådant än – men samtidigt så kan jag inte undvika han och ta bort han ur mitt liv som man kan när ett förhållande tar slut om man inte har barn. Usch. Vad gör man? Hur kommer man över någon när man inte kan utesluta hen ur sitt liv?

Reply
Coachen 12 augusti, 2015 - 22:59

Hej Jenny, tack för din fråga.
Bästa sättet att komma över någon är att begränsa umgänget till det nödvändiga, dvs i ert fall till det som rör er gemensamma son. Det skulle betyda att ni behöver avstå från att umgås som ett par när ni träffas och istället hålla både ett fysiskt och känslomässigt avstånd till varandra.

Men jag blir lite fundersam när jag läser det du skriver, för det är så tydligt hur starka känslor det finns mellan er. Finns det verkligen ingen möjlighet för er att fortsätta tillsammans? De flesta problem går att lösa om båda verkligen vill det. Ibland kan det kräva att man tar professionell hjälpa, kanske flera olika typer, men finns det kärlek och en ömsesidig önskan att leva tillsammans så går det mesta att ta sig igenom även om det kan vara jobbigt och ta tid. Har ni provat att ta hjälp för att kunna fortsätta tillsammans?
/C

Reply
Anja Karin 14 augusti, 2015 - 18:13

Hej!
Jag har varit singel i många år nu efter min skilsmässa (17 år) har haft några kortare förhållanden på några månader bara. För det mesta trivs jag bra med singellivet, är rätt självständig och gillar verkligen friheten som det livet ger. Jag har aldrig varit beredd att gå in i en relation bara för att ha ”någon” utan jag vill att det ska kännas ”rätt”. Men ibland kan jag ändå känna nästan lite panik när jag inser hur många år det gått sedan vi skildes. När jag tittar mig omkring på andra så verkar de flesta vara själva högsta ett par år för att sedan träffa ”rätt” blir riktigt kär och återigen leva i en längre relation. Ibland grubblar jag väldigt mycket på det här, att det ska vara så svårt för mig att träffa någon där vi båda blir kära och där vi båda också är singlar. Har ibland fått lite sådana kommentarer om att det är konstigt att inte jag träffar någon. Enligt andra så ser jag bra ut, jag tränar relativt mycket så jag håller kroppen i trim. Jag har en hög utbildning och har utvecklats mycket både intellektuellt och emotionellt. Jag brukar också få höra att jag är en väldigt snäll person. Många av mina vänner tycker att jag har många positiva egenskaper, beskrivningen här låter nästan som drömkvinnan;-) ändå är det så svårt att få till detta med kärleken. Just nu tycker jag att det känns så otroligt jobbigt att jag inte har lyckats fixa den biten i livet under så många år. Det känns ändå ibland som att vissa (fr a då man träffar nya människor) funderar över vad det är för fel på mig då jag varit singel under så många år, det kan kännas jobbigt. Har i perioder testat detta att anstränga mig och vara ute och letat på krogen och nätet men det känns lite krystat. Det är känns svårt att träffa någon på det viset och tvinga fram känslor på beställning. Vad är din syn på det här jag skrivit? Hur jobbar jag vidare för att stärka mig i detta och inte uppleva det så jobbigt? Vill inte känna mig som en konstig utomjording då jag inte lyckas med det som de flesta lyckas med livet?

Hälsningar!
AnjaKarin

Reply
Coachen 14 augusti, 2015 - 19:04

Hej AnjaKarin!
Jag förstår precis vad du menar för jag kan själv ramla dit på de tankarna ibland, men oftast tänker jag precis tvärtom: Hur kan så många människor ha så låga krav på sin partner att de utan problem hittar någon ny så fort det tagit slut med den gamle.

Jag tror helt enkelt att det beror på vad man förväntar sig av en partner, om man letar efter någon man kan leva med eller någon man inte kan leva utan. Alla de positiva egenskaper som du räknar upp är också saker som förmodligen gör att du ställer högre krav på en partner, och egenskaper som många män kan uppleva som skrämmande. Det är fortfarande så att många män känner sig hotade av starka och självständiga kvinnor och inte ser var de passar in i en relation med en kvinna som på alla sätt kan ta hand om sig själv.

Visst skulle du kunna göra våld på dig själv och sänka kraven bara för att hitta någon, men det är inget jag rekommenderar. Gör istället vad du kan för att försäkra dig om att du är öppen och mottaglig för kärlek när den kommer och fortsätt vänta tills det känns rätt.

Att omvärlden inte förstår har ingen betydelse, vi människor behöver inte alltid förstå varandra, vi behöver bara acceptera och respektera varandra.
/C

Reply
Anja Karin 14 augusti, 2015 - 19:19

Hej!
Tack för ditt kloka svar, jag ska absolut tänka så jag med.
Vilken klok reflektion det här med förväntningar på en partner om man letar efter någon man kan leva med eller någon man inte kan leva utan.
Det här du skrev om att gör det du kan för att försäkra dig om att du är mottaglig för kärlek när den kommer. Menar du då att man ska jobba med att stärka sig själv och trivas med sitt liv och inte heller sitta fast i en relation med ”någon” så man är upptagen när den ”rätte” kärleken kommer?

/AnjaKarin

Reply
Coachen 14 augusti, 2015 - 19:28

Jag tänker mest på att jobba med sig själv fysiskt, känslomässigt och även själsligt. Om man skulle råka vara upptagen med någon annan när rätt person dyker upp tror jag spelar mindre roll, för är det rätt så är det, då tror jag inte man låter något stå ivägen för möjligheten att vara tillsammans.
/C

Reply
Anja Karin 14 augusti, 2015 - 19:44

Ok, vad är dina tips för att jobba med sig själv känslomässigt och själsligt?

Reply
Coachen 14 augusti, 2015 - 19:47

Det går inte att säga generellt utan var och en måste utgå från sina specifika behov och känna efter vad som behöver utvecklas. Är du osäker eller inte vet hur du ska gå till väga kan du ta hjälp av någon, coach eller annan för att nysta dig fram till vad just du behöver.
/C

Reply
Anja Karin 14 augusti, 2015 - 19:59

Ok, tänkte mera om det var något speciellt som du rekommenderade till många.
Tack för dina svar.
Ha en bra helg!

/AnjaKarin

Reply
Christoffer 14 september, 2015 - 11:27

Hej! För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Jag och mitt ex, 5 år ihop har nu valt att sära på oss. Det är egentligen mest mitt beslut även fast hon är väldigt trött på våran relation. Det började för två år sedan. Vi köpte ett hus ihop efter att ha bott särbos den första tiden. Med hus kommer också ansvar och saker fungerade inte som tänkt. Med tanke på hur vi jobbade, träffades väldigt sällan så var det svårt att få ihop något bra. Jag gjorde så gott jag kunde för att vi skulle få vara lediga samtidigt och lyckades många gånger men förgäves. Utan att riktigt tala om det för mig trivdes hon inte där vi bodde (även fast jag någonstans anade), detta ledde till att hon ofta åkte iväg till sin familj, lämnade mig och det mesta som behövdes skötas om, många gånger då vi hade tid tillsammans. Jag kom under en väldigt lång tid i andrahand och kände mig bortglömd. Detta diskuterade vi ofta och bråkade om och ju mer jag försöka få henne att förstå hur jag kände så stötte hon bort mig mer och mer för hon tyckte hon hade all rätt att göra vad hon ville, hon tyckte även det var jobbigt att jag tjatade om detta. Jag tröttnade och började här må dåligt över allt som hänt, huset vi köpt, alla pengar det kostat som jag gått in med, alla bråk och tjafs och känslan över att inte kunna nå fram. Efter mängder med bråk och dålig stämning där vi inte pratade med varandra på flera dagar ibland, fick jag acceptera läget, vi sålde huset och jag ville då ha tid ifrån henne för att fundera över vad jag ville. Det var också först nu som hon förstod att hon sårat mig väldigt mycket och var väldigt ångerfull. Hon fick i alla fall tag i en lägenhet och även jag. Vi har efter det som hänt träffats fram och tillbaka, hon vill det här och vill fortsätta ett liv med mig medans jag har varit väldigt osäker efter allt som hänt även fast jag många gånger saknat henne väldigt mycket. Jag tappade mig själv någonstans på vägen i alla bråk och allt som hände och har nu haft väldigt svårt att känna att jag bara kan gå vidare med henne och känna att det verkligen känns rätt med henne. Hon har nu tröttnat på att jag inte kan bestämma mig och känner sig sårad över att jag kommit och gått som jag velat när hon har mycket starka känslor för mig så vi valde att nu att lämna varandra och leva våra egna liv. Det som är så jobbigt är att hon innerst inne är en väldigt bra person, vi har väldigt kul ihop och jag tycker verkligen om henne väldigt mycket. På något sätt så kan jag se en framtid ihop med henne, men det är oftast när jag är ifrån henne, när jag är med henne så finns det som något som blockerar och jag har väldigt svårt att visa känslor för henne. Nu är jag väldigt förvirrad över om jag/vi har gjort rätt. Jag mår mycket dåligt över det här men jag mådde heller inte bra med henne nu sista tiden och för att själv få må bra igen, inte såra henne och verkligen komma underfund med mig själv inbillar jag mig att det var rätt beslut. Det jag funderar över är om det verkligen ska vara såhär jobbigt då och om jag faktiskt gjort rätt. En del av mig vill inte förlora henne, en annan del funderar på om känslorna är rätt eller om hon verkligen är rätt person för mig.

Reply
Coachen 14 september, 2015 - 22:05

Hej Christoffer, tack för dn fråga. Det låter som en jobbig och påfrestande tid du har bkom dig, och nu när du brutit dig loss från det så fortsätter det jobbiga, jag kan förstå att det är svårt att veta vad du ska tro och tänka.

Det du beskriver är en väldigt komplicerad situation och jag har dessutom bara hört din sida av vad vad som hänt, så det är svårt att ge några konkreta råd om hur du ska gå vidare. Istället vill jag ge dig några tips på olika saker du kan fundera på som kanske kan hjälpa dig att se på situationen på nytt sätt och göra att du kommer vidare i tanken.

När jag läser din berättelse får jag en känsla av att husköpet kanske gick lite snabbt. Kan det ha varit så att du var den som ville mest och att din sambo lät sig förföras av idén innan hon själv var riktigt mogen för det?

En annan känsla jag får är att kommunikationen er emellan inte fungerat riktigt tillfredsställande. Kan det vara så att ni båda två har burit på mycket mer känslor och tankar än vad ni delat med er partner, och att detta har lett till att ni båda två känt er missförstådda och besvikna utan att den andre har förstått varför?

Om man inte känner sig bekväm med att dela med sig av sina egna känslor öppet och ärligt så kan det ofta vara svårt att även lyssna till någon annans ärliga behov och önskemål. Kan det vara så att ni inte har verkligen lyssnat till varandra på djupet utan mer bara skvalpat omkring i den ytliga vardagskommunikationen?

Rädslan för att såra någon genom att vara ärlig kan göra att man istället håller distans till personen och skapar ett känslomässigt avstånd till den.

Kanske behöver du fundera en del på hur bekväm du är med dina egna känslor, och hur väl du känner och förstår dig själv, och kanske behöver din sambo göra samma sak? Vad är det för känslor som ligger bakom dina reaktioner? Vad representerar de känslorna? Var kommer de från? Vad handlar de egentligen om? Innan man verkligen känner sig själv så är det svårt att helhjärtat våga släppa in och lita på någon annan.
/C

Reply
mi 16 september, 2015 - 12:59

Jag har svårt att släppa en person som gjort mej illa..8år som sambo, efter två år var han otrogen med en gift kvinna under 10månaders tid.
Vi fortsatte tillsammans men oron fanns där trots att han lovade dyrt o heligt att aldrig göra om det.
Han var otrogen igen efter något år..Jag fick ett sms från en anonym där det stod, ’din man har grov sex med en annan kvinna’. Jag vet fortfarande inte vem som skickade det. Kanske var det den andra kvinnan? Även hon var gift.. o de fortsatte sitt förhållande mendan vi flyttade isär…
Efter ett halvår ville han försöka igen. jag saknade honom massor o ville trots allt han gjort.. dock höll det inte mer än ett halvår.
Trots allt han gjort så kan jag inte gå vidare!!? Funderar på vad jag gjort för fel.. o har fått så dåligt självförtroende .. det har gått två år sen vi gick isär..

Reply
Coachen 16 september, 2015 - 20:50

Hej mi, tack för att du delar med dig.
Vad är det som får dig att ta på dig skulden för att han behandlade dig illa? Vad är det som får dig att tro att du inte är värd bättre än en man som sviker dig och bedrar dig om och om igen? Du är värd oändligt mycket bättre än så och du behöver börja tro på det för att inse att du hade tur som kom undan honom. När du inser det kommer du att kunna släppa och gå vidare.
/C

Reply
mi 16 september, 2015 - 21:12

Åh tack.. nu rinner tårarna.. Jag tänker på att det var jag som tjatade att vi skulle fortsätta efter första otroheten. . Tänk om han inte älskat mej alls under alla år?
Jag tog ofta upp o hade svårt att släppa hans otrohet o det blev diskussioner när jag var svag o ville ha svar på varför?
Trodde verkligen inte att han skulle göra mej så illa en andra gång. .. det var som ett slag i magen när jag fick smset som avslöjade honom.
Men nu är det som om jag bara tänker på det roliga o fina vi haft! Saknar honom och har ångest över att det inte är vi två. Jag jämför med andra o tycker att mitt ex hade en del bra egenskaper. .som t.ex att han var omtänksam o omhändertagande . Det är som om jag delat upp honom som två personer o glömmer bort stg han gjort mej illa..

Reply
Coachen 16 september, 2015 - 22:37

Då tycker jag att du genast ska slå ihop de två personerna till en igen. Alla människor har bra och dåliga sidor, men det går inte att välja bara de bra utan man får de dåliga på köpet. De bra sidorna har man alltid glädje av så frågan är om man kan/vill leva med de dåliga sidorna. Så ska du fokusera på någon av delarna så är det de negativa sidorna för det är de som alltid kommer att vara avgörande.

Det som har hänt har hänt, det kan du aldrig ändra på. Att fundera på det i det oändliga gör bara att du mår dåligt, det ändrar inget. Kanske var det fel att ta tillbaka honom, men oavsett så är hans otrohet inte på något sätt ditt ansvar.

Förväxla inte ensamhet med saknad. Du kanske saknar närhet och gemenskap men det betyder inte att det är honom du saknar, det finns andra, bättre män för dig.

Något av det här inläggen kan kanske hjälpa dig att lämna de tankarna bakom dig.
Hur man slutar älta
Hur går man vidare
/C

Reply
mi 19 september, 2015 - 13:21

Gjorde något väldigt dumt igår som jag har ångest över. Var på krogen o träffade på mitt ex som var otrogen mot mej. Jag sa att jag älskade honom fortfarande, vill att det ska vara vi, att vi hör ihop. Han bara tittade på mig och sa att jag älskar dig inte. Har du inte förstått det. . O fy..jag känner mig så korkad o dum…. jag krälade inför den mannen som gjort mej så illa.. det värsta är att jag har känslor kvar. Blev illamående när han stod o pratade med andra.. precis som när vi var ihop. .

Reply
Coachen 19 september, 2015 - 13:33

Okej, då har du provat på det så nu vet du hur det känns och vilken effekt det får. Vad tar du med dig från den upplevelsen?
/C

Reply
mi 19 september, 2015 - 14:06

Att jag måste släppa taget och är värd någon bättre som inte sviker o som älskar mig.
Men jag känner mig så dum.. mår verkligen dåligt att jag sa så.

Reply
Coachen 19 september, 2015 - 18:32

Precis så! Visst är det obehagligt att känna sig dum och du kommer säkert att gräma dig ett tag, men kanke var det precis det som krävdes för att du skulle kunna släppa taget? Kanske är det känslan av att känna dig dum som är tillräckligt obekväm för att du inte ska riskera att göra om samma sak igen eller fortsätta att tråna efter en man som inte vill ha dig och inte förtjänar dig. Även om det känns ruttet just nu så vsr den här upplevelsen inte ett nederlag, tvärtom så är den ett verktyg du behöver använda för att släppa taget och gå vidare.
/C

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 11:59

Hej!
Jag skrev tidigare att jag har känslor för en gift man men valt att slå bort tankar kring honom så gott det nu går, försöka ha så lite kontakt som möjligt. I går blev jag ändå fundersam om detta är rätt väg. Jag läste en insändare där en man som var förälskad i en gift kvinna frågade en psykolog om han borde erkänna sina känslor för kvinnan. Rådet han fick var något överraskande nämligen att han borde göra det. Dels för att se om hon också kände så och då se om det fanns någon möjlighet för dem att utveckla relationen. Dels om hon inte kände sådana känslor så skulle det vara en bra väg för honom att släppa tankarna om ett ev förhållande med henne. Jag har hela tiden varit inne på att hålla mig borta från mannen som jag har förälskat mig i och hans relation, råder du mig att fortsätta på den vägen eller tycker du jag ska kontakta honom och erkänna vad jag står känslomässigt och se vad det leder till?
/Ellen

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 12:14

Hej igen Ellen!
Om jag minns rätt så skrev du att du redan tidigare har haft kontakt med mannen och låtit honom förstå att du är intresserad, stämmer det?
/C

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 12:50

Hej!
Inte direkt sagt det och erkänt några känslor men har ju visat intresse på flera sätt. Bla genom att jag gett förslag och sagt att jag är intresserad av att träffa honom för att ta en fika eller lunch här framöver. Har även bjudit hem honom, vi har dock inte kommit till skott med något av detta ännu. Jag ju väldigt osäker på om vi överhuvudtaget ska träffas något eller inte. Ibland vill jag det och ibland känner jag att det nog är bäst om vi inte träffas så det inte blir något trassel. Vet ju inte om han egentligen är intresserad av att träffas trots att han sagt det, men det har ju som sagt inte hänt ännu.

/Ellen

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 13:12

Ja, då har du ju varit väldigt tydlig med att du är intresserad och eftersom han valt att inte agera på dina inviter så skulle jag säga att även han har varit tydlig med sina intentioner. Så i praktiken har du redan gjort precis det som psykologen rekommenderade kvinnan i insändaren att göra. Att han säger att han vill träffa dig men sedan inte agerar när tillfälle ges är en ganska tydlig signal om att han inte har för avsikt att göra några förändringar i sin livssituation, även om det skulle vara så att han har känslor för dig.
Charlotta

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 13:39

Hej!
Tack för ditt svar.
Nej, det har du absolut rätt i.
Jag får fortsätta på min strategi och jobba mentalt på att få bort honom från hjärnan. Hur var det nu då man skulle stålsätta sig och inte tillåta några tankar alls på honom utan se till att ha fokus på annat. Kanske tänka så att jag är värd mera än att lägga energi på en upptagen man

/Ellen

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 14:13

Jag måste bara tillägga att ibland funderar jag väldigt mycket över varför det aldrig kan hända att jag får känslor för någon där det finns ömsesidiga känslor och en möjlighet till ett förhållande, så att det bara kan rulla på utan en massa grubbel och problem. Det verkar totalt omöjligt att få till något sådant. Det är ju som sagt inte ofta man får uppleva det här med att känna en speciell kemi och attraktion för någon, trots vårt singeltäta land är det inte heller så ofta man träffar på singelmän, så hur ska man egentligen lyckas med att få ett ömsesidigt kärleksfullt förhållande. I en hälsobok där det gavs div tips för att må bra, läste jag bla att det var det bra för mentala hälsan att ha sex med sin partner och hade man ingen partner skulle man se till att skaffa en partner, så att man fick ett bra sexliv vilket verkade vara förutsättningarna för att må bra. Det verkar som att en del har synen på att skaffa en partner är ungefär som att köpa en ny bil eller en hund kanske. Tänk om det vore så enkelt. För mig är det inte så enkelt när det handlar om känslor men jag kanske krånglar till det. Köper man en hund så börja man väl tycka om den mer och mer, kanske så man ska tänka om en partner också. Inte haka upp sig på någon man verkligen känner för som man inte kan få utan ta någon som är ledig och hoppas på att det utvecklas några känslor. Kanske är det inte krångligare än så, åtminstone börja jag tror att det är så man måste göra om man vill ha en relation. Alternativet blir nog annars att leva singellivet för evigt och försöka vara nöjd med det.

/Ann

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 14:42

/Ellen

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 16:25

Jag tror det beror på vem du är som person, för många kan det säkert fungera att välja en partner som är snäll och pålitlig och som man kommer överens med och sedan räkna med att kärlek och attraktion får växa fram. Det finns många erfarenheter av arrangerade äktenskap som blivit både livslånga och väldigt lyckliga, så det är absolut inte ett omöjligt scenario. Men sedan finns det en annan kategori människor som inte kan acceptera att leva tillsammans med någon annan än en själsfrände, där det är värre att behöva kompromissa bort den delen av en relation än att leva ensam, och för dem kan det vara svårt och ta tid att finna en livspartner. Du måste själv avgöra vilket som är mest outhärdligt för dig, ensamheten eller en relation utan djup själslig kontakt.
/C

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 16:50

Ok, tack för svaret.
Det ska jag absolut fundera över, tror ändå att det är det senaste.
Du skrev själv att du periodvis varit singel i livet, vilken person är du? Jag förmodar att du är den som antingen vill leva med din själsfrände annars lever du hellre själv?

/Ann

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 17:06

Jodå, det stämmer bra. 😉 Jag har inga problem med att leva själv även om det naturligtvis kan vara tråkigt emellanåt. Däremot skulle det vara omöjligt för mig att leva tillsammans med fel man, för det skulle vara att göra våld på min person på ett sätt som jag inte kan acceptera. Så mitt val är alltid glasklart och det enda möjliga.
/C

Reply
Ellen 20 september, 2015 - 17:17

Vilket bra svar, tack för det.
Du är en förebild:-).

/E

Reply
Coachen 20 september, 2015 - 18:41

Tack Ellen! 🙂
/C

Reply
Anders 7 november, 2015 - 06:19

Har tyvärr som 37 åring nu varit med om mitt livs svåraste separation som jag har oerhört svårt att släppa. Vi var tillsammans i 7 år och har gått igenom mycket tillsammans. Första 6 månaderna var på distans sen flyttade hon till mig då vi kände att ända sättet att få det att fungera var om vi bodde tillsammans eller isf i närheten så vi kunde träffas oftare. Både jag och mitt ex hade stormiga förhållanden bakom oss men hon var starkare än jag att bibehålla distansen till sitt förflutna. Åren gick och vi började diskutera barn och äktenskap. Dock såg min ekonomiska situation inte så väl ut så vi valde att vänta med allt tills den blivit stabil. Åren gick och självklart fanns vardagsbråk/tjafs men tillslut kom vi även på lösningar för att undvika att irritera varandra med strunt saker. I vintras började ekonomin se bättre ut och jag lyfte frågan om framtiden men sa att jag trivs i livet som det är men självklart vill ha barn och gifta mig med henne men valet var hennes. Sommaren kom och den var fantastisk och blev verkligen nykära. Då tog hon upp att hon nu var redo för hus, barn och bröllop. Vi börjAde titta på hus, hon pratade bröllops planer med våra familjer och vi slutade med preventiv medel. Sen mitt upp i detta tog hon valet att börja studera igen. Hon blev ordentligt pressad i skolan och jag försökte stötta extra hemma. Men pang sa det i september. En vardagskväll sättet hon sig i köket med mig och meddelar att hon vill ha en paus för att hon mår så dåligt och måste finna sig själv. Hon skaffar en tillfällig lägenhet samma kväll och åker dit. Kontakten blev direkt dålig då hon ville vara i fred. 2 veckor går innan vi bestämmer oss för att se oss som singlar så vi känslomässigt skulle känna igen och kunna bearbeta situationen. Bestämmer även då att vi endast skall ha kontakt om praktiska saker under 1 månad så hon verkligen fick chansen att fortsätta sakna mig. Månaden gick med mycket saknad. Sedan träffas vi och hon berättar då att hon kommit på att hon älskar mig verkligen och mer än en vän MEN att hon inte är kär i mig längre. Hon vill ha kvar mig i sitt liv för hon kan inte tänka sig ett liv utan mig men inte som en partner för tillfället. Under samma samtal kommer bomben att hon fattat tycke för en annan men inget har hänt men kamske kommer hända. Ytterligare 2 veckor går tills vi träffas nästa gång och då kommer nästa bomb att hon nu blivit kär i den andra och att de nu blivit ett par. Vi har pratat massor och hon kan inte heller svara på vad som var fel och inte heller förstå varför hon måste bort från vårat förhållande när inget var fel. För mig är separationen fruktansvärd mest att framtiden fanns med henne och den var planerad och på gång. Sen att hon fick någon livskris och kalla fötter och istället avslutade allt så plötsligt. Hon visste inte heller förrens 1 vecka innan att hon ens tvivlade. Så den delen plus att hon initierat kontakt med en ny efter 5 veckor som singel och 7 veckor senare är de ett par. Så lite 7år kan betyda tillsammans. Då jag verkligen älskar henne försöker jag verkligen förstå henne. Att hon redan tappat sina känslor tidigare och därför kunde gå vidare aå snabbt. Stöttade henne även mot omvärlden då det inte var socialt accepterat att hon gick vidare så snabbt. Dock hade hon inte gjort något bakom min rygg och även varit helt ärlig mot mig. Känns som separationen är skött på ett moget sätt men känns fortfarande så respektlöst mot mig att hon går vidare så snabbt oavsett vad hennes känslor för den nya säger. Fast jag vet att hon lägger upp bilder på dem på sociala medier kam jag inte låts bli att titta för vill inte släppa henne ut mitt liv ifall hon kommer på att hon gjort ett misstag. Men gör så fruktansvärt ont. Vet att jag måste släppa taget för att inte knäcka mig själv men vet bara inte hur. Är ingen kille som heller gillar one night stands som kanske hjälpt i denna situation. Några tips från er här inne? Är det verkligen så lätt att förlora någon. Min far som jag stod väldigt nära gick även bort i Juni och hade tyvärr inte tagit tag i sorgen förrens ca 2 veckor innan detta hände så vet inte om det också var en utlösande faktor. Snälla hjälp!

Reply
Charlotta 7 november, 2015 - 12:34

Hej Anders! Det är verkligen en jobbig situation du har hamnat i och jag förstår att du mår dåligt, och det är okej. Det är okej att må dåligt, att fundera och analysera, att låta sorgen över din partner såväl som sorgen över din far komma fram och att leva i de känslorna tills de börjar tunnas ut igen. Det gör ont, men det är okej och en del av sorgearbetet som så småningom leder till själslig läkning. Att försöka skynda på och ”komma över det” så fort som möjligt ser jag inga fördelar med eftersom själen behöver tid för att läka och att starta en ny relation innan du är hel igen är inte att rekommendera.

Varför ditt ex agerade som hon gjorde är det bara hon som vet och det fina är att du behöver inte förstå det för att läka dig själv, du behöver bara acceptera det. Oavsett vilka skäl hon hade så har hon gjort sitt val och hon valde inte dig. Det bästa du kan göra är att bara acceptera det utan att ifrågasätta eftersom du förmodligen inte kommer att få fler svar än du redan har.

Jag förstår att det är frestande att hålla kontakten med henne eftersom det då känns som om du inte har förlorat henne helt och hållet, men det gör dig bara mer illa i längden. Och att hänga kvar och vänta på henne gör dig inte mer attraktiv i hennes ögon, skulle hon vid något tillfälle vilja komma tillbaka så gör hon det ändå. Bryt med henne helt istället så du får en chans att fokusera på dig själv och så småningom börja se framåt istället för bakåt.

Du kommer att komma igenom detta också, och du kommer att bli starkare och klokare av det. Även om det inte känns så just nu så kommer allt att bli bra igen och du kommer att träffa den kvinna som du är menad att vara tillsammans med, men det är ingen brådska utan ta den tid du behöver för att landa från det här och hitta hem till dig själv igen.
/C

Reply
Lovisa 11 november, 2015 - 01:43

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Träffade en kille i 3 månader och jag blev så kär pga allt vi gjort och sagt, allt var jättebra och han ringde varje dag och vi hade väldigt intensiv kontakt varje dag 24/7. Helt plötsligt händer något på fyllan och han bestämmer att ta den snabba och korta vägen och bestämmer att vi inte skall ses längre. Jag blir förkrossad och vill som du skriver förstå vad som hänt o hur han tänker mm…..Men han vill bara inte att vi ska träffas och efter att ha skrivit några sms och fått kalla svar tillbaka började jag acceptera och försöka gå vidare med att plocka bort honom på de sociala medier som jag såg honom mest på och det märkte han efter 3 dagar och blev jättearg och ville att vi skulle ha kvar varandra. 2 veckor senare ser han på sociala medier att jag mår dåligt över honom och börjar skriva direkt och undra hur jag mår. Jag blir sjukt irriterad då jag återigen varit duktig och inte hört av mig men nu envisas han om att han vill att jag ska må bra och blir sur över att han inte ”får” bry sig. Han vill inget seriöst med mig längre men han vill träffas och vi sågs för någon dag sedan och då var allt som vanligt och så men nu vet jag inte vad jag ska göra längre eftersom vi pratade aldrig känslor och han vet vart han har mig men jag vet ej vart jag har honom för han säger att han stöter bort alla han träffar (även kompisar) och att han inte öppnar sig för någon men han har öppnat sig väldigt mycket med mig. Han säger även att han har svårt för förhållanden och tycker det är jobbigt men han säger att han har känslor men att han inte är duktig på att visa dem osv. Är han rädd eller vill han bara inte säga sanningen att han inte är intresserad och har han dåligt samvete för att han dumpat mig och det är df han vill ses o undrar hur jag mår? och han tjatar jättemycket om hur mycket han bryr sig mm. Jag får panik! Det är jättesvårt att släppa när man väl gjort det en gång men kommer tillbaka till samma spår. Jag menar när jag väl försöker släppa och gå vidare så dyker han upp i mitt liv igen men säger att han inte vill något seriöst men när vi ses visar han något annat eller leker han med mig?

Tack för svar! 🙂

Reply
Charlotta 11 november, 2015 - 11:04

Hej Lovisa, tack för din fråga!
Det låter som att du har agerat genomtänkt och förståndigt och att killen du träffat inte vet vad han vill, eller så vill han kanske både ha kakan och äta upp den, dvs ha dig kvar i sitt liv men samtidigt kunna vara fri och träffa andra om han känner för det. Vad han INTE verkar intresserad av eller redo för är ett seriöst förhållande där du får all hans uppmärksamhet och lojalitet.

Så du behöver nog fundera på om du kan acceptera den typen av relation som han vill ha, om det räcker för dig att ha honom i ditt liv utan att riktigt veta var du har honom. Kan du inte acceptera det utan vill ha mer eller något annat så vore nog det bästa om du bröt kontakten med honom helt och gjorde dig fri från honom. Förmodligen skulle han protestera då, men om han inte kan erbjuda dig något seriöst så har han ingen rätt att hänga kvar vid dig och hindra dig från att gå vidare, för då är det som du säger att han bara leker med dig.
/C

Reply
mi 3 december, 2015 - 13:24

Jag tycker detta är svårtolkat… Avslut eller uppehåll?

’Jag vill vara för mig själv, du ska inte gå å vänta på mig…så får vi se vad som händer.
Så sa jag i våras. Inte svårt att tolka.”..

Hjälp mej översätta hans ord efter din tolkning.?

Reply
Charlotta 3 december, 2015 - 15:34

Hej mi! Ja du, den där typen av formulering är inte bara fegt och omoget utan direkt ojuste spel i min mening. Vad han egentligen säger är detta:

”Jag vill inte vara tillsammans med dig utan jag vill vara fri att träffa nya tjejer, jag vill inte att du ska gå vidare och träffa någon annan för då skulle jag bli svartsjuk, så därför hänger jag ut en krok till dig och hoppas att du blir hängande där även om jag förmodligen aldrig kommer att vilja vara med dig igen.”

Han antingen kan, vill eller vågar alltså inte bestämma sig utan vill både ha kakan och äta upp den.
/C

Reply
M 4 december, 2015 - 14:10

Hej Charlotta, ditt senaste inlägg berörde mig. Det känns som om jag går igenom det nu. Jag vet att jag måste gå igenom min sorg. Jag vill ju förstås att allt skulle vara som förut i mitt liv men det går ju inte.. Jag vill acceptera det men ändå hamnar jag dit i sorgens svarta mörker…

Reply
Charlotta 4 december, 2015 - 14:12

Tack för att du delar med dig M. En dag i taget!
/C

Reply
Ett krossat hjärta 14 december, 2015 - 13:48

Hej!
Jag ramlade in här av en slump, men är väldigt glad för det.
För snart tre veckor sedan valde den kille som jag ärligt talat trodde var mitt livs kärlek att lämna mig.
Smärtan och sorgen som jag upplevt går inte att beskriva med ord.
Jag förstår fortfarande ingenting och kan verkligen inte acceptera det som hänt.
Vi hade ett så himla bra förhållande där kärleken gentemot varandra var äkta och så himla stark.
Självklart så hade även vi våra lite sämre och bättre perioder i förhållandet, men det är väl helt normalt?
För min del så kom det här som en chock och var verkligen inget som jag väntat mig på något sätt.
Vi skojade, höll handen och sa hur mycket vi älskade – samma dag som han ”släppte” bomben.
Han sa att anledningen är att han tyckte sambo och svensson, svensson livet kom för fort, men då hade vi inte ens bott ihop i ett år.
Jag är så ledsen och tyvärr så klamrar jag mig kvar så att det känns som att jag håller på att drunkna.
Jag vägrar liksom att acceptera att hans känslor inte finns kvar eller är lika starka, när jag är precis lika (om inte mer) förälskad i honom som den dagen vi träffades.
Det vore så skönt att bara kunna acceptera det här, börja läka och sakta men säkert gå vidare – men jag river bara upp mina sår om och om igen.
Men jag varken kan eller vill släppa honom känns det som.
Han var min första riktiga kärlek och var (-vet inte vad han är för person längre faktiskt) en oerhört fin människa.
Jag tror såhär i efterhand att jag vart förblindad av min egen lycka.
Jag tror inte jag såg eller lade märke till att han dalade nerför i sig själv, medan jag kände mig starkare och starkare av min egen lycka tillsammans med honom.

Jag vet inte vad jag ska göra…
Hur ska jag någonsin kunna acceptera, gå vidare och bli sådär lycklig igen som jag vet att jag kan vara?
Jag har gjort mycket för att underlätta detta, tagit bort honom på alla sociala medier, likaså några av hans vänner som jag också hade där, har raderat alla kort på oss och gamla konversationer osv.
Men jag har fortfarande kvar hans telefonnummer och det är nog det som är det största problemet just nu, för då kan jag inte låta bli att höra av mig till honom och när jag får ett svar från honom får jag genast lättare att andas fastän det kanske bara är ett kort och kyligt: Hej

Usch vet inte hur jag ska klara det här… Alla säger att jag är så stark och dom undrar vart jag får min styrka ifrån.
På utsidan kanske det verkar så – men det här är verkligheten, vad som ”gömmer” sig på insidan.

Hjälp..

Reply
Charlotta 14 december, 2015 - 14:52

Hej Ett krossat hjärta, välkommen hit! Jag förstår att det gör ont och att det är jobbigt, men även om det inte känns möjligt just nu så kommer de känslorna att klinga av med tiden och du kommer att bli lycklig igen. Det har ju bara gått tre veckor! Tre veckor är ingenting, det kan ta många månader att komma över chocken och sorgen och kunna börja läka igen. Ge dig den tid du behöver för att gå igenom de olika känslofaserna och låt dig inte skrämmas av att du inte kan vidare meddetsamma, för det är helt naturligt. Det hade varit mycket konstigare, och oroväckande, om du bara hade kunna rycka på axlarna och tänka tt ”jaha, det var det, det”.

Det låter som att du förstår både situationen och dig själv väldigt väl och jag föreslår att du fortsätter på samma sätt, att analysera och acceptera efterhand som det är möjligt. Det är ju så att oavsett vilka hans skäl var så fattade han ett beslut som du inte kan påverka utan bara måste lära dig att acceptera, och även om det är lätt att hänga upp sig på varför och vad man kunde gjort annorlunda så är det frågor som in leder framåt.

Jag tror att en anledning till att vi söker relationer är att vi ska lära oss saker av varandra och när vi har lärt oss allt vi kan av varandra så går vi vidare för att kunna fortsätta utvecklas. Det betyder att även en relation som tar slut kan ha varit väldigt lyckad, ni två kan ha gett varandra precis det ni skulle för att kunna fortsätta växa som människor, men nu var det dags att gå vidare för annars hade ni kanske stagnerat och inte haft möjlighet att utvecklas till de fantastiska människor ni är tänkta att bli.

Med det vill jag säga att du inte ska se det som ett misslyckande utan som en lyckad fas som nu är avslutad för att kunna göra plats för nya händelser och människor som är på väg in i ditt liv.
/C

Reply
Ett krossat hjärta 14 december, 2015 - 14:35

Tack för ditt svar!
Jo, jag vet… Jag försöker verkligen inte se det här som något negativt, utan jag försöker glädjas över den fina tiden som vi ändå hade ihop och jag försöker glädjas över att jag fick chansen att stöta på en sån godhjärtad kille på en gång.
Men det gör så fruktansvärt ont i hjärtat när jag tänker att det är över för hans del.
Jag vill inte att vår tid ihop ska vara över och jag orkar inte med tanken av att jag inte räckte till för honom, han som sa att jag var den enda, den vackraste och allt det där.
Jag skulle inte klara av att se honom med en annan tjej och förstå att det var jag som var problemet och inte alls ”svenssonsvensson” livet som han sagt.
Tyvärr så kommer jag stöta på honom regelbundet då vi båda bor i samma, lilla stad där det bara finns en krog som vi både går till då vi bara är 21 år gamla.
Hur ska jag klara av det?
Jag vill kunna vara stark nog att le åt honom och då och vara glad för hans skull.
Men jag vill att han ska vara min för alltid…
Jag önskar bara att jag kunde sluta älska honom, men herre gud vad det är svårt.
Allting, verkligen allting påminner om honom, till och med de mest betydelselösa grejerna.

Vår kärlek var verkligen så stark och jag tror aldrig jag varit så lycklig och mått så bra som jag gjorde när jag var tillsammans med honom.
Nu känner jag liksom att ”this is it”, sån där kärlek känns det inte som att det finns mycket av här i världen och nu har jag liksom fått min ”dos”.
Jag vill inte att det ska vara över…
Han var så bra för mig och vi hade en så fin tid ihop…
Hur kan han välja att avsluta det utan en direkt anledning? Hur kan han tycka att det inte finns något att jobba på?
Jag försöker konstant hitta lösningar på det här, men innerst inne så vet jag ju att det är kört…
Jag borde följa vad min hjärna säger till mig just nu, men jag fortsätter bara att följa mitt hjärta…

Usch jag älskar honom så mycket…
Alla säger att ”tid läker alla sår” och det stämmer ju såklart. Stundtals så är jag stark och nästintill lycklig, men jag orkar inte med tanken och känslan av att jag inte räckte till för honom.
Det stämmer inte ihop med det som han hela tiden sagt.
När han gjorde slut så sa han också att han ”fortfarande älskar mig, men inte tillräckligt” och det får mitt hjärta att klyvas i tusen bitar. Han sa också att han vill att vi fortsätter hålla kontakten, som vänner. Men ärligt talat så tror jag att han sa allt det där för att försöka få mig mindre ledsen, fastän det i själva verket fick det att bli tusen gånger värre.

Jag är en riktig känsloperson och vart så klart väldigt ”dramatisk” när det hände.
Skrek och for runt och fick ur mina grejer ur lägenheten (han bor kvar i den och jag har flyttat hem till mina föräldrar igen) snabbare än blixten. Ringde honom dagen innan och sa att han kommer försvinna ur mitt liv helt och han kommer inte få om ens en liten del i det, lämnade ett relativt argt ”avskedsbrev” tillsammans med halsbandet som jag fick i julklapp första året som vi var tillsammans.
Jag kan inte låta bli att grubbla på om det hade kunnat sluta annorlunda om jag bara hade andats och försökt reda ut det.
Istället försökt få fram vad som egentligen är fel och vad vi ska jobba på tillsammans för att kunna lösa det.
Men där och då var jag så jävla förstörd så jag kunde såklart inte tänka klart över huvud taget.

Usch jag vill fortfarande innerst inne att han ska ånga sig bara, men som mina kloka föräldrar då frågat mig: Hade jag verkligen velat ha tillbaka honom? Usch jag vet inte…
Igår skicka jag i alla fall ett sms till honom som jag levt på hela dagen.
Jag var bara tvungen. för min skull att få veta om han saknar mig och då skrev han: Jag saknar dig också.
Bara den där lilla fjantiga meningen får återigen mitt hopp att tändas inom mig och nu har jag fått för mig att åker jag dit så kommer han ha ångrat sig och han tar tillbaka mig.
Men innerst inne så vet jag ju att jag bara kommer mötas av den där kalla, hårda väggen som jag gjort dom senaste gångerna.
Jag känner honom så väl vid det här laget. Han har alltid varit en sån som hållit sig till det han sagt. Han står för det han säger och ångrar sig inte. Så har vi varit väldigt olika, jag kan i stundens hetta kasta ur mig saker som jag inte alls menar.
Så det var väl därför jag reagerade så som jag gjorde också när han sa det, jag visste liksom att han bestämt sig och att det inte finns någon väg tillbaka.

Men jag vill bara spola tillbaka tiden till när Vi var Vi och sådär oerhört lyckliga ihop.
Usch, nu börjar nästan tårarna rinna här på jobbet…
Men jag älskar honom bara så mycket och jag önskar att han älskade mig lika mycket…
Jag mår så dåligt

Förlåt för ett väldigt långt meddelande, men är så skönt att skriva av sig.

Reply
Charlotta 14 december, 2015 - 15:10

Som sagt, det har bara gått tre veckor. Ge det tid! Sedan är det inte alls så att problemet var att du inte räckte till för honom, ta inte på dig ansvaret för hans beslut, det var hans och inte ditt. Att du drar på dig offerkoftan och hänger ut dig själv som anledningen till att relationen tog slut hjälper inte det minsta och har med största sannolikhet ingenting med sanningen att göra.
/C

Reply
Ett krossat hjärta 14 december, 2015 - 15:20

Tack så himla mycket, det är bara så jäkla tufft…

StB 28 december, 2015 - 20:45

Hej, läser inlägget först nu.
Det låter idealiskt att acceptera, rak rygg osv.
Men herregud vilken kraftansträngning.
Sedan det där med att det inte gör en mer attraktiv om man går och väntar och hoppas på att man skall bli ett par/relation igen. Det har min (ex)man också sagt till mig (”Jag skulle inte rekommendera dig att du väntar på mig”). Kombinerat med ett annat inlägg där du skriver att dåliga relationer ofta först förändras när uppbrottet är ett fajtum (december 2015?): Jag känner att jag blir arg. Om man har blivit uppgiven som människa och partner, jag vet inte om jag skulle kunna återuppta en relation även om jag kanske skulle vilja…Jag är så fruktansvärt sårad och besviken att jag bara vill stänga till. Och iallafall aldrig någonsin öppna dörren för HONOM igen. Om man har blivit kasserad så slutgiltigt (advokatbesök, utflyttning osv.) och om motparten kanske just har gjort uppbrottet/gjort slut med samma tanke som din (uppbrott=möjlighet till förändring) – jag blir trotsig och arg.
Annan kommentar: Gemensamma vänner har krävt (!) av oss att vi gör en ”efter-parterapi” för att arbeta upp vår relation så att vi kan komma vidare och undvika att göra samma fel i framtiden. Du skriver precis tvärtom eller? Glöm det, vägra se tillbaka på det dåliga, se fram. Frågan är om jag vågar låta bli att gå en efter-parterapi.

Rörig kommentar det här. Sorry. Kortfattning:
1. OM det vore så att min partner har avslutat vårt äktenskap för att det ska förändra sig, kunna bli en nystart, då känner jag mig själv väl nog för att veta att jag troligtvis skulle vara för stolt för att gå med på en nystart. Jag skulle INTE känna att vi var jämnbördiga då om han hade ”trixat” med mig så.
2. Vad tänker du om ”efter-parterapi”?
3. Har du några kommentarer till temat stolthet versus falsk stolthet (versus dumhet versus ego öh?? versus trots versus……)?!

Reply
Charlotta 28 december, 2015 - 21:16

Inlägget som handlar om att bristen på förändring i en relation leder till uppbrott har inte som budskap att uppbrottet ska vara ett medel för att sedan gå vidare tillsammans, utan att man ska vara uppmärksam på hur relationen och partnern mår innan det går så långt som till uppbrott för då är det för sent. Jag tror inte på något vis att ditt ex har genomfört uppbrottet för att få dig tillbaka, det är synnerligen ovanligt, tvärtom är uppbrottet med största sannolikhet allvarligt menat från hans sida.

Personligen ser jag ingen anledning till parterapi för två personer som inte längre har för avsikt att leva ihop, jag tycker det är att rota i infekterade sår helt i onödan. Enda undantaget skulle kanske kunna vara om det av någon anledning krävs för att situationen kring gemensamma barn ska fungera. Annars skulle jag säga att enskild terapi för respektive part separat är att föredra. Målet är inte längre att finna verktygen för att kunna leva tillsammans utan att finna verktygen för att kunna lägga relationen bakom sig för att kunna gå vidare och leva själv, och så småningom kanske hitta en ny kärlek. Varför då blanda in någon som inte längre har en viktig roll i det nya livet utan bara representerar det gamla?

Som jag tänker finns det två sorters stolthet, en som jag ser som något positivt och en som jag tycker mest ställer till besvär. Att leva på ett sätt så att man kan vara stolt över sig själv och sina val är bra, att i alla situationer agera på ett sätt som gör att man kan se tillbaka på vad man sagt och gjort och må bra över det och tycka att det var rakryggat, omtänksamt, storsint, omtänksamt eller generöst är något att vara stolt över och det bygger självkänsla.

Den andra sortens stolthet, den som handlar om att man inte vill vara den som ger sig, den som bjuder till, den som visar sig svag, den som visar sina känslor eller sina brister, den är i mina ögon bara ett tecken på svaghet och dålig självkänsla eller kanske brist på empati och självinsikt och den har jag inte mycket till övers för.
/C

Reply
StB 28 december, 2015 - 22:03

Mmm. De gemensamma vännerna har föreslagit en super rådgivnings”byrå” dit vi MÅSTE gå, därför att de är så jätteduktiga tydligen. Jag kanske skulle ta och gå dit ensam. Det kunde ju vara en bra present att ge sig själv. Man kunde ju förbereda samtalet noga. Jag är EXTREMT bra på att beskriva hur man OCKSÅ skulle kunna se på saken (alltså inte bara mitt synsätt), nästan in absurdum, så jag kanske kan beskriva det hela så att man kan sammanfatta det hela. Om jag går dit så nog först om några månader. Fast jag kanske inte går alls – får se. Och att gå tillsammans, det är väldigt omtänksamt av grannarna att föreslå (kräva) det, men jag var själv tveksam och förstår din inställning och det innebär troligen bara upprivning av sår, uttalande av samma ting som tidigare, falska förhoppningar och fyra steg bakåt. Det man kunde vilja uppnå – kanske – var erkännanden från ena och andra sidan om tillkortakommanden och egna fel. Men om jag går dit i hopp om att han säger ting som jag önskar att höra, ber om förlåtelse, erkänner fel, har fått insikter som möter mig bättre på halva vägen osv – det är ju självtortyr att hoppas på. Jag SKULLE kunna gå dit (tillsammans) för att berätta om MINA insikter, mina tillkortakommanden, mina fel, mina brister, de olyckliga reaktioner och pessimism jag har bjudit på (men inte mina avsmällningar för jag är förtalare för att man får smälla av om alternativet är att implodera). Och att jag isåfall skulle göra det för att få frid i mig själv. Och sedan kunde vi gå hem var till sitt och han kunde gärna få fortsätta tycka att han har gjort allt rätt. Så möjligtvis för att få fred själv genom ett slags slutgiltig ”bikt” (som ev. har stor betydelse därför att man förlåter sig själv sedan). Och sedan skulle han kunna få dra dit pepparn växer. Ska fundera på det. Tack för dina råd och godnatt:-)

Reply
StB 28 december, 2015 - 22:15

Bara en misströstanskommentar till: han HAR ju en viktig roll i mitt framtida liv. Eller hur!? Vi har ju ett barn som han vill ha 50% av tiden. Jag blir ju A.L.D.R.I.G. fri så länge vi båda lever!!!Jag MÅSTE ju uppbåda mina just nu sista krafter för att vara reko mot honom för vårt barns skull. Och även senare, när jag har mer kraft, då blir jag ju fortfarande aldrig fri. Jag måste ju ha kontakt med denna människa som har kasserat mig. Det blir nog min andra största utmaning någonsin. Får se, jag kanske blir stolt över hur jag tacklar den.

Reply
Charlotta 28 december, 2015 - 22:25

Försök att separera de tankarna; han är viktigt i ditt barns liv – inte i ditt. Det kan kännas som nästan samma sak nu när barnet är litet, men det är INTE samma sak. Det är en mental övning men den kan vara nog så viktig.
/C

Reply
Vilse 6 januari, 2016 - 16:43

Hej Charlotta!

Återigen så börjar jag mitt inlägg med att jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang jag skrev först. Men kan säga att det blev som du sade till mig.

Jag hade nått en punkt i mitt liv då jag hade blivit bekväm och faktiskt gillade att vara singel. Jag hade kul med mina vänner, jag hade mina rutiner när det kommer till träning och gjorde precis som jag vill. Det hade tagit otroligt lång tid för mig och komma dit efter ett misslyckat förhållande. Men jag hade byggt upp (trodde jag) mitt självförtroende igen.

Utifrån vad mina vänner säger är jag en person med stark personlighet som är alltid omringad av människor som öser mig med beröm. Glad, trevlig, lätta och handskas med och hör alltid att jag är en som alla vill hänga med. Så kände jag också när han dök upp i mitt liv. Det var som en storm som hade kommit för att vända mitt liv upp och ner. Jag var på väg och resa till mitt hemland och träffa min familj och vårt förhållande började via skype. Vi pratade varje dag och han ÄLSKADE mig över allt annat samtidigt som jag och min son skulle vara hans framtid. Han hade inga problem med att flytta upp till Norrland då han visste att jag under en tid skulle inte kunna flytta till hans hemstad då min son är ung fortfarande och har ett bra förhållande med sin pappa.

Efter att jag kom hem så kom han till min stad och vi skulle börja bygga upp vårt liv tillsammans. Jag hade öppnat mig helt och även introducerat honom i min sons liv. Men där började: han tyckte inte att jag hade förberett min son osv.. Efter en vecka åkte han hem för att lösa några problem rörande hans företag och över telefon meddelar han mig att han inte tänkte komma tillbaka. Va? Vad gör jag nu? Hur berätta jag det för sonen? Hur kan jag har varit så naiv?

Jag tror att det var då jag skrev till dig.

Det som hände sedan va att jag kröp tillbaka. Jag ringde varje dag och fick höra att han älskade mig och vill se mig igen. Jag åkte ett flertal ggr till hans hemstad och han fick mig och må dåligt när han berättade att anledningen till att han gjorde som han gjorde va att jag gjorde honom osäker och han han kände sig sviken. Jag bad om ursäkt och försökte bevisa för honom hur mycket jag älskade honom.
Andra gg jag åkte dit, så sade honom att han hade problem med mina bekräftelsebehov och att så fort det inte va han och jag så gjorde jag allt för att få uppmärksam från ett annat håll. Det gjorde mig ledsen! Han vill fortfarande inte komma tillbaka och jag åkte hem med ett krossat hjärta för andra gg. Vi fortsatt och prata varje dag och han sade alltid hur mycket han älska mig men vill veta hur jag skulle kunna lösa så att min son kunde flytta med mig och vill ha en tidsperspektiv på det hela.

Jag åkte dit igen och fick vara med hans pappa 70 årsfest. Allt var som jag vill, vi blev ihop igen och han sade att han vill få det och fungera för han kunde inte leva utan mig. Jag var överlycklig och mer kär än någonsin. Vi träffades några ggr igen (å lät mig markera att det var alltid jag som reste dit) och sista gg va i november 2015. Vi hade planerat jul och nyår och han skulle komma till min stad så att vi kunde vara tillsammans så mycket vi kunde innan han skulle börja jobba igen. Jag hade köpt en biljett till mig och sonen som var att vi kom fram ganska sent på kvällen och så…

Två veckor innan jul gjorde han slut med mig för tredje gg och det sista samtalet var den 8:e december då jag ställde fråga: Du tänkte göra slut med mig ändå, eller hur? Hans svar: DET VAR BARA EN TIDSFRÅGA! Sedan den dagen har vi inte pratat med varandra, men jag är så sårad, sviken, besviken att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Vi hade en gemensam kompis på facebook (jag tog bort honom redan när han gjorde slut med mig) och hon lade upp en bild på mig/oss på nyår. Dagen efter tog han bort även henne.

Jag har alltid sagt att allt i livet händer av en anledning men vilken?

Hoppas du haft ett bra start på året!

Reply
Charlotta 6 januari, 2016 - 18:05

Hej Vilse! Det är inte alltid roligt att ha rätt, jag är ledsen att det blev som det blev. Vet du, jag tror att den stora besvikelse du känner, mest av allt handlar om att du är besviken på dig själv. Att du egentligen redan från början såg tecknen på att han inte var seriös och pålitlig, och att du kunde ha agerat annorlunda, men att du lät dig svepas med och förföras av förälskelsen till priset av ditt självvärde och din integritet.

Det är mänskligt att det kan bli så, men i efterhand svider det något enormt och man har lust att ge sig själv en uppsträckning om hur man kunde vara så lättlurad och så lättmanövrerad. Men känner sig hjärtat tillräckligt ensamt så händer det att man kompromissar i överkant och hamnar i situationer där man egentligen inte vill vara, och det är där du befinner dig nu.

Var inte för hård mot dig själv, jag tror som du att det här var en erfarenhet som du behövde göra för att kunna fatta bättre beslut i framtiden. Kanske handlar erfarenheten om att kärlek trots allt inte är värt vilket pris som helst? Att ditt eget liv och självvärde är mer värt än att ha en man i livet, och ska du släppa in en man igen så ska det vara rätt person och det ska gå långsamt så att han hinner visa alla sina sidor innan du låter dig svepas med?

Försök att vara tacksam mot honom för allt han så tydligt lärde dig, kanske träffade du honom för att slippa råka ännu värre ut med någon annan, men nu vet du bättre och kan undvika den typen av misstag i fortsättningen.

Tack, 2016 har börjat bra för mig, men jag räknar med att det ska bli ännu bättre efterhand som året utvecklas. 😉 God fortsättning på det nya året, se det som en nystart på alla plan. Ny visdom, nya planer, nya glädjeämnen. 🙂
/C

Reply
Vilse 6 januari, 2016 - 18:59

Hej igen! 😉

Tack så mycket för att du läser och lägger tid för att svara 😉

Jadu! Det är säkert något av de alternativ du skrev. Just nu är det otroligt tungt men jag har bestämt mig för att sörja ordentligt men samtidigt lägga totalt fokus på att älska och finnas för min son (det har blivit ännu starkare efter denna händelse), mitt jobb och lägga upp en plan för att komma igång med träningen och allt som får mig och må bra. Jag vet att han är/var inte värd allt jag gjorde men har otroligt svårt att förstår hur någon, kan behandla en annan människa på det sättet han gjorde mot mig. I vilket fall, kommer det säkerligen visa sig i framtiden. Det finns något inom mig som säger att han är inte färdig med mig än och att han kommer att höra av sig, men jag hoppas verkligen (om det nu händer), att han isf gör när jag är stark nog och säga att det är 2 late!

Härligt och höra att du hade det bra! Jag är otroligt tacksam att du finns!

<3

Reply
Charlotta 6 januari, 2016 - 19:19

Tack, vad snäll du är. 🙂 Om han hör av sig och om du känner dig svag vid tillfället, så skriv här innan du svarar honom något som du får ångra senare. Deal? Fast jag tror du kommer att vara stark, stark nog att tala om vad du egentligen tycker om hur han behandlade dig.
/C

Reply
Vilse 6 januari, 2016 - 20:00

We have a deal! 😉

Tack så mycket!

Reply
mia 24 januari, 2016 - 19:03

jag kan inte sluta sakna det vi hade även om det inte alltid var bra.
Jag kan inte sluta smsa fastän han inte ens svarar. Idag bad han mej t.o.m sluta smsa..
jag behöver svar..varför var han otrogen. Varför svek han mej..
Jag önskar att jag kunde räta på ryggen o radera alla minnen o bli känslolös.. jag behöver hjälp..

Reply
Charlotta 24 januari, 2016 - 21:26

Hej mia, välkommen hit. Att bli känslolös är inget att sikta efter, känslor är bra, de fungerar som en kompass och visar oss var vi har mer att jobba med för att kunna utvecklas och komma vidare. Att du har svårt att släppa ditt ex visar att det finns något där som du inte är färdig med, eller någon liknande situation tidigare i ditt liv som du inte har processat färdigt. Har du någon aning om vad det kan vara? Här är några inlägg som kanske kan vara till hjälp för dig.
Har man någonsin älskat för sista gången?
Du gör mig hel
Kärlek behöver få växa inifrån och ut
Du är inte andra människors måltavla
/C

Reply
Vilse 27 januari, 2016 - 00:16

Hej Charlotta!

Jag svek mig själv återigen. Det blev för jobbigt förra fredag och då bestämde jag mig för att ringa upp honom. Jag behövde höra hans röst!
Klockan var 23:30 när jag ringde och jag hade tagit några vinglas och mådde super dåligt. Känslan av saknaden va så stor samtidigt som jag har försökte intala mig själv att (har han inte hört av sig, är det för att han inte saknar dig, så ring inte!). Jag brottade med mig själv samtidigt som jag inte brydde mig riktigt, jag hade inget och förlora! Han svarade inte på mitt samtal och genast satt igång min s.k hjärna.
han är säkert med någon tjej och bla, bla. Jag skickade då ett sms: Hej! Vill bara höra hur det var/är med dig. Hoppas allt är bra!
Dagen efter vaknade jag med en otrolig huvudvärk och var super ledsen. Rätt som det är PLING, ett sms från honom där han tackade för sms:et och förklarade att han hade gått och lagt sig tidigt, då han hade haft en tuff vecka men att allt va bra efter omständigheterna och för honom var det jobbet som gällde. Självklart blev jag super glad att han svarade och såg det som en öppning för att fortsätta. Han frågade hur det var med mig? Jag svarade med att allt var bra, men att det hände mycket på jobbet osv.. Jag frågade då om något speciellt hade hänt? Han svarade vad det handlade om och då istället för att fortsätta sms:a så ringde jag upp. Vi pratade i en timme ca (FaceTime) och det var som när vi var ihop. Hans ögon glittrade och han sade helatiden hur glad han blev över att se mig igen osv..Hur som helst så kom vi överens om att höras igen på kvällen. Sagt och gjort!
Jag var bjuden till en fest och ringde innan jag gjorde mig ordning, vi pratade en stund och kom in på ett mer intimt samtal. Gud va jag längtade till honom! Men inga ord om att vi älskade varandra och så dök upp, utan vi kom återigen överens om att prata på söndagmorgon.
Han ringde mig strax över elva och vi pratade en stund och han började typ med att det kanske inte var så bra för oss och göra det. Jag höll mig på defensiva och sade att jag var bara glad över att prata med/se honom och förväntade mig inget mer. Han svarade med ett ok och då fortsatt vi och samtalet blev igen väldigt intimt. Jag kände hoppet! Vi avslutade med ett vi hörs!
Igår (måndag), fick jag en stor längta igen och skickade ett mess, där jag undrade om vi kunde prata senare. Han svarade med att han var på väg och skulle göra något och att vi kunde höras idag istället. Jag svarade med ett ok och sade även att det skulle vara kul om han hörde av sig och önskade honom lycka till, trots att jag inte visste vad han skulle göra.

Jag hade gått heladagen och undrat om han skulle höra av sig. Då hade paniken redan tagit över och jag började gråta och fråga mig själv varför jag gång på gång utsatt mig för detta?
Kl hann bli halv tio och då fick jag ett sms av honom med frågan om jag var hemma. Han ringer upp och vi växlar några ord innan jag frågar vad han gjorde kvällen innan. Han svarade med att han var iväg för att träffa sin bästa vän och få lite råd. Han fortsätter med at han har börjat gå terapi då han inte mått bra och på grund av det säger han att det är inte bra för oss och prata just nu. Att efter de samtalen vi haft under helgen hade fått honom och få tillbaka känslorna, vilket gjorde allt svårare för honom. Han älskar mig osv.. Jag i min tur tackade för upplysningen och berömde honom för att för första gången, har pratat med mig på ett fint sätt då han inte varit så snäll tidigare för att kunna skydda sig själv, t.o.m varit dum! Han svarade med att han va ledsen över och tyckte att det var skönt att jag tog det så bra. Då frågade jag honom om han förväntade sig att jag skulle gråta, be för honom och inte göra så och då blev han stum en stund. Jag sade att eftersom jag älskar honom och respekterar honom så mycket att jag skulle låta honom vara, då jag vill det bästa för honom! Att jag skulle inte radera honom ur mitt minne men att jag vill att han ska må bra.
Han svarade med att han älskar mig också men att nu det bästa vore att inte höras men att vi inte behövde hugga det i sten heller… med det avslutade samtalet med att säga ta hand om dig hejdå!

Jag vet vad jag MÅSTE göra! Jag kommer INTE att ringa något mer men är desperat behov av att få mitt liv tillbaka!

Det va mycket och läsa men eftersom jag hade lovat dig, tänkte jag uppdatera dig.

Hoppas du mår super bra! <3

Reply
Charlotta 27 januari, 2016 - 10:57

Hej Vilse! Visst är det märkligt hur man kan överyga sig själv om att man skulle må bättre bara man fick höra rösten och prata en gång till. I själva verket fungerar den typen av samtal som att riva upp ett halvläkt sår och strö salt i det. Smärtan och saknaden blir olidlig och sedan får man börja om från början igen med at distansera sig från saknaden och längta. Det som är positivt är att det ofta är först då man inser hur långt man faktiskt hade kommit innan man gjorde misstaget att ta kontakt igen. Nu vet du i alla fall detta och på ett sätt fanns det kanske ändå lite nytta i det. Han har kommit en bit med sig själv och fått bättre självinsikt som gjorde att han hade förmåga att vara snäll och öppen mot dig, på det sättet fick ni ett bättre avslut den här gången och kanske blir det lättare att gå vidare från det.
Kram och sköt om dig!
/C

Reply
Kristina 1 mars, 2016 - 19:08

Jag behöver akut hjälp… Min fästmö har lämnat mig efter 12 år ?
Jag är självdestruktiv och mår INTE alls bra.

Och allt är MITT fel…
Jag har senaste åren behandlat henne illa genom att äta starka mediciner och dämpa en innre smärta, sk inbillning!
Hon har varit BÄST och de är endast jag som har försummat allt…
Nu är de så att jag LOVADE henne att lägga av med mina tabletter för att jag har blivit beroende och narkoman, men jag har svikit de löftet år efter år och gång på gång…

Snälla kan någon råda mig till något bra? Jag har LÄST vad ni alla skrivit och om att med tiden så läker såren, men jag LOVAR er mina sår läker INTE!
De finns inte en endaste levande sekund som jag tänker på henne.

Vad menar hon och HUR ska jag tolka detta
Jag: ”älskar du mig”
Hon: ”jag kommer för alltid älska dig”
Jag: ”hur då”?
Hon: ”som jag älskat dig från dag 1”!
Jag: ”är du KÄR i mig”?
Hon: ”jag vet inte om jag är kär i dig”!?!?!?
Jag: ”vadå vet inte, hur ska jag tolka detta”?
Hon:”jag vet inte om jag är kär längre”!

HUR I ALL SIN DAGAR KAN HON ÄLSKA MIG PÅ SAMMA SÄTT SOM DAG ETT, MEN INTE VETA OM HON ÄR KÄR????

Nämnvärt är att hon träffat på en ”ny kollega” som hon gör ALLT med, allt vi brukade göra fyller hon upp sin tid med denna nya…

När alla bitar faller på plats och jag inser att de möjligtvis finns känslor mellan dem så GÖR DE ONT I MAGEN!
Kan de vara så att hon vill hålla kvar mig, MEN att hon är osäker på OM hennes känslor till ”kollegan” är ÄKTA?

Snälla nån ge mig ÄRLIGA svar…

Sedan sa jag: ”kan du lova mig att inte ge upp hoppet om att våran kärlek övervinner allt”
Hon svarade: ”jag lovar att inte ge upp hoppet”!

Vad är de för dubbla signaler jag får? HUR ska jag förhålla mig?

Hon har INGEN tillit för mig ALLS, och med all respekt de ska hon INTE ha heller. Men i den frågan har jag sagt ”låt mig få visa dig genom handling och agerande att jag kan bli kvitt mitt missbruk, inga tomma ord längre”!?
Då säger hon ”jag litar inte på dig, och de kommer ta tid att få tibax tillit. OM jag får tibax tillit”!
Jag säger: ”men tillit går att bygga upp, när två människor älskar varandra och de vill TRO på kärleken så skall kärleken återvinna tilliten”!
Hon svarar: ”jag vet inte, jag behöver tid för att må bra”!
Jag svarar: ”mår du bra utan mig”?
Hon: ”jag mår bra nu”!
Jag:”mår du bra utan mig”?
Hon: ”jag mår bra NU”!!

VARFÖR vägrade hon säga att hon mår bra utan mig? För att jag frågade ”kan inte du säga meningen, jag mår bra utan dig”?
Hon kunde INTE säga dem orden…

De är kliché att säga detta ”inte förs de är för sent så inser man värdet av den man älskar”!

Och jag har insett, jag har VERKLIGEN insett och börjat agera! Jag ska genomgå 12-steg program och jobba med mig själv… Och tagit tag NU i mitt JAG liksom. För de va största anledningen att jag ska bli fri tabletterna för att hon vill ha den personen hon blev kär i från dag 1!!!
Och!
Jag gör ALLT, BOKSTAVLIGEN ALLT! För att få visa henne att tillit går att få tibax…

Jag är i en djup sorg, och de är NU jag behöver henne MEST! Men hon överger mig för att hon har hittat ett ”lyckorus” i denna nya kollegan.

Varför gör hon så mot mig om hon älskar mig?
Ska jag ge upp hoppet, är de liksom de hon vill? Att hon menar, läs mellan raderna…
Men jag VÄGRAR ge upp hoppet…
De finns ingetting som är för sent…

Kan nån snäll själ bara berätta för mig, vill hon ha mig? Vill hon bara ha egen tid för att ”TITTA” på så att hon börjar sakta ”tro” och få tilliten tibax? Eller har hon slängt bort 12 år för en liten falsk ”fling” som är hjärn illusion?

Krossad hjärta ?

Reply
Charlotta 1 mars, 2016 - 19:33

Hej Kristina, välkommen hit. Jag beklagar att ditt hjärta blivit krossat. Den enda som egentligen kan svara på dina frågor är ditt ex, men jag ska försöka förklara det hon sagt så som jag tolkar det. Jag tror att hon fortfarande älskar dig på så sätt att hon vill dig väl och önskar dig allt gott, men att hon inte orkar med ert liv tillsammans eftersom hon känner att hon inte kan lita på dig längre, att hon inte får något stöd hos dig, att ni inte är jämlikar utan att hon måste ta större ansvar. Jag tror också att hon är försiktig med hur hon uttrycker sig för att hon inte vill såra dig mer än nödvändigt, att hon känner att du är skör och ostadig just nu och att hon är rädd för att ett definitivt uppbrott skulle kännas för svårt för dig, så därför ger hon dig halmstrån att hålla fast vid.

Jag förstår att det gör oerhört ont och att det just nu känns omöjligt bara att andas utan henne, men tro mig när jag säger att det kommer att bli bättre. Du kommer att överleva, du kommer att klara det här och en dag kommer du att bli lycklig igen. Även om det blir utan henne. Hon behöver få tid att hitta fast mark under fötterna igen, det kan vara oerhört svårt och påfrestande att leva med någon som har ett beroende, och du behöver ta dig ur beroendet och hitta dig själv och ditt eget liv. Att bli av med beroendet är det du behöver ta tag i allra först, det är det som är nyckeln till allting annat. Ska du ha minsta chans att kunna vinna tillbaka henne igen så behöver du först få riktig ordning på dig själv och ditt eget liv, det är ingen garanti ändå att hon vill komma tillbaka, men för bådas er skull är det det bästa du kan göra. Hennes beslut handlar med stor sannolikhet mer om hennes egen överlevnad än om hur du påverkas, det är troligt att hon for mer illa i er relation än vad hon visat och till slut insåg hon att hon inte kunde stanna längre för att hon mådde för dåligt.

Det är en sorg du upplever och du behöver sörja, men gör inte misstaget att sträva bakåt utan tänk framåt, vad kan du göra för att förbättra dina förutsättningar, för att livet ska ha möjlighet att bli bättre, för att du ska må bättre i dig själv utan att vara beroende av någon annan? En relation ska inte vara en livboj utan guldkanten på livet, du behöver bli stark i dig själv, utan henne, först därefter kan du ge henne, eller någon annan, det bästa av dig i ett förhållande.
Kram!
/C

Reply
Kristina 1 mars, 2016 - 23:08

Jag har (innan mitt beroende) varit mig själv så att säga…
Eftersom vi har ett hemligt förhållande så har vi inte bott ihop under dessa år….
Allt detta fick mig att drunkna i tabletter, storyn har mer att tilla på…
Men den korta versionen är att vi kommer från en invandrarbakgrund som har tyvärr gjort de SÅ svårt att leva ihop. Vi har inte bott ihop, alltid levt med våra egna familjer.
Men ”drömmen” om att flytta ihop har endast byggt rädsla, VÅGAR vi leva ihop som två kvinnor med denna bakgrund?
Allt detta skit fick mig att leva i en misär, jag har VERKLIGEN förstått och är SÅ ÅNGERFULL! Jag SKÄMMS för att jag inte insett innan,värdet av kärleken! Och jag borde agerat innan…
Eller rättare sagt (än gjort) VI borde lämnat allt här och flyttat ihop.
Men av rädsla så har man stannat och hållt allt ”hemligt”! Alla tror att vi är vänner…

Men de allra svåraste för mig just nu, de är att hon hittat en ny kollega som hon verkar ersatt mig med!
Dem två gör ALLT som jag och hon brukade göra… Men! Hon säger att hon alltid kommer älska mig, samma älska som dag ett då vi träffades…

Jag vill inte, nej! Jag VÄGRAR ge upp en sådan VACKER kärlek!
De är en JÄTTE sorglig kärlek som INTE fått ”oss” att få dela den som alla andra, en orättvis kärlek!

Hur ska jag klara mig nu? När de enda jag behöver är hon? Hon va min pelar! Jag har även sagt till henne att de finns anhöriga stöd!
Men hon är inte mottaglig!!!

Jag kvävs av alla tankar, har hon känslor för denna andra kvinnan, vad tror du? Hur kan man ena dagen säga ”jag vill leva med dig resten av mitt liv” och sedan smygandes lämna denna person som man sagt så åt?

De är INGEN som förstår, jag har endast henne att älska och när denna kärlek tagits ifrån mig så är jag bara så självdestruktiv!

De känns som att hon vill hålla kvar mig i hennes liv endå, hon ger mig förvirrande känslor.
De skulle varit lättare för mig om hon klargjorde detta tydligt och sagt ”de är slut för alltid, jag älskar dig som vän och inget mera”!

Hade hon sagt så, då skulle jag släppt hoppet! Även ringen som hon bar på, (vi är förlovade) den har hon tagit av sig. Men på frågan så säger hon: ”jag har ringen i väskan och bär
Med mig den”!
När hon säger så här, då känns de som att hon VILL! Me är rädd för att jag ska såra henne, kan det vara så?

Jag KAN inte må bra utan henne… Har ingen mat apetit och har gått ner i vikt! Enda sömnen jag lyckas få i mig är 2-3 Tim per natt. Jag ser ut som en död själ… Eller jag ÄR en död själ.

Hur ska jag vinna hennes tillit? Jag har snackat skit endast förut, men jag har VERKLIGEN börjat agera! Varför blundar hon för de?

Jag har SÅ ont i hjärtat, jag gav inte henne den kärlek hon behövde! ÅNGRAR allt och vill i stort sett inte leva… ??

Reply
Charlotta 2 mars, 2016 - 10:20

Nej, du behöver inte henne för att överleva, du vill ha henne, det är en mycket stor skillnad. Du kan må bra utan henne, du behöver bara tid att vänja dig, aptit och sömn kommer tillbaka när den värsta sorgen är över. Om du är självdestruktiv så är det för att du väljer att vara det, du kan också välja att låta bli och istället ta hand om dig själv på bästa sätt. Det är en sorg du upplever och så känns sorg, det känns som att man inte ska överleva eller att man inte vill överleva, men man överlever ändå och livet blir bra igen även om du inte tror det nu. Låt sorgen ta sin tid och låt den härja runt i din kropp allt vad den kan, så småningom lägger sig stormen och du inser att livet trots allt kommer att gå vidare. Allt kommer att ordna sig.

Hon har lämnat dig och sagt att hon är lyckligare nu, det är allt du behöver veta, och att spekulera eller gissa vad hon menar med det ena eller andra hjälper dig inte utan gör bara att du gräver ner dig i något som du inte kan påverka. Det bästa du kan göra är att respektera och acceptera hennes beslut. Du behöver inte förstå varför, hon har rätt att själv välja vad som är bäst för henne utan att redogöra för anledningarna om hon inte vill, eller kan. Det betyder inte att det ni hade tillsammans blir mindre värt eller att er kärlek blir mindre stark, men det betyder att hon inte kan eller vill ha en relation med dig nu, och ditt jobb är att acceptera hennes beslut.

Du känner ånger och skuld över hur du agerat tidigare, vad du gjort och vad du inte gjort, och du känner ett behov av att rätta till dina misstag. Men de känslorna är dina, du kan inte kräva att hon ska hjälpa dig komma över dem, utan du måste komma på ett sätt att hantera dem och förlika dig med dem på egen hand. Du kan inte påverka detta och att tänka att du kan det kommer att slita dig i stycken, så desto snabbare du bara accepterar situationen utan att grubbla över detaljerna, desto bättre kommer du att må.

Här är några inlägg som jag tror du kan vara hjälpt av att läsa.
Ett annat sätt att tänka om du blir lämnad
Bygger relationer verkligen på kärlek?
Vad alla tror att de vill höra från en partner
Du gör mig hel
/C

Reply
Kristina 2 mars, 2016 - 11:49

Charlotta, av allt jag läser så menar du att jag ska lämna henne HELT ifred, stämmer de?
Min rädsla blir då, kommer tiden se till att hon får minskade känslor?
Jag KAN stå på egna ben, de VET jag! Och om detta inte är tillräckligt NOG, vad gör jag då?

Och att vara hel med den man älskar är kärlek, jag är halv nu. Men trots de så är jag MIG och kämpar.
Jag undrade, vad menad hon med ”jag vet inte om jag är kär i dig”?

Jag har nu skrivit mail och skall skicka den till henne, för att jag såg hopp i hennes ögon…
Ska jag SLUTA TRO på våran kärlek?
Tack för alla fina svar…

Reply
Charlotta 2 mars, 2016 - 12:34

Ja Kristina, det stämmer. Det är väl det hon har bett dig om, att lämna henne ifred? Din rädsla kommer du att bemästra när du möter den, så länge du undviker den är det rädslan som styr, när du tar den vid hornen och möter den kommer du att upptäcka att rädslan i sig var mycket värre än det du var rädd för. Just nu känner du dig trasig och förvirrad, men det är känslor som kommer att lägga sig och lämna plats för en bättre förståelse för både dig själv, henne och livet. Fatta inga stora beslut nu när du är ur balans, utan låt sorgen och saknaden ha sin tid, det kommer att kännas tufft ett tag, men försök att se framåt och fokusera på ditt eget välmående och din egen läkning. Ingen vet hur framtiden kommer att se ut, om detta är ett definitivt slut eller om ni kommer att hitta tillbaks till varandra igen, men du kan i vilket fall inte gå händelserna i förväg utan du måste leva i det som existerar just nu, och just nu är det slut. Ge henne det utrymme hon behöver och jobba på dig själv, att bli så hel, stark och frisk som du kan bli. Vad som händer sedan får framtiden utvisa. Lycka till!
/C

Reply
Kristina 2 mars, 2016 - 21:24

Tack! Tusen taxk, jag uppskattar att du lagt ner tid på detta! Innerligt så tar jag till mig allt…
VIKTIGAST är jag nu, måste bli frisk mitt beroende, och jag är på G! Har inte rört en enda tablett sen allt detta hände och så skall jag fortsätta med proffesionellt hjälp. Männskligheten skall man TRO på, man får inte ge upp varandra! Jag tror på mig själv…

Men sorgen är knas… De får även ta tid för mig…
Ha de gött ✌?️

Reply
Ann 10 mars, 2016 - 19:55

Oj oj oj.. Vilken tankeställare jag fick här.. Det här är ju jag och mitt ex.. Vi bara drar upp allt negativt än släpper och går. Får någon elak kommentar och måste försvara mig hihi.. Nu ska jag tvärvända på steken och sluta svara emot.. Vill han varje gång vi hörs av tala om alla mina fel och brister är det ju hans problem. Hans sätt att bearbeta vårt uppbrott.. Att inte kasta tillbaka är ju mitt ansvar.. Om en vecka är våra saker lösta så efter det kan vi sluta träffas helt… Tills dess ska jag bara vända andra kinden till.. Och gör jag slut med nån annan i framtiden ska jag bära med mig att det normala är att vilja såra.. Helt onödan.. Skapar bara längre uppbrott och djupare sår. Nu ångrar jag många misstag jag gjort och sagt 😉 men bara förändra. Aldrig försent..
Jättebra sida!

Kram Ann

Reply
Charlotta 10 mars, 2016 - 20:41

När man vet bättre så gör man bättre. 🙂 Klandra inte dig själv för vad du gjort tidigare utan sträck på dig för att du är villig att förändras när du inser att det finns alternativ. Tack för att du läser Ann!
/C

Reply
Micha 19 mars, 2016 - 02:03

Hej!

Jag var tillsammans med mitt ex i sammanlagt 10 år och 10 månader varav 8 år på distans. Vi är idag snart 24 och 27 år gamla. Förhållandet har hela tiden gått upp och ner och många misstag gjordes. Vi har aldrig kunnat kommunicera med varandra om vår relation och de senaste fyra månaderna har fokuset legat på allt det negativa. En dag bestämde han sig för att öppna sig för mig och då förklarade han på sms att han älskade mig men behövde tid för att läka sina sår (pappans död, hans negativa inställning till förhållandet och livet) och att detta skulle göras utan mig. Han förklarade hur ledsen han var men att han behövde detta. Han sa att han hade förlorat hoppet men att detta inte betydde att han hade gett upp. Samma dag skjutsade han mig till flygplatsen för att säga hejdå. Väl där väller mina känslor fram och jag gråter och gråter. Ser hur han blir tårögd och hur svårt detta är för honom. Förklarar att jag kommer sakna honom och att detta känns som ett hejdå. Han blir ännu mer ledsen och ber mig att vara positiv, umgås med vänner och familj och att ta vara på den här tiden till mig själv. Han sa att han skulle sakna mig också och att se mig så ledsen gjorde hans beslut ännu svårare. Trots att han sa att han behövde tid för sig själv blev jag rädd av tanken att förlora honom. Så i två veckor försökte jag få honom att tänka positivt på oss och att han borde se framåt och att vi hade mycket att arbeta på, men som vi hade klarat av. Han valde att ignorera mina meddelanden.. Jag drog till med något drastiskt och förklarade att jag skulle ta flyget nästa dag och prata med honom. Hans reaktion blev det motsatta.. Han ville inte se mig. I samma stund förklarade han att det var slut. Jag försöker ringa honom men han ignorerar det samtalet. Jag får sms dagen efter där han frågar varför vi borde prata i telefon varav jag svarar att vi borde få ett ordentligt avslut. Han svarar att han inte har några problem med det och ska se under dagen när han kan prata. På kvällen skickar jag sms och frågar om jag kan ringa. Men då kommer han med ursäkten att han inte är hemma och inte riktigt vet när han kommer. Jag ber honom ringa när han väl är hemma men sedan hör jag ingenting.. Nu har det gått en vecka utan att jag har skrivit och han har inte hört av sig alls. Han verkar väldigt arg och lägger all skuld på mig. Hur ska jag tolka detta?

Reply
Charlotta 19 mars, 2016 - 10:02

Hej Micha, välkommen hit! Att tolka en persons agerande och försöka gissa vad han tänker utifrån en annan människas berättelse är alltid ett vågspel, man kan gissa rätt men man kan lika gärna gissa fel på grund av omständigheter som man inte känner till. Med det sagt så ska jag ändå ge dig min version av vad jag tror ligger bakom. Ni träffades väldigt unga och har blivit vuxna tillsammans, en period i livet där det händer oerhört mycket i en människa. På samma gång som man är ung och formbar och påverkar varandras utveckling så är det utvecklingsmässigt en väldigt lång resa mellan 14 och 24 eller 17 och 27, så lång att man kan bli en helt annan person än den man var.

Jag tror att ditt ex känner av den här utvecklingen i sig själv, han känner att han behöver växa mer än vad han kunde göra tillsammans med dig, kanske i andra riktningar eller på andra sätt. Förmodligen vet han inte själv riktigt vad det är han behöver mer än att han måste få vara för sig själv för att kunna ta reda på det och hitta sin egen väg för att kunna bli den person han ska vara. Det som är jätteviktigt att poängtera här är att detta handlar om honom och inte om dig, du har inte gjort något fel och han älskar inte dig mindre, men han behöver ta hand om sig själv. Är man inte vän med sig själv och mår bra med den person man är så kan man inte finnas där för någon annan heller.

Anledningen till att han är osäker kring att ha kontakt med dig är säkert för att det är svårt även för honom, svårt att göra dig ledsen, svårt att stå emot dig när han tycker så mycket om dig och svårt att tänka klart när du påverkar honom med vad du vill. Hans sätt att hantera det är att ta avstånd för då kan han urskilja sina egna känslor bättre. Att han blir arg är förmodligen bara en reaktion på att han har svårt att släppa dig, det är ”ditt fel” att du är så fantastisk och att han älskar dig och att det därför är så svårt att fatta det här beslutet.

Jag tror att han gör det han måste göra, och du måste låta honom göra det. Han behöver tid för att landa i den vuxna man han är nu eller som han håller på att bli och han behöver göra det på egen hand. Kanske hittar ni tillbaka till varandra igen i ett senare läge, kanske inte. Men det bästa du kan göra är att låta honom vara och ägna tiden åt att ta reda på vem du är nu, som den vuxna kvinna du har blivit. När du inte lever med honom längre vem är du då, vad tycker du om, vad vill du göra, hur vill du leva? Vilka värderingar och drömmar har du som är bara dina och inte beror av honom?

Här är ett inlägg som du kanske kan ha glädje av att läsa. Ett annat sätt att tänka om du blir lämnad
/C

Reply
Micha 19 mars, 2016 - 11:13

Tack för ditt svar! Jag älskar verkligen honom och vill vara med honom. Vi pratade alltid om att flytta till ett hus och att bilda familj tillsammans. Men som jag tolkar det i din text så borde jag gå vidare och låta honom vara? Vill tillägga att jag har mina saker kvar hos honom, min katt och att jag står på hans abonnemang. Bad honom att skicka överlåtelsen men det har inte kommit något ännu och det har gått en vecka. Det är så himla svårt att acceptera detta när man är redo att göra förändringar. Tack, ska läsa det snart!

Reply
Charlotta 19 mars, 2016 - 11:16

Ja, jag menar att du ska släppa honom och gå vidare. Även om ni har en del praktiska saker kvar att göra upp så har han markerat att er relation är över och det måste du respektera.
/C

Reply
Sara 31 mars, 2016 - 08:32

Hej,

Min pojkvän gjorde slut med mig för ca en vecka sedan och jag har aldrig känt mig så förkrossad som jag gör nu. I tio månader har han varit min vardag, från morgon till kväll, och jag har aldrig älskat någon på sättet jag älskar honom. Han har varit min bästa vän. Vi har haft det jobbigt de 3-4 senaste månaderna, där vi bråkat mycket, där jag inte har orkat/ haft behovet att vara intim, där jag inte gett tillräckligt med uppskattning enligt honom. Dessutom har jag ibland vänt mig när han försökt pussa på mig. Men när jag tänker efter så vet jag inte varför jag gjorde så, jag älskar honom, det gör jag. Men han sa hela tiden att jag inte gjorde det, att jag bara såg honom som en vän till mig och att allting ska ske på mina villkor och passa in i min ram. Jag ångrar detta så mycket nu, men vissa stunder har jag helt enkelt bara inte orkat ge uppskattning. Jag pluggar samtidigt och har visserligen tagit skolan i förstahand, vilket jag är otroligt ledsen över nu.. Jag tog honom för givet, trodde att han alltid skulle vara kvar, och ibland betedde jag mig dåligt, sa dåliga saker och sa saker som jag aldrig stog eller står bakom (ex. Framtida barns uppväxt). Ibland tänker jag efter och jag vet inte om jag gjorde det för att provocera och testa gränser. Men jag ångrar det. Vi hade aldrig samlag även fast jag haft det innan, för att jag inte ville/ vågade, och det tyckte han var okej till en början men nu tyckte han nog det mest var jobbigt (tror jag). Han mådde dåligt under denna period, blev osäker vart han hade mig, om jag höll på med andra. Det gjorde jag inte. Jag älskar honom och visst, jag har tvivlat på honom någon gång och det märkte han.. Men alla tvivlar väl någon gång? Han menar nu att han sår är så djupt att han inte vet om han någonsin kommer kunna känna det han gjorde i början när vi träffades, att han just nu inte ser en framtid med mig och att han inte är lika starkt kär, men att han älskar mig. Jag går nu runt med förhoppningar om att han ska komma tillbaka.. Jag vet vad jag gjort fel och jag vill få chansen att visa det. Jag har aldrig någonsin känt mig så älskad av en person innan,, han har visat att han skulle göra allt för mig och nu vill jag visa att jag skulle göra allt för honom. Dock känns det försent nu… Tror du han kommer tillbaka?

Reply
Charlotta 31 mars, 2016 - 11:04

Hej Sara, välkommen hit! Jag förstår att det känns tungt nu, men det kommer att kännas bättre snart även om det är svårt att tro just nu. Det finns ingen som kan säga om han kommer tillbaka eller inte, men det du behöver göra nu är att acceptera hans beslut och rätta dig efter det. Ge dig själv tid att sörja att det tog slut och använd det du lärt dig för att inte göra om samma misstag en annan gång, men pressa inte honom att komma tillbaka. Det måste vara hans beslut om det är det han vill, annars blir det bara fel igen.

Ångra inte att du prioriterade din utbildning framför en kille, utbildningen är något som du alltid har kvar och som ingen kan ta ifrån dig oavsett vad som händer. Killar däremot kommer och går och kanske hade pojkvännen gjort slut ändå, oavsett hur du hade prioriterat, kanske är det bara ursäkter att han skyller det på dig. Bara för att man älskar någon så betyder inte det att man är kär eller kan leva tillsammans, kärlek kan vara så mycket mer än bara passion.
/C

Reply
Sara 31 mars, 2016 - 11:15

Tack för svar..
Jag känner mig förstörd.. Jag vill inte ha någon annan än honom, det vill jag verkligen inte. Och jag känner att i grunden var allt mitt fel.. Jag visste vart jag hade honom, han gjorde allt för mig. När han gjorde slut pratade vi i flera timmar och han sa att detta var enda utvägen för att han gett det flera chanser innan, men som jag inte riktigt hade insett/ förstått. Han sa samtidigt att han inte kan se någon annan än mig och att han inte vet om det är tid ifrån varandra som behövs eller om vi inte är rätta för varandra. Samtidigt säger han också att han inte vill förlora mig i hans liv, att han är tom utan mig och att han vill kontakta mig ibland – men jag sa att jag inte kunde det, för det skulle hålla kvar mina förhoppningar. Han sa även att om jag vill så får jag träffa andra för att må bättre… Men varför säger han allt detta? Det känns så motsägelsefullt och jag vill inget annat än att hoppas att han en dag vill komma tillbaka.

Reply
Sara 31 mars, 2016 - 11:18

Dessutom vill han att jag behåller allt jag fått av honom, för han skulle behålla det jag gett honom.. Samma med sociala medier, att ha kvar varandra där. Varför? Jag blir så förvirrad. Jag har varit elak mot honom, vilket nog berott på att jag tvivlade/ tog honom för givet. Jag kunde kalla honom elaka saker när vi bråkade och jag mår så dåligt över det nu.

Reply
Charlotta 31 mars, 2016 - 11:31

Ett uppbrott är en process och det kan vara svårt att ta alla stegen på en gång. Acceptera läget som det är just nu, ta en dag i taget utan att analysera och spekulera och se vart det hela leder. Det är fortfarande så färskt att det är svårt att få en överblick, men efterhand som tiden går kommer allting att klarna och du kommer att landa i det nya. Kram på dig, det här fixar du!
/C

Charlotta 31 mars, 2016 - 11:29

De känslor du beskriver är fullt normala vid ett uppbrott, så känner de flesta. Men sedan går tiden och man återhämtar sig och en dag inser man att det var en himla tur att det tog slut för annars hade man aldrig träffat den fantastiska person man nu har i sitt liv. Vid ett uppbrott säger man alla möjliga osammanhängande saker som inte går att begripa, helt enkelt för att man befinner sig i ett gränsland där man både vill och inte vill. Känslorna är motstridiga och trots att man innerst inne vet vad som är rätt så är det svårt att våga ta steget, och därför säger man saker som att man inte vill förlora någon trots att man inte vill leva tillsammans. Det här inlägget kanske kan vara till hjälp för dig.
Ett annat sätt att tänka om du blir lämnad
/C

Reply
Christer 12 april, 2016 - 14:37

Ville skriva något men orkar inte ens läsa alla långa inlägg….

Reply
Charlotta 12 april, 2016 - 18:17

Du behöver inte läsa alla andras kommentarer för att kommentera själv. Eller så väljer du ett annat inlägg med färre kommentarer och skriver vad du har på hjärtat där. 🙂
/C

Reply
Amanda 7 maj, 2016 - 20:37

Måste börja med att tacka för en underbar blogg, många kloka ord och sanna budskap! Du är en klippa 🙂

Har en situation här som tynger mig lite.. För en tid sedan började jag träffa en kille där tycke uppstod ifrån båda håll. Med tiden uppdagades det att han hade en hel del tråkigheter i bagaget med trasiga relationer till adoptivföräldrar (och ingen kännedom om vilka hans biologiska föräldrar är), ett antal relationer där han blivit dumpad, sökt bekräftelse genom sex, och nu en cancersjuk mamma. Så hans veliga och impulsiva handlingar har ju till viss del sin förklaring. Det hela slutade med att vi bröt då han ansåg att han inte skulle kunna ge mig vad jag behövde (trygghet, förankring, stabilitet.) Under flera månader höll vi upp kontakten, men jag hade ändå en molande känsla av att vi inte hade avslutat det på rätt sätt, det var ju egentligen hans rädsla som hade tagit beslutet, vilket störde mig.
Jag tog upp kontakten igen för att höra mig för om hans mående. Vi började prata lite sporadiskt igen och vid ett tillfälle där han var nyligen hemkommen från sin sjuka mamma sågs vi igen då jag ville finnas där att stötta honom. Nu är vi tillbaka i det stadiet igen att han vill bryta, för att han helt enkelt inte kan ge sig in i någon helhjärtad relation (vilket jag kan förstå.) Probmemet är bara det att jag känner en så stark vilja till att hjälpa honom,
hjälpa honom till att vilja bli en stabilare människa, att våga följa sina känslor utan att känslan av rädslan tar överhand, hjälpa honom hitta sig själv. Men hur ska jag bära mig åt när han avvisar mig för att han känner sig obekväm iochmed det som hänt mellan oss tidigare? Finns det något jag kan göra längre eller måste jag bara acceptera att det är hans egen strid att ta?
Vore tacksamt att få en åsikt ur ditt perspektiv 🙂 / A

Reply
Charlotta 7 maj, 2016 - 21:09

Hej Amanda, välkommen hit och tack för fint beröm. 🙂 Bara för att du är redo att hjälpa så innebär inte det att han är redo att ta emot hjälp, det kanske inte ens är så att det bästa för honom är att få hjälp, det bästa kanske är att han får hitta sina egna lösningar i sin egen takt. Din vilja att hjälpa är beundransvärd men du måste respektera hans beslut och acceptera att han har sin egen väg att följa.

Det finns en aspekt till som jag vill nämna för din egen skull. Du skriver att han inte kan ge dig det du behöver, trygghet, förankring och stabilitet. Det är saker som du inte ska söka utanför dig själv utan som du behöver lära dig att själv ge dig. Kan det vara så att du finner trygghet i att hjälpa honom? Att hans smått kaotiska livssituation får dig att känna stabilitet och förankring? Och att din önskan att få hjälpa därför delvis bottnar i dina egna behov? Om du inte har honom att hjälpa och fokusera på så kanske du blir tvungen att se dina egna svagheter och behov och börja hjälpa dig själv, något som ofta känns mycket svårare.

Rätta mig gärna om jag har uppfattat situationen fel.
/C

Reply
Amanda 8 maj, 2016 - 08:36

Tack för dina fina kloka ord! Och det är ju precis såsom du säger, att jag måste respektera det, även fast det inte känns bra just nu att vi bryter. Och min självkänsla har nog fått sig en törn när man blivit varse om att alla inte har lika genuina avsikter som jag själv, så det kan nog finnas en poäng i det du säger, att jag upplever en stabilitet genom att försöka ge det till någon annan.
Jag känner på något vis en sådan sorg när man ser en person man tycker om så mycket vara så trasig, och verkar ha gett upp. Att man inte kan motivera honom till att vilja ändra sig och sitt liv, det ger någon känsla av uppgivelse hos mig..
Men jag får fokusera på mig själv och fylla mitt liv med det som skänker mig glädje, man kan väll inte göra mer när man gett det ett ärligt försök 🙂 Tack igen! /A

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 09:14

Lägg inte den bördan på dig själv Amanda, hans liv är inte ditt att fixa, det är inte ditt ansvar utan hans ansvar. Han måste få lov att ta det ansvaret själv.
/C

Reply
Carro 2 juni, 2016 - 07:39

Det tog slut mellan mig och mitt ex för ett år sen nu nästan exakt. Han dumpade mig och falskanklagade mig för att ljuga och vara otrogen mot honom, har aldrig någonsin varit det mot honom. Trots det nu ett år senare vill jag fortfarande ha honom. Jag fick reda på att han hade tjej i september och det tog knäcken på mig, varpå jag hörde av mig och sa att jag fortfarande älskade honom. Efter det började han undvika mig och gå stora omvägar runt mig, utan att jag ens initerat kontakt, vi är aktiva i samma förening. Under perioden jag var ihop med honom hade jag alltid ångest och mardrömmar, varför vet jag inte, jag mådde dåligt under tiden. Till sist i vintras släppte de känslorna när vi inte hade kontakt. Eller ja, snarare för att jag slutade skriva till honom på fb efter det att jag fick reda på att han hade ny flickvän. Vi sågs på en aktivitet i maj, och han gick fram och pratade med mig sen, jag var helt paff. Från att inte ens titta på mig till att sitta ned och samtala med mig, jag förstod ingenting. Så han stannade kvar och samtalade med mig och en annan vän kanske över en timma efter alla gått. När han gick slog jag följe med honom hem då vi har samma väg hem, återigen diskuterade vi inget rörande våra egna liv utan sånt som rör föreningen vi är med i. När vi kom förbi hans hus vek av han av blixtsnabbt och sa hejdå. Sen dess har jag inte hört något. Jag skrev för någon dag sen på fb för att få lite råd i ett ärende, hans ton var trevlig och han skämtade lite men han har inte sagt något mer utöver det. Han skriver inte till mig på fb, men ibland gillar han mina statusar dock aldrig någonsin de som rör mig personligen. Jag tror då jag sett att han tagit bort att han är singel och blivit vän med sitt ex igen att de är påväg tillbaka till varandra. Och min panik är total, jag trodde någonstans vi skulle kunna bli vänner igen och sen bli ihop igen. Jag klarar mig verkligen inte utan honom i mitt liv, och hela tiden visar det sig att han fullkomligt skiter i mig och har noll intresse i mig. Jag förstår inte vad jag har gjort, jag blev dumpad för något jag aldrig någonsin gjort. Vår relation var stormig och jag hade tidigare brytit med honom då jag har väldigt svårt för att vara i förhållanden. Jag vill skriva till honom och berätta hur jag känner men jag är så rädd att då kommer han ta avstånd ifrån mig helt och tycka att jag är en trög och dålig människa som vill ha någon som uppenbarligen inte vill ha mig. Han har sagt tidigare att han vill inte vara vän med någon som är kär i honom. Jag vet dock bara inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig, jag saknar honom och det vi hade och förstår inte varför hans intresse är lika med noll. Även innan vi blev ihop hade vi en otroligt stark vänskap där vi skrev med varandra dygnet runt i flera månader. Bara några dagar efter uppbrottet började mitt ex leta efter ny tjej och la till flera stycken från badoo, jag såg sen att den tjej han blev ihop med hade han daterat förhållandet bakåt i tiden på fb till 20 maj vilket var bara dagar efter det tog slut mellan oss. Jag vill ställa honom emot väggen och fråga om jag verkligen var så obetydlig att han kunde gå vidare direkt men han skulle bara bli arg då. Allt det här tar bara energi och gör mig deprimerad i livet, jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att släppa honom. Jag har testat att inte ha kontakt alls under lång tid och det hjälpte inte alls. Jag tänkte på honom dagligen ändå.

Reply
Charlotta 4 juni, 2016 - 19:58

Hej Carro, välkommen hit. Du behöver ställa några frågor till dig själv och vara väldigt ärlig när du svarar. Vad är det som får dig att fortfarande vilja vara tillsammans med någon som har valt bort dig? Vad vinner du på att hålla fast vid något gammalt och må dåligt istället för att släppa det och kunna må bra? Vilken typ av relation är du värd? Du skriver att du hade ångest och mådde dåligt när ni var tillsammans men att det släppte när ni inte hade kontakt, vad säger det dig?
/C

Reply
Carro 6 juni, 2016 - 09:48

Jag saknar honom fortfarande och känslorna han hade för mig, jag vill vara omtyckt så av honom. Det känns som att jag blivit bestulen på hans kärlek fastän jag inte gjort det han anklagat mig för. Antagligen vinner jag inget på att hålla kvar vid honom men jag vet inte vad jag annars ska göra, vem jag är utan honom och om man är en dålig person om man ger upp på den man vill ha.
Jag vet inte riktigt vad jag är värd för relation, jag vill tro att det skulle vara en bra relation men i mitt fall har jag alltid känt mig instängd i förhållanden så jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ha ett bra förhållande. Att min ångest till sist släppte men nu kommer tillbaka säger mig att han är destruktiv för mig även om jag tycker om honom.

Reply
Charlotta 6 juni, 2016 - 11:10

Att du vill ha honom har inte längre någon betydelse eftersom han har valt någon annan, ett beslut som du måste acceptera. Fokusera istället på känslan att du mår bättre utan honom, och lägg din energi på att ta reda på vem du själv är och vad du egentligen mår bra av. Det finns någon som är bättre för dig och tids nog träffar du honom.
/C

Reply
Carro 6 juni, 2016 - 23:59

Tack för dina fina ord, jag får bara sån otrolig panik när jag tänker på att han inte vill ha mig alls och att jag är obetydlig för honom – klarar inte av det hela. Tack jag hoppas på det
/Carro

Reply
Charlotta 7 juni, 2016 - 08:58

Jodå Carro, du klarar av det hur bra som helst. Du behöver inte honom, du är mycket starkare och klokare på egen hand, du behöver bara ta dig tiden att upptäcka det. 🙂
/C

Reply
S 28 juli, 2016 - 10:16

Mycket tänkvärt du skriver. Jag och mitt ex gjorde slut för ca 4 månader sedan. Det var jag som tog upp att jag inte kände så starka känslor för honom längre och inte kunde se oss tillsammans i framtiden. Sedan var det han som tog beslutet att vi inte skulle vara tillsammans. Jag kunde inte ta det beslutet. Till saken hör att vi hade skaffat en lägenhet som vi skulle flytta till ca en månad senare, och i med det han sagt upp sin lägenhet, och jag skulle hyra ut min i andra hand. För mig löste det sig så att jag kunde bo kvar, men han fick leta ny lägenhet och flytta. Bara av det hade jag väldigt dåligt samvete för till en början.
Vi var bästa kompisar innan vi blev tillsammans och hade till och med pratat om att det kunde bli jobbigt om det skulle ta slut. Men vi tyckte och tror jag tycker om varandra så himla mycket så det var värt ett försök. Vi har samma värderingar, samma intressen, samma humor och trivs så himla bra ihop, men ändå så fattas det något för mig.
Vi bor i en mindre stad där vi båda är inflyttade och har enbart gemensamma kompisar där vi umgås väldigt mycket allihopa. Eller ja, umgicks väldigt mycket. Vi har haft för avsikt att fortsätta vara vänner, men jag har inte klarat av det.
Jag har mått väldigt dåligt under den här tiden och hållit mig undan från mina vänner och allt socialt runt i kring mig. Har inte upplevt att någon förstått hur dåligt jag egentligen mått och har fastnat mycket i självömkan och kommer liksom inte vidare. Känner mig inte glad längre.

Vi bestämde för ca 5 veckor sedan att vi inte skulle ses eller höras på hela sommaren, då jag fått veta att han träffat en ny tjej och jag kände att då kan jag inte ha något med honom att göra. Det har gått relativt bra, eftersom jag har farit från staden så fort jag fått möjlighet, men jag inser att det bara är för att rymma från alla känslor snarare än att ta tag i dem och komma vidare.
Den här helgen är det en stor händelse i staden och alla mina vänner inkl. han ska träffas ute. Och det enda jag känner är att jag så himla gärna vill vara med. Jag vill inte gömma mig och undvika att träffa dem längre jag vill också vara med, även om jag inte vill träffa honom.
Så jag skickade iväg ett sms, och så fort jag skriver till honom handlar det bara om mina känslor och precis som du beskriver, att man vill förklara och reda ut. Men jag förstår nu att det inte finns något att reda ut. Han svarar att det är jag som valt att inte träffa honom och att han inte har några problem med att ses. Och att han hoppas att vi ska kunna umgås på något sätt.
Det enda jag läser av det är att han mår bra. Och det är jobbigt att veta när jag själv känner mig lika trasig som för fyra månader sedan. Jag har även svårt att förstå varför han vill umgås med mig när han träffat något ny. Kontentan blev i alla fall några bittra sms och att jag inte följer med och åker ifrån staden den här helgen också. Jag har upplevt honom väldigt förstående efter uppbrottet och har alltid gjort allt för mig. Men det senaste gångerna vi pratat upplever jag att han nog tycker jag är löjlig. Känner att jag tappat min självrespekt nu.

Att förhållandet tog slut, att jag i samband med det började ett nytt jobb, samt att jag inte kunde umgås med mina vänner har gjort att hela mitt liv vänts upp och ner. Det var som att all stabilitet försvann och inga situationer var som tidigare. Kändes som att jag behövde kämpa hela tiden för att hålla ihop. Försöka komma in i nytt jobb och på arbetsplatsen, försöka hitta nya vänner etc.

Jag vill så gärna känna som honom, att det känns okej att ses. Att vara redo att träffa någon annan, känna mig glad igen men jag känner mig så långt därifrån och bara ältar hur fint vi hade det och att det är över och att jag inte kommer vidare. Det känns så konstigt att jag var den som inte kände att jag älskade honom men ändå är det jag som inte kan gå vidare.

Reply
Charlotta 28 juli, 2016 - 10:47

Hej S, välkommen hit! Har du tänkt på att det är du själv som har valt allt det som hänt? Det är inte världen som har vänts upp och ner av sig själv, utan det är val som du har gjort. Du har valt att börja nytt jobb, valt att göra slut med exet, valt att ta avstånd från vännerna, valt att inte umgås med dem där du har din trygghet. Att byta jobb och göra slut med pojkvännen är val som du har förmodligen har fattat för att du kände intuitivt att det var det bästa för dig, du följde din inre röst som sa att det fanns en bättre väg för dig att gå, och du var tillräckligt modig och stark att följa den, även om du insåg att det skulle bli jobbigt under en period. Tvivla inte på det beslutet nu, var trygg i att det var det bästa och se smärtan och förvirringen nu som något övergående, en del av erfarenheten som leder dig till något bättre. Det finns inget att ångra för du är på rätt väg mot bättre saker.

När det gäller valet att ta avstånd från ditt ex och era vänner tror jag däremot att det beslutet snarare är fattat utifrån rädsla, rädsla för att inte veta hur du ska reagera, hur du ska hantera känslorna eller situationen i stort. Det beslutet kan du riva upp vilken dag som helst, låt inte rädslan ta dina vänner och ditt umgänge ifrån dig, utan möt den och lita på att vad som än händer så reder ni ut det. Dina vänner och ditt ex tycker om dig och bryr sig om dig, låt dem hjälpa dig genom det här istället för att stänga dem ute. Ja, de första gångerna du ser exet och hans nya flickvän tillsammans så kommer det att göra ont, men se det som ett bevis för att det ni hade tillsammans betydde något, och för att du bryr dig om honom och vill hans bästa. När du släpper in kärleken från honom och dina vänner så kommer det också att bli lättare att släppa in en ny romatisk kärlek i ditt liv. Stäng inte ner hjärtat, öppna det på vid gavel istället så alla känslor kan strömma fritt som de vill.
/C

Reply
Rebecka 1 augusti, 2016 - 08:56

Hej,
Jag skriver lite här på vinst och förlust, kanske mest för att skriva av mig, befinner mig i nån form utav ingenmansland för tillfället.
Har sedan ett par månader tillbaka träffat en man som jag sedan tidigare varit bra vän med. Känslorna har funnits en längre tid tillbaka men pga olika omständigheter har det inte varit möjligt att göra något av dem.
Under den här tiden då vi har träffats så har allt fungerat fantastiskt bra och det har känts väldigt rätt och enkelt. Han har varit den drivande i ”förhållandet” och vi har pratat om framtiden osv.
Han har en dotter sedan tidigare och befinner sig i en vårdnadstvist. Mamman till dottern motarbetar honom och kommer med orimliga krav, falska påståenden och hot. Detta har nyligen eskalerat och detta får honom att må dåligt. Nu säger han att han måste prioritera sin dotter då hon är så pass gammal (4) att hon förstår att föräldrarna bråkar och det går ut över henne.
Det är för mig en självklarhet att dottern kommer först och att han själv mår dåligt över situationen och är orolig över vad som händer. Men nu verkar jag inte alls ha någon plats i hans liv längre och det gör fruktansvärt ont. Han har inte sagt att det är över mellan oss, men jag tycker att det är underförstått då vi inte träffas eller knappt ens hörs av.
Jag vet inte vad jag ska göra? Bara låta honom vara? Vänta och fortsätta hoppas? Eller helt enkelt utgå från att det är över och gå vidare med mitt liv?
Just nu kan jag inte förstå hur något som var så bra kunde försvinna övernatt?

Reply
Charlotta 1 augusti, 2016 - 10:55

Hej Rebecka, välkommen hit! Den här typen av situationer är ofta svåra och komplicerade. Du skriver att du förstår att han prioriterar dottern men jag undrar om du verkligen förstår det med hjärtat eller om det bara är huvudet som förstår? Har du frågat honom vad det nya läget betyder för din del, hur han vill att fortsättningen ska bli? Annars gör det så du får veta hur han ser på det. Min tolkning av det du skriver är att när han prioriterar sin dotter så betyder det att han kommer att fokusera på situationen med sin gamla familj och reda ut det helt innan han blandar in någon ny person i deras liv, och det i sin tur innebär att du måste stå tillbaka och vänta. Vänta utan att veta hur långt tid det kommer att ta, utan att ställa några krav på honom, och utan att veta hur slutresultatet blir och om du och han fortfarande har något kvar att bygga på då. Om du väljer att vänta och hoppas på det bästa, eller om du väljer att helt släppa honom och gå vidare är upp till dig.
/C

Reply
Rebecka 5 september, 2016 - 08:59

Hej igen,

Tack för ditt svar, det gav mig visst mod att ta upp det med honom. Detta var då flera veckor sedan och han sa det inte finns plats för något annat i hans liv nu än situationen med hans dotter. Så jag sa att jag finns om han behöver mig men att jag ändå valde att ”försvinna” ett tag. Det har varit väldigt svårt och jag har varit väldigt ledsen. Jag är fortfarande det men livet fungerar åtminstone igen, jag håller mig upptagen. Vi har inte pratat alls, dock har vi en gemensam bekant som haft lite kontakt med honom. Den personen säger att situationen är värre nu och att han mår fruktanvärt dåligt och är som en annan människa. Vår gemensamma vän säger även att denne förstår att det är omöjligt att ha ett förhållande nu för honom.
Det smärtar mig såklart att höra detta, så jag har nu tagit en liten kontakt och igen sagt att jag bryr mig om honom. Han har inte svarat mig, vilket är väldigt olikt honom. Men jag antar att det är en del av hans tillstånd, att han har gått in i en depression?
Kan jag fortsätta höra av mig ibland, oavsett om han svarar, bara för att visa mitt stöd, helt kravlöst? Jag vill inte bränna några broar genom att jag antingen inte låter honom veta att jag finns där, eller att jag tvärtemot, inte hör av mig alls och inte visar min omtanke.

Reply
Charlotta 5 september, 2016 - 09:13

Hej igen Rebecka! Jag tror att du ska vara återhållsam med kontakten. Nu har du hört av dig och berättat att du finns där som stöd om han behöver det, låt det räcka med det ett tag. Min gissning är att hans liv är så komplicerat och jobbigt just nu att det är på gränsen för vad han orkar med, och att även om din intention är att hjälpa så kan det för honom i det här läget kännas som ytterligare en sak han behöver ”hantera” och som känns som en belastning istället för en hjälp. Ge honom utrymme att reda ut situationen på egen hand, han vet att du finns där och nästa steg för kontakt bör vara hans som det ser ut nu.
/C

Reply
A 13 augusti, 2016 - 10:23

Att jag skulle sitta på jobbet en lördag och googla på hur jag ska överleva en kärlek trodde jag aldrig. Jag ska försöka fatta mig kort men jag tror att många detaljer är viktiga att nämna för att jag ska kunna få ett så bra svar som möjligt, eller i alla fall råd och tips. Till att börja med vill jag tacka för en fantastisk blogg som faktiskt fick mig att sluta gråta och bara ta tag i tangentbordet och mangla alla känslor ur mig. Och tro mig, det är första gången jag gör det. Jag har svårt för det.
Jag insåg tidigt att jag attraheras av samma kön, jag har runt 4 år gammal när jag minns min första förälskelse i en flicka på dagis, men jag förstod inte innebörden. Jag minns att jag kunde bli kär i pojkar men inte på samma sätt som i flickor. Ju äldre jag blev desto mer tydligt blev det. Jag var OK med det. Ingen i min omgivning vet om dessa känslor förutom en kvinna, som jag kommer att skriva väldigt mycket om. Ser man mig och henne skulle vi kunna se ut som 2 väninnor fastän vi delar en historia som tar oss många, många år tillbaka med mycket svek, hat, otrohet men helt galen kärlek.
Jag gick i årskurs 8 när jag blev djupt förälskad i henne. Hon gick i parallell klassen. Jag var så djupt förälskad att jag har en miljon dikter och citat jag skrivit till henne, har dem sparade än idag och kan ibland le åt dem för jag beundrar hur jävla bra jag skrev redan som 13 åring. Vi hade en väldigt speciell relation, den var super speciell. Jag kunde aldrig förstå om hon kände samma sak som mig. Åren gick och jag var djupt förälskad i henne i cirka 4 år utan att hon visste om det eller anade något. Vi började på gymnasiet och hon hade en pojkvän där emellan och jag försökte vara ok med allt, jag känner magsmärtan än idag av hur ont det gjorde och hur mycket jag grät för att ventilera och vara stark. Att jag skulle erkänna för henne vad jag kände? Det fanns inte på kartan. Men det året så var vi på en gemensam födelsedagsfest och hon kysste mig, det var den 6 juli år 2009. Vi inledde en fantastisk romans och jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv, jag kände mig som världens mäktigaste människa. Jag ska nu försöka sammanfatta vår relation eftersom den pågick ett bra tag. Vi har haft det väldigt turbulent. Mycket svek, mycket otrohet, mycket lögner men sådan attraktion och kärlek jag idag inte kan överträffa. Vi växte ihop för att sedan växa isär.

Redan i början av vår relation visste vi båda att den var dödsdömd. Både hon och jag kommer ifrån såna kulturer där det inte var OK. Hennes familj är troende katoliker varav 2 morbröder är högt uppsatta inom den katolska kyrkan. Talades det om samkönade förhållanden i hennes hem var det skamligt, äckligt och helt absurt. Vi kom undan så lätt med allt, vi var ju bara ”vänner” för alla men vi älskade varandra så mkt att det nästan var sjukt, i alla fall jag. Hon började trycka ner mig redan år 2 i vår relation. Jag hade det svårt med mina föräldrar då de separerade och hon kunde strö salt på mina sår genom att säga att jag var precis som min far (han var väldigt elak mot min mor, väldigt…) och att hon längtade till att bli av med mig, att hon egentligen inte attraheras av kvinnor , att det bara är en tidsfråga tills vi separerar etc etc (försöker inte skuldbelägga henne nu men vill bara redogöra för vad/ hur allt gick till). Efter det började det bara att gå ned för oss. Jag minns att jag på min 18 års dag bjöd ut henne och alla våra vänner (som föresten inte heller kände till vår relation) och jag såg henne stå och dansa väldigt intimt med en man. Det tog knäcken på mig, jag kände mig så värdelös och att jag inte kan nå upp till en ”mans nivå” för att hon ska älska mig såsom jag är, VILKET jag vet att hon gör men känslan kvarstår än idag, indirekt. Jag förlorade många vänner på grund av henne då hon brukade tvinga mig att välja mellan dem och henne och jag valde självklart alltid henne vilket i sin tur resultera i att min vänkrets, familjekrets och liv blev hon. Jag sov hos henne i säkert något år.

Åren gick och hon nämner bara att hon ska flytta till USA för att studera och att det inte är någon idé att fortsätta på vår relation. Jag var ok med det och sa att jag förstod och att om det gör henne lycklig så kan jag inte göra mer än att acceptera det. Hon höll ändå kvar vid mig, vi älskade, vi gjorde allt som vanligt till cirka 1-2 månader innan hon skulle åka. Jag började umgås mycket med en annan kvinna som gav mig bekräftelse efter bekräftelse på allt jag saknat. Att jag duger som kvinna, att jag är si, att jag är så, att jag är duglig, att min far gjorde fel och att jag inte är sån osv. Jag var otrogen. Jag gick dagen efter direkt till mitt livs stora kärlek och berättade det, jag åkte inte ens hem emellan utan raka vägen och erkände allt och att jag mår dåligt och att jag inte gjorde det för att jag var upphetsad utan för att jag kände mig värdelös och att jag inte vill att hon ska åka. Jag minns henne än idag hur hennes tårar bara rinner och hon undrar varför. Hon förstod inte hur stor skada det hade på mig och på henne med för den delen. Hon åkte. Hon kom hem efter 2 månader (vi hade ej hörts något och jag hade inlett en romans med den andra kvinnan) men jag erkände det aldrig för mitt livs stora kärlek och hon kom hem pga mig för att hon ångrat allt hon gjort, att hon bara vill vara med mig och att hon ska bättra på sig, att jag måste bättra på mig osv. Jag träffade dem båda samtidigt (ja, så fel, jag är inte stolt över det alls och skäms varje dag). Det pågick i cirka 1 år. Jag kunde inte lämna den nya kvinnan för jag var så rädd att mitt livs stora kärlek skulle lämna mig och att jag återigen skulle bli ensam. Efter ett tag åkte jag iväg utomlands för att studera och därmed avslutar jag min romans med kvinna nr 2 och har kvar kontakten med mitt livs stora kärlek. I och med min packning till min resa nämner hon att hon varit otrogen under vårt förhållande med min bästa vän som jag gled ifrån på grund av henne. Jag blev galen och ja, jag tog säkert sönder hela resväskan, rummet och allt. Jag gick ner ca 15 kg på 2 månader när jag åkte iväg. Jag hatade mitt liv. Jag återkom hem, ringde henne så fort jag landade och vi träffades, älskade, grät och förstod hur jävla rubbat allting var.

Sist vi hade en intim relation var i april, detta år. Det är alltså en historia på 11 år nu då jag idag är 24 och hon med. Jag träffar idag en man, har en relation med honom, älskar honom men jag är inte kär. Jag trivs och han fyller ut mina dagar. Jag hörs med henne. Jag vill fortf älska med henne, ha henne nära mig och ja, jag saknar henne varje dag fastän vi hörs. Hon vill avsluta sin relation med mig då hon tycker att det kan bli orättvist mot mannen jag träffar (vilket jag håller med om) att om något skulle hända mellan mig och henne då vi båda vet att om vi är ensamma dras vi till varandra på en splitt sekund.

Mitt problem är att jag inte vet om jag vill komma över henne, hon säger att hon inte känner något för mig längre och att vi aldrig kommer att bli ett par igen men trots det ser jag kärleken i hennes ögon och hur mycket hon älskar mig. Ljuger hon? Jag vet inte. Jag behöver hjälp, det är det enda jag vet. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag skrivit ett så långt inlägg, att jag varit oärlig i tidigare relationer och om jag på något vis gjort någon upprörd. Jag är en oerhört god människa, det vet om någon gudarna. Hjälp mig.

Reply
Charlotta 13 augusti, 2016 - 12:39

Hej A, välkommen hit! Det är en kärlekshistoria av rang du beskriver, en sån som man skriver romaner och gör filmer om. Jag tror du vet innerst inne att den här kvinnan inte är bra för dig och att om du håller fast vid henne, eller tankrna på henne så kommer ditt liv att bli en kamp full av het passion men också avgrundsdjup smärta som troligtvis kommer att göra mer och mer skada ju längre tid ni får tillsammans. Ditt undermedvetna vet redan detta men du behöver hjälp med att motivera varför för dig själv eftersom steget är stort och svårt att ta, är jag rätt på det?

Jag tror att vissa människor kommer in i våra liv för att lära oss något, för att hjälpa oss att förstå oss själva och att utvecklas som människor. Personer som man delar en sådan upplevelse med får man ett särskilt band till, ett band som kan göra det svårt att inse att uppgiften redan är avslutad och att det är dags att gå skilda vägar. När ett sådant möte kommer tidigt i livet, speciellt i tonåren när man av så många anledningar är extra känslosam och mottaglig, så kan det nästan kännas omöjligt att lämna en sådan person bakom sig trots att man vet med hela sitt väsen att det inte är rätt att fortsätta.

Det ni har haft tillsammans, de år ni har delat kan ingen ta ifrån er, ni kommer alltid att ha ett speciellt band mellan er, men det betyder inte att ni för alltid måste finnas i varandras liv. Se på henne som en fantastisk läromästare, både vad gäller det goda och det mindre goda, tänk på allt du lärt av henne, om dig själv och vad du behöver från en partner, och var tacksam. Var tacksam för att du fått lära känna henne, för att du fått ha henne i ditt liv under alla dessa år, för allt ni delat, för alla möjligheter hon gett dig att växa och utvecklas även de när det gjort ont, och för att hon hjälper dig att inse och acceptera att det nu är dags att gå vidare. Och tro inget annat än att du självklart har gjort detsamma för henne, ni har lärt av varandra och utvecklat varandra.

Det fina är att du behöver inte komma över henne just nu, du behöver bara inse hennes roll i ditt liv och acceptera att den är överspelad. Tiden och ditt nya fokus kommer att hjälpa dig att se henne och er relation i ett annat ljus.
/C

Reply
A 13 augusti, 2016 - 12:57

Tack för snabb respons. Behövde det verkligen. Allt du nämner har jag redan klurat ut själv. Tro mig när jag skriver det. Det är bara så oerhört jobbigt, intensivt och smärtsamt. Det är för många minnen, så mycket som relateras till varandra och så mycket som borde gått till lättare. Jag ska inte besvära med en diskussion, men om jag summerar känslan inom mig. Det är som att vara död men ändå leva. Det har varit slut i 3 år nu men ja, vi har haft kontakt. Ja vi har brutit kontakten med, iaf på 4-5 månader men bara ett samtal och jag svarar, likaså hon. Är det för att vi vill? Ja, jag antar det. Sist vi återupptog kontakten var verkligen som i en film. Det har jag faktiskt aldrig tänkt på fören du skrev det. Hon opererades i buken pga en medicinsk anledning och ringde mig dagen därpå och jag åkte självklart dit och spenderade säkerligen 4-5 dagar sovandes på en stol i hennes rum på sjukhuset. Vi satt och skrattade åt alla hemskheter vi gjort mot varandra och att vi faktiskt fortfarande klarar av att se på varandra. Det som egentligen skadar mig mest är att jag är destruktiv i mina tankar och den här längtan tar inte slut. Jag är så trött på att tänka ”tänk om vi skulle, tänk om”. Jag var villig att lämna allt jag har för henne och jag står för det än idag och säker det till henne säkert varje gång vi ses. Jag är ett förlorat fall känns det som. Jag bara gör det som förvänta av mig för att gynna släkt, familj och vänner. Men det är när jag är ensam som det här jagar upp mig. Tack igen C, och stort lycka till med exakt allt du vill i livet.

Reply
Charlotta 13 augusti, 2016 - 13:03

Tack A, vad snäll du är. 🙂 Jag förstår att det är svårt. Om du fick bestämma helt själv utan att ta hänsyn till någon annan eller vad som förväntas av dig, hur skulle du då vilja att er relation såg ut de närmsta tio åren?
/C

Reply
A 13 augusti, 2016 - 13:53

Jag vill helst av allt ha sinnesro. Med eller utan henne. Jag känner mig hemsk som känner såhär i och med att jag träffar en man jag faktiskt trivs med, har kul med men spöket efter henne lever kvar. Jag brukar försöka vara pedagogisk mot mig själv att det är förståeligt och acceptabelt med tanke på att det är 11 år jag faktiskt behöver bearbeta, att det är ett öde jag inte kan undanfly med tanke på vår situation med familjer etc. Jag växte ihop med henne som tonåring till vuxen kvinna. Det är ok att känna såhär som jag gör, jag är fullt medveten om det, jag är inget mer än en människa och likt vind blåser i en segelbåt går livet vidare fastän det blir stormigt på vägen.

Om 10 år finns det två alternativ jag brottas med relaterat till vår relation. Antingen är jag med henne, lever ihop, reser mycket och har varandra, helst mindre problem än allt vi gått igenom men jag har den jag älskar mer än mitt liv vid min sida. Alternativ nr 2 är att jag är med denna man, har barn och har ett vackert, problemfritt och harmoniskt liv som mina nära och kära kan acceptera utan att döma mig. Jag tacklas med att bedöva vad jag känner, hon känner för att gynna andra och det är oerhört sorgligt och den sorgen tror jag inget kan ta ifrån mig och som faktiskt väcker känslor och tankar kring ”tänk om vi…tänk om…”. Men det kommer att bli ok, jag vet det. Och som jag brukar säga till henne när hon är ledsen, om en förälder kan överleva ett barns bortgång så är vårt problem bara ett sandkorn i Sahara.

Saker som jagar upp mig i min vardag är att vi träffades när vi var så unga och vi kunde ha kul med 20 kr som delades på 1 läsk och lite godis. Idag går det fantastiskt bra för mig där jag har pengar, lite i överflöd som jag mest av allt skulle vilja skämma bort henne med i resor och roliga upplevelser men inget av det kommer att hända och jag är trött på att leva i den drömmen. Jag har trasslat ihop mig själv i mina tankar. Totalt.

Charlotta 13 augusti, 2016 - 14:04

Ibland kan det vara svårt, eller rent av omöjligt, att avgöra vilket alternativ som är det rätta, hur mycket man än försöker lyssna inåt och höra vad den inre rösten säger så dränks ljudet av allt brus från tankar och åsikter utifrån. I de lägena kan det bästa vara att bara fatta ett beslut, att bara bestämma sig för ett alternativ och sluta plåga sig själv med om det är det bästa eller inte. När beslutet väl är fattat så bestämmer man sig för att det är färdigtänkt på det andra alternativet och att från och nu ligger allt fokus, all energi och alla tankar på det man har valt, att göra det bästa av det och ge det sitt allt.
/C

Rebecka 5 september, 2016 - 09:53

Tack, det var ett svar jag behövde. Då låter jag det vara så.

Reply
A 13 augusti, 2016 - 14:17

Det är omöjligt och en del av livets rullans. Men jag tror att när kroppen ger sig själv sinnesro att acceptera kan modet ta över och förändra det som man vill ändra. Jag har alla redskap känns det som men jag spikar i fel hål med fel hammare. Det är sorgligt men ibland måste man överleva det här som kallas för att leva. C, tack igen. Jag tror att jag skulle kunna diskutera mitt liv i många timmar med dig. Tack så hjärtligt mycket. Det här är första gången jag skriver om detta och det känns i hjärtat på mig. Tack. A

Reply
M 17 november, 2016 - 18:36

Hej! Tack för din blogg. Den behövs verkligen. Jag har varit tillsammans med en man i några år och det tog slut för någon månad sen. Jag är väldigt kluven till mina egna känslor och mitt eget agerande genom hela relationen. Relationen har varit mestadels bra men har präglats av att han har vacklat i frågan om barn. Han har ändrat sig fram och tillbaka. Eftersom han är äldre och har två barn så var jag tydlig från början men att jag ville ha barn i framtiden. Han tog in vad jag sa och vi levde på. Efter ca 1,5 år sa han att han inte ville ha barn och vi gjorde slut. Efter ett halvår kom han tillbaka och sa att han ville för att jag betydde så mycket för honom. 1,5 år gick och nu hade han igen kommit fram till att han inte vill. Nu har det gått någon månad och han sa senast igår att han vacklar i beslutet fortfarande. Förutom det här så har han flera gånger prioriterat ner mina behov i relationen. Jag vill planera semester, jag vill göra vissa saker, jag vill kunna umgås med honom när han har barnen utan att behöva ringa och så. Där kommer det ofta undanflykter och det är svårt att få till. När jag tänker förnuftigt är inte det här en man som jag blir lycklig med. Jag vill sätta stopp och sluta bli behandlad som någon som bara duger när han har behov. Hittills under de här fyra åren har jag inte kunnat sätta ner foten och känna att nu är det nog. Jag tänker att han är ju så bra egentligen. Varför tänker jag så här? Varför blir jag så förhandlingsförlamad? I övriga livet är jag stark men här är jag svag. Rädd kanske är mer rätt. Har du tips som kan hjälpa mig tänka om? Hjälpa mig att känns att jag, mitt liv och min lycka är viktigast. Känna att han inte är något för mig och att det inte för något. Mitt liv är bra nog utan honom.

Reply
Charlotta 17 november, 2016 - 20:27

Hej M, välkommen hit och tack för berömmet. 🙂 Du verkar vara säker på att detta inte är mannen du vill leva tillsammans med eftersom han inte vill ha barn och inte prioriterar dina behov och önskemål, och ändå är du tveksam till att lämna honom. Då undrar jag vilka behov det är han trots allt fyller hos dig, vad ger han dig som du är rädd att förlora?
/C

Reply
M 17 november, 2016 - 23:16

Tack! Jag bollas mellan mitt förnuftiga jag och känslojaget. Jag vill vara säker på han inte är något för mig men det är något jag kan tänka men inte känna. Det han ger mig är äventyr och skratt. Sen får jag nog ut något av att hela tiden sträva efter att få oss att fungera. Han ger mig någon form av mål och mening. Är rädd att förlora honom till någon och att jag själv står ensam kvar. Jag har fortfarande känslor för honom. Vill reda ut mina tankar, känna mig trygg i mitt val och sen gå vidare. Men jag står och geggar i samma spår och trampar inte nya. Känner mig låst i mig själv, liksom handlingsförlamad. Tar jättemycket tid och energi.

Reply
Charlotta 17 november, 2016 - 23:33

Du skriver att du tvekar för att han ger dig äventyr, skratt, mål och mening. För mig är det inte de första saker jag tänker på när jag tänker på vad jag vill ha ut av en relation, möjligen med skratt som undantag, är de det för dig? Personligen skulle jag nog säga att något av det viktigaste i en kärleksrelation är kärlek, trygghet, förståelse och passion. Hur skulle det vara om du fick mål, mening och äventyr från någon annan källa istället och kunde fokusera på att fylla andra behov i en kärleksrelation?
/C

Reply
Sara 7 december, 2016 - 14:13

Hej. Jag har hamnat i en situation jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har nyligen träffat en man i några månader och det har känts väldigt bra och vi har på kort tid kommit varandra väldigt nära. Jag har ofta svårt att vara öppen i nya relationer och jag kände att jag kunde vara det med honom. Jag ville verkligen fortsätta det vi påbörjat. Jag fick känslan av att det var ömsesidigt. Under tiden vi sågs har han haft det jobbigt med närstående som drabbats av sjukdom och haft mycket annat att tänka på. Ibland behövde han lite tid för att sedan höra av sig igen. Tills för en vecka sedan då han skrev att han har det tufft och inte kan hantera mer just nu, att han tycker jättemycket om mig men att vi inte kan fortsätta ses. Jag svarade att jag gärna ger honom tid och gärna finns kvar i hans liv även om han har det tufft. Och att jag inte förväntar mig något tillbaka. Jag förstår ju att han har det jobbigt. Han sa då att han måste fundera lite. Det har gått en vecka utan att jag hört något. Och nu till mitt stora dilemma. Jag vet inte om det I själva verket är så att han inte vill fortsätta träffa mig för att han helt enkelt inte tyckte det stämde med mig, att jag inte var rätt för honom. Vi hade ännu inte uttalat vad vi kände för varandra och var fortfarande i dejtingstadiet. Eller om det är som han säger och att det egentligen inte har med mig att göra, utan att det bara är fel tidpunkt. Jag skulle fråga honom om det inte vore för att han har det tufft och tagit avstånd. Jag vill ju inte belasta honom med en massa frågor om oss. Men jag mår nu jättedåligt av att inte veta om det var mig det berodde på eller inte. Det gör lika ont oavsett, eftersom jag för allt i världen ville fortsätta träffas, men jag känner mig bara dum och bortgjord om jag går och väntar på någon som inte ens var intresserad av mer. Om han däremot fortfarande gillar mig, men inte orkar just nu, då är jag mer än villig att vänta. Men då kanske han skulle uttryckt det? Hur ska jag gå vidare i situationen? Jag vill så gärna bara prata med honom och reda ut läget, men vet inte hur jag ska gå tillväga..
/S

Reply
Charlotta 7 december, 2016 - 16:07

Hej Sara, välkommen hit! Det gör ont att bli bortvald oavsett anledning, och det måste det få lov att göra. Det är okej att det gör ont, att du är ledsen, att du saknar och längtar, och önskar att saker och ting var annorlunda. Kanske är det så att vad han menade egentligen inte har så stor betydelse, även om han i nuläget menade att det skulle vara en tillfällig paus så kan den pausen visa sig bli lång och kanske sluta i att intresset har svalnat. Kanske vet han inte ens själv vad han egentligen menar utan känner bara att han behöver utrymme och inte ha någon som förväntar sig något av honom, inte ens att han ska dyka upp igen. Visst kan du kontakta honom och kräva att få reda ut vad han egentligen menar, men sannolikheten är liten att det gynnar er relation. Kanske skulle uppbrottet bli lättare att hantera, men det är inte alls säkert.

Saken är den att man behöver inte ha alla fakta för att få ett avslut, man behöver inte förstå precis vad som rör sig i en annan människas huvud, hur de känner eller vad de menar. Många gånger är det att kräva alldeles för mycket av någon att förvänta sig den sortens information, eftersom vi människor ofta inte ens vet själva varför vi alltid gör som vi gör. Det enda man behöver för att få ett avslut är att acceptera att den andra personen ville något annat, eller behövde något annat, eller inte kunde eller orkade mer än så, och sedan vända blicken framåt och börja gå vidare. Det gör ont ett tag, och vissa ärr sitter kvar för alltid, men det är också den sortens erfarenheter som gör att vi utbevklas, blir klokare, förstår vilka vi är, vad vi vill med våra liv och vad vi behöver för att må bra. Han lärde dig att öppna dig för någon i en ny relation, var tacksam för det och ta det med dig i livet. Skulle ni vid ett senare tillfälle mötas igen så kanske allting är annorlunda, men då får det bli en trevlig överraskning.
/C

Reply
Sara 8 december, 2016 - 14:19

Hej, tack för ditt svar! Du har nog mycket rätt i det du säger. Att det egentligen inte spelar någon roll. Oavsett hans anledningar blir det ju i praktiken samma sak, att vi inte kommer att fortsätta träffas. Jag vet inte ens om jag kommer må bättre av att höra om det beror på mig eller inte. Men jag känner mig själv väl och vet att jag kommer vänta och hoppas in i det sista. Om han tar avstånd för att han har det svårt och mår dåligt, då känns det egoistiskt av mig att kontakta honom för att fråga om mig, trots att jag vill. Risken är väl att han bara ser mig som en ännu mer belastning? Det som också känns svårt i det hela är att jag ju faktiskt bryr mig om hur han mår och är orolig eftersom jag tycker om honom. Egentligen vill jag bara ringa och fråga hur det går och hur han mår. Samtidigt tänker jag att om han inte är intresserad då är jag väl den sista han vill prata med. Det blir svårt när man inte vet om man får närma sig någon eller inte. Jag vill ju göra det som gynnar relationen mest. Om det fanns något där. Tankarna går runt. Tack för din syn på det hela, jag ska försöka se det så. /S

Reply
Charlotta 8 december, 2016 - 17:11

Om du tänker tillbaka på ert senaste samtal, när han sa att han inte ville träffas mer, och verkligen sätter dig in i känslan du fick i det läget, inte funderar så mycket på orden utan mer förlitar dig på den kunskap som ditt hjärta fick av honom, så tror jag att du innerst inne vet vad han menade och vad du ska göra och inte göra.
/C

Reply
E 21 december, 2016 - 10:06

Hej Charlotta,

jag är väldigt glad att jag hittade hit nu när allt känns som tuffast.
Jag har precis gått isär från min pojkvän och försöker desperat att gå vidare och tänka på allt utom honom.

Vi träffades för lite mer en ett år sedan på jobbet och blev först goda vänner. Det dröjde inte länge innan han fick känslor för mig och skickade kärleksförklaringae till mig. Dock var inte hans känslor besvarade då jag var helt uppe i en annan person under den tiden.
Det gick nästan ett halvår innan jag förstod att det var han jag ville ha och han fanns kvar och ville fortfarande ha mig. Det var mitt första riktiga förhållande efter flera år av dejtande med helt ”fel” killar som aldrig var intresserade på samma sätt som jag. Dvs jag var ganska rädd att öppna mitt hjärta för någon igen efter att ha fått hjärtat krossat ett par gånger.

Vi blev ett par i somras och reste tillsammans och allt kändes så rätt! Bästa vänner och förälskade, det kunde inte bli mycket bättre. Jag var så glad att jag äntligen vågat öppna mitt hjärta och att kärleken var besvarad.
Allt gick väldigt snabbt efter detta. Min pojkvän behövde flytta ur sin lgh och jag föreslog att han skulle flytta in till mig. Varför inte? Det dröjde kanske en månad innan små vardagsgrejer blev små bråk som min pojkvän hade svårt att släppa. En liten sak kunde ältas länge och jag märkte att det blev mer dålig stämning hemma och att han drog sig bort från mig.
Han valde att träffa familj och vänner utan mig och jag kände mig fruktanvärt ensam och frustrerad, vad hade jag gjort för fel?

Tillslut valde han att flytta ut. Tanken var att vi ändå skulle fortsätta ses och höras. Och det har vi gjort fram tills nu. Men jag fixade inte den typen av ”relation”. Helt plötsligt ses vi bara nån gång i veckan, hörs på sms och har inte alls vardagen ihop med allt vad det innebär (och det jag vill dela med någon). Han gjorde saker som vi skulle gjort, med andra och jag blev så frustrerad och arg. Var tvungen att ta bort honom från Sociala Medier för att inte behöva se det som jag inte ”fick vara med på”.

Vi borde ha gått isär på riktigt direkt. Jag mådde fruktansvärt dåligt av den här ovissheten som uppstod, vem är han med nu? Kan jag lita på honom? osv. Jag ifrågasatte mig själv och hade så mycket frågor som jag inte fick svar på.
Som du beskriver ovan så blev detta en period då jag inte kunde släppa taget och gå vidare. Jag ville reda ut allt, desperat få honom att flytta tillbaka till mig. Reda ut allt osv.

Det infekterade såret är nu så infekterat som det kan bli och igår var jag tvungen att bryta allt själv.
Jag älskar verkligen honom och är fortfarande ett stort frågetecken,. Vad hände och varför gjorde vi slut? Vi har konstaterad i efterhand att vi var dåliga på att kommunicera under tiden vi bodde ihop. Främst han som slöt sig som en mussla men fortsatte att gå och grubbla på småsaker medan jag gick vidare och inte alls förstod att han fortfarande inte släppt små saker som istället växte sig större i honom.

Jag saknar honom någpót otroligt och får kämpa med att inte höra av mig till honom. Jag vet att han bryr sig om mig och någonstans hoppats att vi ska hitta tillbaka till glädjen och allt vi hade innan eländet började. Jag hoppas ju också det men blir tokig på att jag inte kan gå vidare och har dessa förhoppningar fortfarande. Och tanken på att han ville ha mig så mycket innan jag släppte in honom gör mig också frustrerad. Varför vill han inte kämpa för oss nu när han kämpade så länge för att vinna mitt hjärta för ett år sedan.

Hur gör jag nu? Det enda jag vill är att ta upp telefonen och få svar på mina frågor och förklara hur mycket jag tycker om honom. Jag vill att vi försöker igen. Och nästan det viktigaste, jag vill inte förlora min vän.

Ett brustet hjärta gör så ont! Jag bara gråter den tiden jag inte jobbar och är bland folk. Inget känns kul längre och jag kan inte se mig själv lita på en man igen!

Reply
Charlotta 21 december, 2016 - 10:26

Hej E, välkommen hit! Ja, ett brustet hjärta gör verkligen ont, och det måste det får göra. Det är en sorg att förlora någon och hela den framtid man hade planerat tillsammans, och det tar tid att läka från en sådan sorg. Det är bra att du har inställningen att du vill gå vidare och itne fastna, men innan dess behöver du ge dig själv tid att sörja, att vara ledsen och gråta och bara ta hand om dig själv. Att i nuläget ta kontakt igen och försöka reda ut vad som hände tror jag inte leder någonstans, det är fortfarande så färskt och infekterat att det inte är troligt att det skulle leda framåt. Det är inte ens säkert att det finns några svar att få. Vänskapen kanske kan komma längre fram, men när uppbrottet är så färskt och sårigt är det i princip omöjligt att försöka upprätthålla en vänskapsrelation, det gör det bara svårare att komma över uppbrottet och svårare att läka sorgen. Att tilliten har fått sig en törn är helt naturligt, men du kan också se det så att han hjälpte dig att se att du faktiskt kan släppa in och lita på en man igen. Även om det inte höll hela vägen med honom så vet du nu att du fortfarande har förmågan. Du kommer att må bra och bli glad igen, men det kommer att ta ett litet tag innan du är där.
/C

Reply
KC 20 mars, 2017 - 10:55

Vilken bra blogg du har! Har inte läst hela detta flöde, men följde med Anette där i början då mycket av det som skrevs där handlade om mig. Jag har tre barn, min yngsta, fyra år, har en annan pappa än de två andra och hon har väldigt lite kontakt med sin pappa, främst då han inte ville vara med i bilden. Jag träffade en man i höstas, en som tog min dotter till sitt hjärta, en som försökte att skapa en bra relation till mina äldre barn. Han köpte bilstol till min dotter att ha i sin bil, han skickade mess när hon skulle lägga sig, han handlade mat på vägen för att jag skulle slippa cykla med tunga kassa. Han ville leva sitt liv med mig, sade han, han ville bli min dotters pappa. Det höll i fyra månader. Han var sjuk sista veckorna i en seg infektion och vi träffades inte lika frekvent som innan. Tio mil skilde oss åt och skiftarbete, men han åkte till oss varannan dag till en början, därefter var tredje, var fjärde eftersom han fick dåligt samvete över att hans son, 18 år, var ensam hemma lite för mycket. Helt okej för min del, glad att han satte sitt barn främst. Men några dagar efter vårt senaste möte fick jag ett mess som talade om att han kände sig kvävd av mig, att det var för intensivt, han upplevde att jag kontrollerade honom och förväntade mig omedelbara svar på mina mess. Jag blev ställd. Det kändes som han försökte göra slut. Jag skrev tillbaka till honom, bad honom att inte ge upp än, att jag inte alls hade något behov av att ha ständig kontakt om han tyckte att det var jobbigt. Han svarade då att han aldrig hade älskat någon så mycket som han älskat mig, men att han tyckte att det var jobbigt, men att han inte ville ge upp än, helst aldrig. Efter fyra dagar av fina, kärleksfulla mess där jag fick höra att hans kärlek var starkare än någonsin fick jag sedan ett meddelande där det åter lät som han var på väg att göra slut. Jag läste upp messet för mina föräldrar och stora barn, ingen trodde mig. Jag försökte ringa, han ville inte prata om det per telefon. Jag lät det bero, tänkte att vi kommer att träffas och prata igenom allt vi känner. Jag skickade ett hjärta vid läggdags, fick inget svar. Ytterligare två dagar senare tog jag kontakt och förstod då att det var slut. Han älskade mig, men orkade inte stå vid min sida… :-O Han plockade bort mig från Facebook… Några dagar senare skrev jag ett meddelande igen, på Messenger. Fick aldrig något svar. Och när jag ytterligare några dagar senare åter hörde av mig för att få till stånd en träff, ett avslut så märkte jag att han blockerat mig på Messenger. Messet gick dock fram. Fick höra att han inte vill träffa mig, att jag måste gå vidare. Min nyckel skickades via post. Det gjorde så ont. Jag har ältat och funderat, försökt se vad jag kunde gjort annorlunda. Precis som Annette ovan så har jag inte mått så bra och han har någon gång uttryckt oro för att han inte kommer att räcka till. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så här. Att kärlek tar slut är en sak, men att vägra att träffas, att inte ens få prata i telefon med den som sade sig vilja leva resten av livet med oss, som när han gjorde slut sade att han alltid kommer att älska mig, men att han inte kommer att orka stå vid min sida, ja det gjorde riktigt ont. Jag är ensam med tre barn, jobbar heltid, har eget hus och trädgård. Jag är inte alltid jättepigg och glad, men heller inte bara deppig. Vi hade en resa inplanerad, en resa som inte gick att avboka. Det har nu gått drygt en månad sedan det hände och jag börjar se framåt. Till en början var jag väldigt ledsen också för min dotters skull, att hon åter blev sviken, men hon har endast blivit mer kärleksfull mot mig, tröstar och säger att hon älskar mig så himla mycket.

Jag tror att det egentligen mest handlar om något hos honom, att han inte orkade. Han hade ett tioårigt äktenskap bakom sig som var ganska destruktivt, enligt honom, och hade varit ensam med sin son i många år när vi träffades. Dessförinnan hade han endast haft kortare relationer. Jag tror att han blev rädd när det pågått ett tag och han såg sin egen tid försvinna. Han nämnde avståndet, skiftarbete också, att han inte var redo för en så stor förändring, men också mitt mående, att han inte var den som skulle orka. Synd att han inte sade det tidigare, tänker jag. Och som sagt, en sak att kärleken tar slut är en sak, men han angav aldrig det som orsak utan fortsatte hävda att han älskade mig. Så förvirrande. Jag tänker att han inte vågade mötas för att han fortfarande hade känslor och då skulle få svårare att avsluta och/eller att han inte ville se hur ledsen han gjort mig.

Jag gick med på den dejtingsite vi möttes via för några veckor sedan, mest för att se om han skulle finnas där. Det gjorde han. Online. Då blev jag riktigt ledsen igen. Så lätt var det för honom att gå vidare. Men å andra sidan vet jag inte om han har det lätt. Han försöker kanske hitta någon som bor närmare, som inte har småbarn, det skulle ju såklart vara enklare för honom. Jag vill fortsatt tro att det var riktig kärlek, precis som han sade. Men att han inte förmådde mer. Att det inte egentligen handlar om mig. Själv har jag beslutat för att själv genomföra resan. Jag har köpt mig en ny liten bil och bytt ut lakan, återvunnit mitt hem. När helgerna kommer känns det tomt och ledsamt, då försöker jag aktivera mig mer än tidigare. Jag satsar nu på att hitta mig själv, bli lycklig i mig själv. Det lärde hans beteende mig att jag behöver, oavsett om det var anledningen till att han lämnade. Jag vill må bra för min och barnen skull.

Reply
Charlotta 20 mars, 2017 - 12:36

Hej KC, tack och välkommen hit! Vad man känner och vad man förmår går inte alltid hand i hand, och precis som du skriver så var det nog så med den här mannen. Han älskade dig men vardagen i kombination med hans erfarenheter trängde in honom i ett hörn som han inte hade krafter att ta sig ur, och då räcker inte ens kärlek till. Att du har kunnat resonera som du gör och ta dig ur sorgen efter förlusten av det som du trodde skulle bli en livslång relation visar på hur klok och resursstark du är. Belöna dig själv för det lite extra. Om någon del i det som hände berodde på ditt agerande så ta med dig det för framtiden, men ta inte ansvar för det som inte var ditt. I vissa lägen spelar det ingen roll hur man själv agerar, förmågan saknas ändå hos den andra personen. Kolla gärna in det här inlägget, jag tror du kan känna igen dig i det.
/C

Reply
emma 2 april, 2017 - 07:30

Hej Charlotta! Vad fantastiskt att du svarar så ingående, så jag chansar och skriver lite om min olidliga situation.
Jag gjorde slut med mitt ex i julas, och det har alltså gått tre, nästan fyra månader sedan. Jag var hemskt frustrerad i förhållandet och störde mig mest på allt han gjorde, hur han åt, pratade, såg ut osv.
Jag hade svårt för att röra vid honom och vi hade ingen fysisk kontakt. Jag var så trött på honom så jag (som vanligtvis trygghetsnarkoman) tog beslutet att lämna och flyttade in till mina föräldrar (vi bodde ihop). Jag är 25 år gammal, kan jag även tillägga. Jag har ett enormt kontrollbehov vilket nog också gjorde mig frustrerad, och med låg självkänsla och stort bekräftelsebehov gjorde att jag var otrogen mot honom, utan att han visste.
Jag gjorde slut och i vanlig ordning började jag dejta ganska snabbt då jag är van vid att hoppa från förhållande till förhållande. Utan en relation så känner jag mig väldigt väldigt ensam.
Jag blev aldrig intresserad på riktigt av den nya och dejtade några andra men jag kände ingenting, snarare ännu mer ensam. Så nu, tre monader senare börjar jag tänka på mitt ex och har nu kanske fått för mig att jag gjorde världens misstag och vill ha honom tillbaka. Inte förr ens nu har jag börjat sörja och känner en djup ångest och ensamhet.
Han har redan börjat gå vidare och vi har ingen kontakt då han upptäckte min otrohet i en av mina dagböcker.
Så för honom finns det inte en chans i världen vilket gör mig då ännu mer övertygad om att det är honom jag vill vara med, min trygghet.
Och jag känner mig väldigt ensam men är samtidigt inte sugen på att gå ut på krogen och påbörja en jakt i hopp om ny kärlek, jag är liksom väldigt trött på detta mönster men det är detta som brukar hjälpa mot min ensamhet. Hur kan jag ta mig vidare?
Jag har också extrem ångest inför nästa helg då mina föräldrar ska åka iväg och jag har aldrig bott ensam, och jag ska bo ensam en hel vecka vilket dör mig känns som en livstid. Jag försöker få vänner att bo hos mig men de har deras egna liv och partners så jag kommer trots allt få bo ensam den veckan. Och denna tanke plågar mig enormt, hur ska jag klara av att sitta ensam nästa helg och inte känna mig som den mest ensamma människa i världen?
Emma

Reply
Charlotta 2 april, 2017 - 08:38

Hej Emma, välkommen hit! Du skriver väldigt insiktsfullt och ärligt om din situation vilket får mig att tänka att du nog på något plan har insett att dina mönster inte är riktigt hållbara i längden, att det finns ett underliggande problem som du behöver ta tag i och lösa för att du ska kunna få ut så mycket som möjligt av livet. Och det verkar som om livet har bestämt sig för att ge dig en skjuts på vägen i det arbetet. Det jag läser ut av det du skriver är att du använder relationer för att känna dig trygg och undvika ensamheten som skrämmer dig, inte konstigt då att du inte känner dig attraherad och lycklig tillsammans med dem, du har ju inte valt dem av kärlek utan bara för att fylla ditt behov av trygghet och för att slippa konfronteras med ensamheten. Det är inga bra kriterier att välja män utifrån, och det har du nog insett men samtidigt gillar du inte tanken på vad det innebär. Vad tror du, är jag i närheten av sanningen?

Nu har du fått den här möjligheten att utmana dig själv genom att inte bara vara singel utan att dessutom få vara ensam hemma en hel vecka. Och som av en slump (Nej, jag tror inte på slumpen, jag tror att Universum försiktigt ger dig en liten välment knuff. 😉 ) så kan ingen av dina vänner komma och bo hos dig. Istället för att kämpa mot ensamheten tror jag att du behöver bjuda in den och bli kompis med den. Det är det man inte känner närmre som är skrämmande, när man väl bekantat sig med det så försvinner det läskiga. Okej, så vadå om du skulle känna dig som den mest ensamma människan i världen i ett par dagar, vad gör det? Nu tror jag inte att du kommer att göra det, kanske några timmar max, men tillåt dig att stanna i den känslan och utforska den så du får en chans att upptäcka att inget händer, den kan inte skada dig. Känslor är inte farliga, de kommer och går och livet går vidare. Känner du för att gråta en skvätt för att du tycker synd om dig själv så gör det, och upptäck hur förlösande och frigörande det är att låta känslorna få finnas och inte behöva tränga bort dem eller vara rädd för dem.

Att bo ensam en vecka är första steget i att du hittar din egen trygghet och inte längre skräms av ensamheten, och när du har lärt dig att hantera det kommer du att upptäcka att dejtingen blir helt annorlunda, för då har du möjlighet att fokusera på egenskaper som är verkligt viktiga för en relation utan att ha bråttom för att du har andra behov att fylla.

De här inläggen tror jag du kan ha glädje av att läsa.
Saknar du exet eller är du bara ovan vid ensamheten?
Ta kontroll över din egen inre trygghet

/C

Reply
Inte längre så bitter 6 april, 2017 - 17:33

Hej,

Först och främst! Tack Charlotta för alla dina klokheter. Och tack alla andra – det är så skönt att veta att en inte är ensam med alla sina tankar.
Jag ramlade in här när jag febrilt sökte svar på nätet över hur det kan komma sig att en känner som en känner. Det är fem månader sedan det tog slut med vad jag trodde var min livs kärlek. Relationen var kort, förälskelsen var så intensiv och alla färger var starkare osv. Men sedan när hösten kom blev det allt svårare att hålla ”ångan upp”. När vi träffades var han nyseparerad (han ljög inledningsvis om hur nyseparerad han faktiskt var), jag förlät lögnen och bortförklarade det med att han inte vågade säga som det var för att jag då förmodligen (med rätta) hade dragit mig tillbaka. Men jag ville så himla gärna. Jag flyttade fram gränserna för mig själv gång efter annan – för när det var bra var det ju för fasen magiskt. Men jag blev bara ledsnare och ledsnare när jag kände att han inte mötte upp. Det tog till sist slut och han sa att han älskade mig men att han inte förmådde att möta upp mig där jag var. Upptäckte i samma veva att han var ute på nätet och det blev tämligen smutsigt där ett tag – svekdebatten visste inga gränser och jag var arg (kände mig så bottenlöst fånig) eftersom jag försökt gång efter annan att trolla med knäna för att få det att gå ihop samtidigt som han sökte bekräftelse och distraktion från andra kvinnor på nätet. Jag har plågat mig med tankar om hur och varför. Jag har därefter försökt att få till ett värdigt avslut (finns det ens sådana?) men han har hållit distansen och varit kall. Jag har lekt med tankar om hur jag ska försvåra livet för honom på olika sätt men landat i att det nog är värst för honom att vara honom. När jag försöker följa din råd Charlotta så…* Jag har faktiskt fått uppleva kärlek – och det vill jag göra igen. * Jag har lärt mig saker om mig själv och vad jag behöver jobba med (även solen har sina fläckar osv). * Jag har insett att en inte kan bedöma en relation utifrån dess toppar (solen skiner, båda är lediga, glada, attraherade) utan dess dalar. Hur har vi det när vi har det som sämst? Det ska bli min nya värdemätare i framtida relationer. När det gäller mitt ex, jag älskar honom på sätt och viss fortfarande. Men inser att det jag sörjer är mina förväntningar på framtiden, allt som skulle bli som aldrig blev. Och det gör ont. Men för varje dag som går blir jag aningens mer hoppfull om att det kan bli bra igen. Utan honom. För livet är ingen räkmacka (hade jag trott det hade jag gjort allt för att få honom tillbaka för jag har aldrig, ALDRIG, haft det så bra med någon när det var som bäst) och jag förtjänar (vilket jag vet men inte alltid känner) någon som vill vara med mig genom såväl toppar som dalar. Återigen tack för din blogg. Jag har varit en sannerligen dålig byråkrat idag (fast jag kanske kan skylla på att personlig utveckling gör mig till en bättre medarbetare?) då jag ägnat goda delar av dagen att läsa igenom alla inlägg och kommentarer med ibland smärtsam igenkänning… Nåväl, det kommer att bli lättare för mig att inte gå in på sociala medier, sluta fantisera om hur jag på olika sätt hade kunnat agera annorlunda, sluta tåflörta med tankarna på hämnd (han har ny relation men är alltjämt ute på nätet – något som jag häromveckan var väldigt nära informera hans nya om).. släppa taget helt enkelt Lätt sagt svårt gjort. Men jag känner mig mer hoppfull än på länge. Heja!

Kram

Reply
Charlotta 6 april, 2017 - 18:53

Hej Inte längre så bitter, välkommen hit! Vilken underbar, insiktsfull och humoristisk kommentar och vilken självdistans och utvecklingsentusiasm som lyser igenom när du skriver. Varmt tack för din redogörelse, det gör mig oerhört glad att det jag skriver, och de kommentarer det ger upphov till, har kunnat bidra med denna förändring för dig. Även om det innebar att du var en något sämre medarbetare idag. 😉 Vilket utvecklingssprång du har tagit, att döma efter vad du berättar, grattis till det, det kan ingen någonsin ta ifrån dig. 🙂
/C

Reply
Ofilia 6 juni, 2017 - 22:22

Hej.
Jag har haft ett stormigt förhållande med en man i 4. 5 år. Jag blev gravid första månaden och gravid igen när min första son va liten. Så vi har två barn. Vi bodde tillsammans i min lägenhet sammanlagt sex månader sen lämnade han mig. Det va ca 2.5 år sen. Han har sen dess börjat höra av sig igen efter mellan 2 veckor till 3 månader senare. Då vill han ses och vill ha sex, säger man nej då startar han värsta bråket. Och eftersom jag älskar honom så vill jag också, men då förstärks alltid mina känslor efteråt.
Jag vet inte om det räknas som negativt men jag har väldigt höga krav på hur en man ser ut, rör sig, rösten, lukten, hur dem äter, klär sig helheten. Kanske för höga krav inte vet jag. Men jag kan inte va tillsammans med någon jag inte är attraherad av. Jag har försökt!!
Deras far är i min värld näst intill perfekt. Jag är otroligt attraherad av honom, han är en adonis och han vet. Så han beter sig överlägsen. Han kan totalt ignorera en, från en härlig o mysig kväll till as sur på morgonen utan anledning. Han kan vakna o säga fy fan va jag har ont i ryggen hagga du lurade på mig E i natt. Eller inte säga ett ord och sen klaga på nåt allmänt, el säga kan du inte va tyst jag orkar inte höra din gnälliga röst. Då brukar jag bli sur o antingen säga ifrån men då blir d oftast värsta bråket el va tyst o ignorera. På sistone har jag sagt men dra då om jag är så hemsk, då drar han oftast, sen kan han messa antingen som inget har hänt efter ungefär 30 min, eller så messar han inget och svarar inte på varken telefon el mess på mellan några timmar till veckor. Det brukar va så att han blir sur och är sur i ung 3 veckor men ibland blir det månader.
Han svarar ungefär 1 av 10 när jag ringer. Nu är vi tillsammans igen el va d nu kallas. Då kommer han efter barnen fått middag. Sen när de sover har vi sex, efter sex vill han va ensam. På morgonen smyger jag o barnen ut om vi väcker honom blir han arg och sur och kan skrika. Han messar runt 11 att han vaknat. Mellan 2 och 3 drar han för han har nåt att göra (han är arbetslös).
Ibland vill han va tillsammans en hel helg. Men då gäller det att inte väcka honom. Och inte be honom göra nåt el hjälpa. Men trotts att jag inte ber honom göra nåt, för jag vet vad som händer bråk. Så gör han ändå grejer, sen klagar han på att jag utnyttjar honom.
Då säger jag, snälla gör inget om du ska klaga. Jag gör det hellre själv. Men han fortsätter göra och klaga eller starta bråk om hur mycket jag utnyttjar honom. Hur han hjälper mig med barnen på mina dagar. Hur han gör mitt jobb som jag får betalt för, av försäkringskassan med underhållsstöd och barnbidrag. Han har de varannan helg så jag gör alla hämtningar o lämningar. Sen kommer han ju såklart o ”hjälper” men det slutar oftast med att jag får tvätta o städa ännu mer.
Sen kommer hans helg med barnen. Då svarar han knappt i telefonen alls. Då drar de till hans lägenhet o vi ses aldrig då. Han säger att han är med sin bror. Jag har frågat om vi kan ses under hans helger. Men det slutar alltid med att han undviker mig totalt. Nu är det så.
Jag känner att jag dräneras av detta. Jag har försökt ta mig loss och inte svarat el haft kontakt förutom det viktiga med barnen. Men på något vis möts vi och jag smälter igen och vill va med honom.
Han har packat sina grejer från mig säkert 40 gånger eller mer till och med.
Jag har också sett hur han har pratat med andra tjejer. Sett på Facebook, instagram, meddelande. Men när jag frågar säger han att jag har inga fakta inge bevis. Ibland blandar han ihop mig Han kan säga, kommer du ihåg när vi gjorde det el när vi tittade på den, el när du sa det. Det är saker el händelser som jag aldrig varit med om. El när han helt plötsligt ändrar hur han har sex. Han har också påverkat erkänt vissa när jag lurat honom. Men han har rätt jag har inga bevis. Jag tror han vet att om jag verkligen kom på att han va med någon annan skulle mina känslor försvinna så han gömmer sig väldigt bra. Med den tiden vi har varit isär har han lätt kunnat ha ett annat förhållanden. Jag tror ju han haft kanske 7 sen han drog från mig men det är ju bara min magkänsla.
Han är gullig också såklart. Men sen drar han och vägrar ha kontakt.
Jag behöver verkligen dina bra råd. Jag har läst mycket innan jag skrev och jag hoppas verkligen lyssna va du har att säga. Tack på förhand vänligen / Ofilia

Reply
Charlotta 7 juni, 2017 - 12:30

Hej Ofilia, välkommen hit! Det är alltid svårt när man har känslor för någon men samtidigt känner att man inte mår bra tillsammans med personen, att man inte blir respekterad och väl behandlad. Varje gång man blir sårad tänker man ”aldrig mer” och varje gång personen ger en det man behöver så smälter man igen. Jag tror du befinner dig i en situation där du egentligen vet vad du behöver göra men där du inte riktigt har accepterat verkligheten, på något plan hoppas du fortfarande att han ska ändra sig och bli lika omtänksam och respektfull som han är snygg och karismatisk. Men lyssnar du på din intuition så vet du att det inte kommer att hända. Du behöver alltså bestämma dig för att du inte kan få båda delar och du måste välja, antingen accepterar du honom som han är med både de goda sidorna och de dåliga, eller så gör du slut en gång för alla och står fast vid det beslutet även när han slår på charmen. Inget av alternativen kommer att bli enkelt men det ena kanske är lite mindre svårt än det andra i längden.
/C

Reply
Josefin 27 september, 2017 - 12:05

Hej!

Tack för underbar läsning!

Jag snubblade in här av en slump då jag för tillfället genomgår ett uppbrott med en bästa vän.
Vi har haft en fysiskt intim relation, men har nu mest en väldigt psykiskt intim relation. En sådan som i mångas ögon liknar mer en relation, psykiskt, än någon form av vänskap. Vi är ”mysiga” med varandra, men inget sexuellt för närvarande.
Jag har djupa ”älska” känslor för honom medan han ser mig som ett komplement till framtida flickvän. Vi är båda runt 30-årsåldern och vi har en kommunikation som jag aldrig sett eller upplevt förut. Dock så verkar han rädd. Eller kanske helt bortkopplad känslomässigt. Jag vet inte om jag blir tagen för givet eller om han inte förstår hur kärlek etc. fungerar. I hans värld är kärlek fjärilar i magen och ”spänningen” mellan 2 individer vilket troligt försvann ganska fort för oss då vi tidigt i relationen ”klickade” mentalt och skapade ganska snabbt en orubblig grund av tillit, trygghet och kommunikation.
Han har en ganska hård idealbild fysiskt över hur sin flickvän ska se ut, samtidigt som han har en idealbild hur hon ska vara (vilket är en direkt beskrivning av mig). Så… Jag vet inte riktigt varför han inte bara hoppar, attraktionen finns och kommunikationen med? Han nämnde i början av vår relation, när vi var sexuella, att han har ju inte förlorat en vän men flickvänner har han förlorat och han vill inte förlora mig. Så… Därför hamnade jag väl i ”friendzone”?
Ingen av oss har upplevt sådan ”connection” eller att man har kommit någon annan så nära, som vi upplever med varandra. Kontakten är outtröttlig på varandras närvaro, men vi märker att vi är rätt intensiva mentalt med varandra så att vi blir båda rätt ”utmattade” efter några dagar. Men då gör vi inget än att pratar dessa dagar.

Han har nu börjat ”dejta” en fd. vän till mig, vilket såklart gör fruktansvärt ont för mig. Men ju närmare de kommer, desto närmare kommer vi och ju mer utvecklas vår relation. Vilket är helt oförstående för mig?
Jag har nyligen haft en diskussion med honom om att bryta, ett tag eller för alltid vet jag inte. Men att jag känner att tanken på att de dejtar, vetskapen att jag troligen kommer förlora honom ”ändå” (eftersom att ingen av våra framtida eventuella partners skulle uppskatta den psykiska närheten som vi har, som även naturligt blir en nära fysisk (men inget sexuellt) relation – väldigt mycket gråzon) och att han inte ens verkar vilja ”pröva” och se vart vår relation kan ta oss om vi släpper lite på tyglarna.
Det gör fruktansvärt ont och det är mer smärtsamt än vad jag kunde föreställa mig att tänka i banorna att lämna/bryta kontakten men han kommer så nära nu att zonen mellan vänskap och pojkvän suddas ut och jag vill inte ha han så nära om vi inte ska utveckla relationen. Känns det ologiskt? Finns det andra sätt att hantera det på?
Är det vettigt att gå fast det gör ont?

Tacksam för snabbt svar och ta hand om dig!

Reply
Charlotta 27 september, 2017 - 15:17

Hej Josefin, välkommen hit! Jag skulle säga att det enda vettiga är att bryta med honom, allting annat är en långsam tortyr av er båda som sannolikt kommer förstöra alla försök till bra relationer med andra. Naturligtvis vore det allra mest logiska att ni startade upp en riktig kärleksrelation med varandra men eftersom han inte vill det så är den enda möjliga vägen framåt att bryta kontakten. Kanske gör förlusten av dig att han inser vad du verkligen betyder för honom och annars så ger det dig utrymme att så småningom släppa in någon annan.
/C

Reply
Cecilia 7 januari, 2018 - 18:47

Hej..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag träffade en kille för 1 år sedan, och redan efter första daten var vi oskiljbara. Allting kändes rätt och flöt bara på helt naturligt. Det var oerhört länge sedan jag var så kär. Om nånsin.. jag har alltid sagt till honom att jag inte skulle förlåta en otrohet. Då jag blivit sviken förr och förlåtit, vilket fick mig att bli en person jag inte vill bli igen. I vårt förhållande har jag aldrig varit svartsjuk, och allt har varit helt fantastiskt. Förutom att han för några månader sedan helt plötsligt ville gå ut och festa med sina kompisar mer och mer. Jag trodde att vi kommit till en naturlig del av ett förhållande, där man känner att man måste ut lite ur dimman och inte bara vara med varandra. Men var samtidigt ledsen då han valde bort mig. I förrgår skrev en tjej till mig som sa att min pojkvän och hon hade sex efter en fest för 4 månader sedan. Jag blev förkrossad och han hade inget bra svar på varför. Han säger att han förträngt och inte vet. Kan tillägga att han inte bara gjorde det på natten när han var full, utan också på morgonen – nykter. Han säger att vårt förhållande inte var dåligt, jag var inte dålig eller något. Han ville inte berätta för att han visste att jag skulle dumpa honom. Jag förstår det, men känner mig extra sviken då han ljugit om detta sedan dess. Han mådde dåligt över detta och det var orsaken till att han ”undvek” mig genom att supa sig full med sina vänner.
Han mår oerhört dåligt och vill ha mig tillbaka. Jag älskar honom så mycket att det gör ont, men jag kan inte förlåta honom då jag älskar mig själv mer. Jag vet att vårt förhållande aldrig skulle bli bra igen.
Igår sågs vi och pratade en sista gång. Vi älskar varandra men jag kan inte förlåta honom. Hur kommer jag vidare? Hur kommer man över ett förhållande som egentligen ingen vill avsluta? Det gör så ont att veta att han kan bli min igen, men att det inte går. Jag kan inte göra så mot mig själv igen. Men hur ska jag göra för att ta mig igenom det här?

Hoppas du kan hjälpa mig..

Reply
Charlotta 7 januari, 2018 - 19:32

Hej Cecilia, välkommen hit! Vad starkt av dig att du orkar stå emot längtan efter det som var bra med vetskapen om att du inte kan accpetera det som var dåligt för att du är värd bättre. Den förmågan, att veta vad som är rätt för dig och orka stå upp för dig själv, även när det är jobbigt, är en förmåga du ska vara stolt över och vårda väl för den kommer att visa vägen genom hela livet. Just nu är såren färska och smärtsamma och då är det svårt att förstå att du någonsin ska kunna känna dig hel och glad igen, men den dagen kommer. Tillåt dig att sörja och vara ledsen och ge dig själv den tid att läka som du behöver. Det är okej att det gör ont och att du mår dåligt, det är en del av sorgeprocessen men också av läkningsprocessen, känslorna skadar dig inte och ger du dem en chans kan de istället utveckla dig genom erfarenheten så att du går stärkt ur händelsen. Var inte rädd för att känna, både de bästa och de värsta känslorna har ett värde och du blir bara starkare av att våga känna dem. ❤️
/C

Reply
Sandra 17 januari, 2018 - 14:14

Hej. Jag vet inte vart jag ska vända mig och prata ut. Min familj och mina vänner finns där för mig men jag känner inte att jag kan prata ut med dem. Min pojkvän gjorde slut med mig för 2 veckor sedan. Direkt efter nyår. Jag är helt förkrossad. Vi har haft ett distansförhållande i 3 år. Han bor i bosnien och jag i sverige. Efterom jag med mitt jobb kunnat jobba hemifrån så har jag varit i bosnien i två månader åt gången, dvs två månader i sverige och sedan 2 månader i bosnien. Och så har det pågått i 3 år. Min pojkvän har besökt mig 3 ggr under tiden jag har varit i sverige. Dom senaste 2 åren har jag spenderat jul och nyår med hans familj, eftersom vi är katoliker så betyder det väldigt mycket. Både jag, min familj och hans familj trodde att det var nu vi skulle gifta oss. Jag och han hade pratat om en framtid tillsammans, vi blev med barn men tyvärr slutade det i ett missfall. Jag har sökt jobb i bosnien och blev erbjuden ett jobb där. Så jag sade upp mig från mitt trygga jobb i sverige och flyttade till bosnien, i ett land där jag aldrig bott i men pga mina föräldrar så kan jag språket. Och helt plötsligt när jag trodde att vi var som lyckligast så säger han att han inte vet vad han vill. Vi är båda vuxna, jag starx 30 år och han 34. Det känns som om min värld har rasat samman

Reply
Charlotta 17 januari, 2018 - 15:29

Hej Sandra, välkommen hit! Det är inte konstigt att det känns som om din värld har rasat samman eftersom det är precis det som har hänt. Det liv du hade planerat finns plötsligt inte mer eftersom personen du planerat det med valt att gå en annan väg. Du har inte bara förlorat din pojkvän sedan tre år utan också dina drömmar och planer om ditt framtida liv. Det är en sorg som det tar tid att hämta sig från, och efter två veckor är du fortfarande mitt i det mest smärtsamma skedet. Just nu är det inte så stor vits att försöka förstå varför utan det bästa du kan göra är att bara försöka acceptera att det har hänt, att det inte finns något du kan göra för att ändra på det och att ditt framtida liv och dina drömmar finns kvar, de kommer bara att se lite annorlunda ut än vad du trott. Ge dig själv tid att sörja, hur ont det än gör nu så blir det bättre med tiden. ❤️
/C

Reply
Josefine 28 juli, 2018 - 16:25

Hej! Min sambo har gjort slut efter lite mer än 3 år tillsammans. Slutet blev definitivt i förrgår och han ska flytta ut. Han tog upp ämnet för ca 1 månad sen och då sa han att han inte visste vad han ville. Han ville fundera och vi var ifrån varandra i ca 2 veckor. Väntan var olidlig och jag sa vid ett tillfälle att det var värre att vänta än att få ett svar, och dagen efter kom han och sa att han hade tagit ett beslut om att han inte ville mer men var inte säker på att beslutet var rätt. Jag har semester och reste bort i ca 1 vecka, under tiden hade vi väldigt lite kontakt. I förrgår träffades vi för att prata och då sa han att han inte ville mer. Trots att jag kom med lösningar på vårt problem, har sett mina fel, så ville han inte. Vårt förhållande har varit jättebra, vi har alltid visat vår kärlek till varandra och jag har känt mig trygg. Han var min framtid trots att vi var olika på vissa plan så trivdes jag så bra med honom och jag vet att det är svårt att hitta någon som respekterar en som man är oavsett vad. Det som utlöste hans tvivel för en månad sen var på grund av att jag frågade om barn och framtiden. Jag längtar efter barn och han vill inte just nu och vet inte om han kommer vilja i framtiden heller. Anledningen till att jag har stannat kvar är för att jag hoppats att han ska bli redo och för att jag inte kan se mig själv utan honom i framtiden. Han är extremt introvert och har aldrig kunnat prata om känsliga saker. Han har aldrig kunnat prata om framtiden, inte ens kunnat planera resor i förhand utan att tycka att det är lite jobbigt. Vi bråkade nästan aldrig, de enda tjafset vi hade var just om framtiden och barn. Men våra diskussioner om barn var alltid bråk, vi pratade aldrig ordentligt om det på grund av att han ej kan sätta ord på känslor. Detta gjorde att jag frågade om detta lite då och då eftersom jag ville förstå hur han tänker och känner inför framtiden. Men det var samma visa varje gång. Han blev bara irriterad när jag frågade om det och det ledde till bråk. Detta är enligt mig en sån liten del av vår tid, mestadels och i övrigt var vårt förhållande varit kärleksfullt och bra. Nu när han gjorde slut krävde jag att han pratade med mig om allt, och för första gången så kunde vi prata om saker. Jag kan inte låta bli att känna mig så ledsen över att han pratar först nu när det är försent. Hade han kunnat prata med mig tidigare när det inte gått såhär långt för honom hade vi kanske kunnat rädda vårt förhållande. Han säger att han fortfarande är kär och att det inte har med känslorna att göra, utan att det är för att vi är så olika. Jag har inte märkt någonting, jag har inte förstått förrän nu hur jobbigt han har tyckt att det har varit eftersom han inte har sagt någonting. Jag såg inte det här komma, inte alls. Jag är så ledsen och tanken av att han inte är min längre gör så ont. Framtiden är helt grå och jag är så kär i honom. Eftersom att jag respekterar honom så har jag låtit honom gå utan att böna och be honom att stanna kvar. Om detta är vad han vill så kan jag inte påverka hans beslut. Han är så attraktiv på alla sätt och vis, han ser väldigt bra ut, är framgångsrik och omtänksam mot alla i sin omgivning. Det känns som den största förlusten i mitt liv och jag kan inte låta bli att känna att allt är mitt fel, att jag har försakat det här. Under hela processen har vi varit sams och behållt respekten för varandra, så på så vis så är det ett fint avslut. Men nu efter det blev definitivt så verkar han helt plötsligt oberörd. Lägger ut på sociala medier att han är ute och har kul, det har han aldrig gjort förut. Så det känns som att han bara tycker att det här är skönt och det gör mig så ledsen. Jag vill kunna vara glad för hans skull, att han mår bra men jag undrar hur han kan gå så oberörd.. Känns som att det vi hade inte var värt någonting för honom. Hur kan han vända så snabbt? Och hur ska jag göra för att kunna släppa den finaste, snyggaste och underbaraste killen? Jag är fortfarande så kär, behöver hjälp med hur jag kan gå vidare och hjälp med att förstå hur han tänker och varför han gav upp om oss.

Reply
Charlotta 29 juli, 2018 - 16:10

Hej Josefine, välkommen hit! Uppbrott är alltid svåra, oavsett vad som ligger bakom och hur det går till så är det alltid en förlust, och med förlust kommer sorg. Sorg ser olika ut hos olika människor, det tar olika lång tid och man hanterar smärtan på olika sätt, det ena sättet är inte mer rätt än det andra. Döm inte hans upplevelse och känslor utifrån vad han visar i sociala medier, det ena är insidan och det andra är utsidan och de behöver inte nödvändigtvis ha något med varandra att göra. Döm inte heller er tid tillsammans utifrån den reaktion du ser hos honom nu, det som händer nu kastar ingen skugga på det som har varit och hur han agerar nu ändrar inte vad ni delade då. Låt händelserna stå för sig själv utan att relatera dem till något annat, att söka samband där det inte självklart finns några samband leder bara till ältande och elände.

Du skriver att du längtar efter barn och att det har varit den enda orsaken till osämja mellan er, kan det vara så att han är ärligare mot dig i den frågan än vad du är mot dig själv? Kan det vara så att det är tydligt för honom att din barnlängtan är så stark att det i längden inte skulle räcka för dig att bara ha en man, att ett liv utan barn skulle göra dig ledsen och få dig att känna att du lurades på det viktigaste? Att välja mellan en kärlek och barn kan vara ett hopplöst svårt och alldeles orimligt val som man inte alltid förmår att göra, man kanske inte ens orkar låta tankarna gå dit. Om han har sett din kärlek till honom men också din innerliga längtan efter barn så har han kanske insett att du aldrig skulle välja bort honom till förmån för barn, men att det också skulle vara ett beslut som du skulle få väldigt svårt att leva med. Om han dessutom själv känner att han inte är ämnad att bli förälder och att den livsvägen skulle bli för svår för honom, så gjorde han det enda långsiktigt rätta för er båda. Oerhört svårt och smärtsamt just nu, men med tiden kanske du kan se det med andra ögon och till och med känna tacksamhet för att han vågade och orkade göra det du inte kunde?

Kanske är jag helt ute och cyklar nu, eller kanske inte?
/C

Reply
Anna 15 juni, 2019 - 15:48

Hej! Kämpar just nu med stora känslor av skuld och ledsamhet och tankar av att jag är dålig/värdelös och att det måste vara något fel på mig. Det känns egentligen löjligt, då vi inte dejtade så länge och uppbrottet var för en tid sedan. Men jag har så många relationer bakom mig där jag inte blivit så väl behandlad- så jag har väl blivit mer påverkad av det.
Det var förra våren som jag träffad en kille via en vän och vi sågs förutsättningslöst i 3v innan vi mer och mer märkte att det ju kändes så bra och vi båda kände mer. För första gången på länge kände jag mig lugn och trygg. Jag behöll lugnet och det kändes så bra. Han hade två barn så ibland kom dagar då det var lite mer paus- något som inte störde mig alls. Jag märkte att han drack en del alkohol. Och minns att det var en liten klump i magen kring det. Han sade saker till mig och tog på mig på ett sätt jag inte upplevt förut. Vi sa båda att det kändes så bra. Han öppnade dock upp om att han upplevde stor stress/press/prestationskrav kring sex och mådde dåligt kring det. Jag blev glad att han berättade och sa att jag finns här, att vi tar det pö om pö och att jag inte dömer honom alls kring det. Sista helgen låg han och höll om mig och sa att jag var så fin, att det kändes så bra. En dag senare slutade han höra av sig. Det var efter att vi känt varandra i 2,5 mån totalt. Han hade bokat en träningsresa och åkt iväg och han stängdes av som på en knapp. Några väldigt avvisande/kalla meddelanden kom. Typ: ”Lever. Ha det!” Och när han kom hem avslutade han allt. Jag blev väldigt ledsen, men behöll lugnet när han berättade. Det blev en sådan häftig svängom känslomässigt och jag hänger inte med då. På en gång kom känslorna om vad jag gjort fel.. Något måste ju vara fel med mig när han stängde av så… Gav jag för lite ömhetsbevis? Var jag inte gullig/kärleksfull nog? Var jag tråkig? Jag tar på mig allt!! Pga det jag varit med om i tidigare förhållanden, tar det lite tid för mig att ”blomma ut” och våga visa och säga alla gulliga/kärleksfulla saker- medan han jag dejtade blev helt perfekt från första sekund. Och visst han sa och gjorde mer gulligt än vad jag gjorde- och känner mig jätteledsen och tänker att jag orsakade detta. Jag ångrar så att jag inte berättade att jag behöver komma in i allt över lite tid- och tänker att jag kunnat vara bättre då. Fem veckor efter avslutet tar han ny kontakt, är jättecharmig och flörtig och gullig. Och jag föll dit och ett hopp väcktes. Under 5 månaders tid hörde han av sig/slog av, hörde av sig/slog av, hörde av sig/blev mer off. Och jag hängde med. I oktober sågs vi en stund och tränade ihop och när jag kom hem, såg jag att han avföljt mig från ska sociala medier.. Jag skrev och frågade vad som egentligen var på gång och att jag kände mig förvirrad och ledsen. Han skrev att han aldrig menat något/inte velat något mer alls med kontakten. Jag skrev ett sista meddelande om hur jag upplevde det- och sedan dess har vi inte haft kontakt. Nu sista tiden har jag börjat tänka på honom och märker ju att jag har känslor kvar. När jag går in och tittar på han öppna facebooksida ser jag att han har flickvän- och jag rasade igen tillbaka till hur det var förra våren. Hur kunde jag vara så dum? Såklart han fann någon bra på en gång efter att han bröt upp från mig. Ännu ett bevis på hur dålig jag är… Skäms så för hur jag känner. Och skäms så för det sista meddelandet jag drev till honom i oktober. Skulle bara lämnat hans svar med ett ”okej då vet jag”, men öste ut mig ledsamhet och känslor i ett meddelande som inte känns bra. Tänker att jag är förloraren och lämnade allt som en knäpp person- medan han gick ur allt som vinnaren och att han gick vidare. Och nu sitter jag här tragisk och känner mig helt värdelös och kommer inte vidare..

Reply
Charlotta 15 juni, 2019 - 16:30

Hej Anna, välkommen hit! Jag vill börja med att berätta vilken min spontana reaktion var när jag läste din berättelse, jag tänkte ”Vilken tur att hon slapp undan honom.”. Med det sagt så menar jag inte alls att han är en dålig människa utan enbart att det beteende han uppvisar ger alla signaler om att han inte förstår vad det innebär att vara en kärleksfull partner. När man redan har dåliga erfarenheter från tidigare relationer är det lätt att man oavsiktligt fortsätter att söka sig till män som uppvisar vissa karaktärsdrag, inte för att det egentligen är det man vill ha eller behöver, utan för att det är det som känns bekant och som man är van vid. Ofta kan det vara svårt att skilja på attraktion och igenkänning på samma sätt som det kan vara svårt att skilja kärlek och uppmärksamhet eller bekvämlighet. Det är lätt att söka det välbekanta och därmed också nöja sig med det man tidigare haft trots att man innerst inne vet att det inte är bra för en och att man behöver och vill ha något helt annat och mycket mer.

Hans agerande handlar om honom, hans erfarenheter, begränsningar, rädslor och problem, och är helt och hållet hans ansvar, det kastar ingen som helst skugga på dig och handlar inte på något sätt om vad du gjorde eller sa eller vad du inte gjorde och sa. En trygg och välbalanserad med självinsikt och genuina känslor för dig hade dels gett dig den tid du behöver och dels pratat med dig om han upplevde något som konstigt eller problematiskt, att denne man inte gjorde något av det säger med all önskvärd tydlighet att inte hade något av de karaktärsdragen. Ser du det så kan du nog också se att den kvinna han nu kallar sin flickvän sannolikt inte har det så lätt i relationen med honom.

Man kan aldrig veta vad som pågår i en annan människas tankar och känslor men man kan vara säker på att om de uppför sig märkligt och lämnar sårade och förvirrade människor efter sig så är de inte i balans med sig själva och livet, och sannolikheten är stor att det finns mycket i deras inre som skaver våldsamt. Detta är inte ett misslyckande för dig, det är en erfarenhet och en vägvisare om vad du bör tänka på för framtiden, dels i valet av män men också hur du själv agerar när du träffar någon ny. Man behöver inte ha gjort något fel för att inse att man skulle vilja agera annorlunda när tillfället kommer åter. Läs gärna lite mer här på bloggen om relationer och självkänsla, jag har skrivit en hel del om båda delar.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI