Home Själen Att bli kvar när någon man älskar dör

Att bli kvar när någon man älskar dör

by Charlotta

Det är svårt att veta hur man ska göra för att kunna fortsätta leva när människor man älskar dör. I det allra första skedet är ofta den fysiska saknaden som är den värsta, att sakna närvaron, kroppen och beröringen. Men också saknaden av allt den personen gjorde som nu någon annan måste göra, och inte minst allt det man brukade göra tillsammans.

Efterhand som tiden går och man finner nya rutiner lägger sig den fysiska saknaden allt mer och istället blir den känslomässiga saknaden mer kännbar, att inte kunna prata med personen, dela tankar och upplevelser, fråga om råd, att inte längre känna stödet och tryggheten som man var så van vid att man kanske inte ens tänkte på att det fanns där.

Den saknaden är mycket svårare att komma förbi, det är som att de känslomässiga banden sitter väldigt mycket djupare än de fysiska och därmed också är svårare att fylla tomrummet efter. Tankar som ”Det måste jag ringa och berätta för mamma/brorsan/vännen/farmor.” kan dyka upp från ingenstans tio år eller mer efter det att personen inte lever längre och långt efter det att man vant sig vid att den fysiska kroppen är borta.

Kan det vara så att det finns en ledtråd i just det faktum att det är relativt lätt att vänja sig vid den fysiska förlusten men så svårt att komma vidare från den känslomässiga separationen? Kan det vara så enkelt att det inte finns någon känslomässig separation, att den fysiska kroppen kan vi med lätthet lägga av som ett uttjänt klädesplagg men att de känslomässiga banden är eviga och inte alls knutna till kostymbytet?

Som jag ser det är separationen en illusion som bara vi i fysisk kropp upplever. De som redan gått över och finns i andevärlden upplever ingen separation och saknar inte oss eftersom de fortarande ”har” oss och har tillgång till oss även efter det att de har lämnat sina fysiska kroppar. Det är bara vi som är kvar som upplever separation och förlust, vi utgår från att det vi inte längre ser, hör eller känner inte heller finns.

Men det är inte den enda separationen vi lever med som människor, vi upplever också separation från vårt ursprung, från vår själsgrupp och från vårt ursprung, den eviga källan till kärlek, trots att vi via våra själar egentligen hela tiden står i kontakt med alla dem vi älskar och är uppkopplade mot källan och den eviga kärleken. Den känslan av separation kan vara minst lika svår.

Separationen är dock en illusion skapad för att maximera själens upplevelsen av jordelivet och för att ge den en verklig chans att testa sin kapacitet och växa och utvecklas på ett sätt som inte hade varit möjligt annars. Separationen är inte ett straff eller en hämnd utan en gåva, en utmaning och en förutsättning för själslig utveckling. Utan separationen hade vi människor inte kunnat ta jordelivets händelser och skeenden på allvar och då hade vi inte heller kunnat dra lärdomar utifrån våra erfarenheter.

Men separationen är också något som man kan lära sig att inte ta på för stort allvar, att ha tillit till att alla fortfarande finns där och är med oss på vår fortsatta jorderesa fast i en form som de flesta av oss inte kan uppfatta. Vi kan fortfarande prata med dem, rådfråga dem och söka stöd hos dem, vi måste bara vara beredda på att svaren kommer på ett annat sätt än tidigare.

Tack Karin Ahlberg för tips om ämne!

/Charlotta

11 comments

Annica 3 februari, 2019 - 14:25

Tack för din text Charlotta ❤️❤️❤️
Att leva vidare när man förlorar sina nära och kära är svårt.
Det kan bitvis vara ohyggligt svårt och så tungt.
Ibland känner jag det som att själen knappt kan andas för det gör så ont att vara i saknaden och tomheten.
Jag tänker att vi människor är modiga själar som väljer att kliva ner på denna jord,liv efter liv för att växa och lära.
I glädje och sorg
I rikedom och fattigdom .
I fred och krig.
I mörker och ljus.
I hälsa och sjukdom.
Listan kan göras lång….
Sorgen blir till stor tomhet och stor saknad för varje dag jag inte hör vår son komma hem
med lätt studsande steg uppför trappan i vårt hus.
Han är både nära och långt bort.
Den fysiska saknaden gräver hål i mitt hjärta och de emotionella såren svider och skaver.
För kärleken är så stark och de band vi knyter med varandra som människor på denna jord gör skillnad i våra liv.
Vår som är för evigt älskad. Han finns verkligen kvar men på ett annat sätt.
Han står ofta bakom mig när jag borstar tänderna .
I meditation kommer han så nära och kärleken känns så starkt att jag ofta börjar gråta.
Häromdagen körde min man bilen och vår son spred en stark aftershavedoft i bilen för att min man skulle känna hans närvaro.
I dag kom en liten myra knatandes över vårt golv här hemma. Jag väljer att se det som ett tecken.Solöga säger bl.a. om myran” Lev i nuet.Det är där all förändring sker” I snöyran ute lyste ett par domherrar i solen och förmedlade att jag behöver tid för att läka och eget utrymme för att kunna växa.
Så vår son är högst närvarande.
Vår sorg är stor men där lyser samtidigt ett stark ljus.
Min starka övertygelse är att vi är bara separerade i en illusion. Vår kärlek växer över alla gränser och vi kommer att
återse varandra igen.
I en annan dimension där bara ljus och kärlek finns.
Allt gott.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica

Reply
Charlotta 3 februari, 2019 - 14:40

Så fint att ni känner er sons närvaro så starkt, han gör ett fantastiskt arbete med att visa att han inte har lämnat er utan fortfarande finns kvar och delar era liv.❤️
/C

Reply
H 4 februari, 2019 - 08:09

Känner igen allt det där du skriver och ibörjan levde jag dag för dag. Nu efter några år har allt blivit hanterbart men hade önskat en trappa upp till den andra världen ❤

Reply
Charlotta 4 februari, 2019 - 09:18

Jag förstår hur du menar H, men vetskapen att de har en trappa ner som de frekvent använder kanske hjälper lite? ❤
/C

Reply
H 4 februari, 2019 - 09:25

Ja det hjälper och med alla år som gott har jag också fått tecken att man är inte ensam. ❤

Reply
Charlotta 4 februari, 2019 - 09:31

Reply
KRS 4 februari, 2019 - 19:03

Fantastiska Charlotta❤
Tack för att Du delar med Dig av Din övertygelse. Det hade varit underbart om Du någon skriver en bok om hur Du fått Dina insikter.
Karin

Reply
Charlotta 4 februari, 2019 - 19:22

Tack KRS, dina ord värmer. ❤ Jag är rädd att det hade blivit en väldigt tunn bok men jag kan lova dig ett blogginlägg om det. 🙂
/C

Reply
fenix 5 februari, 2019 - 10:54

Att bli lämnad och ensam kvar är ingen lätt uppgift att hantera. Har man inte heller något stort nätverk med vänner eller andra familjemedlemmar nära så kan situationen vara svår. De känslomässiga banden och alla minnen sitter så djupt i mej.

Har själv drabbats av separationsångest, depression, Igångsättningssvårigheter etc. Saknar motivation och hjärnan har lagt av känns det som. Jag saknar lust, glädje och framtidsutsikter ..Är även adopterad så jag har ingen familj här heller att luta mej mot.

Sedan mormor lämnade mej 2013 så har livet stannat upp.

Jag stod morfar och mormor mycket nära så dessa förluster har skadad mej,,Saknaden och separationen äter upp mej känns det som…Ett problem som jag inte vet hur jag ska komma ur..

Reply
Charlotta 5 februari, 2019 - 11:49

Det är mycket lätt att fastna i precis de tankar du beskriver, där allting i livet ter sig som funktioner av dem som nu är borta och att det därför känns omöjligt att fortsätta. Det man behöver ge sig själv tid att upptäcka är den inre kraft och styrka som vi alla har och som så tydligt visar att allt man egentligen behöver finns inom en själv. Den inre kraft och styrka som gör att man orkar börja om en gång till, att man orkar bygga upp ett nytt socialt sammanhang, att man vågar skapa nya, meningsfulla vänskaps- och kärleksband trots att smärtan från tidigare sorger fortfarande är så svår, den beslutsamheten som gör att man dagligen och stundligen aktivt väljer att tänka på andra saker än saknaden och smärtan eftersom man vet att det är det som krävs för att man ska kunna komma vidare och skapa ett bättre liv åt sig själv än det man just nu befinner sig i. Den inre kraften och styrkan kommer från den egna själens visdom och erfarenhet, men också från den ständiga kontakten med energikällan till alltings ursprung och från alla de själsband vi har med dem som finns på andra sidan. Upplevelsen av att vara ensam är en illusion, den illusion som är nödvändig för att vi ska kunna få de erfarenheter och dra de lärdomar som vi har satt oss för att göra. Att vara medveten om den illusionen och att göra den vetskapen till en del av ens tankar och vardag är till stor hjälp i svåra situationer.
/C

Reply
fenix 6 februari, 2019 - 13:26

Tack för ert svar.
Det är verkligen märkligt hur sorg kan påverka oss människor.
Vissa reder ut stormen efter en tid medans vissa blir helt handlingsförlamade för lång tid , i vissa fall fler år som i mitt fal.
Jag har åtminstone fina minne av de jag saknar och jag är tacksam för att de fanns i mitt liv under 45 år ca.

Reply

Lämna ett svar till Annica Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI