Home Charlotta Egot är en opålitlig härskare

Egot är en opålitlig härskare

by Charlotta

Egot kan vara en högljudd jäkel och är dessutom en kappvändare utan dess like. Går det bra för dig så är egot din bäste vän men går det dåligt så är det din värste fiende. Så låt dig inte förföras av egots ruskänslor för innan du vet ordet av så har egot sålt ut dig och hävdar att allting är ditt fel.

Egots motpol är själen, själen är den innersta kärnan i en människa, intuitionen, den egna sanningen och kärleken. Själens röst är inte gapig som egots utan tvärtom finstämd och försiktig och kan därför vara svår att uppfatta, men till skillnad från egot så vill själen alltid vårt bästa. Själen strävar inte efter framgång och bekräftelse utan efter lycka och harmoni, och själen straffar aldrig utan den har förståelse.

Så länge man lyssnar till sin själ så agerar man utifrån kärlek, då är man i samklang med allt det goda i livet och har hela universum med sig och då kan man uträtta stordåd. Men när egot kliver in på scenen och börjar ifrågasätta varför just jag tror att jag ska kunna lyckas, eller vad mitt värde är jämfört med andra som är mycket bättre, då tappar man kontakten med själen och står kvar med bara det stöddiga, men ack så negativa, egot. Egot är livrädd för att misslyckas och agerar utifrån rädsla, och när man agerar utifrån rädsla så är man istället i samklang med det svåra i livet, och då låser man sig och hindrar det goda från att komma in.

Egot vill nå framgång, bli beundrad och få bekräftelse och får man det så njuter egot och växer sig stort och självsäkert. Men att förlita sig till egot är att som att leva livet på slak lina, en vindpust i fel riktning och man ramlar obönhörligen ner och då står egot där med pekpinnar och tillrättavisningar; ”Hur kunde du vara så korkade att du trodde att du skulle lyckas, att någon skulle tycka om dig, eller att du kan något?”

Det är en konst att lära sig skilja på själens budskap och egots budskap, och att dessutom lära sig välja att inte lyssna så mycket till egot. Under några mycket svåra år med förluster och motgångar hade jag till slut bara egot i huvudet och hade helt tappat kontakten med min själ, och som ett resultat av det fastnade jag i en depression som jag höll på att inte ta mig ur.

Till slut lyckades jag ta till mig och tro på budskapet om att förändringen måste komma inifrån mig själv, ingen annan kan ”laga mig”, inget som kommer utifrån kan fylla mitt enorma inre tomrum utan den enda som kan göra det är jag. Så jag började lyssna till min själ och samtidigt säga till egot att hålla tyst.

Till en början var det nästan ett omöjligt uppdrag och allt som oftast kändes det som om jag tog fler steg bakåt än framåt, men efter några månader så började jag kunna identifiera en annan känsla i kroppen, en känsla av hopp. Efterhand som jag jobbade med att återfå kontakten med min själ så upptäckte jag att jag genom själen stod i ständig kontakt med allting gott och fint omkring mig och att livet i själva verket ville mig väl, om jag bara tillät det. När jag fick kontakt med min själ igen så förstod jag också att det var när jag förlorade den kontakten som jag började må dåligt och nu när jag hade lärt mig att lyssna till min själ igen så kunde jag också börja må bättre. Livet var inte min fiende utan jag kunde välja om jag ville fokusera på det negativa eller det positiva, och beroende på hur jag valde så kom mitt liv att formas utifrån det.

Numera har jag blivit ganska bra på att sätta egot på plats, vi har fortfarande våra duster emellanåt, men för det mesta så håller det sig i bakgrunden och säger inte så mycket, så jag får utrymme att ta fram det bästa i mig utan en massa gnäll om prestation och risk att misslyckas. Vid väl valda tillfällen kan egot vara bra att ta till för att få extra skjuts och drivkraft i speciella situationer, men låt aldrig egot ta kontroll över tankarna och livet, för egot är inte smart nog att reda ut det ansvaret.

/Charlotta

5 comments

StB 20 december, 2015 - 09:08

Hej, jag är ju i en separationssituation och skrev i somras om den coaching som jag kände att jag ”utsattes” för av min exman och som jag inte klarade av. Jag är väldigt upptagen av att leta efter vad det var som hände (det txcker du nog inte är bra, men jag erkänner att jag gör det), det är paa en annan level än ”han dammsög inte och jag hade bara sex fär att göra honom glad) – det som upptar mig saa mycket är att jag inte vet helt vad jag ska lära mig av saken (och dessutom accepterar jag inte att jag och han bara var ett steg paa den andres utvecklingsstege, därför att den som isafall maste betala priset för att vi bara var ett redskap för den andre i sin personliga utveckling, det är vart lilla barn) – och att min man har gett mig saa motstridande utsagor.
T.ex. ”alla maaste dansa efter din pipa”
”ta hand om dig själv!”
”acceptera mig”
”vill du bli tröstad nu, eller??”
”den som inte kan älska sig själv kan inte älska andra”
”du är som din mamma”
”du faar ingen bruksanvisning, och jag tänker inte planera par-tid. Jag är ingen robot. Se paa mig! Ser du inte hur jag maar?”
”titta in i dig själv”
”för dig är kärlek att ta – för mig är det att ge”
”jag vill inte halla din hand – det kommer av lätthet. Du bara tar, vill ha, vill ha”
”slappna av”
”sluta dansa runt och försöka göra mig till lags”
”jag har inte cyklat pa flera dagar, jag cyklar 3 timmar nu”

Nu läste jag detta inlägget och även det med flickan och anden. Det med flickan kan jag färstaa, men det andra inlägget om egot är
kraangligt.

Detta blev lite rörigt ocksaa. Men det jag inte faar grepp om är att han sa och säger aa ena sidan att jag var egocentrisk, ville ha allt efter mitt huvud, ville göra en snäll liten hund av honom och aa andra sidan att han blev galen av att jag försökte göra honom till lags och att jag inte ”gjorde vad som var bra för mig”. Det som var bra för mig i dessa aar var inte att gaa ut med kompisar, sporta eller vad vet jag. Vad som var det allra viktigaste för mig var att vaar relation var bra, och sedan skulle allt annat bli intressant igen. Jag har varit saa osäker paa vaar bindning helt fraan bärjan, det är jag rätt säker paa och har rett ut med psykolog, och det har ställt till med saa mycket och gjort mig till ett monster. Sedan kan man säga ”du behöver inga bindningar utaat, allt du behöver är dig själv” men det stämmer alltsa inte. Varenda barn behäver bindningar för att vara trygg.
Men var det daa jag som var klamrande, eller var det han som inte kunde ge mig trygghet? Och jag faar inte rätt paa de motsridande budskapen om mig som person.
Och det där med egot har jag ju ocksaa faat hära.

Det har vait saa FRUKTANSVÄRT ansträngande att leva med en som haaller paa med coaching..! Och som säger till mig att det är mitt ego som talar osv. Vad han efterkämnar nu är ju bara ett vrak som varken vet ut eller in!

Reply
Charlotta 20 december, 2015 - 10:10

Jag beklagar att din upplevelse av relationen och uppbrottet är så svår. Vad ditt ex egentligen menade med det han sa vet bara han, och om du inte kan få de svaren direkt från honom så får du nog räkna med att du inte kommer att få några säkra svar. Visst kan du spekulera och gissa vad som är mest troligt, men frågan är om det är tankar som hjälper dig eller om det bara håller dig fast i en situation som du ändå inte kan ändra på.
/C

Reply
anna 26 maj, 2016 - 18:11

Hej. Blev väldigt berörd av din berättelse och fastnade stark för frågeställningen om det var han som inte kunde ge dig trygghet eller om det var du, som du uttryckte de var ’klängig’. På något sätt förstår jag dig i din förvirring, för jag har själv varit i samma känsla. Jag fick en tanke när jag hade läst färdigt kommentarerna, att det kanske var både och? Att du kanske har en tendens att vara ’klängig’ för att du ännu inte har ’hämtat hem’ dig själv och därför har ett extra stort trygghetsbehov just nu, samtidigt som han kanske inte är kapabel till att ge trygghet? Det var bara en idé jag fick, men i och med att det har gått ett halvår nu så har du säkert kommit tillrätta med hur upplevelsen var för dig. Hoppas du känner dig bättre nu när det gått en tid. Kramar

Reply
StB 20 december, 2015 - 10:26

Jag kan inte bara rycka pa axlarna och säga ”det är ok att vart färhallande inte höll”. Är det meningen att man ska det? Da har det man kämpade för inte betytt nagot, eller?
Visst haller tankarna mig kvar i en situation som jag inte kan ändra paa. Men det är saa hart att hitta vägen fram och ut. Kanske jag har för brattom. Jag tror det ja. Nu har separationen pagatt i ett halvt aar men jag flyttade inte ut förän för 2 veckor sedan. Det som hjälper mest är att jobba, för da tänker jag pa annat.

Reply
Charlotta 20 december, 2015 - 11:21

Att acceptera att det är slut är inte detsamma som att rycka på axlarna åt att det inte höll. Accepterandet är en förutsättning för att kunna gå vidare. Men om du inte flyttade ut förrän för två veckor sedan så är det ju fortfarande alldeles färskt, det är en sorgeprocess du ska gå igenom så låt det ta den tid det behöver få ta.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI