Home Själen Istället för att avsluta livet

Istället för att avsluta livet

by Charlotta

Känslan kan vara överväldigande. Mörkret är så kompakt och det är så mycket i livet som är fel och som fungerar så dåligt, att de få saker som kanske egentligen är ganska okej, de märks inte ens. Vart du än vänder blicken ser du hur lyckliga alla andra är tillsamman med varandra vilket bara ytterligare förstärker känslan av hur olycklig och ensam du känner dig.

Det är just känslan det handlar om, inte verkligheten, för den spelar i sammanhanget väldigt liten roll. Att det finns människor som bryr sig om dig, som skulle sakna dig om du försvann, kanske till och med människor som älskar dig och som skulle bli förkrossade om du tog ditt liv är inte något du kan ta hänsyn till. För ditt fokus ligger helt och hållet på känslan inombords, det där mörkret som hotar sluka dig inifrån, på maktlösheten, hopplösheten, förtvivlan och den tröstlöshet som hela tiden talar om för dig att det finns inga möjligheter, inga alternativ, ingen ljusning, inget hopp, det finns bara en utväg och det är att få dö.

Men det är just den känslan som också innehåller svaret som du söker. För känslan handlar egentligen inte om en önskan om att dö utan den handlar om en önskan om att smärtan och mörkret ska ta slut, och det är inte alls samma sak. Det är inte dö du egentligen vill, du vill bara bli kvitt smärtan, få må bra, vara lycklig och känna ljus och hopp i själen. Att begå självmord för det är som att hugga av benet för att man har skoskav, onödigt dramatiskt och väldigt slutgiltigt.

Det går inte över en natt att vända känslan från självmordsbenägen till lycklig, men det går ett litet steg i taget, och precis som vanligt så är det de två, tre första stegen som är de svåraste. Det första du behöver acceptera är att det du känner nu inte är så du kommer att känna för alltid. Livet förändras, människor omkring dig förändras och du förändras,  och så som det känns nu gäller bara just nu, det kommer att bli bättre, förmodligen väldigt mycket bättre. Lyft blicken från här och nu och spana framåt efter där och då, det är dit du ska, och det är där du hämtar kraften, där borta när allt har blivit mycket bättre.

Om du tar all den energi och allt det fokus som du den senaste tiden lagt på att koncentrera dig på hur dåligt du mår, hur meningslöst allting är och på hur du ska göra för att avsluta ditt liv, och istället lägger det på att fundera på hur du kan göra för att minska hopplösheten och smärtan så har du kapacitet att göra underverk.

Allt handlar om var du lägger din energi, det du fokuserar på är det som växer, och du har makten att flytta fokus. Vad kan du göra, vad kan du prova, vem kan du be om hjälp, vem kan du kontakta, vem kan du lyssna på för att byta riktning på tankarna?

Du tror nog att du inte kan, man jag lovar, du kan! Du tror nog att du inte orkar, men jag lovar dig, du orkar! Du tror nog att du inte har det som krävs, att du inte står ut, att det inte är värt det, att du sviker dig själv om du skulle bli glad igen. Men jag lovar dig, du har mycket mer än vad som krävs, du är mycket tåligare än vad du tror, och det kommer en dag när du inser att det var så otroligt värt det, och tiden när du faktiskt svek dig själv var inte när du började försöka bli glad igen, utan när du hade gett upp tron på dig själv.

Ge inte upp tron på dig själv! Jag tror på dig, och Livet tror på dig, nu behöver vi bara dig också.

/Charlotta

27 comments

Andreas 6 januari, 2016 - 22:49

Det du skriver är så sant.
Efter min separation så känner jag inte mycket i livet som är positivt. Jag mådde dåligt flera år innan separationen också, men jag har aldrig velat ta mitt liv. Jag vet att det kommer vända, snart så, men det kommer ta tid.
Det känns så uppgivet att när man har det som värst i sitt liv, när man är inne i en djup deppression så säger ens livskamrat att hon inte vill fortsätta längre. Första tankarna som gick i mitt huvud var att då är det bättre att avsluta livet. Jag ville inte, men tankarna fanns där. Livrädd för blotta tanken bara.
Nu har jag lugnat ner mig lite, kommit lite mer till ro och inser att vår separation var rätt beslut. Det fanns ingen kärlek kvar. Inte från någon av oss. Det svåra i nuläget är att kunna blicka framåt, hitta sig själv, jobba på självkänslan, komma ur depressionen helt. Träna mer, gå ner i vikt osv.
Jag letar inte efter kärleken än, det fungerar aldrig innan man hittat sig själv. Jag tror också att när man slutat leta, och hittat sig själv så dyker den bara upp och man förstår inte hur den kom.
Det svåra just nu är all den ensamhet som man inte hade innan. Egentid även kallad, vad gör man med den?

Reply
Charlotta 6 januari, 2016 - 23:08

Omvälvande livsförändringar är alltid svåra även om man vet att det som hände i grunden var till det bästa. Det låter som om du ändå är på rätt väg trots att det fortfarande känns svårt och du har en bit kvar. Det du kan göra är att sörja färdigt i din egen takt, sörja att livet inte blev som du tänkt dig och att er dröm tillsammans inte höll hela vägen, men samtidigt börja leka med tanken att ni träffades för att lära av varandra, för att hjälpa varandra att utvecklas så att ni kan gå vidare i livet för att bli de människor ni ska bli och träffa de nya människor som ska in i era liv. Egentiden kan du t ex utnyttja till att upptäcka vem du är nuförtiden, vad du behöver för att läka och bli stark igen, vad dina drömmar och mål är, vad som är vikigt för dig, vilka sidor hos dig själv du vill utveckla, vad du ska tänka på i nästa relation för att inte göra om misstag som du gjorde i denna. Tid och energi som du investerar i dig själv, i att lära känna dig själv och i att utvecklas kommer alltid att vara till nytta för dig. Och en sak till som du bör göra, ta reda på vad du tycker är riktigt roligt numera, och gör det ofta. 🙂
/C

Reply
Sol 7 januari, 2016 - 16:58

Jag får tårar i ögonen när jag läser denna text. Är uppväxt i kaos där jag sett min mamma blivit misshandlad av min pappa och även blivit utsatt själv. Har många, svåra, djupa sår. I perioder är mitt mörker oändligt och väller över mig om jag ens så bara glimtar på den dörren. Jag får bra professionell hjälp idag. Men jag vill ändå tacka dig för detta inlägg. Så tack! Kram

Reply
Charlotta 7 januari, 2016 - 17:03

Välkommen hit Sol och tack själv för att du läser. Kram på dig! 🙂
/C

Reply
A. 13 januari, 2016 - 15:29

Väldigt fint skrivet, även om jag har lite svårt att ta till mig det nu för stunden. Allt känns så mörkt, svart och tomt och det finns ingen som saknar mig. Jag brukar ofta ställa mig frågan ”varför äger jag en mobiltelefon, varför äger jag en telefon överhuvudtaget? Ingen ringer ju, att vara socialt isolerad utan något skyddsnät gör att jag ofta tänker på döden som en utväg, och jag har mina planer på hur jag ska gå tillväga för att slippa undan denna pina som livet är. För vem lever jag? Vad är meningen med att vi lever, varför lever vi genom att stå i skuld till andra? Vad är det för högre makt som vill att just jag ska genomlida detta hemska liv? Frågorna är många. Varför dör vissa när de precis har börjat leva, varför ska vissa ha det bättre än andra? Som du ser så känner jag ingen glädje alls över att leva. En flaska sprit och en burk starka värktabletter, sen är jag antingen i himlen eller helvetet. Och jag slipper jordelivet. /A

Reply
Charlotta 13 januari, 2016 - 16:59

Hej A. välkommen hit! Ja, den utvägen finns alltid och det är i alla tider en del som har använt sig av den när de inte orkat med jordelivet, däremot är det nog inte det bästa sättet att hantera problem och svårmod. Personligen tror jag inte att det finns två olika destiantioner på andra sidan utan jag tror att alla kommer till samma ställe. Jag tror också att vi lever jordeliv för att lära, och att om man inte orkar med att utvecklas som man hade tänkt första gången så föds man om till ett liknande liv för ett nytt försök. Den gången jag hade planerat hur och när jag skulle avsluta mitt liv så var den tanken en av orsakerna (förutom nyfikenhet) som fick mig att avstå, risken att behöva leva om samma helvete en gång till var otänkbar, då fick jag hellre stå ut och försöka göra det bästa av situationen den här gången så jag kan slippa eländet i nästa liv.

Men det här med att du beskriver att du är fullständigt ensam, det har jag svårt att tro stämmer riktigt, ingen människa är en ö, det finns alltid någon. Om det verkligen inte finns en enda levande människa eller djur, som du har en relation till så undrar jag vad det är som fått dig att isolera dig så fullständigt? Isolering stämmer dåligt med den mänskliga naturen, vi är gjorda för att interagera med varandra, kan vi inte det så mår vi dåligt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man har ett stort och intensivt umgänge, men man behöver känna sig sammankopplad i en gemenskap och ett sammanhang för att må bra, det kan vara med människor, djur, natur, eller även andligt och själsligt. Har du kopplat bort dig från allt sånt? Hur har det gått till?
/C

Reply
A. 13 januari, 2016 - 20:33

Jag isolerade mig ganska tidigt i tonåren efter att min far valde just den väg, som jag pratar om här. Fick en styvfar som jag inte alls kom överrens med det var bråk om småsaker väldigt ofta. Jag såg honom som ett hot som försökte ta min mor ifrån mig, känslig har jag alltid varit har också ett fint utseende och har aldrig haft problem med att kvinnor dragits till mig. Men jag har alltid varit överkänslig och rädd för andra människor. Jag är född med en konstnärlig ådra, vilken jag var väldigt duktig på att leva ut när jag var yngre, nu gör jag ingenting. Träffar ingen. Har ingen kontakt med någon kvinna, jag kan väl säga att jag alltid har jämfört alla de kvinnor jag haft kontakt med min mor, som jag alltid har älskat över allt annat. Min styvfar dog också när han var 49 i cancer, sedan har det dött flera andra betydelsefulla personer i min närhet, som betytt mycket. Vi lever nu i en digital värld där kommunikation är en bristvara, jag tycker om det äkta riktiga samtalet, med andra människor. Men den möjligheten har dött ut. Jag har gett upp, kan inte ta mig ur den här livslånga ensamheten jag har levt i , så vad är alternativet? Jag tror också på att vi får ett nytt liv efter detta, däremot så tror jag till skillnad från dig att det finns intressantare människor i helvetet…Jag sitter fast. /A.

Reply
Charlotta 13 januari, 2016 - 20:45

Jag förmodar att du har varit i kontakt med sjukvården eller psykiatrin för att få hjälp, var det inget som gav dig något? Vad skulle krävas för att få dig att bli intresserad av livet igen?
/C

Reply
A. 13 januari, 2016 - 20:57

Nej, ingen kontakt med sjukvården på det plan jag skulle ha behövt, däremot så började jag självmedicinera med alkohol och har varit på 5 behandlingshem som inte har givit mig, någonting mer än inlåsning – herregud, det är ju helt galet att låsa in en människa som dricker. Jag rymde från samtliga, sedan gav socialvården upp. Innan dessa vistelser på LVM-hem, så gick jag på ett otal s.k alkoholmottagningar och ”pratade” med kuratorer som förmodligen lärde sig väldigt mycket, av mig istället för att hjälpa mig.
-Livet är en besvikelse i 4 akter – /A.

Reply
A. 13 januari, 2016 - 21:00

Jag vet faktiskt inte vad som skulle, göra livet intressant igen – jag är tom.

Reply
Charlotta 13 januari, 2016 - 21:25

Fast det där tror jag inte riktigt på. Om jag verkligen hade haft möjligheten att vifta med ett trollspö och omforma ditt liv precis så som du vill ha det så tror jag att du hade vetat vad du vill ha, eller hur? Så vad säger du, vad skulle göra det värt besväret att stanna kvar ett gäng år till?
/C

Reply
A. 13 januari, 2016 - 21:59

Det skulle vara att kunna bryta denna totala isolering, några större önskemål har jag inte på livet just nu. Att ta det därifrån, och sedan se vad som sker. Kan du ta fram trollspöet och vifta fram ett förslag på, hur jag ska gå tillväga efter så lång tid av total ensamhet och rädsla?

/A

Reply
Charlotta 13 januari, 2016 - 22:26

Vet du, det första som slår mig när jag läser det du skriver är hur fullkomligt uppnåelig din önskan är. Det du önskar går att genomföra, människor gör det dagligen och stundligen i hela landet, i hela världen. Anledningen till att det känns så svårt för dig är inte att det egentligen är svårt utan att det är ovant för dig. Det är något du knappt har gjort tidigare, ett område där du inte har några erfarenheter och ingen rutin att luta dig mot, det är det som gör att det känns som en omöjlighet. Ungefär som tanken på att jag skulle åka slalom. 😉 Sådär, nu har jag viftat som en galning med trollspöet här och fått bekräftelse att hela Universum och alla dina nära och kära på Andra sidan står bakom dig och kommer att göra allt i deras makt för att stötta dig i det här. Nu ska vi bara komma på vilken metod vi ska använda oss av, vad du känner dig lockad av. Det beror ju lite på vad du har tillgängligt till i närheten där du bor, men jag tänker genast på din konstnärliga sida, att det kanske kan vara en bra idé att välja något som tilltalar den? Nu vet jag inte alls vad du har för relation till musik och dans, men vad skulle du tycka om att börja dansa argentinsk tango?
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 07:27

Tack för svar. Ja det är väl ganska självklart att jag inte vet något hur jag ska uppnå det jag vill, eftersom jag inte har några erfarenheter att relatera till hur jag bryter en isolering. Blir nästan lite småförbannad när du skriver att min önskan är ouppnåelig, men är inte dummare än att jag förstår att det är ett sätt för dig, att trigga igång mig. Nu görs sådana här förändringar inte i en handvändning, utan jag får börja med små steg, mycket små steg för att överhuvudtaget lyckas, eller hur ? Argentinsk tango lockar mig inte alls, inte dans överhuvudtaget. Bild är mitt språk, men jag tror inte att jag klarar att gå en kurs med ”vanliga” människor, finns det inte verksamhet inom det här området för psykiskt handikappade ? En liten grupp skulle passa mig, annars så vet jag att allt fallerar och jag står här med ännu ett misslyckande som läggs på mina tidigare misslyckanden. Det blir jag knappast människa av igen. Jag bor i en kommun norr om Stockholm i Stockholms län.

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 09:15

Jag förstår att du blev förbannad om du läste ouppnåelig, men nu skrev jag uppnåelig, alltså möjlig och inom räckhåll, så det var inte så illa. 😉 Det är ju tacksamt att du bor som du gör för då finns det mer att välja på. Jag ska ta mig en titt här under dagen vad jag kan hitta.
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 09:58

Haha, läste fel uppnåelig skrev du ju. Nej, inte alls illa för det tyder på att jag har möjlighet att påverka min situation. Tack du är vänlig som svarar på alla våra olika svårigheter i livet, och tacksamt att du tar dig tid att försöka hitta något som är lämpligt för mig.
Jag känner stor tacksamhet mot dig.

/A

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 10:05

Och jag känner stor glädje över att du vill ta emot hjälp och kan tänka dig att gå utanför trygghetszonen för att se om det som finns där kan göra livet mer värt att leva. Tack för att du är modig och vill försöka.
/C

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 10:33

Hej igen A. Vid en första sökning hittade jag det här som verkar intressant, men jag förstår att det skulle innebära resväg för dig och det kanske är för svårt att börja med? Jag ska leta vidare lite senare idag, men du kan väl läsa på sidan och se om det känns som något som ligger inom rätt området?
http://www.bildterapicentrum.se/bildterapi
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 11:03

Hej, bildterapi är faktiskt något som jag funderat på från och till under flera år, tyvärr så blir det för lång resväg och jag kan inte heller åka kommunalt. Men tack så mycket för det förslaget! Det vore kanon att få gå i just bildterapi, mycket intressant sida var det att läsa om. Tack.

/A

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 13:32

Skulle det vara en möjlighet att undersöka om något sådant finns i den kommun där du bor? Jag hittade den här, där kanske du kan hitta någon på lite närmre håll?
http://www.bildterapi.se/bildterapeuter/5-stockholms-ldn.html
Här är en till som verkar intressant, men det kanske fortfarande är för långt.
http://bildterapinorrort.com
Här är något annat som ser kul ut, kanske det skulle kunna vara något för hösten om du hittar något att först mjukstarta med nu under våren?
http://www.sigtunafolkhogskola.se/vara-utbildningar/konstextra/
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 14:59

Hej, tog mig i alla fall ut och handlade. Ja, helst så vore det bästa om jag kunde utöva någon form av bildterapi i Upplands-Väsby, Åkersberga ligger också lite för avsides. Men, jag såg att det finns möjlighet till hembesök (har väl egentligen ingen lust att släppa in någon, i det här ”råttboet”). Har inte hunnit kolla Sigtuna folkhögskola, fast det känns lite väl mycket för mig att börja på en sån skola i det här läget. Jag måste både tänka och handla realistiskt under rådande omständigheter, annars blir det f ö r ”positivt” och så pass känner jag mig själv , att då blir det ingenting av allting. Tack så mycket för det du hittills har lyckats leta fram, tycker att det är svårt att hitta såna här sysselsättningar själv. En sak är dock säker, jag ska komma igång med någon form av bild nu under våren. Jag känner mig gladare nu mot vad jag gjorde igår, konversationen med dig hjälper mig mycket och är guld värt.
/A

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 15:36

Det gläder mig att höra att du är piggare idag. Jag förstår vad du menar med folkhögskolan, men ta ändå en titt på just den här kursen för det är inte en vanlig utbildning utan mer som en grupp som träffas en gång i veckan och målar efter eget behag, samt att det finns möjlighet (om man vill som jag förstår det) att delta i andra konstrelaterade aktiviteter. Härligt att höra i alla fall att du fått lite inspiration, det gläder mig väldigt mycket. Och handlat fick du gjort idag också, en bra dag helt enkelt! 🙂
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 16:06

Tack! Det har jag dig att tacka för, hade jag inte haft möjlighet till den här dialogen med dig så hade inget ändrats, från gårdagens mörker och svärta. Det är ju så här för mig, att jag hade färdtjänst i 15 år som jag blev fråntagen våren 2015. Hade jag haft den kvar, så vore det inga bekymmer alls för mig att förflytta mig. Då hade jag kanske kunnat åka både till stan, åkersberga och sigtuna. Nu kan jag inte förflytta mig mer än inom min hemkommun (i bästa fall), mitt nöje är att gå till livsmedelsaffären och handla, och gå kortare promenader på egen hand. Tja, bra dag vet jag inte, alla dagar är lika och det händer inte mycket i mitt liv, mer än att jag existerar inget annat. /A

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 16:12

Finns det inte möjlighet att du kan få tillbaka färdtjänsten? Det är ju förfärligt att vara så låst.

Och när det gäller ”bra dagar” så är allting relativt. Jämfört med igår så var det bra, det gäller att uppmärksamma ljusglimtarna vet du, hur korta de än är. 😉
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 16:33

Det är svårt att få färdtjänst idag, det ska sparas pengar (fråga mig inte till vad), men jag tog faktiskt upp det här med både min husläkare och psykiatrin, senast imorse. Då krävs det ett samarbete från bägge parter, om det ska bli något resultat. Som det ser ut idag så har olika läkare och vårdinrättningar lite svårt att hålla reda på, vem som gör vad och det blir så att vi patienter hamnar mellan stolarna. Jag har ett sjukesekort, som enbart gäller för sjukresor. Finns inte mycket mer jag kan göra än att ansöka, och vänta på ett avslag, tyvärr. Ja, det är sant att det vara uppmärksam på de små ljusglimtarna, är väl ändå så gott som något. Har känt mig handlingskraftig och smått förbannad idag, det har varit min drivkraft. Mycket intressant om Sigtuna Folkhögskola, att få utveckla sin egen kreativitet utan att ha som mål att bli konstnär, såg att anmälningstiden går ut i maj om jag skulle vilja börja i höst. Till dess så får jag väl leva mitt eremitliv bäst det går, och försöka att göra det bästa av det. Jag får tacka så väldigt mycket för ditt stöd under den här jobbiga perioden. Jag återkommer mer än gärna när det känns pyrt, fler gånger om det går för sig. Tack så länge och lev väl. Hälsningar A.

Reply
Charlotta 14 januari, 2016 - 17:21

Det är tråkigt med alla de där indragningarna och besparingarna, tyvärr ser det ut på samma sätt inom många områden. Jag måste i alla fall berömma dig för din handlingskraft idag, att du hört dig för om färdtjänsten och fått gjort både det ena och det andra. Även om det kanske inte är roligt att gå omkring och känna sig förbannad så är det bra mycket bättre än att vara uppgiven. Ilska är en alldeles utmärkt drivkraft och flera steg uppåt från depression på känsloskalan. Jag skrev om just det ganska nyligen, vet inte om du sett det inlägget, annars har du det här.

Tack själv för att du läser bloggen och för att jag fick en chans att vara ditt stöd, hör gärna av dig igen och berätta hur det går. 🙂 Sköt om dig!
/C

Reply
A. 14 januari, 2016 - 18:57

Precis. Vart man än vänder sig, så är det antingen inställt/indraget eller kraftigt decimerat, inte bra alls. Jag vet inte om jag kan kalla det att jag var förbannad, mer handlingskraftig vill jag kalla det. Sådana här känslor och beslut som jag gjorde idag är ingenting som jag bestämmer mig för att utföra – de kommer till mig bara, och i det här fallet så är jag säker på att dialogen med dig som gav mig kraft. Därför är en dialog/konversation med andra människor avgörande för hur jag /vi människor handlar, och vilka beslut vi fattar i vårt undermedvetna. I många fall, så är de livsavgörande. Eftersom det är så många olika känslor iblandade, så kan det vara knepigt att peka på någon speciell. För mig personligen så är det här kreativitet, handlingskraft, vilja och framåtsträvande. Jag är ingen sjuk person, utan fullkomligt normal. Jag har inte sett inlägget om ilska som drivkraft uppåt från depression, utan har varit helt koncentrerad på varför jag vände mig till dig, igår eftermiddag. Den här bloggen som du bedriver är helt fantastisk ur många olika aspekter, och lärorik. Självklart att jag kommer att följa bloggen, och snappa upp sånt som jag kan ha nytta av framledes. Jag lovar att återkomma, för det vet jag att jag kommer att behöva. Tack för din hjälp! Må så gott. På återhörande!
/A

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI