Home Själen Kärleksillusioner som leder på villovägar

Kärleksillusioner som leder på villovägar

by Charlotta

Alla har kärlek i sitt liv, men alla vet inte om det. Kärleken finns alltid närvarande, men genom att sätta en massa begränsande etiketter på den så är det många som inte ser den och inte känner den.

En del upplever att kärleken gör dem olyckliga, men i de allra flesta fall är det inte kärleken som gör en olycklig utan föreställningarna om vad kärlek är, eller måste vara.

Några vanliga föreställningar om kärlek är att:

  • Den ”äkta” kärleken finner man bara i en partner.
  • Det är svårt att hitta kärlek.
  • Kärlek är bara värt något om den är ömsesidig.
  • Om man ger någon sin kärlek så ska man förvänta sig att få något tillbaka.
  • Det är ont om kärlek i världen.
  • När någon man älskar dör försvinner den personen för alltid ur ens liv.

Jag skulle säga att ingen av de föreställningarna överensstämmer med verkligheten, och att de dessutom begränsar kärlekens kapacitet på ett väldigt olyckligt sätt.

Tankarna går till Lena Phs gamal slagdänga ”Kärleken är evig”, men hon hade bara delvis rätt för hon fortsatte med orden ”när vi är tillsammans” och där har vi ytterligare en av de där onödiga begränsningarna som talar om när kärlek kan existera, och underförstått också när den alltså inte kan existera.

Kärlek är inte beroende av någon annan individ än dig själv. Det är hos dig kärleken bor, den har sitt näste i ditt hjärta och det är ditt ansvar att ta hand om den, att vårda den och ge den näring och värme så att den kan växa sig stor och stark.

Så länge din kärlek är liten och svag så vågar den sig inte ut i världen utan då gömmer den sig i tryggheten inom dig, rädd att någon ska göra den illa och få dena tt krympa och bli ännu mindre och känsligare. För att din kärlek ska kunna växa behöver den hjälp av dig, den behöver din tillit och ditt mod att låta den komma ut och visa sig för världen, den behöver kunna lita på att du alltid finns där för den, att du inte tvivlar och inte ger upp och slutar tro på den.

Din kärlek behöver dig för att växa, det är du som är källan och den enda verkliga begränsningen. När du vågar vrida på den känslomässiga kranen för din kärlek och dela den med världen, utan tankar på att den kan ta slut, vad du får tillbaka eller att alla kanske inte är värda din kärlek, det är då den kan blomma ut i sin fulla kraft.

Desto mer av din kärlek du sänder ut i världen, desto mer växer den och desto starkare blir den, och desto mer av andras kärlek drar du till dig. Men snålar du med din kärlek så drar den sig undan och krymper ihop till nästan ingenting.

/Charlotta

9 comments

A. 24 februari, 2016 - 16:25

Kärlek har vi på många olika plan, det behövs ingen partner för att känna kärlek. Vad jag ser på t.ex dejtingsidor är att många försöker överträffa varandra vad gäller umgängeskrets, hur ofta de tränar, vilka resor de gör osv. Jag ser det som så att kärlek kan vara att man är förälskad i livet självt, människor, natur, djur, upplevelser m.m. Att sätta ettiketter på vad kärlek är går inte, det är en känsla för någon/något och framförallt att man älskar sig själv utan att för den skull vara narcissistisk. Har också märkt att det går inflation i prylar, kan man vara kär i en pryl en sak, ja men det är inte äkta kärlek, eller ? Nä. Tack förresten för tipset om boken : Fri från rädsla fri från sorg zenmästarens väg , jag har beställt den men ännu inte fått. Ska bli intressant att läsa en buddistmunks råd.

Reply
Charlotta 24 februari, 2016 - 18:00

Tack för dina tankar A. Visst kan man var kär i prylar men jag ser det knappast som en kärlek som berikar livet, prylar tror jag oftare är ett sätt att dämpa helt andra känslor, eller att undvika att känna helt och hållet. Jag föredrar att tänka på den kärlek som livet självt omsluter oss med, som går att finna i naturen, i vänners omsorg, i främlingars välvilja och kärleken i den mänskliga samhörigheten. Du får berätta vad du tycker om boken sedan.
/C

Reply
A. 24 februari, 2016 - 18:44

Just det. Prylar dämpar känslor, har jag den telefonen så blir livet mycket bättre och enklare ungefär. Jag har samma syn att känna kärlek till själva livet, och vad det beträffar andra människor så bryr jag mig inte om deras status, utan det är just den människan innanför skalet som intresserar mig och som kan få mig att känna en dragning, till den personligheten. Japp, får boken på måndag 29/2 såg jag nu. Berättar vad jag tycker om den senare.

Reply
Limbo 25 februari, 2016 - 10:39

Så vackert och rätt du beskriver kärleken. Visst är det så att den bor i oss och är obegränsad, det vet man om man har fler än ett barn. Efter första barnet trodde jag att det får inte plats med mer kärlek än så här, men så kom andra barnet och det tredje och kärleken i mej bara växte. Den kärleken är så stark och villkorslös. Lite annat är det med kärleken till sin partner och sina vänner.
Jag lever i ett långt förhållande där jag inte mår så bra i. Jag tycker att min man har varit respektlös mot mej, det är inte så att han varit otrogen eller träffat någon annan. Men i och med att han haft ett speciellt beteende så har jag inte kännt mej tillräckligt älskad av honom, så där djupt och innerligt.
Till en början så var jag stark och försökte att inte bry mej om mina känslor, tänkte att alla förhållanden har väl sina olika problem och jag vet med mej att jag är väldigt känslosam. Men med tiden började jag känna att det bröt ned mitt självvärde, jag blev en osäker person. Jag tog upp det med honom ett flertal gånger och vi hade långa samtal, han bedyrade att han skulle ändra sig. Det gjorde han ett tag sedan var det likadant igen. Jag kände till en början att jag trodde på honom i våra samtal och kände fortfarande en sådan kärlek att jag ville försöka igen och igen. Men för varje gång minskade min kärlek till honom förstår jag nu, jag kände det inte då, jag kände mej bara mer och mer ledsen.
För ca ett halvår sedan ville jag separera, han blev förtvivlad, han ville absolut inte det. Jag gav oss en ny chans och nu har han ändrat sitt beteende, det ser ut som det håller den här gången.
Men jag är inte lycklig ändå. Jag känner ingen riktigt tillit till honom längre och jag har funderat på om jag fortfarande älskar honom. Det har varit så svårt att svara på när man levt i ett så lång förhållande. När jag läser din text så förstår jag att det är ju faktiskt så att det finns ingen skarp gräns, det går inte att säga att jag inte älskar honom längre. Men min kärlek till honom har minskat mycket. Är det tillräckligt? Eller ska jag separera och satsa på min kärlek till mej själv? Blir jag lyckligare då ? Jag får ju ändå kärlek från honom…
Lever i ett limbo i förhållandet, kämpar inte för att det ska bli bättre eller jobbar inte på att bryta upp. Jag väntar bara ut och hoppas att det ska komma till mej vad som är rätt.
Vad tänker du Charlotta eller någon annan som läser min text? Hur ska jag gå vidare? Hur ska jag tänka eller göra för att komma vidare i mina tankar? Hur vet man om kärleken är tillräckligt stor från båda håll?

Reply
Charlotta 25 februari, 2016 - 12:07

Hej Limbo, välkommen hit och tack för din kommentar.

Jag tror att man under olika perioder i livet drivs av olika saker och därmed också prioriterar olika karaktärsdrag. När man är ung och redo att bilda familj så är det naturligt att välja en partner som man tror kan uppfylla de önskningarna, som kan vara en god och trygg partner i familjeprojektet. Men livet är inte statiskt och inte vi heller. Vi fortsätter att utvecklas och formas efter de val vi gör och de tankar vi tänker, och efterhand ändras prioriteringarna. När önskningarna om familj är uppfyllda skiftar prioriteringarna och många börjar titta och lyssna inåt, och uppleva att det inte känns så bra som man skulle önska. Det är då naturligt att söka svaren i relationen, och kanske finns de där, kanske inte.

När en kvinna säger att hon vill separera så är det ofta första gången som mannen verkligen lyfter blicken och börjar se och lyssna till vad som egentligen händer i relationen. Men i verkligheten så är det ofta för sent, för innan kvinnan säger de förödande orden så har hon tänkt och grubblat och sökt svar och möjligheter under en lång, lång tid men kommit fram till att det inte finns någon annan utväg. Så när ordern faller som en bila är relationen ofta redan död. De förändringar som mannen gör i det läget kommer för sent och är till ingen eller liten nytta eftersom tilliten redan är bruten och kvinnan själsligt redan har börjat gå vidare.

Men du skriver också att relationen egentligen är bra, förutom att du saknar djup förståelse. Kanske du ska fråga dig om den djupa förståelsen måste komma från din man? Jag tror ibland att det är att kräva för mycket att en enda människa ska tillfredsställa alla ens behov och önskemål. Kanske ska man öppna upp för tanken att det kan finnas flera väldigt viktiga personer i ens liv. Om allting annat fungerar och ni trivs tillsammans så kanske ni skulle prata om att hitta egna lösningar där det inte behöver vara allt eller inget. Kanske kan en nära vänskapsrelation ge dig den djupa förståelse och samhörighet som du saknar?

Det är en sak om man vantrivs i en relation, men om det mesta är bra och det bara är vissa saker som saknas så kan det vara värt besväret att söka efter andra lösningar innan man lämnar något som på många sätt är så bra att det kan vara svårt att ersätta. Din lycka kommer från dig, inte från din man. Om du inte är lycklig i dig själv kommer du inte att bli lyckligare tillsammans med någon annan. Du behöver inte vara separerad för att satsa på dig själv eller på din kärlek till dig själv.

Slutet på kommentarsfältet till det här inlägget kanske du kan ha behållning av, och här är några annat inlägg som jag tror du kan relatera till.
Den nya tidens relationer
Du gör mig hel
Tomma relationer

Innan du fattar några beslut så var säker på att du vet vad det egentligen är som är trasigt.
/C

Reply
Limbo 26 februari, 2016 - 08:42

Tack Charlotta!
När man är där jag är nu, så vill man läsa så mycket man kan för att komma fram till någon form av beslut. Jag har letat runt bland frågespalter och bloggar, men jag har fastnat här för din blogg och följt den ett tag. Det är en otroligt fin blogg du har, så varm och personlig. Det känns som du är en kär vän till alla som kommenterar. Jag hoppas du vet att det är ett jättefint arbete du lägger ner på att skriva här varje dag. Hoppas du fortsätter med det länge till.
Tack för ditt svar och länkarna. Jag har läst dem och kommer att läsa dem ett par gånger till. Det är så precis som du skriver, att när man säger att man vill separera så är det ett övervägt beslut som känns som det enda rätta just då. Att han då först gör en förändring i sitt beteende och inte tidigare när jag talat om för honom att jag mår dåligt och blir ledsen över hans sätt att vara. När han inser att det kommer att bli en förändring för honom, då skärper han till sig. Det gör ont att den viljan inte fanns där tidigare. Det kändes som att han inte visade mej respekt för mina känslor och omtanke om mej. Då funderar man på om det är rätt kärlek.

Reply
Charlotta 26 februari, 2016 - 10:13

Stort tack för dina fina ord om bloggen och mitt arbete här, så som du upplever bloggen är precis så som jag önskar att det ska vara, så det gör mig enormt glad att läsa. ?

Försök att inte se det som att han inte brydde sig tidigare eller inte visade respekt för jag tror verkligen inte att det var så det var. Det här är ett extremt vanligt beteende bland män, de förstår inte att det är allvar förrän de ställs inför ett ultimatum. De är så upptagna i sina egna huvuden med sina egna projekt och tankar att det inte riktigt går att nå fram till dem om man inte tar fram det riktigt tunga artilleriet. Det kan till och med vara så att det de är upptagna med är, vad de tror är, för familjens och partnerns bästa, de inser bara inte att de mjuka värdena är långt viktigare än det de prioriterar.

Om du kan så försök att utgå från att det inte handlade om vilja utan om förmåga, och nu när han vet bättre så förklara så noga du kan precis hur dina tankar och känslor rör sig och vad som är viktigast för dig. Även om du tycker att han borde förstå vissa saker så utgå från att han inte gör det och förklara lugn och sansat, och utan att skuldbelägga. Det finns så klart inga garantier, men då vet du i alla fall att du har gjort allt du kan.
/C

Reply
Limbo 29 februari, 2016 - 10:03

Det är väl så jag tänkt också, att han inte gjorde det medvetet för att göra mej illa, utan för sin egen skull och inte förmådde att tänka steget längre att hans beteende gjorde mej illa. (Trots att jag talade om det) Jag tror det är därför jag inte känner mej riktigt arg på honom, utan bara ledsen och besviken. Hans sätt att vara var absolut inte för familjens bästa utan för hans egen vinning och hans egna höga nöje.
Varje situation i sig var ingen stor sak och egentligen inte så allvarlig, men det var upprepade handlingar under en lång tid som till slut fick mej att må dåligt.
Vi är ju skapade med ett minne och många små sår blir tillslut till ett djupt som gör ont i mitt hjärta. Det vill inte släppa trots att han har bättrat sej nu. Jag vet inte vad som är hans rätta jag, borde väl vara det som han varit genom åren. Samtidigt så har han ändrat sig och det är ju ett gott tecken på att han försöker.
Han vill inte prata om det som varit. Jag har flera gånger velat att vi ska gå på parsamtal innan jag tog upp separation, men han vill inte. Han frågar inte hur jag mår nu, hur jag tänker om framtiden. Han lägger locket på och låtsas som om ingenting har hänt. Jag känner att det måste komma från honom själv att vilja prata. Han vill däremot köpa nya dyra prylar och trösta sig med. Men samtidigt planerar han oss framåt, det är mer än jag gör just nu. Jag ser för tillfället ingen glädje för framtiden. Usch det tär på mej att vara i ett mellanläge som jag är, att inte veta vad som är bäst för mej att göra.

Reply
Charlotta 29 februari, 2016 - 10:14

Om du behöver prata och han inte vill så behöver det ju inte tvunget vara hans önskan som får segra. Du kan ställa det som krav för att du ska stanna kvar.
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI