Home Själen Vad döden egentligen är

Vad döden egentligen är

by Charlotta

I morgon är det Alla själars dag, den dag då vi minns dem vi saknar lite extra. Under helgen kommer många säkert att besöka kyrkogårdar runt om i landet och lägga blommor och kransar och tända ljus för döda anhöriga och vänner. Alla själars dag är den tid på året då slöjan mellan oss och andra sidan är ovanligt tunn och det är lättare både för dem att göra sin närvaro känd och för oss att uppfatta att de är hos oss.

Oavsett vilken livssyn man har och vad man tror händer när man dör så kan dessa dagar kännas svåra. Saknaden blir mer närvarande och för många är kyrkogårdar en plats som upplevs som tung och sorglig, men vi blir också påverkade av de kollektiva energierna som uppstår när många människor samtidigt fokuserar på död, sorg och saknad. Det är alltså inte inbillning om man upplever att hela samhället får något dämpat eller till och med nedstämt över sig dessa dagar.

Att en närstående dör kan vara uppslitande och man kan tycka att någons död borde märkas mer, att världen borde uppmärksamma att någon man älskar och någon som betyder så mycket slutar att andas. Döden borde lämna ett märke efter sig i livet, ett hål, en buckla, eller ett gupp längs tidens axel så att alla vet att något viktigt har hänt, att livet aldrig mer kommer att bli detsamma eftersom en person alltid kommer att saknas. Ena stunden finns personen här och i nästa andetag slår hjärtat för sista gången.

Så obemärkt, så odramatiskt, och med sådan lätthet upphör livet att existera och övergår i intet. Livet glider långsamt och listigt över i döden tills det inte längre finns någon återvändo. Det borde märkas mer. När effekterna för dem som finns kvar är så gigantiska så borde döden märkas mer.

Såvida vi inte har missuppfattat döden, såvida inte den märks så lite för att den egentligen inte är vad vi tror den är. Ingen gör någon stor sak av att vi varje kväll somnar eftersom vi vet att vi kommer att vakna igen morgonen efter och hade döden varit slutgiltig så borde den märkas mer.

Det hade varit helt orimligt om en människas död hade märkts så lite i världen som är fallet om döden verkligen är just en slutgiltig död. Att viktiga, unika och fantastiska människor och relationer bara skulle finnas en kort tid och sedan försvinna för alltid hade verkligen varit en brutal och i det närmaste rent ondskefullt konstruktion.

Dessutom skulle det strida dels mot energilagen som säger att energi inte kan förstöras utan bara omvandlas och dels mot första skapelselagen som lyder: ”Du är”. Det som är kan nämligen inte upphöra att vara utan måste per definition alltid fortsätta att vara eftersom grundförutsättningen är att det är. Alltså borde det ligga nära till hands att misstänka att vår syn på döden förmodligen inte är riktigt korrekt, och precis så är det.

Döden är ingenting mer än ett byte av dimension, en omvandling till en livsform som inte är beroende av en fysisk kropp för sin funktion utan som består av ren energi. Den fysiska kroppen behöver själen för att leva men själen behöver inte kroppen för att leva, det själen behöver kroppen till är för att uppleva saker som den inte kan göra i sin naturliga form. Själen är odödlig och osårbar och det är själen som är vårt sanna jag, kroppen är bara ett tillfälligt transportmedel som vi klarar oss minst lika bra utan.

De vi saknar är alltså inte borta, de har bara tagit steget över till en annan verklighet. Vi kan fortfarande prata med dem men inte alltid höra dem, ibland kan man känna en närhet som om någon stod precis bakom en, ibland kan man känna en beröring, höra en röst, känna en doft eller se en skymt av någon. Allt detta är metoder som våra nära och kära använder för att påkalla vår uppmärksamhet och tala om att de allt som oftast finns i vår närhet.

Förmågan att upptäcka dessa kontaktförsök är något vi alla har medfött, det är en naturlig del av oss och det mest grundläggande sättet att kommunicera. Men de flesta av oss har gömt förmågan under många lager av inlärd dogma, begränsande förväntningar, sociala regler, rädslor och tankemönster och har därför glömt bort hur man gör. Om man bit för bit monterar ner hela den massiva konstruktionen som så effektivt döljer våra medfödda egenskaper kommer man att finna att man inte ens behöver lära sig hur man gör, man behöver bara minnas.

Här kan du läsa mer om Själens upplevelse av kroppen.

/Charlotta

Medförfattare: Andliga guider

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI