Home Självförtroende/självkänsla Hur lär man sig att stå upp för sig själv?

Hur lär man sig att stå upp för sig själv?

by Charlotta

Hur gör man för att stå upp för sig själv när man blir nertryckt, utskälld eller på annat sätt förminskad helt utan anledning? När orden inte vill komma då man som bäst behöver dem utan man blir helt tom i huvudet och vänder ilskan inåt mot sig själv istället för mot den som behandlar en illa?

Att kunna finna orden och modet att stå upp för sig själv i sådana situationer är en förmåga som man ofta antingen har gratis eller har väldigt svårt för. Men som allting annat går det faktiskt att öva upp, och här kommer mina bästa tips om hur man ska tänka och hur man kan förbereda sig för att lära sig att ge svar på tal och känna att man inte överger sig själv.

Det första och kanske allra viktigaste är att du har all rätt att stå upp för dig själv, all rätt att säga ifrån och att besvara påhopp på det sätt som krävs för att avsändaren ska förstå att vederbörande har gått över gränsen. Du är i din fulla rätt att stå upp för dig själv även om det innebär att du kommer att låta arg och barsk och uttrycka dig otrevligt mot personen i fråga.

Det är förvisso mer populärt och socialt gångbart att vara glad och godmodig, men allting har sin tid och sin plats, och blir man oförtjänt påhoppad har du rätt att försvara dig med samma mynt. Du ska aldrig acceptera att bli trampad på och tillintetgjord. I slutänden är det din självkänsla och ditt välmående det handlar om och det är din främsta uppgift att ta väl hand om båda.

När jag säger att det är okej att bli arg och otrevlig så menar jag inte att du ska bli bråkig, men att du ska känna elden i magen, elden som får dig att vilja och våga kräva rättvisa och repekt för dig själv, och dessutom vara beredd att se till att du får den.

Men hur gör man rent praktiskt för att finna orden? Man övar! Leta i minnet efter situationer där du önskar att du hade gett svar på tal och stått upp för dig själv. Sätt dig sedan och skriv ner tio olika svar som du kunde gett i de situationerna, svar som hade gjort att du efteråt hade känt, ”Yes, där satt den!”.

Nu har du ett eget, personligt bibliotek med svar på tal till olika situationer som du kan gå tillbaka till och hämta material från när du behöver utöka din repertoar.

Därefter väljer du ut ett färdig svar för var och en av de tre vanligaste situationerna som du brukar hamna i där du inte vet vad du ska svara, och så övar du in dem så du kan dem utantill och som ett rinnande vatten. Rabbla dem dagligen i huvudet så fort du tänker på det, och när du en dag behöver dem så kommer de att finnas där.

Uttrycket ”fake it ’til you make it” är ett bra ledmotiv här. Om inte processorn i hjärnan fungerar i pressade situationer så får man se till att man inte behöver använda proccessorn utan istället kan förlita sig på minnet.

Genom att ha ett antal genomtänkta och ordentligt inövade repliker färdiga att användas så behöver man inte kunna finna sig och tänka snabbt, man behöver behöver bara minnas det man övat in. När man sedan väl fått några erfarenheter där man hanterat situationen på ett bra sätt genom sina inövade repliker så släpper pressen och det börjar gå bättre och bättre att tänka även i stressade situationer.

/Charlotta

22 comments

Sigrid Quist 12 april, 2016 - 11:00

Tackför dettaråd du gav mig precis det jag behövde. Jag har tänkt sluta låta folk trampa på mig och ta mig vanan att försvara mig. I will take no more shit from anyone.

Reply
Charlotta 12 april, 2016 - 11:15

Det gör du helt rätt i Sigrid. Du förtjänar att bli respekterad och väl behandlad och om människor inte förstår det av sig själva så får du kräva det av dem.
/C

Reply
L. 13 april, 2016 - 20:58

Hej Charlotta!
Tack för dina inlägg!
Jag har blivit nertryckt och trampad på under en längre period. Eller snarare sagt, jag lät andra trycka ner mig i tron att situationen blir bättre då. Jag vet, dumt dumt dumt. Jag visste det redan då, men ville inte förlora en annan person, så jag tog inte striden, stod inte upp för mig själv och än idag skäms jag för det. Är arg på mig själv och ännu mer förbannad på de som behandlat mig så illa. Eftersom jag inte visat öppet hur dåligt jag mådde och mår än idag, lever de som tryckt ner mig i illusionen att allt är ok mellan oss. Men det är det inte (inte från min sida) och vi är ”tvungna” att umgås, då det handlar om ingifta släktingar. Vid nästan varje tillfälle vi träffas känner jag hur det bubblar inombords, hur irriterad jag blir på det de säger och vad de gör. Det är nämligen så att de kommer från ett annat land, och har väldigt mycket åsikter kring våra barn som de på sitt språk som jag inte förstår (vill förstå) förmedlar till min man. Det stör mig fruktansvärt, jag bad dem om att tala till mig också och det på svenska, men de struntar i det. Min man är tyvärr väldigt bunden till sin familj (traditionen) och tar illa upp om jag påpekar (när vi är själva) att hans familjemedlemmars beteende irriterar och sårar mig.
Jag hittar ingen väg ut. Skäms för de åren som jag blivit förnedrad och att tänka på gemensamma träffar väcker bara negativa känslor. Bör väl tillägga att de inte alls förstår att jag känner så, i deras värld gjorde de inget dumt och inte heller något som de skulle be om ursäkt för. Det hela påverkar relationen mellan mig och min man, på ett negativt sätt.
Har du någon idé hur jag hittar vägen ut?

Reply
Charlotta 13 april, 2016 - 21:36

Hej L, tack för att du läser. 🙂 Jag får en känsla av att du tankemässigt målar in dig i ett hörn. Du skriver att det inte är lönt att prata med din man för han förstår inte, och att det inte heller är lönt att prata med hans släktingar som har sårat dig för de förstår inte heller, du skriver också att du måste träffa dem eftersom de är en del av släkten. Det betyder att du redan har uteslutit de möjliga vägar du har att få dem att behandla dig bättre. Så vilka möjligheter har du då kvar att förändra situationen på? Två som jag ser det, antingen lär du leva med deras åsikter och tränar på att inte låta det irritera dig eller så lämnar du familjen.

I själva verket tror jag att din bästa chans är att prata med både din man och hans släkt, och att göra det på ett sätt så att de förstår att du menar allvar, och förstår precis hur mycket deras ord sårar dig. Skuldbelägg inte och dra inte upp mer gammalt än nödvändigt utan fokusera på hur sårad du blir och hur dåligt du mår och hur mycket det skulle betyda för dig om de skulle vilja förändra sitt sätt mot dig. Här är några inlägg som kanske kan vara till hjälp.
Så undviker du en vanlig kommunikationsmiss
Hur man låter bli att ”gå igång” eller ta illa vid sig
Relationsproblem – hur kommunicerar man utan att bråka?
/C

Reply
L. 13 april, 2016 - 22:07

Tack för ditt svar!
Törs påstå att jag inte målar in mig i ett hörn… Jag har under åtta år försökt på alla möjliga sätt att nå ut till både min man och hans familj. Dels på deras villkor och därmed på bekostnad av mig själv, dels – när jag insåg att det inte fungerade – på mitt sätt. Rakryggat, ärligt, vänligt. Det har ej fungerat. De är inte med, vill inte inse hur mycket skada jag tog av deras beteende. Min man är öppensinnad och förstår vad jag talar om och vad jag känner, även om han ofta tar deras parti, försvarar dem och säger att de skäms för vad de gjort mot mig. Jag litar på att det han säger är sant. Men eftersom de aldrig visat medkänsla, ånger eller annat slags tecken på att de förstår innebörden och konsekvenserna av sitt beteende, har jag inte kunnat greppa det. Och är nu, efter så lång tid, uppriktigt trött på det hela.

Reply
Charlotta 13 april, 2016 - 22:12

Vilka möjligheter till förändring har du då kvar?
/C

Reply
L. 13 april, 2016 - 23:32

De två som du själv skrivit upp ovan, för jag kan inte komma på några fler. Att lära mig att inte vara irriterad ser jag inte som alternativ, så det blir väl att bryta upp med familjen. Det gör dock min man ledsen så klart. Verkar som att alla inte kan vara nöjda samtidigt…

Charlotta 14 april, 2016 - 09:41

Vilken lösning på problemet skulle du önska dig om du kunde få precis som du vill?
/C

L. 17 april, 2016 - 20:38

Den idealiska lösningen enligt mig? Vet inte, själva ”huret” är inget jag orkar (och vill) lägga energi på just nu. Känns som att jag klurat på och försökt lösa saker gällande makens familj alldeles för länge och uppenbarligen utan resultat. Jag har inte förmått dem att acceptera mig och ge mig det jag vill (respekt), och eftersom man inte kan förändra andra, har jag fortfarande egna val att göra.
Men visst har jag försökt att visualisera mig den perfekta situationen… Jag, maken och hans familj skrattande hjärtligt åt gemensamma upplevelser, högtider tillbringade ihop i god stämning, avslappnad söndagsfika i gemytlig miljö. Allt genomsyrat av acceptans, respekt, kärlek.

Hanna 10 september, 2016 - 10:46

Hej, jag har också haft det så som L ovan skriver, fast lite i min egen familj, föräldrar och syskon. Känt mig utanför på ett sätt. Nu har jag har släppt taget om allt och väljer glädje. De får vara som de är, jag är som jag är och jag är glad. Funderar inte över dem, är trevlig, artig, pratar ytligt, bjuder på mig själv när vi ses på högtiderna. Sedan när jag är själv tänker jag inte mer på det utan på det som ger mig energi och det som ger mig mycket kraft, då går jag vidare på mina egna fötter. Men det tog många år att komma dit, att slappna av i detta. Nu är det väldigt bra med allt och jag har vunnit respekten. Tänk att man skall mogna så sent?! :-).

Reply
Charlotta 10 september, 2016 - 12:07

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Hanna.
/C

Reply
Sophia 20 november, 2016 - 19:48

Hej Charlotta
Tack för ett bra inlägg.

Har träffat en kille som jag är lite för tjust i och senast vi sprang på varandra var han lite stöddig och frågade lite kaxigt. Jag blev då lite osäker tittade ner i backen, vi var inte ensamma utan en annan man var också där, han backade då upp mig och frågade tillbaka. Jag förstärkte hans fråga och bytte samtalsämne. Känner ändå att jag borde ha stått upp mer för mig själv och varit tryggare i mig själv. Gett svar på tal. Har du några tips på några bra kommentarer Man kan använda på ett proffsigt sätt tala om vederbörande gått över gränsen. Kommer även från en familj där gränserna har varit flytande och friheten att uttrycka sina åsikter varit hög, de har satt sina spår. Gjort mig skör för kommentarer och svårt att ta och säga ifrån på naturligt sätt.

Reply
Charlotta 20 november, 2016 - 19:54

Välkommen hit Sophia! Jag vet inte om jag riktigt förstår vad han sa, men om han förolämpade dig så skulle jag nog bara frågat om han har för vana att vara oförskämd mot främmande tjejer och om han tror att han vinner något på det, eller kanske sagt något i stil med ”Var det det bästa du kunde komma på för att få min uppmärksamhet?”, beroende på vad han sa.
/C

Reply
Lina 5 februari, 2017 - 11:39

Hej Charlotta!
Jsg och min pojkvän gjorde slut för ungefär 5 månader sen. Vi var tilsammans i 8 månader.
De första månaderna efter uppbrotter så var allting väldigt tungt, men det har nog blivit mycket bättre. Jag har börjat umgås med nya vänner, träna mera och hårdare och fokuserat på andra saker än tidigare. Vi går alltså i samma skola men som tur tog skolan slut för en vecka sen så vi kommer inte se varandra lika ofta mera. Under de två första månaderna försöktr vi vara vänner men det lyckades inte alls. Han var rätt elak och otrevlig mot mig så vi bröt kontakten helt. Vi har inte talat med varandra på ungefär 2-3 månader nu. Jag har försökt stå upp för mig själv och göra det bästa jag kan av situationen.
Angående mitt problem nu är att vi har många gemensamma vänner, och vi kommer att träffas på våran gemensamma väns fest om 2 veckor och jag vet inte alls hur jag skall bete mig.. borde jag tala med honom på ett vänligt sätt eller bara totalt ignorera honom? när han i skolan för det mesta bara ignorerat mig och inte visat ett minsta intresse.
Jag har en känsla av att det kommer bli otroligt pinsamt. Ett annat problem är också att vi har så många gemensamma vänner så vi kommer troligtvis träffa varandra oftare via de gemensamma vännera.

Reply
Charlotta 5 februari, 2017 - 11:52

Hej Lina, roligt att läsa att du har kommit så långt från hur du kände det från början, bra jobbat! 🙂 Istället för att intala dig att det kommer att bli pinsamt så bestäm dig för att det kommer att gå jättebra. Det bästa du kan göra är att inte göra det till en stor sak utan bara betrakta festen som vilken dag som helst i skolan. Brukar ni hälsa på varandra så gör det, säger han något så svara, men gå inte in i något djupare samtal utan fokusera din energi på andra personer på festen. DU är där för att det är din väns fest och för att umgås och ha trevligt, att han är där samtidigt behöver inte betyda något alls om du bestämmer dig för det.
/C

Reply
Lina 5 februari, 2017 - 12:04

Tack så mycket!
Jag tror nog det kommer att gå riktigt fint!
Oroar mig dock en aning om han har någon ny eller håller på där, men om det händer är det väk bara att bita ihop.😁
Men du har så rätt att jag skall inte lägga min energi och förstöra festen för mig eller för någon annan utan vara där för min kompis och ha roligt med henne och alla andra som är där på festen.

Reply
Emelie 18 oktober, 2018 - 19:26

Hej Charlotta!
Tycker detta är ett superbra inlägg med massor av tips som jag tagit åt mig. Jag vill så gärna börja stå upp för mig själv, men det jag märker är att i stunden när jag känner att jag skulle vilja säga något för att visa för den andre att den sårat mig, så tar det stopp. Jag blir rädd och börjar tänka på vad som kommer hända härnäst efter att jag stått upp för mig. Jag funderar på vad kommer de säga och göra – kommer de skratta åt mig eller kommer de blir arga? – och jag oroar mig för hur jag ska kunna hantera det. Har du något tips på hur man vågar vara modig och ta till orda i stunden?

Reply
Charlotta 18 oktober, 2018 - 20:36

Hej Emelie, tack och välkommen hit! Det viktiga är var du lägger fokus. Att stå upp för dig själv betyder inte att du nödvändigtvis trycker till någon annan eller att du får sista ordet utan bara att du på något sätt talar om att det där är inte ok och inte något som du accepterar. Det betyder att människors reaktion inte spelar någon roll för när du har sagt det du ska säga så har du redan stått upp för dig själv och skulle det behövas kan du bara gå därifrån. Du kan aldrig styra hur människor kommer att reagera men det är inte heller det som är det viktiga, det viktiga är din markering och att du gör den. Efterhand som du tränar på det kommer du ofrånkomligt att bli bättre på det och så småningom kanske du till och med väljer att göra det i två steg om det skulle behövas, dvs även besvarar eventuella reaktioner på det du säger, men egentligen är det inte nödvändigt.
/C

Reply
Emelie 27 oktober, 2018 - 21:28

Tack så mycket för ditt svar! Jag fick ett annat perspektiv nu när du skrev att reaktionen inte spelar någon roll. Att ta steget att säga ifrån känns lite mindre läskigt nu, jag behöver bara börja öva. Tack!

Reply
Charlotta 28 oktober, 2018 - 10:09

Väl bekommer Emelie och lycka till! ❤
/C

Reply
Lisbeth 28 oktober, 2018 - 16:53

Tack för en väldigt nödvändig och ofta behövd förmåga att stå upp för sig själv. Du skriver så klokt och ger bra råd.
Själv hade jag en gång en förfärligt slitsam arbetskamrat som var expert på att förstöra stämningen upprepade gånger.
Varje gång blev jag lika mållös och till sist nästan rädd. Jag klarade helt enkelt inte att försvara mig.
Jag kom inte heller efteråt på vad jag skulle ha sagt. För det kan ju ligga lite sanning i ett påhopp även om det både oförskämt och onyanserat.
Det verkade inte som jag var kapabel att uttrycka mig.
Till sist efter att jag nästan givit upp, insåg jag att det var nödvändigt att försöka pricka in ett försvar som var så fåordigt och klart så att inget långrandigt försvarstal behövdes.
Jag kommer idag inte ihåg vad jag kom på, men det fungerade.
Jag skrev en kort mening i förebyggande syfte som jag lade i min ficka. Det kändes bra och jag kände mig redo till kamp.
Det lustiga i denna historien var att jag behövde aldrig använda mitt försvar. Det verkar som om bara min intention och att vara väl förberedd räckte som försvar.

Reply
Charlotta 28 oktober, 2018 - 17:13

Det du beskriver visar väldigt väl hur viktiga våra energier är och hur mycket de styr vår upplevelse. När du väl hade inte bara bestämt dig för att det fick vara nog utan också rustat dig så att du var förberedd, och i den processen också övertygat dig själv om att du hade rätt och var värd att försvara, så uteblev påhoppen. Utan kunskap om energier skulle man förmodligen säga att det var en slump att det sammanträffade i tid, men i praktiken var det dina egna tankar som ändrade på hur du kände dig och vilka energier du sände ut och därmed också hur du uppfattades av andra. Tack för att du delade med dig. 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI