Home Självförtroende/självkänsla När man tappar tron på sig själv

När man tappar tron på sig själv

by Charlotta

Ibland vet man inte ens varför det händer men plötsligt en dag så känns det som om allting i livet bara glider en ur händerna och som om man inte längre har förmågan att styra upp något av allt det som händer.

Allting kan tuffa på som vanligt och man har sina styrkor och glädjeämnen och några välbekanta ”issues” som man lärt sig leva med och planerar att lösa någon gång i framtiden, men det är det ingen riktig brådska med.

Problem och framgångar väger relativt jämnt i vågskålarna, med en liten, men behaglig övervikt för framgångarna. Men en dag så bara dunkar problemskålen i botten och de där framgångarna väger plötsligt så lätt att de inte längre betyder något. Horisonten förmörkas av problem och hinder, och man har förlorat förmågan att lösa dem.

Vad var det som hände? Var det överhuvudtaget något som hände? Ibland är det uppenbart att när man råkar ut för motgångar så rasar självförtroendet under en period efteråt, men ibland vet man inte ens varför. Man känner sig bara tom och oförmögen, och som om man aldrig någonsin kommer att får rätsida på livet mer, att man helt enkelt saknar förmåga att reda ut det.

Kanske är det så att man inte alltid behöver förstå varför man tillfälligt tappar tron på sig själv, kanske räcker det med att acceptera att det är så det känns just nu samtidigt som man påminner sig själv om att den känslan inte kommer att vara för evigt.

Av någon anledning har man hamnat i en svacka, och det är okej. Inte roligt, men okej. Om man bara sitter lugn i båten utan att göra för stor grej av det så kommer svackan förmodligen att plana ut inom kort och självförtroendet återvänder.

Om det trots allt inte händer av sig själv, utan det känns som om man fastnat i att sakna tro på sig själv, så kan man behöva hjälp till rent praktiskt genom att ta sig för saker som man vet att man egentligen tycker är roligt att göra, även om det inte känns så just då.

Man kan behöva lirka lite med sig själv om man har en tendens att vara motsträvig och åt det tjurigare hållet. Inte tvinga, men uppmuntra och lirka, så att man kommer över den där första tröskeln av ovilja och självömkan och kan börja se livet med andra ögon igen.

Tron på dig själv är aldrig borta för alltid, den kommer bara lite på avvägar emellanåt och kan behöva din hjälpande hand för att hitta tillbaka.

/Charlotta

14 comments

carin 4 april, 2017 - 10:37

Det här har väl lite med dagens ämne att göra…har kommit fram till att jag lider av prestationsångest som ger mig oro och olustkänslor. Jag har nog prestationsångest gällande det mesta, min kropp, träning, sociala livet men framförallt min utbildning som jag läser nu. Läser en specialistutbildning där jag gör praktik på sjukhuset vilket innebär att jag ständigt blir bedömd och övervakad. Kombinationen av att bli ”betygsatt” och samtidigt vårda mycket svårt skadade och sjuka människor där det absolut inte finns utrymme för misstag gör att jag har ångest många timmar om dygnet. Vet inte hur jag ska skapa distans till vad folk tycker och tänker om mig och mina egna högt ställda krav på att vara duktig och prestera…Tips? Sökte på prestationsångest här på bloggen och hittade ett inlägg om hur livet skulle bli om man slutade döma sig själv, det lät fridfullt men mycket lättare sagt än gjort.

Reply
Charlotta 4 april, 2017 - 10:51

Hej Carin! I den situation du befinner dig, där hela upplägget handlar om prestation och bedömning, så är det helt klart en större utmaning att skapa en egen bubbla där det är möjligt att fokusera och prestera men utan att känna sig pressad och stressad. Stressen bör finnas tillgänglig för akuta situationer där du behöver det extra adrenalinpåslaget, men om du har det kontinuerligt så kommer du att bränna ut dig. Jag jobbar ju mycket med intuition och när jag läste din text så kom jag direkt att tänka på näring och näringsbrist. Många av vitaminerna och mineralerna kan påverka både stresstålighet och hur nära man har till oro och ångest, samtidigt så bränner kroppen näring snabbare när den är under stress. Kan det vara så att du behöver fylla på förråden för att ha bättre förutsättningar att hantera din situation? En del av det du upplever kanske är en rent fysisk effekt av att kroppen har tillgång till för lite näring? Rent mentalt skulle jag föreslå att du tränar dig på att flytta fokus från dig själv till patienterna. Även om du är medveten om att du blir bedömd så behöver du inte fokusera på det, om du istället har fullt fokus på patienternas bästa och låter bedömninen av din prestation bli sekundär, så ger du inte bara dig själv lite andrum utan också möjlighet att prestera ännu bättre. Det vi gör för andra utan tankar på oss själva håller ofta högre kvalitet.
/C

Reply
Johanna 5 april, 2017 - 10:45

Hej Charlotta! Först och främst vill jag bara säga att jag verkligen uppskattar din blogg! Är mitt in i lite av en svacka, många saker har förändrats under loppet av några månader. Saker som har varit min trygghet. Det har skapat en kedjereaktion av osäkerhetskänslor och ångest. Jag har vid flera tillfällen trott att jag hittat nyckeln till varför jag mår som jag mår, men det uppkommer alltid nya känslor och andra orosmoment, och jag har då försökt hitta nya förklaringar. Jag har vid flera tillfällen gått till en samtalsterapeut för att prata om det och det har varit bra men också skapat nya hjärnspöken. Så nu när jag läste det här inlägget, och du skrev om att man kanske inte alltid behöver hitta anledningen till varför man mår som man mår (vilket är precis vad jag försökt hitta både på egen hand och med samtalsterapeuten), så tyckte jag att det lät skönt. Jag förstår att det är svårt att ge ett personligt svar utifrån det lilla jag berättat om mig själv, men generellt, i vilka lägen bör man analysera hur man mår och gå till botten med det, och hur vet man att det kanske är lika bra att bara acceptera och göra det bästa av den situation man är i…?
Tack på förhand, och ha en fin dag!

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 11:14

Hej Johanna, välkommen hit! Generellt tycker jag att det alltid är bra att börja med en analys när man känner att något inte står rätt till. Men när man har letat efter svar på alla tänkbara ställen och ändå inte hittar något så är det klokt att ändra strategi. Antingen gör man ett nytt försök men letar på helt andra ställen, eller så slutar man leta efter problem och fokuserar på det som är bra istället.

Att leta på andra ställen skulle i det här fallet kunna innebära att undersöka din fysiska hälsa och näringsstatus för att se om det där kan finnas orsaker som påverkar din psykiska hälsa. Det är inte alls ovanligt att näringsbrister eller toxiner får oss att må psykiskt dåligt, men eftersom detta faller utanför sjukvårdens kompetensområde så är det inget man letar efter.

Att fokusera på det som är bra och göra det bästa av situationen handlar till stor del om mental träning. Vårt samhälle gynnar inte positiva tankar utan det tränar oss i negativa tankar och att leta problem. De flesta av oss blir efter ett tag väldigt bra på det. Genom att aktivt förändra sina tankemönster kan man också förändra sina känslor och därmed sin upplevelse av livet. Mental träning har jag skrivit massor om så botanisera gärna bland gamla inlägg. 🙂
/C

Reply
A 5 april, 2017 - 11:04

Som det är med mig just nu, så behöver jag lirka både med min motsträvighet och tjurskallighet. Ingenting går min väg och jag tror mig veta vad det beror på, jag tar mig ”friheten” att dricka mycket och ofta särskilt på våren. Det blev aldrig att jag träffade min läkare, lättare att regrediera till barnstadiet igen och titta på gamla bilder på mig själv, och hur jag var då, hur mycket liv det fanns i den är killen som nu är betydligt äldre. Det har funnits där, glädje, lycka, intresse, nyfikenhet, upptäckarlust. Men vad tog allt det här vägen? Nu går jag bara och längtar till kvällarna – dagens höjdpunkt! Vitaminer äter jag, men vad hjälper det när absolut ingenting känns värt något!? Som jag skrev tidigare när allt var på ”topp”, så blir jag aldrig färdig här i livet det finns mycket att lära sig varje dag. Men, jag måste förstå att jag måste slopa all form av alkohol om det överhuvudtaget ska gå framåt, ursäkta men jag känner mig som en löjlig barnunge nu när jag skriver detta. Isolerade mig redan i 16-årsåldern efter att min pappa lämnade mig, och har aldrig kunnat bearbeta det (tror att det beror på det). Hade fruktansvärt jobbiga tonår, drog mig undan redan då och så har det fortsatt. Känns som allt är försent nu och kan inte bryta mig loss från detta elände. Vad händer sedan, när min mor och styvfar inte finns? Jag är helt ensam och dessa tankar håller på att förgöra mig – NU.

Reply
Charlotta 5 april, 2017 - 11:24

Jag tror att du just satte fingret på både problemet, orsaken och vägen ut, men jag är inte säker på att du själv lade märke till det. Du dricker alkohol trots att du vet att du inte mår bra av det och att det inte hjälper dig. Du tar till alkoholen för att du fortfarande känner dig sårad och övergiven av din pappa som lämnade dig. Du har inte bearbetat förlusten av din pappa och känslan av att bli övergiven och bortvald. Känns det som en korrekt sammanfattning? Den dag du möter den smärtan och bearbetar den så kommer demonerna sannolikt att lösas upp i partiklar och blåsa bort, men så länge smärtan ligger som en våt filt över dig kommer samma demoner att härja med dig när de känner för det. Hur du bearbetar smärtan är ditt val, men hitta ett sätt som funkar för dig och skrapa ihop modet att verkligen göra det. När det väl är gjort kommer du förmodligen att ångra att du inte tog tjuren vid hornen långt tidigare. Hade jag varit i dina skor hade jag vänt mig till antingen en hypnosterapeut eller ett medium, väldigt viktigt i båda fallen att det är erfarena och skickliga utövare och inte bara första bästa, men det är jag det. 😉
/C

Reply
A 6 april, 2017 - 08:47

Du har rätt. Jag är rädd för att bli avvisad, och det har jag varit rädd för ända sen tonåren. Och därmed inte vågat ge mig in i nya relationer, därför att rädslan för att inte duga och och bli avvisad sitter så djupt rotad inuti mig. Vad beträffar alkoholen så har du också rätt, jag känner att jag inte orkar dricka vare sig fysiskt eller psykiskt längre – det tar minst en vecka för mig att bli människa igen efter 2 dygns drickande. Dessutom så ger alkoholen enbart en depressiv effekt för mig, numera. Intressant det där du nämner med hypnosterapeut och medium, det är någonting som jag aldrig har hört ska göra någon nytta, men det kanske är så att de kan hjälpa mig.Precis demonerna lurpassar på varje ögonblick de får chansen att slå till mig, och se till att jag mår så dåligt att både ångesten och självkänslan finns överallt inom mig. Ska se om jag kan samla ihop mig och våga ta steget att kontakta någon av de du räknar upp. För visst är det så, att jag kommer att ångra att jag inte tog tag i detta tidigare i livet. Jag ska se hur långt jag vågar mig utanför min komfortzon, för så här har jag definitivt ingen lust att livet ska fortsätta, för det är inget levande liv alls 😉 Tack för ditt svar Charlotta!

Reply
Charlotta 6 april, 2017 - 09:09

Nej, jag kan tänka att hypnos och medium inte är det första de flesta tänker på, det brukar väl snarare luta åt samtalsterapi i någon form. Jag föreslår det för att det är min erfarenhet att på vissa områden hjälper det inte att hur många gånger som helst bara prata om vad som har hänt och hur det känns. Man kan prata till en viss gräns men sedan kommer man inte längre, därefter blir det bara ett ältande som i värsta fall gör att man gräver sig längre ner. Jag har hört många som har sagt att ett par timmar hypnos eller ett par sessioner med ett medium gav mer än tio år i terapi. Men som sagt, var noga med referenser, alla är långtifrån lika bra.
/C

Reply
A 6 april, 2017 - 08:55

Det finns dock ett problem här som jag har erfarenhet av sedan tidigare, och det är att psykiatrin hänvisar till akoholmottagningar, och jag har varit med om att hamna mellan stolarna, ett antal ggr tidigare. Men det kanske är annorlunda hos en hypnosterapeut, vad vet jag ?

Reply
Charlotta 6 april, 2017 - 09:19

Medium ligger definitivt helt utanför sjukvården, möjligen att de på vissa ställen erbjuder hypnosterapi, men jag skulle rekommendera att du letar efter någon privat. De privata brukar erbjuda ett bredare spektra av tjänster och är inte så låsta till vad sjukvården anser användbart. Att sluta med alkoholen tänker jag att du reder ut på egen hand, 🙂 hypnos/medium är för att bli av med demonerna.
/C

Reply
A 7 april, 2017 - 08:43

Jag tror inte heller på att man kan prata sig fri hur länge som helst, med en terapeut. Jag har gjort det i 5 år och det blir lätt att vi pratar om samma saker och till slut blir det ett enda ältande. Men det gav mig trots allt mycket att gå i terapi, som större självmedvetenhet, bättre insyn om mig själv som person. Den jag gick hos var privat. Som du säger alkoholen är det bara jag själv som kan ta mig ur, dessa alkoholmottagningar har inte gett mig ett skvatt i utbyte. Jag ska googla på hypnosterapi och medium och se vad jag hittar, och bra att de inte har med den traditionella sjukvården att göra. Där händer det ingenting, bara en massa byråkrati och det har jag inte tid med nu mer. Tack för tipset Charlotta 🙂

Reply
Charlotta 7 april, 2017 - 09:09

Det var inte min mening att antyda att terapi är meningslöst, absolut inte. Terapi fyller definitivt en funktion och mycket gott kan komma ur det, men ibland når den inte hela vägen fram, och det passar inte heller alla. Det kan vara bra att våga prova olika saker när det man redan provat inte tar en dit man behöver gå. 🙂
/C

Reply
A 7 april, 2017 - 08:49

Jag får väl se hur mycket jag behöver av hypnos eller medium, om det blir ett par timmar eller mer för att bli kvitt demonerna, för de ska bort ur min hjärna. De hindrar mig så mycket att leva. Tack än en gång Charlotta 🙂

Reply
A 9 april, 2017 - 15:12

Terapin fyllde sin funktion till en viss gräns för mig, det var jag som avslutade den då den inte gav mig något ytterligare.
Men den gav mig vissa värdefulla nycklar – då.

Reply

Lämna ett svar till Charlotta Cancel Reply

Powered by Calculate Your BMI