Home Charlotta Effekten av starka känsloband

Effekten av starka känsloband

by Charlotta

Det händer fortfarande ibland att jag slås av hur fullständigt orimligt det är att jag kan fortsätta leva mitt liv trots att mina föräldrar inte längre finns här. Att årstid följs av årstid och år läggs till år medan mitt liv går vidare, jag gör val och fattar beslut och upplever saker utan dem. Hur är det ens möjligt?

Det är nu sex respektive fem år sedan Mamma och Pappa dog, lång tid på ett sätt, men samtidigt bara ett andetag sedan. Intellektuellt sett är det naturligtvis inget konstigt alls att jag som är en vuxen människa kan klara mig utan mina föräldrar, men känslomässigt är det en helt annan femma.

Känslomässiga band gör saker med oss som inte alltid är så lätta att förstå eller förklara, och inte heller att tänka rationellt kring. De kan få den naturligaste sak att kännas fullkomligt omöjlig eller främmande, och få saker som egentligen är bra för oss att verka skrämmande och farliga.

För mig stod mina föräldrar för så otroligt mycket positivt i mitt liv, och det som jag tror ligger bakom känslan av att det är konstigt att jag kan klara av att leva utan dem, är framför allt att de på många sätt representerade livskunskapen. Var det något jag undrade eller behövde en åsikt om så fanns de alltid där med sin klokskap.

Att jag nu klarar av att möta och hantera allt som händer i livet utan att ha den livskunskapen att luta mig mot känns ibland helt obegripligt. Fast ändå inte, inte när jag låtit den överväldigande känslan passera mig och dra vidare för den här gången. För när jag tänker efter vet jag att väldigt mycket av deras livskunskap finns kvar i mig.

Skulle jag någon gång tveka och behöva deras råd så behöver jag bara ställa frågan till mig själv istället så vet jag vad de skulle svara. Så även om det starka känslomässiga bandet under några bottenlösa sekunder då och då kan kännas som om jag förlorat en helt nödvändig del av själva livet, så gör samma band att jag alltid har tillgång till allt det som de förmedlade till mig medan de levde.

Det känslomässiga bandet har två ändar, precis som myntet alltid har två sidor. Om du har ett känslomässigt band som ibland rycker undan mattan under fötterna på dig så dra lite i det där bandet tills du får fatt på andra änden, den änden som visar dig vad du faktiskt fick samtidigt som du förlorade det där andra.

/Charlotta

20 comments

Lena 8 maj, 2016 - 15:00

När jag är ute nu i dessa härliga soliga dagar så slår ett illamående upp i mig när jag ser andra kvinnor som klär av sig, går i shorts och visar sina lår och ben, eller annars visar sina kroppar, bröst och midjor och höfter…. Jag blir ledsen, och känner mig värdelös. Nu har jag ingen man men hur skulle jag nånsin klara av att veta han ser andra kvinnor klädda så? Att en sådan kvinna går framför oss och han vilar ögonen på henne. Att han ensam går och ser sådana kvinnor då vi inte är tillsammans. Lika som att han ser på tv, film, tidningar där det vimlar av lättklädda damer. Men att möta dem i verkligheten är värst. Att exempelvis se dem på stan, i släkten eller umgängeskretsen. Hur kan jag förhålla mig till detta utan att känna våldsamt starka känslor vilket jag gör idag. Jag kan bli rädd för dessa känslor, så starka är de. Dessa har jag levt med hela mitt liv. De blir bara värre. Jag tänker jag duger men jag vet att jag är inte lika fin som de andra och hur ska min man eller partner tänka om jag skulle ha någon. Han skulle tända på andra och finna andra mer attraktiv än jag. Se på alla bara kvinnohudar och bli tänd… Mår illa bara jag tänker tanken fastän jag inte har en partner. Jag skulle vilja njuta av sommaren men detta gör det så svårt.

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 19:14

Jag tänker två saker när jag läser det du skriver Lena. Det första är att en man blir inte kär i din kropp, han blir kär i dig, hela dig, och din kropp är bara en liten del i hela det paket som är du. Kärlek ser till helheten och hänger inte upp sig på detaljer. Har du inte sett min video om utseende och kärlek än så gör gärna det, du hittar den här.

Det andra jag tänker är att det låter som om det egentligen handlar mer om att du själv inte kan acceptera hur du ser som att någon annan inte skulle kunna göra det. Om du älskar dig själv precis som du är, om du ser dina styrkor och din skönhet istället för att hänga upp dig på eventuell mindre fördelaktiga delar så kommer en man att göra detsamma. Något av det mest attraktiva som finns är en kvinna som är nöjd med sig själv och sin kropp, oavsett hur den kroppen ser ut. Den utstrålningen är sexigare än den mest vältränade kropp, läs gärna mer karisma här.

Problemet sitter inte i din kropp utan i ditt huvud, det är inte männen du behöver övertyga om att du duger utan dig själv. När du själv inser och accepterar att du duger mer än väl precis som du är, och att du har kvaliteter som är oerhört attraktiva och åtråvärda och som ingen av de kvinnor du jämför dig med har, så kommer också männen att upptäcka dig. Men just nu sänder du ut budskapet ”Kom inte nära mig för jag är inget att ha.”, och då lyssnar omvärlden på det och tror på det du säger.
/C

Reply
Lena 8 maj, 2016 - 19:49

Jag kan tro att män kan anse mig attraktiv men det som är svårt för mig att hantera är att han finner andra kvinnor det också, att han kan tända på andra kvinnor. Kvinnor som finns överallt idag, i verkliga livet som på nätet, media osv. Hur kan jag hantera att han åtrår andra? Att han ser på andra kvinnor med åtrå i blick när jag vill det ska vara förbehållet mig? Tänker jag fel? Detta plågar mig mycket. Det känns som jag går sönder inuti då.

Det är som om dessa tankar finns fastetsade i mig. Jag vet att jag var tre fyra år då jag första gången fick höra negativa kommentarer om mitt utseende av andra barn och även vuxna, så det sitter djupt inuti mig. Jag blev också kritiserad för att vara för blyg då jag var liten av vuxna människor och jag förstod tidigt att det var något mycket dåligt att vara. Liksom mitt utseende var något negativt. Guuud var lång hon är. Är hon verkligen bara fyra år? Exempelvis… När jag blev tonåring fick jag jämt höra av andra jämnåriga men även min familj hur dålig min kropp var, okvinnlig och ful.

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 20:48

Vad du fick höra som barn kan ingen ändra på, men nu är du vuxen och har förstånd och förmåga att själv inse att de kommentarerna inte var värda något, att de personernas åsikter inte är viktiga och inte behöver påverka ditt liv om du inte tillåter dem att göra det.

Den man som väljer dig gör det frivilligt, han kunde valt någon av de andra kvinnorna men han valde dig. Det valet var inte en engångshändelse eller ett misstag, det var ett medvetet val som han gjorde för att han såg saker i dig som han uppskattar och vill ha. Misstro inte honom och utgå från att han inte visste vad han gjorde när han valde dig utan lita på hans beslut. De andra kvinnorna har alltid funnits där men han valde inte dem, han valde dig. Varför skulle han välja dem sedan? Du måste ha tillit och lita på honom, skulle det värsta hända och hans känslor svalnar så får du hantera det då, öka inte sannolikheten för att det ska hända genom att ta ut känslorna i förskott och tvivla på hans beslut.
/C

Reply
Lena 8 maj, 2016 - 21:46

Det låter klokt det du skriver och jag vet att jag själv måste jobba med detta och med mina tankar. Jag såg din video också och där pratar du om ögongodis men att man inte vill gifta sig med en tavla. Men hur kommer man så långt att man kan tycka det är ok att ens partner njuter av ögongodis och ”tavlor” . Fast jag vet eller i alla fall tror att mannen jag har (då jag haft en man) inte skulle välja någon annan än mig så gör ändå denna rädsla att han eventuellt njuter av att se på andra kvinnor och får sexuella tankar utan att agera på dem så himla ont i mig. Hur kan man nånsin känna sig bekväm med det? Jag beundrar verkligen alla trygga kvinnor som klarar det.

Charlotta 8 maj, 2016 - 22:10

Skilj på fysisk attraktion och känslomässig attraktion. Det fysiska är rent biologiskt, vi människor är konstruerade för att tända på vissa fysiska attribut, det är så naturen har försäkrat sig om artens fortlevnads. Fysisk attraktion väljer man inte, men däremot väljer man känslomässig attraktion. Hur roligt skulle det vara om en man var enbart fysiskt attraherad av dig och tyckte att resten av dig var totalt ointressant, skulle du vilja vara den kvinnan som män bara ville dra över och sedan gå vidare från?
/C

Lena 8 maj, 2016 - 22:41

Nej absolut inte, vill vara mer än så. Men det svåra för mig är att min man känner fysisk attraktion till andra kvinnor. Hur kan man komma att acceptera det? Fastän jag intalar mig att det är mig han älskar så hjälper det inte när starka känslor tar tag i mig och jag vill ”hindra” honom från att se andra kvinnor… även om jag givetvis inte kan det. Det gör att mina relationer gått i kras men för mig känns det så fel att min man ser på andra kvinnor, njuter av det han ser och blir tänd…. Vill att det ska vara mellan honom och mig…. Kan man tänka på något speciellt vis för att avdramatisera detta? Detta är det största problemet för mig och jag känner av det även som singel som sagt bara jag ser en kvinna på stan eller tv så mår jag dåligt för jag vet hur det skulle ha varit om jag haft en man vid min sida osv… Förlåt jag skriver mycket nu – läser dina inlägg och vill jobba med detta och just detta är kärnan i allt för mig.

Charlotta 8 maj, 2016 - 22:49

Läs mitt förra svar några gånger till för där har du det svar du frågar efter. Om du inte vill vara den kvinna som män bara åtrår fysiskt, varför blir du då svartsjuk på dem? Den osäkerheten har makt att fördärva vilken relation som helst och den har ingenting med mannen att göra utan allt med din egen självkänsla att göra. Det finns mycket du kan göra för att bättra på din självkänsla, ditt självvärde och kärleken till dig själv. Jag har skrivit massor om det här på bloggen, använd gärna det materialet.
/C

M 8 maj, 2016 - 16:10

Hej Charlotta,senaste inlägget är så jag också känner av mina älskade föräldrars bortgång. Precis den där känslan av vad de hade sagt om de är något jag funderar i livet. Men ibland kommer den där hemska tomheten och gör sig påmind t.ex vid morsdag/farsdag. Andra människor i min ålder firar sina föräldrar och själv far jag till graven. Men det blir i alla fint där:)

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 19:16

Dina föräldrar finns hos dig M, precis som mina finns hos mig, vi ser dem bara inte längre, men de ser oss och bryr sig precis lika mycket om oss nu som medan de levde här på jorden. ❤️
/C

Reply
J 8 maj, 2016 - 16:14

Just nu är jag bara ledsen, så ledsen och besviken på mitt ex och hur sårad jag känner mig för att han lämnade. Det är som att det kommer i cykler eller när jag blir påmind på olika sätt eller när jag inte är distraherad av annat=när jag är ledig. Jag tycker det är jobbigt att vara ledig för då kommer känslorna ikapp. Jag vill träffa kärleken igen, men kanske är jag inte redo..
Jag kommer springa på honom i veckan i jobb-sammanhang och det känns himla tufft. Det är allt jag kan tänka på när jag borde fokusera på det jag ska göra..
Rädd är jag och känner mig fruktansvärt ensam och osäker :,(
Hur ska jag komma ur det? Jag vet inte vad jag ska göra, går runt med en fasad o så bryter jag ihop när jag kommer hem.

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 19:20

Tillåt känslorna att komma när de kommer, välkomna dem och utforska dem, vänd på varje ord och tanke och fråga dig hur de hänger ihop, vad de har för ursprung, om de påminner dig om något du upplevt tidigare i livet, varför de påverkar dig så starkt och vilket budskap de har till dig. Rädslor fungerar som fyrar, de visar vägen till de områden där vi behöver utvecklas som mest. Se känslorna som din läromästare och utnyttja dem till att växa som person. Enda sättet att så småningom kunna lämna dem bakom dig är att ta lärdom av dem och på det sättet oskadliggöra dem.
/C

Reply
J 8 maj, 2016 - 21:05

Tack fina du 🙂

Reply
M 8 maj, 2016 - 19:38

Tack för svaret Charlotta det är precis så som du säger och vi behöver höra det ibland 🙂

Reply
K 8 maj, 2016 - 21:20

Hej Charlotta! Fina rader om sorg. Jag är i sorg nu, min mamma är svårt sjuk i cancer och nu har hon kommit till det stadie där sjukdomen börjar vinna kampen. Det är svårare att kommunicera, hon sover mest och är ibland förvirrad och pratar osammanhängande. Jag har alltid vänt mig till min mamma när det varit jobbigt i livet och jag undrar vem jag ska vända mig till när hon inte längre finns. Min mamma har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv. Redan nu känns det som att hon är borta, för personen dom ligger där i sjuksängen är inte mamma, inte min fina underbara mamma. Det är en stor sorg som bara kommer över mig idag. Jag känner mig så ensam, ibland undrar jag hur sjutton jag ska orka med om mamma inte längre finns där. Hur kan livet bara gå vidare och varför känner jag sådan stor tomhet och saknad redan nu?Hur ska man orka, vad göra när ensamheten kommer? Vad göra när jag önskar prata med någon om mitt innersta? Kort och gott hur gör jag för att orka ta mig igenom den här sorgen? Kram till dig och för att du tar dig tid att svara?.

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 22:03

Hej K, välkommen hit! Ta inte ut sorgen i förskott utan njut och vårda varje stund ni har tillsammans så länge du får ha henne här. Sorgen kommer tids nog och det enda du kan göra då är att följa med vågorna, både toppar och dalar, med förvissningen om att stormen så småningom ebbar ut, att du kommer att överleva, att livet förvisso aldrig kommer att bli sig likt igen men att allting kommer att bli bra ändå. Läs gärna det här inlägget om den akuta sorgen.
/C

Reply
Hanna 8 maj, 2016 - 21:44

Hej Charlotta, tack för fina rader. Känsloband kan vara märkliga för jag har känsloband och kvar kontakten till tre tidigare män. Men han jag var gift med i många år och har barn med, han har jag inga känsloband till, det var slut innan vi skilde oss. Men vi har varit allra bästa vänner hela tiden och är det fortfarande. Känsloband och kontakt kvar med tonårskärleken, kontakt i över 40 år med en annan, mer intensivt nu med alla 3. Vänner och det finns känslor. Ja, det är ”lite roligt” och undrar om skall det komma in någon ny man eller är jag på väg mot någon cirkel som skall slutas. Eller släppa taget, eller är det meningen, eller varför… Jag bara uuundrar… :-). Live är bra i all fall. Jättebra!

Reply
Charlotta 8 maj, 2016 - 22:06

Tack för att du läser Hanna. Det är inte alltid vi förstår allting medan vi upplever det, ibland kommer inte insikterna förrän i efterhand och först då blir det klart vaför man behövde göra vissa ”loopar” så många gånger. Det klarna säkert för dig så småningom, tills dess är det bara att njuta av livet.
/C

Reply
M 15 maj, 2016 - 13:22

Hej Charlotta! Jag har skrivit till dig tidigare och då berättat om min mamma och hennes cancer. Min mamma gick bort i onsdagsmorgonen, det gick lugnt och fint. Familjen var hos henne och jag kände att hon dog i fridfullhet. Du skrev till mig att jag inte skulle ta ut sorgen i förskott, men jag har sörjt under mammas sjukdomstid(ca 1 och ett halvt år)vi har pratat mycket och gråtit. När mamma väl skulle dö trodde jag att hela livet skulle rasa samman, men det känns inte så. Jag har varit ledsen och ibland kommer sorgen över mig. Men jag undrar om det är normalt att reagera så här? Någon sa till mig att sorgen bara blir värre, men det har inte hänt mig ännu. När mamma dog kändes det på något sätt skönt för att hon slipper lida mer. Det är klart att jag saknar min mamma mycket, men det har bara gått fyra dagar, blir det värre? Något underligt som hände var att när jag väl kom hem till min lägenhet så hade någon lagt pinnar i min balkonglåda. Jag tog bort pinnarna. När jag vaknade nästa morgon var det nya pinnar i lådan och två duvor som bosatt sig där. Jag vill tro att duvorna finns som ett budskap från min mamma. Ett budskap som säger att allt kommer att ordna sig trots allt tråkigt som hänt mig den senaste tiden. Kram

Reply
Charlotta 15 maj, 2016 - 14:44

Hej M, jag beklagar din förlust. Alla har sin egen sorgeprocess och även om vissa delar ofta är likartade så har alla ändå sin egen upplevelse. Det är inte alls säkert att det blir värre än det du upplever nu, kanske har du redan sörjt så mycket att du har processat det mesta. Samtidigt kan det vara så att förlusten inte riktigt har sjunkit in än och att den kommer att drabba dig mer kännbart när den väl gör det. Det går inte att veta i förväg. Oavsett hur din sorg ser ut så är den rätt för dig, så länge sorgen får ta den plats den behöver för att du så småningom ska kunna läka och gå vidare så finns det inga fel sätt att sörja, inga krav på hur ledsen man ska vara eller hur många tårar man ska gråta. Speciellt när någon dör efter sjukdom så kommer slutet ofta som en befrielse och då kan sorgen få en annan karaktär, som anhörig är ledsen för sin egen skull men samtidigt glad för dens skull som slapp lida mer. Jag tror säkert det kan vara så att din mamma sänder budskap till dig för att påminna om att du inte är ensam utan att hon finns kvar hos dig även om du inte längre kan se henne. Kram på dig!
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI