Home Sorg Ett annat sätt att se på sorg

Ett annat sätt att se på sorg

by Charlotta

Grief is a matter of the heart and soul. Grieve your loss, allow it in, and spend time with it. Suffering is the optional part. Love never dies, and spirit knows no less.” — Louise Hay

Ovanstående citat är hämtat från Louise Hay’s nyhetsbrev där hon uttrycker sin sorg över förlusten av sin käre vän Wayne Dyer som dog i helgen.

Hennes ord tål att läsas om och om igen för att de verkligen ska sjunka in och dess innebörd bli tydlig, och jag ägnar dagens inlägg åt dem för att de erbjuder ett tankesätt som jag tror är nytt eller i alla fall annorlunda för de flesta. Kanske någon till och med uppfattar det som olämpligt, provocerande eller direkt felaktigt.

”Suffering is the optional part.” alltså ”Lidandet är den valfria delen.”

För de flesta av oss är nog lidandet intimt förknippat med sorgen, många skulle nog säga att sorg ÄR lidande. Och här kommer någon och säger att man ska sörja, tillåta sorgen att komma in och tillbringa tid med den, men att det är valfritt att lida. Är det ens möjligt att sörja utan att lida?

Svaret på den frågan, eller i alla fall delar av svaret, finns i sista meningen. ”Love never dies, and spirit knows no less.”, ”Kärleken dör aldrig, och själen vet inget mindre.” För själen är det självklart att det inte finns någon separation, att kärleken aldrig tar slut, och att allt bara är olika former av existens.

Så varför lider vi då? Och vad gör lidandet med oss, fyller det någon funktion? Överallt annars i naturen är alltings död och återfödelse en självklarhet, men någonstans undervägs har döden, för oss människor, blivit till något brutalt och ondskefullt som ska genomlidas. Kan det vara så att lidandet är ett mänskligt påfund, kanske sprunget ur religionens önskan att hålla folket i strama tyglar? Kan det vara så att sorg och lidande inte alls naturligt hänger ihop utan att det är ett inlärt beteende, grundat på någon missriktad tanke om att döden är grym och smärtsam och att om någon dör så är det inte mer än rätt att vi som fortfarande lever också ska lida?

Själen ser det inte så. För själen är döden bara att lämna kroppen, och att lämna kroppen är samma sak för själen som när bilföraren lämnar bilen. Bilen är värdelös utan en förare men förarens liv är intakt även utan bilen. Inte är det grymt och smärtsamt att stiga ur bilen? Och inte heller för själen att lämna kroppen, kroppens liv är ändligt men själens liv är oändligt.

Jordelivet är som ett besök på en fantastisk nöjespark, ibland stannar man och roar sig hela dagen och går inte hem förrän de stänger, och ibland känner man sig nöjd redan efter ett par åkturer. Oasvett hur länge man stannar just den gången så vet man att man alltid kan komma tillbaka en annan dag för att prova andra attraktioner, eller kanske för att åka de riktigt roliga en gång till.

Vi är inte kroppar som har en själ, vi är själar som då och då tar oss en kropp och lever ett jordeliv för att det är en fantastisk åktur, och för att det utvecklar oss ännu mer.

Så om någon vi älskar går hem tidigt från nöjesparken medan vi stannar kvar ända tills de stänger är det självklart att det blir tomt och att vi känner saknad, men är det nödvändigt att lida? Skulle det vara möjligt att istället glädjas åt allt det roliga vi redan har haft tillsammans, och att fortsätta ha roligt på egen hand för att vi är trygga i förvissningen om att vi kommer att ses i parken igen en annan dag?

/Charlotta

9 comments

Åsa 4 september, 2015 - 18:26

Tack <3 för dina fina förklaringar. Det är sant det här du skriver, även om det är svårt ibland att våga tro på det.

Reply
Coachen 4 september, 2015 - 19:17

Tack själv Åsa, det betyder mycket för mig att du får ut något av det jag skriver. 🙂
/C

Reply
Lindus 4 oktober, 2015 - 10:42

Det är så märkligt, min farmor dog i fredags och jag har redan mött både från en vän och en personal (min farmor bodde på äldreboende sista halvåret) råd och ord som att det är naturligt att dö (som om jag inte skulle veta det.. ) och att jag inte bör vara ledsen/gråta mer?!? när jag har gråtit och sörjt. Idag söndag har det gått 2 dagar. Var i hennes rum hela dagen igår och ”pratade” med henne, tittade i fotoalbum, sov på hennes soffa och luktade på hennes kläder när en personal kom in och sa i princip att det inte var bra för mig att göra såhär, att jag kunde bli deprimerad och att jag skulle tänka på mig själv? Redan i fredags, när farmor hade somnat in och jag skulle se henne, började samma i personalen att säga att vi alla ska dö? Blir det ohanterligt för dom som jag har mött eftersom jag får höra hur jag ska ”göra/inte göra”? Eller? Det känns som om jag varken kan göra eller känna utan att någon annan ska kommentera hur jag ska göra/känna. Jag undrar dina tankar om detta. Många kramar.

Reply
Charlotta 4 oktober, 2015 - 11:14

Hej Lindus, jag beklagar din förlust. Du gör helt rätt som följer dina känslor och agerar på det sätt som känns bäst för dig, oavsett vad andra tycker och säger. De kommentarer som du har fått gör mig bedrövad när jag än en gång tvingas konstaterar att svenskarna är ett folk som inte hanterar döden och sorg på ett speciellt klokt sätt. Personligen tror jag det beror på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Länder som har en uttalad tro/religion/andlighet har helt andra slags verktyg att ta till vid livsomvälvande händelser som död, sorg och kriser och det gör människor tryggare och mer bekväma med situationern, hur svår den än är.

Det är absolut inget fel i att du ägnar tid åt att minnas och ta farväl av din farmor genom att vara i hennes rum och bland hennes saker, det är hälsosamt att sörja och släppa ut känslorna som gråt, det är klokt av dig att ventilera dina tankar och känslor genom att prata med henne (och för min del är jag övertygad om att din farmor lyssnar och finns med dig i de stunderna), och du riskerar på intet vis att bli deprimerad för att du sörjer öppet. Ärligt talat skulle jag säga att det snarare är tvärtom, om man tillåter sig att verkligen uppleva känslorna och jobba igenom sorgen istället för att försöka undvika den så är risken betydligt mindre för långsiktig ohälsa. Så länge du inte stannar på obegränsad tid i sorgen utan så småningom riktar blicken framåt igen och går vidare, så är det inga problem.

Det som förmodligen har hänt är att ditt mod att visa din sorg öppet gör personalen obekväm och de vet inte hur de ska hantera det, så därför försöker de få dig att inte visa så mycket så det ska bli enklare för dem. Det är synd att det är så, både synd om personalen som inte är rustade att hantera något som måste vara en frekvent förekommande händelse i deras arbetsliv, och synd om anhöriga som inte kan få stöd i sin sorg.

Det är bara du som vet vad du behöver just nu och vad som känns bäst för dig. Gör som du känner och strunta i vad andra säger. Kram på dig!
/C

Reply
StB 5 oktober, 2015 - 20:21

Hej Lindus, min mormor var 91 när hon dog i slutet av maj. Min egen man sa att jag måste akta så jag inte gräver ner mig i sorg…2 dagar efter hennes död!? Oavsett vad hans motiv var, så var det helt ofattligt oförståeligt att han sade det. Och att du fick höra det där från personalen är också helt oförståeligt. Det finns ju inget naturligare än att gråta när en kär dör. Man borde hellre oroa sig för dem som är likgiltiga.
Det har gått 4 månader. Jag har en tröja som fortfarande luktar av hennes parfym och jag tänder ofta ett ljus för henne. Tänkte senast i förrgår att jag ville skicka vykort till henne…

Reply
Charlotta 5 oktober, 2015 - 20:42

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter StB.
/C

Reply
Fenix 11 december, 2015 - 11:21

Jag kan anses väldigt lycklig i mångas ögon då jag är social och skrattar mycket, men bakom leendet är jag en mycket olycklig person som mår väldigt dåligt, över förlusten av min mormor som gick bort för tre år sedan nu i Januari. Min morfar gick bort 1993.
De båda har alltid stått mej mycket nära under hela mitt liv.

De både har lämnat ett stort tomrum efter sig. Ett sorgearbete och en ensamhet som är tung att bära själv. En golgatavandring som aldrig ebbar ut kan tyckas.
Eftersom jag inte har någon kontakt med släkt eller familj så blir det än tyngre och ensamt. Att aldrig ha någon nära att bolla tankar med eller bara få träffa i all enkelhet.

Jag har det hyfsat bra annars och mår bra. Men bakom denna mask så finns en sorg och en ensamhet. En oro och en ångest, depression som gör att livsglädjen och ambitionerna sinar.
En känsla av övergivenhet.

Jag vet inte varför jag mår som jag gör, jag har ju det mesta och många har mycket mindre.

I dessa stunder av sorg är det svårt att hitta livsglädjen eller glädja sig i det lilla när man bär på en tung förlust. Att hitta verktygen och nycklarna för att bli hel igen är svårt.
Önskan är ju att få bli glad och lycklig, harmonisk och trygg igen.
Få hitta ett nytt spår i livet med nya upplevelser där vi ändå kan göra någon form av bokslut.

Inte glömma det som varit men kunna leva vidare med det som varit och hänt oss.

Människor som har sorg måste man respektera på alla plan och visa förståelse för.

Har med en känsla av att människor inte riktigt förstår eller tar allvar på det.
När någon har sorg eller är ledsen så översvämmas de på sociala medier av styrkekramar.
Olika uttryckssymboler. Carpe diem och annat som jag inte riktigt förstår.
Är man i sorg så behöver man handfasta råd och stöd. Någon som stöttar och coachar på ett djupare plan.

Beklagar era förluster.

Reply
Charlotta 11 december, 2015 - 12:10

De där styrkekramarna på sociala medier har jag kommit att tycka väldigt illa om, de känns sällan äkta utan mer som en meningslös floskel och ett sätt att slippa engagera sig på ett djupare plan. Tänk så mycket mer värdelfullt det är med några personliga ord istället. Jag tror att man många gånger blir mer känslig för just floskler när man sörjer, meningslösheten i orden blir så uppenbar.
/C

Reply
Ida 12 december, 2015 - 18:04

Jag håller helt med dig Fenix. Det behövs en kombination av någon som villkorslöst finns där men som även kan ge handfasta råd. När man själv är villrådig räcker det inte bara med ”styrkekramar”. Actions speaks louder then words..

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI