Home Relationer/Kommunikation Har man någonsin älskat för sista gången?

Har man någonsin älskat för sista gången?

by Charlotta

”Jag kommer aldrig att älska någon annan lika mycket.”

”Det här gör så ont att jag aldrig kommer att kunna älska igen.”

”Aldrig mer att jag utsätter mig för att älska någon igen.”

”Det är inte värt besväret att älska någon när det gör så ont att få hjärtat krossat.”

Det här är lite olika varianter på hur man kan reagera när man förlorar en kärlek. Smärtan när det händer är så stark och så överväldigande att det är omöjligt att se att det kan finnas något meningsfullt i framtiden. Omöjligt att se hur hjärtat någonsin ska kunna rymma känslor av kärlek igen, och omöjligt att förstå hur man ens ska kunna överleva den smärta man känner.

Sorg kommer i många skepnader och bara en av dem handlar om död, att förlora en kärlek är en sorg lika smärtsam som någon annan. På ett sätt kanske ännu mer smärtsam eftersom personen i fråga inte har lämnat livet utan helt frivilligt har valt att lämna bara dig. Lägg därtill att omvärlden inte alltid visar samma förståelse för en förlorad kärlek som när någon dör, du förväntas återhämta dig snabbare och börja se framåt kanske långt innan du är redo för det.

Mitt bästa råd när hjärtat värker och världen har rasat är att tillåta dig själv att sörja din förlust precis så länge och så innerligt som du behöver, och att lita på att hjärtat alltid är villigt att älska igen om det bara får tid att läka först.

Ha inte bråttom, försök inte skynda på processen utan låt det ta den tid det tar. För de flesta är det välbehövligt att vara singel under en längre period för att få en chans att landa mjukt i sig själv igen och lägga grunden för en ny kärlek som har en rimlig chans att bli bra.

Så gråt och sörj och pyssla om dig själv, men älta inte. Att om och om igen tugga dig igenom vad som hänt, vem som sa vad, varför det blev som det och vad som hade kunnat hända om inte… gör bara saken värre. Lev i nuet och upplev dina känslor, och när du lyfter blicken så framåt istället för bakåt. Det som har hänt kan du inte ändra på, din framtid hittar du i andra riktningen, fokusera på den istället.

Och framför allt, var trygg i vetskapen om att hjärtat är alltid villigt att älska igen, hur svårt skadat det än har blivit, bara du ger det en chans.

/Charlotta

4 comments

StB 15 oktober, 2015 - 07:48

Jag är I precis den situationen nu. Sorgen har många kapitel. Det är ibland inte bara man själv som har blivit kasserad, utan det är även sorg över framtiden som inte blir av. De barn jag inte kommer att kunna få (jag är 38, och om jag ska ge mig själv tid nu att läka mina sår, plus hitta tillbaka till en självkänsla som menar att jag har något att ge en annan partner, tid att fälla ut mina antenner igen, tid att lära känna en person innan vi kanske skaffar barn). All denna tid finns inte, för jag kan snart inte faa fler barn! Jag sörjer inte bara min partner utan också familjen jag inte kan ge min son,det liv och den uppväxt jag skulle vilja ge honom, och de barn jag aldrig kan få. Det gör jätteont. Men det är ju bara att svälja.

Reply
Charlotta 15 oktober, 2015 - 10:15

Hej StB! Jag förstår att de tankarna gör ont, men vem säger att det måste bli precis så som du målar upp det? Ibland går processerna oerhört långsamt i livet och det känns som om man inte kommer någonstans, men andra gånger går det så fort att man inte förstår hur allting gick till och plötsligt bara står man där i vad som känns som ett helt nytt liv. Jag tror inte på slumpen utan jag tror att saker och ting händer av en anledning, att det finns en högre plan som är i spel och där vårt bästa står högst upp på dagordningen. Försök att inte tänka för långt fram utan fokusera på vad du kan göra i nuet för att göra livet så bra som möjligt på alla sätt. Är det meningen att du ska ha fler barn så kommer de att komma till dig på ett eller annat sätt. Om inte så finns det säkert en mening med det också. Lägg din energi på att påverka det du kan påverka, din sinnesstämning, din inställning, din läkning och ditt fokus, och lämna resten till Universum. Om du oroar dig för det du inte kan påverka försämrar du din förmåga att läka och också dina möjligheter att njuta av och glädjas åt nuet och den son du redan har.
/C

Reply
StB 17 oktober, 2015 - 14:00

Ja, du har ju rätt. Men det är ett saant sammelsurium av aangest, ilska, munterhet, sarkasm, sorg, stress, hopplöshet, omöjlighet att fatta hur det kunde bli saa osv. Saa ibland lyckas det att se framaat (i de muntra ögonblicken när solen skiner, man inte är hungrig eller trött, när man har en bra dag bakom sig, har haft trevliga samtal, varit flitig och är nöjd med nuet). Men i andra ögonblick är det betydligt svaarare att se framaat osv…
Sedan Finns även en snaarig tankegaang, som är ett uttryck för vrede, besvikelse och rädsla och hämnd! Men objektivt sett bara är självtortyr, utan naagra som helst positiva följder. Men jag nämner det ändaa därför att de ställer till det när man ska göra som du säger- det är en liten ful figur som sitter paa ena axeln och säger till en att man ju inte KAN se framaat, vara glad i haagen, se det positiva, släppa taget osv.osv. Därför att det vore som att det inte alls gör ont, att det bara kvittar, att det inte var äkta när man sörjde. Figuren säger att för att straffa den andre maaste man ju ha det eländigt.
Jag tror inte jag är ensam om att tänka saa. Den äkta sorgen Finns, men sedan Finns det den där oäkta ocksaa (Figuren paa axeln). Sett utifraan är det dumheter och bara destruktivt, jag vet. Jag säger bara att tankarna finns där…

Reply
Charlotta 17 oktober, 2015 - 16:15

Jodå, jag är väl bekant med de känslorna och hur svårt det kan vara att ta sig ur dem, men jag vet också att det går, inte minst för att jag själv har gjort det. Som med det mesta i livet är det träning och tålamod som krävs, och en orubblig vilja att må bättre än vad man gör. Saken är ju den att du inte straffar någon annan genom att må dåligt utan bara dig själv. Om det är hämnd du är ute efter så finns det ingen bättre hämnd än att leva det bästa liv du kan och må så bra som det bara går, det är då du kan få ett ex att börja ifrågasätta sina val och beslut, men så länge du är en bruten människa så är det exet som går segrande ur striden och du som har förlorat mest.

Tron att man inte kan sluta sörja av sig själv utan att det måste till en omvälvande förändring utifrån är väldigt vanlig och förmodligen en av de vanligaste orsakerna till att människor har svårt att gå vidare. Men att bestämma sig för att gå vidare och börja bygga upp sitt liv igen påverkar inte överhuvudtaget hur svår eller djup sorgen var eller är, utan det handlar enbart om att vilja något mer med sitt liv och att inse sitt eget värde.

Den där lilla figuren som sitter på axeln, det är samma figur som klär på dig offerkoftan och knyter åt skärpet riktigt hårt i midjan. I slutänden är det ett val du måste göra beroende på hur du vill att resten av ditt liv ska se ut. Så är du värd att ha det bättre än så här? Att må bättre än så här? Att få ut mer av livet än så här? Eller är du nöjd med att exet ser dig som en sorglig rest av en person som en gång var intressant och åtråvärd? Jag vet att det låter hårt och att jag drar det till sin spets, men kanske kan det tända lite jävlar anamma hos dig? Ibland är det precis det som ska till för att man ska slänga offerkoftan och vara redo för en förändring. 😉
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI