Home Charlotta I sorgens skuggland

I sorgens skuggland

by Charlotta

Ur Arkivet:

Det går inte att förbereda sig. Eller det gör det kanske, men det hjälper inte. När sorgen kommer in i ditt liv och lägger sig som en mörk skugga över allting, kramar den med fast hand luften och glädjen ur ditt blödande hjärta under outhärdliga plågor. Och det enda du kan göra är att försöka härda ut, ett andetag åt gången, ett stapplande steg i taget.

Allting i ditt liv ställs på ända och samtidigt är allting utanför precis som vanligt, hur är det möjligt? Hur kan solen gå upp och grannarna åka till jobbet precis som om ingenting har hänt? Du gör det du måste och försöker leva som vanligt men glömmer hälften och förstår inte varför du ens bryr dig om resten.

Du sover hela dagarna eller kanske inte alls. Du gråter, gråter, gråter eller får inte fram en endaste tår. Människor säger att de är ledsna och att de beklagar men vad vet de, hur skulle de kunna förstå? Ingen annan kan förstå för ingen annan bär din sorg.

I ett skede känns det som om du inte kommer att överleva, i ett annat som om du inte vill överleva. Du går igenom saknad, vanmakt, ilska, skuld, förtvivlan, saknad, hopplöshet, ånger, saknad, saknad, saknad och du kan inte längre tänka klart.

Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle frivilligt genomleva detta och ändå är det precis det som du behöver göra, för hur smärtsamt det än är så är sorgeprocessen början till försoning med förlusten och till själslig läkning.

Det är lätt att stänga ner och undvika att ta till sig det som hänt, att kanske med mediciners hjälp slippa en del av upplevelsen eller att gömma sig i mängder av arbete. Men det är en lömsk lindring som innebär att du förlänger smärtan och riskerar att den befäster sig i kroppen.

Möt istället sorgen öga mot öga och stanna kvar i stormen tills den bedarrar av sig själv. Genomlev känslorna, gråten och den mörka tiden och tillåt dig att uppleva hur ljuset kommer åter när den akuta sorgen är över. Det finns inget fel i att sörja precis så djupt och så länge som just du behöver, men det finns heller inget fel i att sluta sörja när ljuset och livet återvänder.

För det gör det, skugglandet drar sig så småningom tillbaka igen och när det gör det ska du välkomna livet med öppna armar. Saknaden bär du inom dig för alltid men sorgen kan du efter hand välja att lämna bakom dig.

/Charlotta

16 comments

Majsan 25 mars, 2016 - 18:42

Tack Charlotta, så fint skrivet, känner så väl igen detta men känner nu efter 2.5 år efter att han lämnade mig att äntligen vill jag inte ha honom tillbaka och kanske är jag påväg att landa på fötterna igen. Har ofta önskat att jag var en kallare människa men har väl iaf nästan accepterat att jag inte är det och att det också är ok. Tyckte också om det du skrev om ensamhet och att ingen som inte själv upplevt detta kan förstå.
Önskar dig en Glad Påsk

Reply
Charlotta 25 mars, 2016 - 19:20

Tack Majsan, både för dina berömmande ord och för att du läser. Glad Påsk till dig också!
/C

Reply
M 26 mars, 2016 - 06:33

Hej precis så är det som du skriver om sorgen. Än idag får jag så mycket tankar speciellt om min mamma. En mamma är annorlunda känsla att förlora. En person i ens liv som alltid funnits där vad som än hänt. Självklart är andra sorger också tunga att vara med om vem personen än är…

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 10:02

Jag håller med dig, en mamma är svårt att förlora, även en pappa tycker jag, just därför att man inte känner världen eller sig själv utan dem.
/C

Reply
J 26 mars, 2016 - 08:39

När min pappa dog för ett par år sedan stängde jag av och låtsades va fine inför andra. Själva bearbetande handlade mest om att hantera/förstå/undvika min mammas beteenden i allt detta. Jag har t.o.m inte berättat vad som hänt för vissa jag umgås med..och det låter ju helt absurt..tror det blev för överväldigande. Jag har också mått väldigt dåligt i kroppen med spänningar och smärta. Jag tror jag gjorde det jag lärt mig tidigt, att inte känna..utan bita ihop o ta nya tag. Jag umgås knappt med min mamma idag på grund av vad hon gjort..men hon förstår inte själv vad hon gjort så jag utmålas till den dåliga och känns som jag bär massa skuld som egentligen inte är min att bära. Och jag inser att trots att det är min pappa jag är ledsen över tar hon alltid över..det landar alltid där, konstigt.

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 10:06

Har du övervägt möjligheten att även din mamma gjorde vad hon var tvungen att göra för sin egen skull bara för att kunna överleva? Det kanske inte alls var riktat mot dig utan handlade enbart om henne själv, kanske hon gjorde så gott hon kunde?
/C

Reply
J 26 mars, 2016 - 10:23

Ja, jag tror hon gör så gott hon kan i sin värld. Det svåra som hela tiden blir är att för att umgås med henne måste man va stark, vilket jag inte känner mig, för hon attackerar sin omvärld och säger själv att hon inte kan förändra sig. Det har kommit till en punkt att jag knappt vill och orkar hantera det längre eftersom det går ut över mitt mående så mycket. Jag vet inte vad som är rätt, jag vet att jag har dåligt samvete iallafall eftersom jag sen jag var liten alltid funnits där för henne. Men jag kan inte stötta någon som gör livet surt för så många..och hon finns aldrig där för mig när jag behöver henne. Detta är överlag hur hon är..sen förstår jag att hon inte kunde bättre i den situationen.

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 10:29

Okej, ja då är det naturligtvis svårt. Utan självinsikt om hur man påverkar världen så är det inte troligt att hon kommer att förändras. Du får nog prioritera att skydda dig själv, hur hårt det än kan kännas emellanåt, och bara umgås när du känner att du orkar med det.
/C

Reply
J 26 mars, 2016 - 10:37

Tack för ditt svar!
Jag har en känsla av att jag måste försvara varför jag inte vill umgås med min egen mamma, som att jag gör fel. Men folk kanske jämför med sina mammor, de vet ju inte hur min mamma är..
Det är så dubbelt, för man vill att det ska fungera..men det tar så mycket kraft. Sen blir det såklart påtagligt vid högtider när ”alla” träffar familjen och jag känner en blandning av ågren och ensamhet..tror det börjar bli dags för nya högtidsrutiner för min del.
Glad Påsk och tack för en bra blogg!

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 10:54

Precis, det finns alltid ett val att göra, och det spelar ingen roll om andra förstår dina val så länge de är rätt för dig. Glad Påsk och tack för att du läser!
/C

Reply
A. 26 mars, 2016 - 11:28

Jag kan säga att jag har förlåtit min pappa, för det liv han levde och som han brände i båda ändar. Tänker inte så mycket på honom längre, däremot så ligger det till så här, att jag har lite kvar av att inte våga ta nya kontakter på grund av att jag är rädd för att bli lämnad. Har blivit det ett antal gånger under resans gång i livet, och brottas med att kunna knyta an till nya människor och känna tillit. Glad påsk till dig!

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 12:42

Det kan vara givande att då och då fundera på vilket som är värst, att leva i ensamhet eller att leva med risken att bli lämnad. Ensamheten är garanterad, men i relationen finns också chansen att det varar livet ut. Glad påsk till dig också!
/C

Reply
Jenny 26 mars, 2016 - 20:53

Väldigt vackert skrivet.
Min pappas död tog mig väldigt hårt. Men livet går ju vidare förstår man tills lut även om det inte alls kändes så precis när han gick bort. Min so föddes några veckor senare. Det var svårt att både vara ledßen för pappa och lycklig för mitt barn. Mitt sorgearbete blev lite annorlunda tror jag.

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 21:12

Tack för att du delar med dig Jenny.
/C

Reply
Jenny 26 mars, 2016 - 20:54

Glad påsk skulle jag ju säga också 🙂

Reply
Charlotta 26 mars, 2016 - 21:12

Glad Påsk till dig också, tack för att du läser! 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI