Home Ångest/rädsla/oro Vad är normalt mänskligt lidande?

Vad är normalt mänskligt lidande?

by Charlotta

Har vi människor blivit för mesiga? Är vi rädda för sorg och känslomässig smärta? Förväntar vi oss att livet hela tiden ska vara bra och är det inte det så är något så fel att det måste lagas? Lagas genom någon sorts större förändring eller kanske ännu hellre genom ett recept på läkemedel?

Smärtan efter en uppslitande separation ska går över på ett par veckor så allt kan vara som vanligt igen, och gör den inte det så måste man få hjälp och kanske antidepressiva.

Sorgen efter en älskad vän måste väl ändå ha lagt sig efter ett halvår? Och har den inte det så är det dags att medicinera bort den.

Besked om en svår sjukdom ska inte få påverka vardagen och helst ska ingen ens märka att man är sjuk, så några extra mediciner för att motverka depressionen som får allt att vara som vanligt löser problemet.

Samtliga ovanstående situationer skulle jag vilja kategorisera som normalt mänskligt lidande. Livet är så beskaffat att det finns goda tider och så finns det dåliga tider, lika väl som det kommer tider för skratt och glädje så kommer det också tider för gråt och sorgsenhet. För att verkligen kunna glädjas åt de goda stunderna behöver man ha upplevt de svåra stunderna.

Normalt mänskligt lidande. Jo, det är faktiskt så att lidande ingår som en normal del i livet, det är ingen förunnat att gå igenom livet utan lidande. Och frågan är om det ens är något att sträva efter, eller om det skulle innebära att man missade något av det allra viktigaste.

Marianne Wiliamson säger att ”En själens mörka natt är en av de mest transformerande perioder vi kan gå igenom i våra liv. De är heliga invigningsriter.”

Precis som våra kroppar är konstruerade för att kunna skadas och läka igen, så är vi känslomässigt, själsligt och mentalt konstruerade att för att tåla att bli mörbultade och blåslagna, men att efter att ha fått tid att läka igen kunna resa oss starkare och klokare än innan.

Vi förstår att efter en fysisk skada måste kroppen få tid att läka, att vissa mindre skador läker ganska snabbt och lätt, men att mer omfattande och svårare skador kan behöva lång tid för att läka ordentligt, och kanske kommer där alltid att finnas ett synligt ärr kvar. Men vi vet också att detta ärr inte hindrar oss från att fortsätta leva.

Om vi förstår det så väl när det gäller den fysiska delen av oss, varför är det då så svårt att acceptera när det gäller den känslomässiga delen? Förutsättningarna är desamma även om skadan inte är synlig för ögat.

Precis som kroppen behöver omvårdnad och näring för att läka så behöver själen omvårdnad och näring för att läka. Precis som det tar olika lång tid för olika fysiska skador, så tar det olika lång tid för olika känslomässiga skador.

Det finns väl ingen som efter att ha överlevt en svår bilolycka med allvarliga skador förväntar sig att vara som vanligt igen efter bara några veckor? Eller ens några månader? Inte heller skulle någon få för sig att ta så mycket smärtstillande att det trots skadorna faktiskt gick att leva nästan som vanligt, helt enkelt för att man inser att man då försvårar läkningen och riskerar att förvärra skadorna.

Men när det kommer till känslomässiga sår är det fullt accepterat att döva smärtan och låtsats att allt är bra istället för att leva med smärtan och låta läkningen ha sin naturliga gång. Hur har vi hamnat i det tänket? Och hur tar vi oss snabbast ur det igen?

Hur gärna många än vill förneka det så är vi människor en del av naturen, och naturen har sitt eget tempo, den låter sig inte stressas eller snabbas på bara för att vi har andra planer. Hur mycket jag än vill ha sommar mitt i vintern så får jag vackert vänta tills naturen är redo, och så är det med oss människor också.

Vi behöver våga möta även de obehagliga känslorna och låta dem få finnas precis så som de är, och vi behöver tillåta oss att läka i vår egen takt.

/Charlotta

14 comments

Majsan 29 juni, 2016 - 10:41

Tack Charlotta, exakt detta tror jag också. Jag tror till och med att det är farligt att medicinera bort sorg, har en väninna som försökt göra detta, det är nu 6 år sedan, hon är helt sjukskriven idag och kommer nog aldrig mer må helt bra. Jag som inte gjorde detta ”blev klar” med mitt sorgearbete för 6 månader sedan (tog 2,5 år) och är idag lyckligare och klokare och uppskattar livet på ett helt annat sätt.

Tänker också på alla dessa (trasiga) människor som hoppar mellan relationer, så vanligt i dagens underhållssamhälle, det ska vara kul hela tiden annars måste man ändra något, så sorgligt att de inte vågar stanna upp och bli hela i sig själva när det är slut och innan de träffar en ny, det är nog svårt att få det nya förhållandet att hålla när en eller båda tar med gamla sorger in i det nya…så håller dem på.

Jag tror att alla känslor kommer ur samma kran, man kan inte uppleva de positiva om man stänger av de negativa…

Reply
Charlotta 29 juni, 2016 - 12:09

Tack för dina kloka tankar Majsan.
/C

Reply
Hanna 30 juni, 2016 - 10:23

Tack för ”go” läsning 🙂 / Hanna

Reply
Charlotta 30 juni, 2016 - 10:30

Tack för att du läser Hanna. 🙂
/C

Reply
StB 30 juni, 2016 - 22:07

Fast jag tror att man sällan blir lika glad I hågen, optimistisk, ”naiv” på det positiva sättet, utan jag tror att man blir tröttare och det tycker jag är sorgligt. Det kan verka som lugn, men egentligen är det trötthet och till viss del uppgivenhet.

Reply
Charlotta 30 juni, 2016 - 22:19

Utveckla gärna dina tankar STB för jag föstår inte hur du menar.
/C

Reply
Never the same again 19 juli, 2016 - 19:32

Jag tror att STB menar att efter sjuttioelva sorger,besvikelser och bedrövelser i livet så blir man trött både mentalt,själsligt och fysiskt, man tappar mer & mer kraft och hopp om att livet ska bli så bra som man vill (och förtjänar!) .. Så man tvingar sig att vara nöjd med småsaker, intalar sig att man är glad över allt det hemska och jobbiga man varit med om osv. För att man inte ORKAR hoppas, anstränga sig och tänka att man är värd att vara lycklig och ha det skitbra såsom man vill och trott att livet ska vara! Det tar på alla krafter att möta livets baksidor, man blir trött och nöjer sig med sämre.. Orkar inte, det blir aldrig riktigt bra ändå hur man än gör och vilken väg man än tar. Så man intalar sig att man har det skitbra trots att man saknar jobb,pengar,riktiga vänner,intressen,glädje… Typ så tror jag att hen menade med sin kommentar.

Reply
Charlotta 19 juli, 2016 - 20:36

Ja, tyvärr är det nog ofrånkomligt att om mängden lidande är stor, eller tiden för lidandet är lång så blir upplevelsen också svårare och det tar längre tid att läka och finna tillbaka till glädjen igen. Välkommen hit Never the same again.
/C

Reply
Lisbeth 29 november, 2017 - 15:26

För länge sedan när jag var kraftfullt utbänd och var på väg att ge upp på värsta tänkbara sätt.
Då visade sig en ängel sig för mig och sa mycket av personlig art och följande:
”Du vet inte vilket underbart liv som väntar bakom hörnet och du kan inte se längre än till horisonten!”
Detta gav mig styrka, till att tvinga mig själv att inte ge upp.
Jag fick ta små steg, ett i taget i långsam takt.
Jag fick andas ett andetag i taget. Jag fick ta ett ögonblick i sänder.
Satsa på att återfå styrka genom vila.
Undvika att trötta ut mig och mina tankar.
Jag har haft fler prövningar efter detta. Men detta gör att jag ändå inte ger upp helt och hållet.
Jag har långt ifrån alla svar, men inget får mig att ge upp helt.

Reply
Charlotta 2 december, 2017 - 22:27

Du kan definitivt lita på din ängels kloka ord, och jag vill nog påstå att du även kan lita på mina fast jag inte alls spelar i samma liga. Det gläder mig att du känner dig gladar och mer inspirerad.
/C

Reply
Vem kan segla förutan vind 2 december, 2017 - 22:18

Jag känner likadant som Never The Same Again. När man haft så mycket motgångar och svårigheter, trots att man försökt allt för att livet ska bli bättre, förändrat sig själv och sin omgivning, jobbat med sitt inre på alla de sätt, försökt fokusera på det man är tacksam över, vara en god medmänniska och haft en optimistisk framtidstro. Men så kommer det nya saker hela tiden, innan man hunnit återhämta sig från det gamla. Det blir aldrig riktigt bra. Livet känns otroligt utmattande och som en ständig kamp. Jag har trott sålänge att snart kommer det bli bättre, snart kommer flytet. Givetvis har det förkommit bättre stunder, men det har varit väldigt kortvarigt och aldrig 100 % lugn och ro och välgång. Jag har haft en enorm otur med de sammanhang jag hamnat i, trots de bästa intentioner. Jag orkar inte kämpa i motvind hela tiden. Behöver verkligen en break. Och det är inte min attityd det är fel på, för folk reagerar alltid med ”Åh gud vad mycket otur du har haft”, när jag berättar en bråkdel av vad jag gått igenom. Visst kan svårigheter stärka en, men det finns en gräns när det tippar över och man bara bryts ner istället. Jag är just nu i en av de mest uppgivna tillstånden någonsin för jag har alltid haft hopp om framtiden, men nu kommer den otäcka tanken att det kanske inte blir bättre. Det kommer ur maktlösheten av att trots alla insatser och försök till kloka vägval hittills är livet forfarande så svårt. Känns som en förbannelse. Vad ska man göra i ett sånt läge?

Reply
Charlotta 2 december, 2017 - 22:51

Hej Vem kan segla förutan vind, välkommen hit. Du undrar vad man ska göra i ett sånt läge som du beskriver, och svaret är att det finns inget som man ”ska” göra, ingen patentlösning och inget rätt svar, utan vad du väljer att göra är helt och hållet upp till dig själv. När det känns som om livet hela tiden är emot en, som om man bara ger men inget får, som om det blir värre istället för bättre och som om man inte orkar längre utan är beredd att ge upp så kan man välja mellan att fortsätta kämpa emot eller så kan man acceptera situationen som den är. Har man kämpat under väldigt lång tid kan det kännas lockande att sluta slåss och istället bara flyta med och acceptera eländet och låta livet föra en dit det vill, och ibland är det till och med det bästa man kan göra. En anledning till att allting går en emot kan nämligen vara att man är på fel väg och att livet gör allt för att få in en på en annan bana, den bana som är ens egentliga livsväg. Men låt oss för argumentaionens skull säga att du redan provat även detta och att ingenting blev bättre, låt oss spekulera och säga att livet inte kommer bli bättre än så här, vad gör man då? Hur svårt livet än är har man alltid ett val, man kan välja att fokusera på det dåliga eller på det som är bra. Inget av det är rätt eller fel men det ger olika livsupplevelser och sannolikt även olika framtidsutsikter. Frågan man behöver ställa sig då är vilket av alternativen som har störst chans att göra livet i alla fall drägligt.
/C

Reply
Vem kan segla förutan vind 9 december, 2017 - 18:45

Tack för ditt svar Charlotta! Jag har tryckt i mig D-vitamin och mår bättre nu 🙂

Reply
Charlotta 9 december, 2017 - 19:33

Så skönt att höra att du mår bättre. D-vitaminbrist kan man må väldigt dåligt av, bra att du tänkte på att prova det. 🙂
/C

Reply

Leave a Comment

Powered by Calculate Your BMI